Att komma till rätta med den ofrivilliga segregationen i
samhället är en av vår tids största politiska utmaningar.
De strukturfel i den svenska ekonomin och arbetsmarknaden som stänger
ute människor i allmänhet från möjlighet till arbete, drabbar i särskilt hög
utsträckning invandrare och flyktingar hårt. Ett exempel på detta är den
nuvarande arbetsrättslagstiftningen, som förnekar människor möjlighet att via
ändamålsenligt omfattande prov- och visstidsanställningar visa vad de går
för, samt en mycket stel lönesättning som stängt ute många människor från
arbete, inte minst inom tjänstesektorn.
Men det finns även skevheter i det sätt varpå nya människor tas emot i
landet. Segregationen i det svenska samhället har inte uppstått på grund av
mottagningssystem med stort mått av fritt val och drivkrafter för eget
ansvarstagande, utan av dess motsats. Den har uppstått i den svenska
välfärdsstaten, i ett samhälle inriktat på social styrning och social
ingenjörskonst.
Det svenska mottagningssystemet kan i vissa fall t.o.m. antas ha bidragit
till att öka segregationen. Ett exempel på detta är systemet för kommun-
placering av flyktingar, där kommuner bl.a. åtagit sig att erbjuda de kommun-
placerade människorna övergångsbostäder och senare fasta bostäder.
Människor har placerats där lägenheter funnits tillgängliga. Det är föga
förvånande att många lägenheter funnits i kommunernas minst attraktiva
områden. Där har många invandrare redan funnits och i dessa områden har
inte sällan också redan funnits en överrepresentation av sociala problem.
Samtidigt är det värt att uppmärksamma att inte all segregation är av ondo.
Svensk-finska skolan är ett exempel på positiv segregation i det svenska
samhället. Det är heller inte ett problem i sig att en grupp människor med
gemensam bakgrund väljer att bo eller vara nära varandra.
För många människor kan språklig och kulturell gemenskap vara något
som ger trygghet nog att ta till sig en ny kultur och ett nytt språk. Detta är
ingenting nytt. Svenska immigranter i USA tydde sig t.ex. initialt till
varandra. Problem uppstår först om tillgängligheten till samhället i övrigt
beskärs, eller om samhällets strukturer hindrar integration.
Som varje hårt reglerat system brottas den svenska flyktingmottagningen
tidvis med svåra problem. Vissa år har antalet platser för mottagning av
personer som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd av bl.a. flyktingskäl
varit för få, varvid svåra köer uppstått på landets flyktingförläggningar. Andra
år har antalet flyktingar varit färre än det antal platser som Invandrarverket
tecknat avtal med kommunerna om och den kommunala
mottagningsverksamheten underbelastas. Krav på ekonomisk kompensation
har då uppkommit.
1993 hade 271 kommuner kommit överens med Invandrarverket om
flyktingmottagning. Ett tiotal kommuner hade inga avtal. Kommunerna är i
sin fulla rätt att tacka nej till avtal med Invandrarverket.
Frågan är dock om det är rimligt med ett system som kan få till effekt att en
viss grupp människor i praktiken kan riskera att stängas ute från delar av
landet. Systemet med avtalsskrivning för kommunplacering bör avskaffas och
ersättas med bosättning enligt principen om människors fria val.
Invandrarverket bedömer idag om det är möjligt att ta hänsyn till
människors önskemål om bostadsort. Den som själv kan ordna arbete och
bostad får flytta dit den vill, alla andra måste acceptera verkets
kommunplacering.
Flyktingar och vissa andra utlänningar är de enda människor i Sverige som
staten på detta vis anvisar till en bostadsort. Detta kan synas praktiskt för
Invandrarverket, men är principiellt tveksamt. Flyktingar borde efter samma
kriterier som andra människor i Sverige själva kunna bestämma var de vill
bo. Det offentliga insatserna borde i detta avseende kunna inriktas på att ge
det stöd som behövs för att göra ett gott val möjligt.
Istället för att ta ansvar och bestämmanderätt ifrån människor, bör
ansvarstagande och självtillit uppmuntras i systemen för flyktingmottagning.
Eget ansvar och valfrihet ger drivkraft för att snabbt lära känna en ny
situation och ett nytt språk. Passivitet och bidragsberoende motverkas.
Egna initiativ vad gäller bostadsort har genom åren ställt till oreda i den
kommunala hanteringen av flyktingmottagande, när en kommunplacerad
människa efter kort tid lämnat kommunplaceringsorten för att bosätta sig
någon annanstans. Kostnaderna för mottagningen har då delvis fått bäras av
den nya kommunen, medan den statliga ersättningen utgått till kommun-
placeringsorten. Även om åtgärder vidtagits för att komma till rätta med
denna typ av problem är det symptomatiskt för systemet.
Rimligare vore att söka finna system där människor själva fick välja
bostadsort utan kommunplacering och att berörda statliga pengar sedan följde
flyktingen.
Ett av skälen som förts fram för kommunplaceringen har varit att
kommunerna skulle kunna planera för t.ex. tolktjänst, genom att de fick veta
att ett begränsat antal språkgrupper skulle komma till dem. Så är det inte
alltid. Under senare år har ett mycket stort antal språkgrupper kommit till
landet och därmed också till kommunerna. Mycket talar för att en person i
behov av en viss tolktjänst inte söker sig till en plats där denna hjälp inte
kan
ges av kommunen eller någon henne närstående. Det ligger i människors eget
intresse att få nödvändig service.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag där
kommunplaceringen ersätts med en modell där berörda statliga medel följer
flyktingen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett system som ersätter
kommunplaceringen, där berörda statliga medel följer flyktingen till dennes
val av bosättningsort i enlighet med vad som anförts i motionen.