Att komma till rätta med den ofrivilliga segregationen i samhället är en av vår tids största politiska utmaningar.
De strukturfel i den svenska ekonomin och arbetsmarknaden som stänger ute människor i allmänhet från möjlighet till arbete, drabbar i särskilt hög utsträckning invandrare och flyktingar hårt. Ett exempel på detta är den nuvarande arbetsrättslagstiftningen, som förnekar människor möjlighet att via ändamålsenligt omfattande prov- och visstidsanställningar visa vad de går för, samt en mycket stel lönesättning som stängt ute många människor från arbete, inte minst inom tjänstesektorn.
Men det finns även skevheter i det sätt varpå nya människor tas emot i landet. Segregationen i det svenska samhället har inte uppstått på grund av mottagningssystem med stort mått av fritt val och drivkrafter för eget ansvarstagande, utan av dess motsats. Den har uppstått i den svenska välfärdsstaten, i ett samhälle inriktat på social styrning och social ingenjörskonst.
Det svenska mottagningssystemet kan i vissa fall t.o.m. antas ha bidragit till att öka segregationen. Ett exempel på detta är systemet för kommun- placering av flyktingar, där kommuner bl.a. åtagit sig att erbjuda de kommun- placerade människorna övergångsbostäder och senare fasta bostäder.
Människor har placerats där lägenheter funnits tillgängliga. Det är föga förvånande att många lägenheter funnits i kommunernas minst attraktiva områden. Där har många invandrare redan funnits och i dessa områden har inte sällan också redan funnits en överrepresentation av sociala problem.
Samtidigt är det värt att uppmärksamma att inte all segregation är av ondo. Svensk-finska skolan är ett exempel på positiv segregation i det svenska samhället. Det är heller inte ett problem i sig att en grupp människor med gemensam bakgrund väljer att bo eller vara nära varandra.
För många människor kan språklig och kulturell gemenskap vara något som ger trygghet nog att ta till sig en ny kultur och ett nytt språk. Detta är ingenting nytt. Svenska immigranter i USA tydde sig t.ex. initialt till varandra. Problem uppstår först om tillgängligheten till samhället i övrigt beskärs, eller om samhällets strukturer hindrar integration.
Som varje hårt reglerat system brottas den svenska flyktingmottagningen tidvis med svåra problem. Vissa år har antalet platser för mottagning av personer som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd av bl.a. flyktingskäl varit för få, varvid svåra köer uppstått på landets flyktingförläggningar. Andra år har antalet flyktingar varit färre än det antal platser som Invandrarverket tecknat avtal med kommunerna om och den kommunala mottagningsverksamheten underbelastas. Krav på ekonomisk kompensation har då uppkommit.
1993 hade 271 kommuner kommit överens med Invandrarverket om flyktingmottagning. Ett tiotal kommuner hade inga avtal. Kommunerna är i sin fulla rätt att tacka nej till avtal med Invandrarverket.
Frågan är dock om det är rimligt med ett system som kan få till effekt att en viss grupp människor i praktiken kan riskera att stängas ute från delar av landet. Systemet med avtalsskrivning för kommunplacering bör avskaffas och ersättas med bosättning enligt principen om människors fria val.
Invandrarverket bedömer idag om det är möjligt att ta hänsyn till människors önskemål om bostadsort. Den som själv kan ordna arbete och bostad får flytta dit den vill, alla andra måste acceptera verkets kommunplacering.
Flyktingar och vissa andra utlänningar är de enda människor i Sverige som staten på detta vis anvisar till en bostadsort. Detta kan synas praktiskt för Invandrarverket, men är principiellt tveksamt. Flyktingar borde efter samma kriterier som andra människor i Sverige själva kunna bestämma var de vill bo. Det offentliga insatserna borde i detta avseende kunna inriktas på att ge det stöd som behövs för att göra ett gott val möjligt.
Istället för att ta ansvar och bestämmanderätt ifrån människor, bör ansvarstagande och självtillit uppmuntras i systemen för flyktingmottagning. Eget ansvar och valfrihet ger drivkraft för att snabbt lära känna en ny situation och ett nytt språk. Passivitet och bidragsberoende motverkas.
Egna initiativ vad gäller bostadsort har genom åren ställt till oreda i den kommunala hanteringen av flyktingmottagande, när en kommunplacerad människa efter kort tid lämnat kommunplaceringsorten för att bosätta sig någon annanstans. Kostnaderna för mottagningen har då delvis fått bäras av den nya kommunen, medan den statliga ersättningen utgått till kommun- placeringsorten. Även om åtgärder vidtagits för att komma till rätta med denna typ av problem är det symptomatiskt för systemet.
Rimligare vore att söka finna system där människor själva fick välja bostadsort utan kommunplacering och att berörda statliga pengar sedan följde flyktingen.
Ett av skälen som förts fram för kommunplaceringen har varit att kommunerna skulle kunna planera för t.ex. tolktjänst, genom att de fick veta att ett begränsat antal språkgrupper skulle komma till dem. Så är det inte alltid. Under senare år har ett mycket stort antal språkgrupper kommit till landet och därmed också till kommunerna. Mycket talar för att en person i behov av en viss tolktjänst inte söker sig till en plats där denna hjälp inte kan ges av kommunen eller någon henne närstående. Det ligger i människors eget intresse att få nödvändig service.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag där kommunplaceringen ersätts med en modell där berörda statliga medel följer flyktingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett system som ersätter kommunplaceringen, där berörda statliga medel följer flyktingen till dennes val av bosättningsort i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 30 september 1996
Sten Tolgfors (m) Per Bill (m)