Sedan länge har storstäderna i allmänhet och Malmö i
synnerhet tvingats ta emot ett betydligt större antal
asylbeviljade än man tecknat avtal för med Invandrarverket.
Detta har skapat en närmast kaotisk situation.
Sveriges tre storstäder har tagit sitt ansvar för den förda asylpolitiken.
Skolundervisning, yrkesutbildning och sjukvård står inte i proportion till det
stora antal asylbeviljade som kommit, allt beroende på att antalet
asylbeviljade som bosatt sig i storstäderna vida överstiger de avtal som
tecknats med Invandrarverket.
Ett liknande problem har också aktualiserats i och med att asylsökande
under utredningstiden nu kan bosätta sig utanför förläggningen. Detta innebär
att främst större städer är intressanta, och då asyl sedan beviljas har det
visat
sig att föreslagen kommunplacering inte accepteras.
Detta beror på att man "rotat" sig i den första kommunen och inte vill flytta
därifrån. Därmed uppstår problemen med nuvarande sneda fördelning av
asylbeviljade över Sverige.
Många synpunkter finns på asyl- och flyktingpolitiken. Det är min
bestämda uppfattning att det inte finns någon stor fråga där så många
medborgares åsikter strider mot förd politik, som i flyktingfrågan.
Men samtidigt är det min absoluta åsikt att asylbeviljade och sökande skall
behandlas likt alla andra, det vill säga värdigt. Dock måste denna grupp
hjälpa till att lösa de problem som skapats.
Alla ansvariga säger sig inse problemen. Dock undviker man att tala om
vad som kan göras. Invandrarministern refererar som alltid till utredning, men
är absolut motståndare till kravet på att asylbeviljade skulle "tvingas" vara
kvar under viss tid i den kommun där de blivit placerade.
Samma svar erhöll jag av socialministern i en riksdagsdebatt i oktober
1994. Jag föreslog då att asylbeviljade skulle "tvingas" vara bosatta under
viss tid i kommun där de blivit placerade. Mitt förslag innebär inte någon
form av kommunarrest av den typ vi införde för vissa kurder för några år
sedan. Jag menar att man under viss tid inte får flytta från anvisad kommun,
om inte försörjning garanteras eller annan kommun accepterar inflyttning.
Dessutom skall rätten att resa i Sverige, besöka släkt och vänner, söka arbete
m.m. behållas under tiden. Inskränkningen är att man inte självsvåldigt får
bosätta sig i annan kommun.
Jag är medveten om att förslaget f.n. strider mot socialtjänstlagen, men den
är inte tillkommen och tänkt för att hantera den aktuella situationen.
Dessutom finns det som alltid i flyktingfrågor tabun som ingen vågar röra
vid.
Tänk om man då utlänningar söker asyl ställer följande fråga: "Om ni
erhåller asyl i Sverige, är ni då beredda att under några år acceptera den
kommunplacering ni erbjuds av Invandrarverket?" Denna fråga får följas av
en förklaring baserad på rent praktiska problem med hanteringen och
förmågan att skapa goda förutsättningar för asylbeviljade.
Jag är övertygad om att svaret på ovan nämnda fråga garanterat blir - ett ja!
Fortsätter vi att inte tala klarspråk återstår bara att staten anvisar mer
pengar.
De tre storstäderna måste fullt ekonomiskt kompenseras för regeringens
och riksdagens asylpolitik. Något annat alternativ finns inte. Det har
högtidligt sagts att hela Sverige skall ansvara för flyktingpolitiken. Det är nu
dags att omsätta detta i konkret handling. Skall inte problemen bli
oöverstigliga för Malmö måste något konkret göras och det snabbt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att hela Sverige skall ta ansvar för den svenska
flyktingpolitiken.