med anledning av regeringens prop. 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m.
Sammanfattning
Regeringen har raserat förtroendet för socialförsäkringarna.
De har skurit ned på stödet till rehabilitering och till medel
för att korta vårdköer samtidigt som de använder en stor del
av överskottet i sjukförsäkringen för att finansiera andra
delar av budgeten. Det är en misslyckad politik som
undergräver stödet för den generella välfärdspolitiken.
Folkpartiet visar en väg till stabilare socialförsäkringar som medborgarna
kan lita på. Vi konstaterar att regeringen nu äntligen höjer ersättnings-
nivåerna till 80 procent i sjukpenningen och föräldra- och havandeskaps-
penningen men anser, till skillnad från regeringen, att ersättningen i pappa-
och mammamånaderna skall höjas till 90 procent.
Folkpartiet vill aktivera försäkringspengar genom att modellen för
finansiell samordning mellan försäkringskassorna och sjukvården (FINSAM)
utvidgas till att omfatta alla landsting. Då kan upp till 2 miljarder kronor
användas inom sjukvården, i synnerhet för att korta vårdköer.
Folkpartiet vill halvera arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen till två
veckor och ge arbetsförmedlingen ett rehabiliteringsansvar för de arbetslösa
sjukskrivna.
Regeringens
sjukförsäkringspolitiska
fiasko
Socialförsäkringarna har eroderats av flera
socialdemokratiska beslut sedan regeringsskiftet hösten
1994. Av enhetliga socialförsäkringssystem vars reformering
under den förra mandatperioden syftade till ett ökat
försäkringsmässigt inslag och autonoma system växer i dag
bilden fram av ett alltmer svåröverskådligt system.
Den socialdemokratiska principlösheten vad gäller det som social-
försäkringarna bör omfatta och hur försäkringarna bör finansieras utgör ett
påtagligt hot mot ett fortsatt starkt folkligt stöd för socialförsäkringarna och
därmed för en fortsatt generell välfärdspolitik. Det främsta exemplet på det
förra är beslutet hösten 1994 att återgå till en icke-obligatorisk
arbetslöshets-
försäkring. Att skälen till denna principlöshet direkt beror på de nära banden
till Landsorganisationen ökar inte medborgarnas förståelse för varför en
försäkring som till drygt 95 procent - och på marginalen 100 procent -
betalas av skattebetalarna inte skall vara allmän.
Det envetna fasthållandet vid att det är något i sig önskvärt att ta ut
avgifter på inkomstdelar som inte är med i försäkringen är ett ytterligare
inslag i principlösheten.
Ett annat och växande inslag är eftergifterna för de fackliga organisa-
tionerna vad gäller den bristande finansieringen av underskotten i arbetslös-
hetsförsäkringen och det parallella skapandet av stora överskott i
sjukförsäkringen. För att slippa en diskussion om hur arbetslöshetsförsäk-
ringens underskott bör täckas, så låter regeringen överskotten i sjukförsäk-
ringen bli allt större och detta trots att det femtonprocentiga statsbidraget nu
avskaffats.
Sjukförsäkringen är ett kardinalexempel på socialdemokratins nonchalans
inför behovet av fasta och förutsägbara spelregler för välfärdspolitiken.
Sjukförsäkringen får inte längre pengar i bidrag från staten. Intäkterna
kommer enbart från en arbetsgivaravgift på lönesumman på 5,28 procent och
en sjukförsäkringsavgift på individen på 4,95 procent av lönesumman upp
till förmånstaket. År 1998 planeras avgifterna stiga till 5,95 procent.
Sammantaget ger det i år drygt 70 miljarder kronor i inkomster för
försäkringen.
I år är det drygt 20 miljarder kronor av sjukförsäkringen som inte används
till något som har med sjukförsäkringen eller föräldraförsäkringen att göra.
Riksförsäkringsverket har beräknat att 1996 års överskott i sjukförsäkringen
på 22 miljarder kronor i år kommer att öka till 37 miljarder kronor, 1999 till
42 miljarder kronor och år 2000 till 44 miljarder kronor. Mycket kan sägas
om detta, men inte att socialdemokratin slår vakt om försäkringsmässighet i
självständiga socialförsäkringssystem.
Socialdemokratin inser uppenbarligen inte värdet av fasta och förutsägbara
spelregler för människors beteenden. Institutionerna som omgärdar
marknadsekonomin är avgörande för hur väl i meningen effektivt
marknadsekonomin fungerar. Detsamma gäller för välfärdssystemen och
deras institutionella utformning. Människors förväntningar avgörs i stor
utsträckning av hur dessa system konstrueras. De problem som människor
ställs inför försöker de lösa på olika sätt. Upprepade ändringar inom
socialförsäkringssystemet skapar en stor oro inför framtiden som påverkar
sparande, konsumtion, utnyttjandegrad av systemen osv. Vad det än är så är
det inte stabilt.
Det hade varit önskvärt att regeringen hade tagit en del steg mot att
återställa medborgarnas förtroende för socialförsäkringssystemen i den
föreliggande propositionen. Detta görs tyvärr inte i någon större utsträckning.
De få steg som regeringen tar åt rätt håll är bl a att återställa ersättnings-
nivån i sjuk- och rehabiliteringspenningen, sjuklönen, föräldraförsäkringen
och havandeskapspenningen till 80 procent av den tidigare inkomsten.
Folkpartiet anser liksom tidigare att ersättningen i pappa- och mamma-
månaderna bör återställas till tidigare 90 procent av ersättningen för att
stimulera fler fäder att ta föräldraledigt.
Förbättrad
närståendepenning
Regeringen höjer ersättningsnivån till 80 procent även för
närståendepenning. Det är bra men regeringen bör också
utvidga tiden för rätt till ledighet för närståendepenningen
vid vård av anhöriga.
Sedan den 1 juli 1989 har närstående som vårdar en svårt sjuk person rätt
till ersättning från sjukförsäkringen och ledigt från sitt arbete - sedan den 1
juli 1994 upp till 60 dagar. Närståendepenning till person som vårdar hiv-
smittad kan dock utgå upp till 240 dagar. Ersättning enligt närstående-
penning var tidigare 80 procent. Riksdagsmajoriteten sänkte f r o m den 1
januari 1996 ersättningen till 75 procent.
Vi anser att ett första steg mot att underlätta för närståendevårdarna vore
att regeringen tog initiativ till överläggningar med de båda kommun-
förbunden för att se över hur ett utökat stöd till dem som vårdar närstående
ska kunna ske. Reformförslag som bör tas upp vid överläggningarna är
- en fortsatt utbyggnad av avlastning och växelvård,
-
- förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade
möjligheter för närstående att anställas,
-
- en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närstående-
vårdare med ersättning från försäkringskassan samt
-
- en ytterligare förlängd period för ledighet för dem som vårdar.
-
Tiden för rätt till ledighet från sin anställning och för rätt till
ersättning från försäkringskassan för vård av närstående bör
förlängas från nuvarande 60 dagar till 120 dagar.
Kostnaden för närståendepenningen för innevarande budgetår beräknas vid
75 procent i ersättning till 35 miljoner kronor (februari 1997). Antalet ersatta
dagar var budgetåret 92/93 knappt 32 000. Antalet ersatta dagar för inne-
varande budgetår uppgår i februari i år till 66 500. Genomsnittlig ersättning
var 527 kronor per person.
Efterfrågan på närståendepenning ökade kraftigt mellan 1994 och 1995.
Ökningen berodde på att antalet dagar med rätt till ersättning från
sjukförsäkringen på förslag av den icke-socialistiska regeringen ökades från
30 dagar till 60 dagar under 1994.
Finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård som vi
förespråkar kan ske genom minskad belastning på vårdplatser i landstingen
och på kommunernas omsorg. De möjliga besparingarna av en utvidgad
närståendevård är med stor sannolikhet långt större än kostnaderna för ett
förstärkt stöd till de närstående. Denna fråga bör naturligtvis tas upp vid de
av oss föreslagna överläggningarna mellan staten och kommunförbunden.
Vi är övertygade om att förbättrade förhållanden för dem som önskar vårda
släktingar eller andra närstående i hemmet skulle innebära både humanitära
och ekonomiska vinster.
Regeringens
rehabiliteringspolitiska
fiasko
Genom omfattande utvärderingar vet vi i dag att samverkan
mellan olika finansiärer och mellan olika
sjukvårdshuvudmän ger stora samhällsekonomiska och
mänskliga vinster.
I Riksförsäkringsverkets utvärdering (1995:13) av försäkringskassornas
köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster konstateras att "försäkrings-
kassan lyckas med den grupp de förväntar sig kunna rehabilitera. Kostnaden
är mindre senast två år efter beslut om köp av yrkesinriktad tjänst jämfört
med året innan tjänsteköp."
Likaså visar Riksförsäkringsverkets uppföljning av DAGMAR (RFV
Redovisar 1996:15) mycket goda effekter både i mänskligt och ekonomiskt
hänseende.
Efter idogt arbete från Folkpartiets sida och segt socialdemokratiskt
motstånd kompletterades DAGMAR fr o m år 1991 med en särskild ersätt-
ning för rehabilitering, kallad för DAGMAR 430 (efter antalet miljoner
kronor som i fjol fick föras över från kassorna till sjukvårdshuvudmännen).
Bakgrunden var att staten och sjukvårdshuvudmännen var överens om vikten
av att förbättra rehabiliteringen och medicinsk behandling. Sjukvården
förstärktes av den anledningen med mer resurser. En av regeringen beställd
utvärdering har visat att dessa pengar har gjort god nytta. Men nu hopar sig
åter hoten. Köerna har åter börjat att växa med de mänskliga och ekonomiska
förluster det innebär.
I regeringens vårbudget för 1996 förordades en neddragning av resurserna
till rehabiliteringsinsatserna vid köp av yrkesinriktad rehabilitering med 200
miljoner kronor 1997 och 1998. Samtidigt ville regeringen att samverkan
mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen i framtiden skulle
ske med befintliga resurser och genomförde en neddragning av de särskilda
stimulansmedlen för denna verksamhet med 185 miljoner kronor 1997 och
200 miljoner kronor 1998 och 1999.
I början avskaffade riksdagsmajoriteten på regeringens förslag även den
ursprungliga vårdgarantin och ersatte den med en ny mer urvattnad.
I årets vårbudget 1996/97:150 föreslås en reducering med 300 miljoner
kronor av det statliga stimulansbidraget till habilitering och rehabilitering
till
landstingen. Trots konsekvent goda erfarenheter av samverkan och
rehabiliteringssatsningar fortsätter regeringen att skära i det statliga stöd
som
bevisligen ger samhällsekonomiska och mänskliga vinster.
Aktivera
försäkringspengarna!
Folkpartiet föreslår en ny modell för att korta vårdköer och
öka rehabiliteringarna för att ge mänskliga och ekonomiska
vinster.
Minskade skatteintäkter äter upp det
föreslagna tillskottet av statliga medel
Utifrån Riksrevisionsverkets senaste prognos har
Landstingsförbundet räknat ut att landstingens
skatteinkomster 1998 blir 2,3 miljarder lägre och 1999 2,5
miljarder lägre jämfört med Landstingsförbundets prognos
från december 1996. Detta innebär att de pengar som
regeringen föreslår skall skjutas till extra till landstingen i
praktiken redan ätits upp av det som landstingen förlorar på
det minskande skatteunderlaget. Detta är ett mycket tydligt
exempel på vad den extremt höga arbetslösheten får för
effekter på kommunernas och landstingens inkomster.
Samverkan mellan sjukvård och
försäkringskassa utvärderad:
FINSAM-projektet gav stora
besparingar
FINSAM har pågått som ett försöksprojekt med finansiell
samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård
sedan 1993. Det infördes som en följd av ett beslut av den
icke-socialistiska regeringen 1992. Man har inom fem
försöksområden haft gemensamt ansvar för kostnaden för
sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att
disponera sjukpengarna till olika åtgärder.
Den finansiella ramen för försöket för de tre försöksåren uppgick till 12,7
miljarder kronor, varav 2,5 miljarder kom från socialförsäkringen, dvs från
sjukpenningen och rehabiliteringsersättningen.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering av
FINSAM (1997:1) visar att totalt sett en besparing på 154 miljoner kronor i
socialförsäkringen uppnåtts under åren 1993-1995 i de fem försöks-
områdena. Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska
kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdet
och de beräknade kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte
bedrivits.
FINSAM:s effekt beräknas för det tredje försöksåret motsvara en
besparing på 9 procent av kostnaderna i socialförsäkringen.
Utvärderingen visar att ohälsotalet minskat med 2,5 procent mellan 1992
och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som helhet med 2,1
procent.
Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta dagar med sjuk-
penning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning, sjukbidrag och
förtidspension per sjukpenningförsäkrad, förtidspensionär och sjukbidrags-
tagare.
FINSAM ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per person
år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26 procent
jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöket inga signifikanta
skillnader mellan dessa och FINSAM-områdena.
I utvärderingen har det inte heller kunnat konstateras att några andra
grupper har kommit till skada till följd av projektet. I försöksområdena har
det också kunnat konstateras en minskning av antalet nybeviljade förtids-
pensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 mer än i riket som helhet.
Socialdemokraterna avvisar
FINSAM-modellen i den nyligen
presenterade
socialförsäkringspropositionen
I regeringens vårproposition samt i den proposition om
socialförsäkringarna (1996/97:63) som överlämnades till
riksdagen den 10 april avvisar regeringen tanken på att införa
FINSAM-reglerna i hela riket. I FINSAM fick sjukvården
och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för
sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader i området.
Regeringens nu presenterade förslag är betydligt mindre
långtgående. I socialförsäkringspropositionen konstaterar
man att "nya strukturella samverkansmodeller bör därför
övervägas först när utvärdering av försöksverksamheterna
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso-
och sjukvård och socialtjänst redovisats". En sådan
utvärdering finns, som nämnts ovan, nu redovisad. Trots det
bromsar regeringen och nöjer sig med att i
socialförsäkringspropositionen föreslå: "att inriktningen skall
vara att utforma ett system där försäkringskassorna fr o m år
1998 får möjlighet att disponera vissa medel i syfte att
förbättra samverkansformerna och därmed effektivisera
rehabiliteringen för framförallt utsatta grupper."
FINSAM var en mycket mer långtgående modell. Att föra ner ansvaret för
sjukförsäkringskostnaderna på lokal nivå är att gå väldigt mycket längre än
vad man gör genom att tilldela vissa pengar för samverkan. Det kommer
säkert att finnas områden som kan spara mycket pengar, men det kommer
inte att vara möjligt att uppnå en total besparing på samma nivå som om
FINSAM-projektet vidgades till att gälla hela landet.
Aktivera försäkringspengarna!
Folkpartiet anser att FINSAM:s idé skall utvecklas till att
gälla alla landsting. Utvärderingen av FINSAM visade, som
tidigare nämnts, att en total besparingseffekt på 9 procent på
kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning har
uppnåtts. Hela utvärderingen talar för att det finns en relativt
stor potential för betydande besparingseffekter som en följd
av samverkan mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård.
Det finns knappast några skäl att anta att det inte skulle gå att spara
ungefär lika mycket på andra håll i landet om FINSAM genomfördes även
där. Det skulle innebära att ett riks-FINSAM genom bättre samverkan skulle
kunna spara upp till 2 miljarder årligen på kostnaderna för sjukpenning,
rehabiliteringsinsatser och nybeviljade förtidspensioner.
En aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser leder till att färre människor
behöver förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt ger betydande
mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna på både
minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering samt färre
förtidspensionärer är betydande. Samverkansvinsterna kan, särskilt på sikt,
bli betydligt högre än så, men det finns skäl att göra en försiktig beräkning då
svårigheterna i att göra exakta framtidsprognoser är mycket stora.
Vinsterna av samverkan skall enligt vår mening oavkortat användas i
vården, främst för att korta vårdköerna.
Halvera sjuklöneperioden
Sjuklöneperioden på två veckor fungerade bra och visade sig
ge incitament till förebyggande insatser på arbetsplatsen och
en förbättrad kontakt mellan arbetsgivaren och den
sjukskrivne. Men samtidigt har läget på arbetsmarknaden
förändrats radikalt sedan arbetsgivarperioden på två veckor
beslöts våren 1991. Sverige har i dag en katastrofal hög
arbetslöshet. Regeringen och Centerpartiet har totalt
misslyckats i att få ned de höga arbetslöshetstalen.
I arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare
att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ungdomar, funktionshindrade, långtids-
sjuka, äldre och invandrare är sådana grupper. De senaste rapporterna talar
också för att nu även kvinnorna drabbas allt hårdare för första gången sedan
arbetslösheten började nå upp till europeiska nivåer i Sverige.
Vid årsskiftet fördubblades arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen från två
till fyra veckor. I huvudsak har detta drabbat små företag som har tvingats
teckna dyra försäkringar för sina anställda. Förlängningen av arbetsgivar-
perioden skedde med endast halv kompensation för arbetsgivaren. Ökade
kostnader får nu negativa konsekvenser för företagens vilja till nyanställ-
ningar och expansion. Förlängningen av sjuklöneperioden är i praktiken
alltså en skattehöjning för företagen. Det är även så att vissa grupper som
funktionshindrade och kroniker drabbas hårt av den förlängda sjuklöne-
perioden.
Kritiken mot förlängningen av sjuklöneperioden har varit hård. Arbets-
givare och fack har gjort gemensam sak och krävt att beslutet om förläng-
ningen rivs upp.
Det står klart att förlängningen av sjuklöneperioden har så litet stöd av
arbetsmarknadens organisationer samt riskerar att ge så allvarliga konsekv-
enser att den bör rivas upp.
Arbetsgivaransvaret för
rehabilitering
Sjuk- och arbetsskadekommittén utredde frågan om
arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar för rehabilitering
och föreslog att arbetsgivaren även skulle ha kostnadsansvar
för rehabilitering som behöver vidtas utanför arbetsplatsen.
Folkpartiets uppfattning är att arbetsgivarens kostnadsansvar skall omfatta
åtgärder som är kopplade till arbetsplatsen men inte gälla åtgärder som sker
utanför arbetsplatsen. Arbetsgivaren skall inte ha ansvar för rehabiliterings-
åtgärder vars kostnader arbetsgivaren inte har överblick över. Detta skulle
inte leda till ett positivt rehabiliteringklimat ute på arbetsplatserna. Om för
stora kostnader läggs på arbetsgivaren, som ett vidsträckt kostnadsansvar
innebär, kan det leda till att de för stora kostnaderna får negativa effekter på
sysselsättningen, vilket mot bakgrund av dagens höga arbetslöshetssiffror
skulle vara ytterst allvarligt.
Det finns också fog för att ytterligare överväga vad Sjuk- och arbetsskade-
kommitténs förslag kommer att få för konsekvenser för de mindre företagen.
Detta är inte tillräckligt kartlagt. Regeringens förslag till en utredning med
denna uppgift får därför stöd av Folkpartiet.
Ge arbetsförmedlingen
rehabiliteringsansvar
I likhet med Sjuk- och arbetsskadekommittén anser
Folkpartiet att arbetsförmedlingen skall ha motsvarande
ansvar för de arbetslösa sjukskrivna som arbetsgivaren har
för de anställda. Ett stort problem är att många arbetslösa
riskerar att hamna vid sidan av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Det beror på att denna just bedrivs med
arbetsplatsen som utgångspunkt. För den sjukskrivne
arbetslöse är det istället för arbetsgivaren
Arbetsmarknadsverket och försäkringskassan som har
huvudansvaret.
Regeringen underlåter att göra någonting åt detta problem. Den hänvisar
endast till att det behövs ett närmare samarbete mellan försäkringskassan och
arbetsförmedlingen. Folkpartiet finner detta otillräckligt och anser att
övervägande skäl talar för att arbetsförmedlingen skall ha huvudansvaret för
de sjukskrivna arbetslösas rehabilitering.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av enhetliga regler för socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 90 % i ersättning i föräldraförsäkringens pappa- och
mammamånad,
3. att riksdagen beslutar att förlänga rätten till närståendepenning samt den
därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om
förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och
förbättra rehabiliteringen m.m.,
6. att riksdagen beslutar om en halvering av sjuklöneperioden till två
veckor,
7. att riksdagen beslutar att arbetsförmedlingen skall ha ansvar för de
arbetslösa sjukskrivnas rehabilitering.