Samordning och helhetssyn i försäkringssystemen vid ohälsa och arbetslöshet
Miljöpartiet har i en särskild partimotion tryckt på behovet
av samordning och helhetssyn i försäkringssystemen vid
ohälsa och arbetslöshet. Staten skall, enligt vår mening, vara
den huvudansvariga garanten, regelsättaren och finansiären
av de stora socialförsäkringssystemen. Men samtidigt bör en
stor del av det praktiska arbetet gentemot individerna
decentraliseras till kommunal nivå.
En organisatorisk reform
Arbetsförmedlingen och försäkringskassan på lokal nivå
bör kommunaliseras och sammanslås med en del av
kommunens socialtjänst.
Splittring ger dålig samordning
Social- och arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå försvåras
inte bara av att dagens socialförsäkringar är så olika
uppbyggda på ett sätt som inte verkar konsekvent och
genomtänkt. För individen leder det ofta till att frågan om
vilken ersättning som skall utgå blir viktigare än att rätt
åtgärd sätts in. För myndigheterna blir det ofta en kamp om
att slippa betala och att sända över det ekonomiska ansvaret
för en individ till en annan kassa. Miljöpartiet har i en
partimotion givit förslag till hur vi skall kunna få enklare och
mer samordnade bidragssystem vid framför allt arbetslöshet
och ohälsa.
Även den organisatoriska splittringen på olika ansvariga myndigheter är ett
stort problem. FleraMånga instanser är på lokal nivå engagerade i att
bekämpa arbetslösheten och att arbeta med stöd och rehabilitering till
människor med en blandad problembild i form av sjuklighet, svag ställning
på arbetsmarknaden och kanske också sociala problem. Bland de viktigaste
instanserna kan nämnas arbetsförmedlingen, försäkringskassan och kom-
munernas socialtjänst. Samma person kan ofta vara aktuell hos flera av dessa
instanser och upplever ibland att han/hon blir skickad runt på ett olyckligt
sätt. De många inblandade myndigheterna har ofta olika mål och kulturer,
vilket ytterligare försvårar ett konstruktivt och effektivt samarbete.
Den här problembilden är inte på något sätt ny. Det har också gjorts många
lovvärda försök på lokal nivå att förbättra samarbetet mellan berörda
myndigheter i form av olika slags samrådsorgan, samlokalisering och försök
till ekonomisk samordning. I vissa fall har begränsade framgångar uppnåtts
åtminstone under pågående projektperioder. I andra fall har man lyckats
sämre.
Riksdagen har nyligen beslutat om en försöksverksamhet med ökad lokal
samordning i ett 40-tal kommuner. Försöksverksamheten är dock mycket
begränsad till sitt innehåll och förutsätter en i grunden oförändrad
organisation i grunden.
Institutionella förändringar behövs
En genomgående erfarenhet är att det är svårt att
åstadkomma stora och varaktiga förbättringar inom de
nuvarande legala, organisatoriska och ekonomiska ramarna.
Det framgår bl.a.vältaligt av alla de ansökningar och förslag
om förändrade institutionella förutsättningar som lämnats in
till regeringen från olika lokala intressenter. Två av de totalt
ett 50-tal aktuella ansökningarna - totalt ett 50-tal - får visa
på spännvidden i de inkomna förslagen.
Vara kommun ingår i projektet "Det finns bruk för alla" som drivs ihop
med tre andra Västgötakommuner. Kommunen vill tillsammans med
försäkringskassan, arbetsförmedlingen och primärvården starta ett
pilotprojekt där kommunen ges helhetsansvaret för verksamheter, ledning
och resurser inom dessa områden. En gemensam styrelse för verksamheterna
skall etableras och verksamheterna bedrivas gemensamt under en enhetlig
ledning. Verksamheterna kan därvid organiseras på ett helt annat sätt än idag.
Som exempel på tänkbar organisation nämns en "försörjningsenhet" med
delar som idag sköts av arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor
och en "rehabiliteringsenhet" med delar från arbetsförmedling, AMI,
försäkringskassa, socialkontor och primärvård. Därtill kommer eEn
förebyggande folkhälsoenhet. Avgörande för framgång är också att alla
nuvarande ekonomiska resurser slås ihop till en påse som står till den
sammanslagna organisationens förfogande.
Kommunförbundet i Västernorrland vill tillsammans med lokala
intressenter att det bildas "arbetsförbund" i varje kommun av de lokala
huvudmännen - länsarbetsnämnden, försäkringskassan, kommunen och
landstinget. Förbunden skall disponera de medel som i normala fall är
budgeterade för respektive huvudman: länsarbetsnämndens medel för aktiva
åtgärder, a-kassemedlen, försäkringskassans arbetsmarknadsrelaterade
medel, kommunens medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
socialbidrag samt landstingets medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Arbetsförbundet skall bl a verka för att nya arbetsmarknader etableras vid
sidan om den normala, för att människor uppmuntras att varva studier med
arbete och för att arbetsmarknadsinsatser värderas i vidare perspektiv, t ex
regionalt eller i ett näringsperspektiv.
Gemensamt i båda dessa och många andra ansökningar är att man anser
det nödvändigt med genomgripande institutionella förändringar för att
åstadkomma en förbättrad samverkan. Sett mot de här önskemålen är den
försöksverksamhet som beslutats av riksdagen alldeles för begränsad. Flera
kommuner överväger också, enligt uppgift, att hoppa av från pågående
försöksverksamhet, då man insett att denna inte kan leda till de önskade
förändringarna.
Kommunerna tar över
Miljöpartiet anser att en genomgripande organisatorisk
reform av arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar och
socialpolitik på lokal nivå är nödvändig. Syftet med reformen
skall vara att förbättra samordningen och effektiviteten i den
totala organisationen. Det skall ge en snabbare och mer
mänsklig service till berörda personer och kan också leda till
stora kostnadsbesparingar för stat och kommun. Detaljerna i
reformen bör klargöras i en utredning, som eventuellt kan
vara parlamentarisk. I det följande anger vi vårt förslag till
huvudinriktning för reformen.
De lokala arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas organisation
och personal överförs till kommunerna, som får det administrativa
huvudansvaret för de samlade verksamheterna. Inom kommunen läggs
verksamheterna samman med i första hand de kommunala verksamheter som
betalar ut socialbidrag och svarar för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kommunen avgör själv lämplig nämnd- och förvaltningsorganisation. Figur
1 visar en tänkbar principskiss. Det bör betonas att figuren skall ses som ett
exempel och att också andra lösningar kan vara tänkbara.
Figur 1 Principskiss för en sammanslagen lokal
organisation
Den personlige handläggaren har en central roll i
organisationen. Handläggaren är personlig kontaktman för ett
antal personerklienter och fattar själv alla beslut som rör den
enskilde i samråd med denne och med iakttagande av
individens självbestämmande, behov och önskemål. Det
gäller både beslut om olika slags placeringar eller hjälp,
remisser, m.m. och beslut om ekonomisk ersättning.
Handläggaren skall ha en god allmänkännedom om alla de
alternativ och resurser som kan stå till klientens förfogande
liksom om ersättningssystemen (vilket bör bliblir mycket
enklare än idag med ett mer enhetligt ersättningssystem).
Genom den här uppläggningen får den som söker hjälpklienten en fast
punkt i tillvaron. Han/hon riskerar inte att bli bollad runt mellan olika
myndigheter som ständigt försöker skjuta problemen ifrån sig. Den
personlige handläggaren kan aldrig frånsäga sig ansvaret. Handläggaren lär
med tiden känna dem han arbetar medklienten väl. Organisationen blir
effektiv och resursbesparande både för samhället och för klienten.
För att ytterligare höja kompetensen, servicen och effektiviteten kan man
tänka sig att varje personlig handläggare specialiserar sig på en viss grupp av
personer:klienter en kanske på ungdomar som har problem att finna sig till
rätta, en på personer med alkoholproblem, en på ensamföräldrar, en på äldre
arbetslösa, en på långtidssjuka, etc.
Till sitt förfogande har den som söker hjälp, assisterad av den personlige
handläggaren, ett stort antal alternativ såväl inuti som utanför organisationen.
Den traditionella arbetsförmedlingen är naturligtvis förstahandsalterna-
tivet. Den personlige handläggaren skall själv kunna hjälpa till i viss
omfattning och ge råd och hänvisa till arbeten med hjälp av platsjournaler,
dataterminaler, etc. Vid behov av mer kvalificerad hjälp och rådgivning skall
han kunna hänvisa till experter inom organisationen.
För att kunna få arbete på den reguljära arbetsmarknaden skall den
arbetssökandeklienten kunna få nödvändig hjälp och stöd av olika resurser
utanför organisationen: sjukvård, socialtjänst, rehabiliteringsresurser,
utbildning, med mera.
Där det bedöms att den arbetssökandeklienten för närvarande inte har
några utsikter på den reguljära arbetsmarknaden, kan han erbjudas olika slag
av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Ekonomi och finansiering
Staten står för ersättningarna. Kommunerna står för den
lokala administrationen och ersätts via statsbidrag.
Förvaltningskostnader
Kommunerna tar över som arbetsgivare för de lokala
arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna. Därmed tar
de också över alla personal-, lokal- och förvaltningskostna-
der. För att det inte skall bli en ökad ekonomisk belastning
för kommunerna sker en reglering genom att staten ökar sitt
generella statsbidrag till kommunerna i motsvarande mån.
Att arbetslöshet och sjuklighet varierar mellan kommunerna
kan beaktas med en särskild faktor i den interkommunala
utjämningen.
Ersättningar och bidrag
De ersättningar och bidrag som betalas ut skall fortfarande i
huvudsak vara statligt finansierade med en mindre
kommunal del. En tänkbar kostnadsfördelning är följande:
Ersättningarna från de nuvarande statsfinansierade försäkringarna vid
arbetslöshet, ohälsa och föräldraledighet, både kortvariga och långvariga,
betalas i fortsättningen ut på order av den sammanslagna, nu kommunala,
organisationen.
Kostnaderna för utbetalda ersättningar belastar de olika försäkringarnas
centrala konton. Ersättningarna är regelstyrda och kostnaden "blir vad den
blir" så länge reglerna inte ändras. Staten skall dock ha en aktiv uppföljning
och revision så att kommunernas tillämpning blir enhetlig så långt det är
möjligt.
Det i vår partimotion föreslagna försörjningstillägget övertar kostnader
som idag kommunerna står för i form av socialbidrag. Här kan man tänka sig
en modell där staten och kommunerna delar kostnaden, kanske hälften var.
De resterande socialbidragen kommer med den här uppläggningen i
huvudsak att utgå till personer med uttalade sociala problem. Eftersom detta
kräver en högre grad av individuell bedömning som görs av kommunala
tjänstemän, är det rimligt att kommunerna även i fortsättningen helt står för
dessa kostnader.
Kostnader vid "åtgärder"
Ersättningar till individer som genomgår rehabilitering och
vissa utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder
betalas av de olika ersättningssystemen enligt reglerna för
dessa. Det är alltså staten som står för kostnaderna.
För kostnaderna för själva åtgärderna, alltså kostnader för rehabilitering,
utbildning, arbetsledning och verksamhet, m.m., är olika modeller tänkbara.
De verksamheter kommunerna själva organiserar, som reguljär utbildning
och många arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bekostas lämpligen direkt över
kommunens budget och regleras gentemot staten med det generella
statsbidraget och en eventuell faktor i utjämningssystemet. Högre utbildning
och sjukvård bekostas troligen bäst direkt genom budgeterna för respektive
verksamhet. För mer renodlade uppdragsverksamheter inom rehabilitering,
utbildning, arbetsprövning, etc., kan man tänka sig att den kommunala or-
ganisationen har en budget som den använder till inköp av tjänster från
lämplig anordnare, såväl offentlig som privat.
Statlig samordning och uppföljning
De centrala ämbetsverkens roll blir planering, service och
uppföljning.
Förslaget att låta kommunerna ta över på lokal nivå gör att de
nuvarande statliga verken (AMS och Riksförsäkringsverket)
avlövas sin lokala utförande organisation. Verken bör
därefter bantas kraftigt och omvandlas till effektiva enheter
för planering av den statliga verksamheten inom området och
för service till och uppföljning och revision av verksamheten
i kommunerna.
Serviceverksamheten kan omfatta bl.a. personalutbildning, utbetalnings-
och dataservice och upprätthållande av ett nationellt arbetsförmedlings-
register över lediga platser och arbetssökande. Det sistnämnda är nödvändigt
för att människor också skall kunna söka arbete utanför sin egen kommun.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en organisatorisk reform
med sammanslagning och kommunalisering av arbetsförmedlingar och
försäkringskassor i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts för att lämna förslag om en reform i
enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomi och finansiering av en sammanslagen lokal organisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statlig samordning och uppföljning.
Stockholm den 3 oktober 1996
Ragnhild Pohanka (mp)
Barbro Johansson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Thomas Julin (mp)
Eva Goës (mp)