En välfärdspolitik som omfattar alla
Den generella välfärdspolitiken utgår ifrån en lika viktig som grundläggande liberal princip: att alla människor av staten skall behandlas med samma hänsyn och respekt. Detta innebär att det endast är den enskilde individen som skall avgöra hur hon/han vill inrätta och leva sitt liv. Staten skall alltså förhålla sig neutral till vilka livsprojekt individerna väljer.
Men det är också så att det föreligger en del omständigheter som ligger utanför den enskilda människans kontroll men som på olika sätt inskränker hennes självbestämmande och frihet.
Individer kan ta beslut som skadar andra människors eller det egna självbestämmandet, exempelvis avseende drogmissbruk och kriminalitet. Då bryter man mot principen om lika hänsyn och respekt. Det är också så att olika individer föds med olika resurser över vilka hon/han inte rår, exempelvis handikapp av skilda slag. På samma sätt är olika risker, som risken för sjukdom och arbetsskada, omständigheter som i dominerande utsträckning ligger utanför individens omedelbara kontroll. Staten skall bedriva en politik som gör att vi kan upprätthålla principen om lika hänsyn och respekt.
Den generella välfärdspolitiken med bland annat obligatoriska socialförsäkringar är en lyckad lösning på dessa problem. En rätt utformad generell välfärdspolitik understöder människors självbestämmande och skapar därmed frihet för den enskilda människan att själv forma sitt liv.
Grunden för de resurser som krävs för en generell välfärdspolitik är arbetet. Arbete är också en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Genom ett arbete har den enskilda människan en möjlighet att försörja sig själv, påverka sitt eget liv och själv skapa möjligheter att växa. Möjligheten till arbete är den viktigaste förutsättningen för människors välfärd och grunden för välfärdsstaten.
Alla människor har en skyldighet att försörja sig själva. Staten har en skyldighet att omfördela samhällets resurser så att alla människor ges möjlighet till ett självständigt liv. Staten skall via skatter, avgifter och sociala trygghetssystem söka minska de skillnader mellan människor som beror på omständigheter som ligger utanför deras påverkan. Ojämlikheter som skapar bättre totala förutsättningar och villkor även för de sämst ställda skall inte motverkas. En politik utefter dessa principer uppfyller bäst de liberala målen om alla människors rätt till ett självständigt liv och till möjligheter att växa.
En generell välfärdspolitik har bland annat de fördelarna att den inte skapar marginaleffekter och inte är integritetsstörande. Dessutom har en generell välfärdspolitik störst möjlighet till en bred anslutning bland medborgarna. Till skillnad från selektiva system utestänger den ju inte stora grupper och skapar därmed inte heller misstroende mellan dem som får utbyte av systemet och dem som huvudsakligen betalar till systemet. Därmed bidrar den till social stabilitet. Den kan därutöver underlätta ett accepterande av förändringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet och därmed bidra till välståndsutvecklingen.
En generell välfärdspolitik finansieras solidariskt. Alla skall vad gäller skola, omsorg, vård etc bidra efter bärkraft till finansieringen och vad gäller sjukförsäkring och ålderspension efter den inkomst som försäkras och oberoende av den individuella risken att bli sjuk eller chansen att bli gammal.
Obligatoriska socialförsäkringar
För oss liberaler är det mycket viktigt att socialförsäkringarna är obligatoriska och därmed täcker alla. Genom obligatoriska försäkringar uppnås en riskutjämning mellan olika människor och grupper. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som löper större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala avsevärt högre premier än unga friska människor. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av risken för större eller mindre benägenhet för sjukdom utan endast av den försäkrade inkomstens storlek. Därmed kan vi upprätthålla principen att alla människor, oavsett risk, behandlas med samma hänsyn och respekt.
Det ligger inget orättvist i att också högre inkomster än genomsnittet både kan och måste försäkras och att därmed människor med högre inkomster får betala högre premier och får en ersättning från försäkringen då de blir sjuka eller gamla som står i relation till den bortfallna inkomsten.
I verkligheten sker också en omfördelning från högre inkomsttagare till lägre inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Det sker i och med att personer med högre inkomster behöver utnyttja dessa försäkringar i mindre utsträckning än personer med lägre inkomster.
Uppgifter från början av 90-talet tyder på att de med de högsta inkomsterna bara var sjukskrivna hälften så ofta som genomsnittet. Därmed betalar de in mer till försäkringen än vad de får ut av den. Det omvända gäller därmed människor med lägre inkomster. Det sker inom socialförsäk- ringarna sålunda inte enbart den åsyftade omfördelningen mellan människor med olika risker utan också från högre till lägre inkomsttagare.
Socialförsäkringarna är en central del av den generella välfärdspolitiken. Att alla ska ha en försäkring mot tillfälligt och permanenta inkomstbortfall är en viktig förutsättning för den enskildes trygghet. I debatten föreslås ibland ett s k grundskydd som alternativ till inkomsttrygghet. Även om den tekniska utformningen av grundskyddsförslagen varierar har de ett gemensamt: att inkomsttryggheten skall överges som princip.
En annan socialförsäkringsmodell grundad på behovsprövning och/eller någon form av grundskydd måste bygga på att den enskilde själv i stor utsträckning sparar till att det kan komma att behövas medel till egen sjukdomsersättning, till föräldrars ålderdom, inför arbetslöshet m m.
I praktiken överlåter man alltså till individerna att själva sörja för inkomstbortfallsskyddet utöver grundnivån. Det är uppenbart att en sådan modell skulle minska de direkta utgifterna för de offentliga systemen. Om inte övergången till en sådan modell skall leda till kraftigt ökade skattekilar, måste naturligtvis premierna tas bort för de inkomstdelar som inte längre skall försäkras. Med tanke på hur riskerna fördelar sig mellan låg- och höginkomsttagare, så minskar premierna mer än vad utgifterna gör. Det ekonomiska nettoresultatet av en sådan övergång blir således negativt för det offentliga och detta redan innan man beaktar det ökade behov av selektiva inslag som övergången medför.
För många individer leder ett sådant system till kraftigt höjda premier om de vill behålla samma inkomstbortfallsskydd som idag. Eftersom det av skattesymmetriska skäl bör medges avdrag i inkomstbeskattningen för inbetalning av premier till frivilliga sjuk- och pensionsförsäkringar skulle en sådan utveckling kunna leda till minskade skatteintäkter för stat och kommun.
Internationella erfarenheter visar att det är svårt, hart när omöjligt, att upprätthålla hyggliga förmånsnivåer i den typen av system, där de bättre ställda grupperna står utanför och får sin trygghet genom privata lösningar. Risken är överhängande att det skulle bli en utveckling mot en stor grupp som i huvudsak endast har sin grundtrygghet att lita på och en grupp som har ett slags gräddfilsmodell med privata eller avtalssäkrade försäkringar för dem med lägre risker att luta sig mot vid sjukdom, arbetsskada m m.
Det finns de som hävdar att statens finanser inte kan restaureras på annat sätt än med en omfattande välfärdspolitisk avrustning. Folkpartiet liberalerna delar inte den uppfattningen. Vi har ovan visat hur en grund- skyddsmodell med lägre utgifter och inkomster försämrar de offentliga finanserna. Vi tror också att höga ambitioner i välfärdspolitikens båda huvuddelar - bra offentligfinansierad service i form av skola, sjukvård etc och ett tillförlitligt socialförsäkringssystem - främjar ekonomisk tillväxt och därmed balans i statsfinanserna.
Ekonomin blir inte sundare, innovatörerna inte djärvare, småföretagen inte mer livskraftiga om daghemmen stängs eller de generella socialförsäk- ringarna avvecklas. Tvärtom. Den privata sektorn kan inte expandera i ett vakuum. Den kan få tillräcklig växtkraft bara i ett genomtänkt samspel med en väl fungerande offentlig sektor.
Det finns inga belägg för att de ekonomiska problem som Sverige har gått och går igenom till någon betydande del beror på den generella välfärdspolitikens obligatoriska socialförsäkringar och detta trots de överdrifter som tilläts inom försäkringarna i slutet av 80-talet. Nästan samtliga dessa överdrifter åtgärdades under fyrpartiregeringens tid. En internationell jämförelse talar för att Sverige numera står sig väl med avseende på de sociala och demografiska förändringar som kommer. En förutsättning för denna bedömning är naturligtvis att den stora pensions- reformen genomförs.
Men det är viktigt, även i motioner om socialförsäkringar, att företagandets roll för välfärden framhävs. Sverige klarar inte välfärden på sikt om vi inte får en snabb expansion i den privata sektorn. Det som krävs är en dramatiskt annorlunda värdering av företagande som livsstil för att Sverige skall kunna få fram de hundratusentals nya jobb i den privata sektorn som krävs för att massarbetslösheten skall besegras.
Principerna
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som gynnar rehabili- tering och motverkar utslagning.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt direkta statsbidrag för eventuella fördelningspolitiska inslag. Försäkrings- systemen skall till en del finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora flertalet inkomsttagares inkomster ligger under taket.
Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmåner finns, så måste förmånstak och avgiftstak vara detsamma. Vi föreslår att taket i den nya ohälsoförsäkringen och - på sikt - i abetslöshetsförsäkringen skall vara detsamma som överenskommits för det reformerade pensionssystemet - 7,5 "lönebasbelopp". En övergång till "lönebasbelopp" betyder att förmåns- och avgiftstaket räknas upp med standardstegringen i samhället.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har på arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och tydlig.
Den socialdemokratiska principlösheten vad gäller det som socialförsäkringarna bör omfatta och hur försäkringarna bör finansieras utgör ett påtagligt hot mot en fortsatt hög folklig uppskattning av socialförsäk- ringarna och därmed en fortsatt generell välfärdspolitik med inkomsttrygghet som huvudprincip. Det främsta exemplet på det förra är beslutet hösten 1994 att återgå till en icke-obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Att skälen till denna principlöshet direkt härrör från de nära banden till Landsorganisationen ökar inte medborgarnas förståelse för varför en försäkring som till mer än 90 % betalas av skattebetalarna inte skall vara generell.
Det envetna fasthållandet vid att det är något i sig önskvärt att ta ut avgifter på inkomstdelar som inte får försäkras är ett ytterligare inslag i principlösheten.
Ett annat och växande inslag är eftergifterna för de fackliga organisationerna vad gäller den bristande finansieringen av underskotten i arbetslöshetsförsäkringen och det parallella skapandet av stora överskott i sjukförsäkringen. För att slippa en diskussion om hur arbetslöshets- försäkringens underskott borde täckas, så låter regeringen överskotten i sjukförsäkringen bli allt större och detta trots att det femtonprocentiga statsbidraget nu avskaffats.
Självfallet är socialförsäkringstanken hotad av dem som tycker illa om den och därför önskar andra lösningar. Men försvaret av den blir inte lättare om de - som Socialdemokraterna - som säger sig vara varma anhängare av den undergräver den genom sitt agerande.
Pensionerna
Ålderspensionerna är den största och viktigaste socialförsäkringen. Det folkpartiledda socialdepartementet ledde 1991-94 arbetet med att ta fram ett reformerat och mera hållfast pensionssystem. Reformen togs fram inom Pensionsarbetsgruppen, som bestod av representanter från samtliga riksdagspartier. Våren 1994 antog riksdagen med bred majoritet propositionen om det nya pensionssystemet. Bakom beslutet stod de fyra dåvarande regeringspartierna och Socialdemokraterna.
Huvudpunkterna i reformen var: Ålders- och förtidspensionerna skiljs åt. Pensionerna skall stå i proportion till vars och ens inkomst under hela det yrkesverksamma livet. Den pensionsförmån som utbetalas skall motsvaras av en inbetald pensionsavgift eller av direkta statsbidrag. Det skall därutöver finnas en lägsta garanterad nivå. Mellanskillnaden mellan intjänad pensionsrätt och denna nivå finansieras av staten. Pensionsförmånerna skall följa den ekonomiska utvecklingen i landet och påverkas av eventuella förändringar i medellivslängden. En del av pensionsavgiften får placeras av den enskilde.
I frågan om avgifterna ovanför förmånstaket uppnåddes en kompromiss mellan de dåvarande regeringspartierna och Socialdemokraterna om att den nuvarande avgiften skall halveras i det reformerade systemet.
Pensionsreformen innebär att pensionssystemet förbättras i många avseenden, bland annat ökar försäkringsmässigheten. Folkpartiet bedömer det som utomordentligt viktigt för samhällsekonomin, för dagens och framtidens pensionärer och för medborgarnas tilltro till det politiska systemet att de fem politiska partier som stod bakom pensionsreformen ser till att den genomförs.
En ny samlad ohälsoförsäkring m m
Våra principer för sjukförsäkringen är följande. Sjukförsäkringen skall innefatta ersättning för sjukdom och förtidspensionering. Arbetsskadeförsäkringen skall ligga separat vid sidan av sjukförsäkringen. Den skall ge en ersättningsnivå på 80 procent som är konstant under hela den inledande period då arbetsförmågan är nedsatt p g a sjukdom, skada eller funktionshinder. För att stimulera till arbete och försäkringsmässighet i systemet skall det initialt finnas en kortare karensperiod. Rehabiliteringen skall prioriteras och arbetsgivaren skall ha huvudansvaret för rehabilitering av den sjuke eller arbetsskadade. Till stor del har dessa målsättningar uppnåtts i förslaget till ny ohälsoförsäkring.
Sjuk- och arbetsskadekommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:113) föreslagit en ny ohälsoförsäkring. Vi har ställt oss bakom detta förslag i sina huvuddelar. Försäkringen skall frikopplas från statsbudgeten. Regering och riksdag utformar ramar och ersättningsnivåer. I övrigt skall försäkringen vara fristående och inkomster och utgifter skall harmoniera. Därmed får försäkringen ett större mått av försäkringsmässighet.
Vi anser också att det som i dag skall finnas en karensdag i den nya ohälsoförsäkringen. Den enskilde bidrar då till att försäkringen inte överutnyttjas. Det är också nödvändigt att socialförsäkringen tillsammans med enskilda tilläggsförsäkringar och avtalsförsäkringar inte tillåts överstiga 90 procent av inkomstunderlaget. Annars skulle försäkringens självrisk äventyras och mindre tilläggsförsäkringar skulle kunna leda till stora kostnadsökningar i det allmänna systemet. 80 procent i ersättning skall införas redan från den 1 januari 1997.
Sjukförsäkringen ger - som nämnts - stora överskott. Enligt Riksförsäk- ringsverkets beräkningar från maj i år blir årets inkomster till sjuk- försäkringen 68,3 miljarder kronor och utgifterna 51,1 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 1997 prognosticerar regeringen för 1997 ett överskott på över 18 miljarder kronor. Vi anser att överskottet i sjukförsäkringen motiverar en sänkning av avgifterna till sjukförsäkringen. Motsvarande höjning bör då ske där underskott finns.
Rehabiliteringen måste bli bättre. Det är ett stort slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser när arbetsskadade och konvalescenter inte tillräckligt fort kan återta sin plats i produktionen. Mycket mänskligt lidande och stora ekonomiska resurser blir ofta konsekvensen av en bristfällig rehabilitering.
Regeringen har tidigare tagit beslut som har förvärrat situationen inom vården och för de arbetshandikappade. I vårens förslag till budgetramar drog regeringen ned anslagen till rehabilitering och drog in en del av de s k Dagmarpengarna som är en överföring av pengar från försäkringskassorna till landstingen för att förbättra rehabiliteringen av sjuka och för att korta vårdköerna till sjukhusen. Det är en mycket olycklig politik som dessutom är kontraproduktiv.
Vi vet att de besparingar man gör genom neddragningar av medel för att korta vårdköer och av medel för rehabilitering slår tillbaka längre fram genom längre sjukskrivningsperioder och minskad produktiv förmåga. Från Folkpartiets sida har vi föreslagit kraftigt ökade anslag till rehabilitering och för kortare vårdköer. I vår motion med Folkpartiets budgetalternativ upp- repas de kraven.
Under fyrpartiregeringen påbörjades ett försöksarbete med samordning av sjukförsäkringen och sjukvården, det så kallade FINSAM. Tanken var att kostnaderna för sjukskrivning skulle minska genom att sjukvården kunde använda pengar från sjukförsäkringen till rehabilitering av långtidssjuka. Försöket kom till stånd efter flera års opinionsarbete från Folkpartiet.
Efter två år visar det sig att kostnaderna för sjukförsäkringen minskat med 3-7 procent jämfört med en grupp kontrollområden. Eftersom försöket varit så pass lyckosamt vill vi se en utbyggnad. Resultaten av försöks- verksamheterna bör ligga till grund för överväganden om ansvaret för sjukförsäkringen i framtiden bör överföras till landstingen/regionerna.
Betydande insatser måste till för förbättrad arbetsmiljö och arbets- organisation så att människor ges betydligt större förutsättningar än med dagens system att återgå till arbete efter en kortare eller längre period av sjukdom. I det perspektivet är det bra att försäkringskassorna får en större frihet att sköta rehabiliteringen i samarbete med arbetsgivaren. Detta kommer att möjliggöra för många människor att snabbare än i dag återgå till arbete och få ett mer meningsfullt liv.
En reformering av dagens system är välkommen. Detta framstår som mycket önskvärt om man i synnerhet betraktar den situation i vilken försäk- ringarna befann sig i slutet av åttiotalet. Den bakgrunden är avskräckande.
Under 1980-talet skenade kostnaderna för framförallt arbetsskade- försäkringen i väg ohejdat. År 1991 var fondens samlade underskott drygt 20 miljarder och den årliga ökningen av underskottet var ca 6 miljarder. Om försäkringsreglerna inte hade förändrats hade det samlade underskottet vid sekelskiftet överstigit 100 miljarder. Socialdemokratin var fastlåst i en handlingsförlamning, sannolikt orsakad av den starka kopplingen till LO.
Den förra borgerliga regeringen ändrade bl a arbetsskadebegreppet, mot Socialdemokraternas protester. Denna förändring har den socialdemokratiska regeringen nu sent omsider insett värdet av. Därmed har Arbetsskadefondens underskott successivt kunnat bringas ned till något mer hanterliga nivåer. Men problemen är inte över. 1996 är fortfarande fondens samlade underskott mycket stort - ca 16 miljarder .
Vi förordar att arbetsgivarna i lag åläggs att teckna arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. De skall ha friheten att teckna denna försäkring på den privata försäkringsmarknaden. Försäkringen skall också göras primär och överta de kostnader som tidigare låg på sjukförsäkringen vid arbetsolycksfall. Premierna i försäkringen blir olika beroende på arbetsplatsen, antal skador, arbetsmiljö o s v.
Sjuklöneperioden har fungerat bra och visat sig ge incitament till förebyggande insatser på arbetsplatsen och en förbättrad kontakt mellan arbetsgivaren och den sjukskrivne. Men samtidigt har läget på arbets- marknaden förändrats radikalt sedan arbetsgivarperioden på två veckor infördes. Sverige har i dag en katastrofalt hög arbetslöshet. Regeringen och Centerpartiet har totalt misslyckats med att få ned de höga arbetslöshetstalen.
I arbetslöshetens spår följer att stora grupper har fått än svårare än tidigare att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ungdomar, funktionshindrade, långtidssjuka, äldre och invandrare är sådana grupper. De senaste rapporterna talar också för att nu även kvinnorna drabbas allt hårdare för första gången sedan arbetslösheten började nå upp till europeiska nivåer i Sverige.
En förändring av sjuklöneperioden måste enligt vår uppfattning föregås av en utvärdering av hur den hittillsvarande sjuklöneperioden har fungerat, i synnerhet hur den har fungerat för de nämnda utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Riksdagens senaste beslut om förlängning från två till fyra veckor men endast med ersättning från försäkringskassan till arbetsgivaren för tre av dessa fyra veckor bryter mot principen om kostnadsneutralitet som kommittén i övrigt ställt sig bakom. Det förbättrar knappast heller relationerna mellan den sjuke och arbetsgivaren. Förlängningen av sjuklöneperioden måste på dessa grunder avvisas.
Arbetslöshetsförsäkringen
Teoretisk och i någon mån empirisk forskning har visat att en generös arbetslöshetsersättning kan medföra att den arbetslöse mindre energiskt söker efter nytt arbete. I Sverige har detta motverkats av jämfört med många andra länder hårda krav på att söka och acceptera erbjudna arbeten.
Folkpartiet anser att arbetslöshetsersättningen bör uppgå till 80 procent av den arbetslöses inkomstbortfall. Ett gott inkomstskydd under kortare perioder av arbetslöshet skapar ökade möjligheter till aktivt arbetssökande och förbättrar därför arbetsmarknadens funktionssätt.
Arbetslöshetsersättningen och KAS ska vara omställningsförsäkringar. Deras syfte är att utgöra arbetsmarknadspolitiska trygghetssystem som underlättar för den arbetslöse att finna ny sysselsättning. Därför är ersättningsperioderna formellt begränsade till 300 respektive 150 dagar. I realiteten har dock möjligheten att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod genom att delta i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd under 5 månader inneburit att arbetslöshetsförsäkringen och KAS ändrat karaktär till ett permanent kontantstöd vid arbetslöshet.
Folkpartiet anser att det är bra att Socialdemokraterna nu givit upp sitt motstånd mot det som ibland kallas en bortre parentes i a-kassan. Vi har i olika sammanhang förespråkat ännu något hårdare regler än dem som regeringen nu föreslår. Arbetslöshetsersättningen bör utformas som ett inkomstskydd vid arbetsbyte - inte som en permanent försörjningskälla.
Vi föreslår att det statliga ansvaret för arbetslöshetsersättningens finansiering minskar och att de försäkrade, a-kassornas medlemmar, därmed får ett större finansieringsansvar. A-kassorna är ett lämpligt instrument för denna förändrade ansvarsfördelning mellan staten och arbetsmarknadens parter. Statsbidraget för a-kassornas utbetalningar bör sänkas utan att förmånerna för de arbetslösa tillåts att försämras. Det innebär då att medlemsavgifterna måste höjas.
Det är naturligtvis omöjligt att avgöra vid vilken nivå av egenfinansieringen som sambandet lönehöjningar - arbetslöshet i den interna fackliga processen blir tillräckligt påtagligt för att lönebildningen ska fungera bättre. Vi har stannat för att föreslå att statsbidraget - kanske i ett par steg - sänks till 75 procent av a-kassornas utbetalningar och att egenfinansieringen via avgifter följaktligen ska öka till 25 procent. För staten innebär detta en besparing på drygt 9 miljarder kronor per år så länge arbetslösheten ligger på dagens nivå - en kostnad som övervältras på de löntagare som är anslutna till a-kassor och har jobb.
Vi föreslår att löntagarkollektivet kompenseras för detta genom att hela det belopp som staten sparar utnyttjas för en skattesänkning. Hur en sådan läggs ut kan diskuteras, men vi har pekat på en höjning av grundavdraget.
En "skatteväxling" av detta slag skulle exempelvis innebära att grundavdraget kan höjas med drygt 6.000 kronor. Det motsvarar en skattesänkning med ca 1.800 kronor per person och år.
Höjningen av medlemsavgifterna kommer att variera mellan kassor inom olika verksamhetsområden beroende på löneläge och arbetslöshetsnivåer. Det innebär att graden av utjämning av kostnaderna för arbetslöshet mellan olika branscher skulle minska. Vi menar att detta i viss utsträckning är önskvärt. Idag bär de arbetslösa i branscher med hög arbetslöshet en orimligt stor del av anpassningsbördan. I någon mån bör de anställda i dessa branscher i högre grad bidra till finansieringen av den nödvändiga strukturomvandlingen. De varierande medlemsavgifterna i olika kassor skulle också öka incitamenten för arbetssökande att välja expanderande branscher istället för branscher eller yrken med överetablering.
Effekterna på lönebildningen skulle variera inom olika verksamhets- områden, men överlag skulle sambandet mellan höga löneavtal och ökad arbetslöshet stärkas. A-kassornas verksamhetsområden följer i varierande utsträckning områdena för lönesättning. Där överensstämmelsen mellan kassornas verksamhetsområden och avtalsområdena för löneförhandlingar är liten skulle naturligtvis kopplingen mellan lönesättning och kostnader för arbetslöshet bli mindre än inom områden där dessa båda sammanfaller. Vi tror dock varken det är möjligt eller önskvärt att staten försöker reglera dessa förhållanden. Den utveckling mot mångfald och decentralisering som utmärker svensk lönebildning är sannolikt motiverad och i varje fall inte något som politiker bör försöka styra. Reglerna för finansiering av arbetslöshetsersättning bör utformas generellt för a-kassorna.
En finansiering av det slag som vi föreslår skulle dock leda till att sambandet mellan löneavtal och medlemsavgift till a-kassan blev tydligt. Detta kan illustreras av ett aktuellt exempel. Handels avtal 1995 har kritiserats för att vara så högt att det drev fram ökad arbetslöshet bland handelsanställda. Enligt uppgifter från Handelns Utredningsinstitut tvingades detaljhandelsföretagen att dra ned personalen i en omfattning som motsvarar 3.500 till 4.000 heltidstjänster 1995 som en följd av avtalet. Om finansieringen av arbetslöshetsersättningen utformats som vi föreslagit skulle medlemsavgiften till a-kassan 1995 fått höjas till följd av den ökade arbetslösheten med ca 750 kronor.
Med den förändring vi föreslår skulle ansvaret för ökad arbetslöshet på ett påtagligt sätt delas mellan staten och arbetsmarknadens parter. Makten över lönebildningen skulle följas också av ett visst finansiellt ansvar. Begreppet solidaritet skulle inte bara bli ett honnörsord i kongresstal utan också en reell förhandlingsfaktor. Fördelningspolitiskt innebär förslaget att de som har jobb via sin arbetslöshetsförsäkring får betala till dem som saknar jobb.
Folkpartiet liberalerna har länge ansett att arbetslöshetsersättningen ska vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga skäl för att inte alla inkomsttagare, som uppfyller kraven på fast anknytning till arbetsmarknaden, ska ha rätt till en inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning.
Vi betraktade det som en stor framgång för liberala reformsträvanden då ett sådant system infördes den 1 juli 1994. Tyvärr avskaffades, som nämnts ovan, systemet efter regeringsskiftet senare samma år.
Den borgerliga regeringens system utformades som en möjlighet för dem som inte var medlemmar i a-kassan att uppbära inkomstrelaterad ersättning inom KAS-systemet. Några länsarbetsnämnder fick i uppdrag att admini- strera statliga a-kassor. Villkoren för tillträde m m var identiska med dem som gällde a-kassemedlemmar i fackförbundskassorna.
Den utformning av obligatoriet som valdes i 1994 års reform är inte självklart den lämpligaste. Utredningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning (SOU 1996:51), som tillsatts av den socialdemokratiska regeringen, har skisserat alternativa lösningar och arbetar nu vidare.
Det avgörande i detta sammanhang är att slå fast att även i ett obligatoriskt system kan en betydligt högre egenavgiftsandel än idag tas ut. Olika tekniska lösningar kan tänkas. Antingen inrättas en statlig kassa vid sidan av de fackliga med en avgiftsnivå som i praktiken blir ett avgiftstak för de fackliga. Eller också får egenavgiften också i den statliga kassan variera beroende på den försäkrades yrke - i praktiken skulle det då för en individ bli ungefär samma avgift i den aktuella fackliga och i den statliga kassan.
Föräldraförsäkringen
En generös föräldraförsäkring är en av grunderna för en bra familjepolitik. Föräldraförsäkringen syftar till att möjliggöra för barnen att ha sina föräldrar hemma hos sig det första året. Det är bra både för föräldrarna och barnen. Genom föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg behöver den svenska kvinnan inte, som många medsystrar på kontinenten, välja mellan att antingen stanna hemma och föda barn eller att arbeta. Hon kan skapa en hyfsad kombination av att både arbeta och vara ledig vid barnafödande.
Men det är också viktigt att föräldraförsäkringen kan utnyttjas av både mammor och pappor. Den förra regeringen införde därför den s k pappamån- aden. Motiven var flera: den skulle stimulera pappornas uttag av föräldra- försäkringen, den skulle ge papporna ett stöd - mot arbetsgivare, arbets- kamrater och en fördomsfull omgivning - att ta ut sin föräldraledighet. Samtidigt med pappamånaden reserverades också en månad i föräldraförsäkringen för mamman. Genom denna modell understryks att föräldraledigheten är en angelägenhet både för mammor och pappor.
Kvinnor har som bekant i genomsnitt en lägre lön än män. För att stimulera männen att ta ut sin pappamånad skulle denna månad ha en högre ersättningsnivå så att den ekonomiska förlusten inte skulle bli så stor så att männen av rent ekonomiska skäl inte tog ut sin pappamånad.
Nu vill regeringen sänka ersättningsnivåerna för mamma- och pappamånaderna så att de ska ligga på samma nivå som övriga dagar i föräldraförsäkringen. Vi ser detta som ett bakslag i arbetet för att få fler pappor att stanna hemma hos sina barn och ett steg tillbaka i arbetet för en jämnare fördelning av det praktiska ansvaret för barn och hem.
Vi anser att ersättningsnivåerna för pappa- och mammamånaderna ska ligga kvar på den nuvarande nivån. Den högre ersättningen för pappa- och mammamånaden skall börja gälla den 1 januari 1997. För att finansiera detta kan vi tänka oss att slopa de s k garantidagarna i föräldraförsäkringen.
Föreslagna försämringar i änkepensioner och bostadstillägg till pensionärer
I budgetpropositionen föreslår regeringen försämringar i några pensionsförmåner. Det gäller bland annat förkortningen från 12 till 6 månader av den tid som s k omställningspension kan utgå till den som mist sin make eller maka. Rätten till omställningspension infördes i slutet av 80-talet samtidigt som beslut togs om att successivt avskaffa systemet med änkepensioner.
Vi kan inte se att några skäl framkommit för att den omställningstid som behövs ekonomiskt då den ene maken avlider skulle vara kortare nu än då de nuvarande reglerna antogs. Det försämrade läget på arbetsmarknaden och de ökade svårigheterna för äldre personer att få arbete talar snarare i motsatt riktning. Förslaget bör därför - som vi föreslog i vår motion med anledning av vårbudgeten - avslås.
En annan försämring som föreslås är att återinföra den regel som fanns in på 80-talet om att nivån på det riktade bostadsstödet till pensionärer bland annat skall avgöras av om pensionären äger fritidshus. Vi anser att beslutet att ta bort denna bestämmelse var rimligt och avvisar därför, i enlighet med vår budgetmotion, förslaget.
Dessutom vill regeringen inkomstpröva folkpension i form av änkepension och pensionstillskott fr o m den 1/4 1997. Folkpartiet anser att en sådan försämring av existerande änkepensioner inte är motiverad och i många fall skulle leda till stora försämringar för enskilda änkepensionärer. Vi avvisar således även detta förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmåns- och avgiftstaket i den nya ohälsoförsäkringen blir detsamma som i det reformerade pensionssystemet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pensionerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som undersöker möjligheterna att överföra hela ansvaret för sjukförsäkringen till landstingen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om en förlängning av arbetsgivaransvaret för sjuklöneperioden från två till fyra veckor,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tidigarelagd finansiering av återgång till 80 % ersättning i sjukförsäkringen från den 1 januari 1997,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tidigarelagd finansiering av återgång till 20 % ersättning i arbetslöshetsförsäkringen från den 1 januari 1997,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsgivaren skall åläggas att teckna arbetsskadeförsäkring vid arbetsolycksfall,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkta statsbidrag till arbetslöshetsföräkringen och kompensation till löntagarna genom höjt grundavdrag,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän arbetslöshetsförsäkring,1
11. att riksdagen beslutar om att höja ersättningen i de s.k. pappa- och mammamånaderna till 90 % från den 1 januari 1997 och att garantidagarna i föräldraförsäkringen slopas,
12. att riksdagen avslår förslaget om förkortning av tid då omställningspensionen utgår till den som mist sin make eller maka,
13. att riksdagen avslår förslaget om inkomstprövningen av nuvarande änkepensioner,
14. att riksdagen avslår förslaget att innehav av fritidshus skall beaktas vid fastställandet av rätt till bostadstillägg för pensionärer,
15. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt uppställning:
Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring
A 2 Efterlevandepensioner till vuxna 857 000 000 +900 000 000
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp) Eva Eriksson (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Lennart Rohdin (fp) Anne Wibble (fp) Sigge Godin (fp) Bo Könberg (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Kenth Skårvik (fp)
1Yrkandena 7 och 9-10 hänvisade till AU.