Motion till riksdagen
1996/97:Sf241
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Generell välfärd


Generell välfärd
Arbete är grunden för all välfärd. Om allt fler människor står
utanför arbetsmarknaden hotas på sikt hela vårt
välfärdssystem. Vi får svårare att upprätthålla en bra nivå på
kommunernas och landstingens verksamhet. Vi får problem
med att finansiera våra socialförsäkringar och bidragssystem.
Massarbetslösheten är det största hotet mot välfärden.
Välfärdens grundpelare är full sysselsättning, en stor offentlig sektor och
starka och sammanhållna fackföreningar. Idag vittrar dessa grundpelare
sönder. I en svag ekonomi med hög arbetslöshet minskar utrymmet för kom-
munerna och framför allt kvinnornas möjligheter till ekonomiskt oberoende
hotas. De fackliga organisationernas förhandlingsstyrka undermineras. Olika
löntagargrupper ställs mot varandra. Segregationen i samhället tilltar. Vi
upplever dagligen hur samhällsservicen blir allt mer knapphändig och hur
klass- och könsorättvisorna ökar. I den ekonomiska krisens bakvatten har
överklassen kunnat stärka sin ställning och öka sina inkomster samtidigt som
stora grupper i samhället blivit allt fattigare. Samhället riskerar att klyvas:
invandrare ställs mot svenskar, kvinnor mot män och yngre generationer mot
äldre. Den samhällssolidaritet som måste utgöra det sammanhållande kittet i
varje civiliserat samhälle vittrar sönder. Den ekonomiska krisen försvagar
arbetarrörelsen och hotar välfärden.
En ekonomisk politik där full sysselsättning är det överordnade målet är en
förutsättning för den generella välfärden. En bra offentlig sektor är ett medel
att fördela välfärden rättvist. Genom den offentliga sektorn sprids marknads-
makt - något som är svårsmält för anhängarna av "den perfekta marknadens"
maktlöshet.
Vänsterpartiet slår vakt om den generella välfärden. Välfärd är enligt
Vänsterpartiet att skapa förutsättningar för ett värdigt liv, att skapa
förutsättningar för en personlig utveckling genom att fördela samhällets
resurser solidariskt. Genom omfördelning i de generella välfärdssystemen
garanteras varje enskild individ ekonomisk trygghet för att han eller hon
därigenom ska få resurser att utvecklas som människa.
Välfärd och offentlig sektor har också en central betydelse för långsiktig
tillväxt, för kunskapsuppbyggande, förnyelseförmåga och konkurrenskraft.
De sänkta ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna gör att de som har råd
sparar mer medan det för andra innebär att de inte har råd att köpa mat.
Minskat privat sparande och ökad konsumtion är förutsättningen för att
hemmamarknaden ska stärkas och arbetslösheten därmed minska. Att
sparkvoten inte sjunkit är ett kraftigt underbetyg åt regeringens
välfärdspolitik eftersom välfärdspolitiken ytterst avser att ge människor
trygghet.
Det svenska välfärdsbygget har varit starkt omfördelande. Verksamheterna
i välfärdsstaten har syftat till att ge arbetarklassens barn och äldre samma
förutsättningar och omsorg, som de rikas och mer välbeställdas. Kampen för
en skola för alla och rätten till utbildning för arbetarklassens barn var ett
viktigt inslag. Alla skulle ha samma rätt till utbildning och omsorg och
därmed också till ett gott liv med likvärdiga livschanser. Arbetarklassens
äldre skulle - oberoende av tjockleken på plånboken - få framleva sin
ålderdom utan rädsla för fattigdom. Detta var från början, och är fortfarande
en demokratifråga.
 Kvinnorna och välfärden
Politiken för full sysselsättning och utbyggnaden av den
offentliga sektorn har varit särskilt viktig för kvinnor. Den
offentliga sektorn kunde expandera tack vare ett ökat
arbetskraftsdeltagande från kvinnorna, men är också en
förutsättning för att kvinnor ska kunna ha ett eget
förvärvsarbete. Normen är dock fortfarande mannen vilket
innebär att samhället måste vidta särskilda åtgärder för att
täcka kvinnors inkomstbortfall vid t.ex. barnafödsel och vård
av små barn.
Socialförsäkringarna är särskilt viktiga för kvinnor: kvinnor är oftare sjuka
än män, kvinnor vårdar oftare barn än män, kvinnor blir oftare förtids-
pensionerade än män osv. Det innebär att alla nedskärningar i offentliga
verksamheter och i socialförsäkringarna drabbar kvinnor mer än män.
Idag sänks nivåerna i socialförsäkringssystemen, hundratusentals kvinno-
jobb försvinner inom den offentliga sektorn. Arbetslösheten minskar för
män, men, den ökar för kvinnor.
Den övergripande frågeställningen borde vara: Ska samhällets nödvändiga
omsorgsarbete utföras gratis eller inte?
Det är inte populism att försvara den generella välfärden, det är inte
populism att slå vakt om kvinnors rätt att kombinera förvärvsarbete med
skötsel av små barn, det är inte populism att slå vakt om socialförsäkrings-
systemens inkomstbortfallsprincip, det är inte populism att anse att vi ska ha
ett pensionssystem som inte missgynnar kvinnor.
Regeringen har vid flera tillfällen deklarerat att verksamheterna skall
prioriteras framför transfereringarna, d.v.s. socialförsäkringar, barnbidrag,
pensioner, bostadsbidrag och bostadstillägg m.fl. En av grundtankarna
bakom den generella välfärdspolitiken är att de olika delarna - verksam-
heterna, socialförsäkringssystemet enligt inkomstbortfallsprincipen, det
generella bidragssystemet och de behovsprövade insatserna - skall ses som
kommunicerande kärl.
Genom sänkta nivåer i socialförsäkringarna, sänkta barnbidrag, pensioner
och bostadsbidrag, blir allt fler beroende av socialbidrag, antingen helt och
hållet eller som komplettering. Socialbidragskostnaderna i kommunerna har
ökat dramatiskt, vilket i sin tur går ut över kvaliteten på barnomsorgen,
undervisningen och äldreomsorgen. Trots att kommunerna i allt stridare
ström sänker socialbidragsnormerna ökar kostnaderna. Det som finns kvar
för kommunerna att skära i är anslagen till daghem, skola och äldreomsorg.
Färden tillbaka till det gamla klassamhället går allt snabbare.
Arbete är grunden för all välfärd. Kunde politikerna på 1930-talet bygga
upp den sociala tryggheten samtidigt som de löste den höga arbetslösheten
kan vi det idag.
 Transfereringarna
Socialförsäkringarna
Vår välfärdsmodell bygger på hög tillväxt och full
sysselsättning. En förutsättning för att klara
socialförsäkringssystemen är att bara en liten del av
befolkningen behöver ekonomiskt stöd i form av
inkomsttrygghet. Det kräver att en större del av befolkningen
får sin inkomst tryggad genom lönearbete. Som den yttersta
maskan i nätverket finns socialbidraget.
Med inkomstbortfallsprincipen som kompass måste varje förändring i
systemen analyseras så att vi inte omvägen hamnar i ett grundskyddssystem,
med det systemskifte som det medför. Ett solidariskt system måste bygga på
folkmajoritetens deltagande och egenintresse, d.v.s. ett samhällskontrakt
mellan klasserna. Samhällskontraktet förutsätter att t ex medelklassen
solidariskt och progressivt betalar via skatter och sociala avgifter och som en
uppfyllelse av kontraktet får ut en rimlig del. Det minskar intresset för och
betydelsen av avtalsförsäkringar och privata lösningar. Att skära i social-
försäkringssystemen genom att t ex sänka ersättningsnivåerna för att finan-
siera underskott i andra sektorer under förevändning att socialförsäkrings-
systemen går med förlust, är både omoraliskt och ekonomiskt felaktigt.
Utformningen av socialförsäkringssystemen är viktig ur såväl ett klass- som
ett könsperspektiv.
Den höga arbetslösheten har inneburit att välfärdssystemen utsätts för
hårda påfrestningar. Arbetslösheten är ett hot mot bl.a. socialförsäkrings-
systemen. Införandet av karensdagar och lägre nivåer inom socialförsäkrings-
systemen innebär att ekonomisk trygghet inte längre kan garanteras. Alltfler
människor kan inte leva på sin sjukpenning eller a-kassa. Konsekvenserna
blir att de som har råd skaffar sig privata försäkringar samtidigt som alltfler
tvingas söka socialbidrag för att klara sin försörjning. Försämringar i t.ex.
sjukförsäkringen har lett till att många människor inte har råd att vara sjuka.
Att vid sjukdom ta ut semester- eller ledighetsdagar, byta arbetsskift eller
helt enkelt gå till jobbet trots att man inte är frisk, blir allt vanligare. Vi
ser
med oro på den utvecklingen.
Vänsterpartiet anser att 90 % är en rimlig nivå på ersättningen i social-
försäkringen. Med dagens ekonomiska situation bör nivån höjas till verkliga
80 % redan 1997. Trots att socialförsäkringarna går med ett kraftigt överskott
kommer inte de pengarna de försäkrade till godo utan används istället till att
täcka budgetunderskottet.
Vänsterpartiet vill höja nivån på sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen
till verkliga 80 % redan 1997 och vi har avsatt medel för det i vår budget.
Regeringen manipulerar med den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
för att spara ytterligare. Vänsterpartiet anser att semesterlönefaktorn ska ingå
i SGI eftersom det är inkomst av tjänst. Det är den del av besparingen som
drabbar människor med låga inkomster hårdast.
Vänsterpartiet anser att semesterlönefaktorn ska ingå i den sjukpenning-
grundande inkomsten och vi har avsatt medel för det i vår budget.
Regeringen har också föreslagit att enbart medicinska faktorer ska beaktas
vid bedömning av arbetsförmåga vid fastställande av rätten till sjukpenning
och förtidspension. Utrymmet att beakta även andra faktorer än rent
medicinska minskas därmed, vilket vi är kritiska till. Med samma
sjukdomsbild kan tjänstemannen fortsätta sitt arbete medan städerskan ställs
utanför. Hon kommer inte att kunna fortsätta sitt arbete, inte heller bli
förtidspensionerad. Vad skall hon leva av? Socialbidrag? En låginkomst-
tagare i ett "högriskyrke" (sjukvårdsbiträde, skogsarbetare) kommer att kosta
höga premier. Vem vill försäkra en sådan? Kommer fackförbundet att klara
av en 15-20-procentig avtalsförsäkring? Vad händer med dem som inte
omfattas av kollektivavtal - de som tillhör den "flexibla" delen på
arbetsmarknaden?
Vänsterpartiet säger nej till ändrade kriterier för sjukpenning och
förtidspension och vi har avsatt medel för det i vår budget. Vi har också
avvisat regeringens besparingskrav avseende yrkesinriktad rehabilitering och
besparingar på medel till medicinska rehabiliterings- och behandlings-
insatser.
Vi avvisar också regeringens förslag att ta bort den förhöjda ersättningen
vid den s. k. pappamånaden.
Urholkningen av socialförsäkringssystemen leder till att inkomstbortfalls-
principen överges och vi närmar oss Centerns grundtrygghet.
 Socialbidragen
Antalet socialbidragstagare har ökat i rask takt. Idag är över
700 000 människor beroende av bidraget för att klara sin
försörjning. 60 000 ensamstående mödrar lever under
fattigdomsstrecket. Kostnaden för socialbidragen beräknas
till över 10 miljarder kronor, en fördubbling på 10 år.
Socialtjänsten har förvandlats till en administrativ enhet för
ekonomiskt stöd. Viktiga orsaker är den höga arbetslösheten,
sänkta bostads- och barnbidrag och de låga nivåerna inom
socialförsäkringssystemen. Kostnader har på det här sättet
flyttats över från de statliga transfereringarna till
kommunerna. Påfrestningarna på den redan ansträngda
ekonomin i kommunerna har därmed ökat. Vänsterpartiet har
i motioner och i andra sammanhang kritiserat den
utvecklingen.
Idag uppsöks socialkontoren av helt nya grupper människor. Det handlar
om ensamma mödrar, pensionärer, arbetslösa och barnfamiljer som p.g.a.
arbetslöshet och de sänkta nivåerna i de statliga transfereringarna inte längre
kan försörja sig.
Vänsterpartiet vill påtala vikten av att en riksnorm för socialbidrag införs, i
enlighet med vad en majoritet i Socialtjänstkommittén varit överens om. Idag
finns en lång rad olika normer för socialbidrag ute i kommunerna. Dels
upplevs det naturligtvis som orättvist att ersättningens storlek ska vara
beroende av i vilken kommun man bor, dels och framför allt kan det leda till
en mycket godtycklig behandling av den bidragssökande. I många kommuner
har försörjningsansvaret för vuxna arbetslösa förts över till föräldrarna.
Vänsterpartiet anser att det är varje människas rätt att bli betraktad som en
enskild individ i ekonomiskt hänseende. Vi vill därför införa en riksnorm för
socialbidrag, lika för alla kommuner.
 Flyktingar och äldre invandrare
Vänsterpartiet anser att staten bör ta det ekonomiska ansvaret
under en längre tid för flyktingmottagandet. Den höga
arbetslösheten gör det än svårare för flyktingar att få arbete,
vilket innebär att de pengar som staten ersätter kommunerna
med inte räcker. Vänsterpartiet har därför avsatt 450 miljoner
kronor för detta i sin budget. Därmed stärks kommunernas
ekonomi, och flyktingarna slipper det förnedrande att söka
socialbidrag. Det blir också svårare för de främlingsfientliga
att ställa socialbidrag för flyktingar mot andra kommunala
angelägenheter som t.ex. äldreomsorg.
Många äldre invandrare får inte folkpension på grund av att de beviljats
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa pensionärer måste varje månad
söka socialbidrag för sitt uppehälle. Kommunerna ersätts av staten för
kostnaderna för socialbidragen. Men det är inte mindre förnedrande för en
invandrare än det är för andra pensionärer att gå till socialkontoret.
Socialbidragsnormen varierar och ligger cirka 500 kronor under nivån på
folkpensionen. Staten borde ta ansvar för sin politik och omvandla
socialbidragen till ålderspension för de äldre invandrare som idag lever på
socialbidrag.
Vänsterpartiet anser att staten ska ta ett ökat ekonomiskt ansvar för
flyktingmottagandet och vi har avsatt 450 miljoner kronor för det ändamålet i
vår budget. Vi har också avsatt medel för att omvandla socialbidragen för
äldre invandrare till ett särskilt äldrestöd i form av folkpension till äldre
invandrare.
 Verksamheterna
 Kommunerna
119 000 arbetstillfällen har försvunnit i kommunsektorn
under åren 1990-1995. Till det kommer antalet anställda i
kommunala företag som minskat med ca 9 000. De flesta har
gått ut i öppen arbetslöshet. Det handlar till övervägande
delen om kvinnor. Den sammantagna besparingen av att
minska kommunsektorn har blivit marginell p.g.a. den höga
arbetslösheten. Kommunalarbetareförbundet har i
uträkningar funnit att samhällsbesparingen med att säga upp
kommunalt anställda är mycket låg. Då har inte kostnader för
sjukvård och mänskligt lidande beaktats.
Vänsterpartiet föreslår att 5 miljarder kronor förs till kommunsektorn. Det
är för att förhindra ytterligare drastiska neddragningar och uppsägningar. Om
man ser till behovet av vård, omsorg, utbildning etc. kan vi konstatera att det
på sikt kommer att bli nödvändigt att utöka kommunernas verksamhet.
Kommunernas utgifter för socialbidrag är en tung post som hela tiden
tenderar att öka. Många flyktingar hänvisas till socialhjälp. Det beror bl.a. på
att den ersättning som kommunerna erhåller för flyktingmottagande ofta är
otillräcklig. Arbetsmarknadsläget gör att det kan gå lång tid innan de som
mottagits som flyktingar kan uppnå självförsörjning. Vänsterpartiet menar att
dessa kostnader är en angelägenhet för staten.
 Äldreomsorgen
Välfärden har byggts upp av de män och kvinnor som idag är
pensionärer.
Det sätt på vilket vi tar hand om våra äldre borde vara ett mått på
samhällets civilisationsgrad.
Nedskärningspolitiken har framförallt drabbat låginkomstpensionärerna
mycket hårt. Kommunernas och landstingens nedskärningar har fått till följd
att den service, vård och omsorg som pensionärerna är i behov av minskat.
1992 genomfördes den s.k. Ädelreformen. Reformen gav kommunerna
ansvar för långvård och för omsorg och vård av gamla och handikappade.
Neddragning av läkarvården på sjukhemmen och minskade resurser till
rehabilitering gör att äldreomsorgen idag befinner sig i en kris. Äldre
människor är idag sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen. Trots
att de anses vara "klinikfärdiga" kan deras behov av kvalificerad vård vara
lika stort som under sjukhustiden. Med ansträngd ekonomi har kommunerna
svårt att låta de äldre vara kvar på sjukhusen eller ge dem den vård de
behöver hemma. Då vi samtidigt vet att antalet äldre ökar kan situationen
inom en snar framtid bli allt mer akut.
De äldres situation samt Vänsterpartiets förslag finns utförligt beskrivet i
motionen "De äldres situation".
Samma motion tar också upp Vänsterpartiets syn på det nya (ännu ej
beslutade) pensionssystemet samt våra alternativ.
 Barnen
Barnombudsmannen rapporterar om att allt fler barn i
Sverige mår psykiskt dåligt och inte kan få den hjälp de
behöver bland annat p.g.a. växande köer till PBU. Barnens
problem är ofta psykosociala och många gånger ett resultat
av oro för föräldrarnas arbetslöshet och problem som uppstår
i samband med den. Belastningen på PBU har blivit mycket
hård. Det är en följd av att nödvändig satsning på elevvården
inom skolan försummats och/eller blivit föremål för
besparingar. Barnens möjligheter att få en bra utbildning
påverkas också av att kommunerna p.g.a. nedskärningar
tvingas placera barnen i större klasser och inte längre kan
tillhandahålla undervisningsmaterial i samma utsträckning
som tidigare.
Barnomsorgen, som är en viktig del av familjepolitiken, har förändrats från
att tidigare ha haft en mer klart pedagogisk inriktning till att bli en
förvaringsplats. Kunnig och ambitiös personal har med sorg i hjärtat tvingats
inse att den för barnen så viktiga pedagogiska verksamheten tvingats bort
alltmer p.g.a. större barngrupper och mindre personal.
Regeringen har i år i samband med budgeten presenterat en barnbilaga,
"Barn i dag". Den avser att ge en aktuell bild av barnens villkor inom ett
flertal områden. Intressant läsning, men barnbilagan väcker mer frågor än
svar. Vänsterpartiet är av den uppfattningen att en konsekvensanalys av
besparingar inom en lång rad områden som direkt påverkar barnens
vardagssituation, saknas. Vänsterpartiet uttrycker därför ett önskemål om att
det i samband med att 1998 års budget presenteras läggs en barnbilaga som
innehåller analyser av detta slag.
Vänsterpartiet föreslår att det vid varje års budget läggs en barnbilaga där
man konsekvensbeskriver barnens ändrade situation utifrån t ex besparingar
och nedskärningar i verksamheter som direkt påverkar barnens vardag.
 Sjukvården
Den svenska hälso- och sjukvården är en av hörnstenarna i
den svenska välfärdsmodellen. Genom åren har vi utvecklat
ett system, som bygger på allas lika rätt till en god hälso- och
sjukvård, oavsett inkomst, social status, kön, etnisk bakgrund
eller bostadsort. Att den är uppskattad av allmänheten
framgår av de förtroendeundersökningar som utförs med
regelbundna mellanrum. Folkets kamp för "sina" sjukhus när
de hotas av nedläggning är ett annat uttryck för detta.
Sjukvården har varit utsatt för stora påfrestningar de senaste åren.
Privatiseringsförsök, köp-sälj-system och minskade resurser har lett till att
många fått lämna vården. Samtidigt har vårdtyngden ökat för den
kvarvarande personalen. Ökad medelålder och större arbetsmiljöproblem är
en annan konsekvens. Att stora delar av sjukvården flyttats över från
landstingen till kommunerna har inte minskat problemen, snarare tvärtom.
HSU 2000 fastslår i sin analys av sjukvårdens behov att det uppstått ett
gap mellan sjukvårdens behov och tillgängliga resurser. Landstingen och
kommunerna skulle behöva tillföras ytterligare 6-7 miljarder kronor vardera
för att kunna upprätthålla nuvarande nivå, som bedöms som lägsta tänkbara.
Dessutom finns behov att tillföra medel där bristerna redan hunnit gå över
"smärtgränsen". Det gäller framför allt rehabiliteringen av de äldre och
omvårdnaden i livets slutskede. Här finns också stora personalbehov.
Vänsterpartiet delar HSU:s bedömning och menar att riksdagen nu bör ta
initiativ att tillföra sjukvården ytterligare resurser. Bemötandeutredningen ser
över hur män och kvinnor bemöts i vården. Brister i kunskap om sjukdomar
som är vanliga bland kvinnor, t.ex. fibromyalgi, kan lätt få till följd att
patienten bemöts med oförstående.
Vänsterpartiet har alltid lagt stor tonvikt vid folkhälsoarbetet och det
förebyggande arbetet. Till årets budget har vi lagt flera förslag om åtgärder
t.ex. på alkoholområdet, om åtgärder mot självmord, bättre hjälpmedels-
försörjning, arbetsmiljöområdet o.s.v. Den enskilt viktigaste åtgärden för en
bättre folkhälsa i Sverige är dock sextimmarsdagen.
Vänsterpartiet vill satsa mer pengar på vården. I årets budget avsätter vi 5
miljarder kronor till kommun- och landstingssektorn.
Vänsterpartiet vill göra satsningar för att bevara tandvårdsförsäkringen,
vidare för att hålla nere högkostnadsskyddet så att det av HS 2000 föreslagna
högkostnadsskyddet på 1 000 kr för läkarvård och 1 000 för mediciner kan
införas från 1 januari 1997. För att bevara den s k fria listan görs också
satsningar.
Vi vill också ge ytterligare medel till psykiatriområdet bl a för att
underlätta för kommunerna i arbetet med Ädelreformen, den s k Psyk-ädel.
Behovet av resurser till vård och behandling av tortyrskadade har
uppmärksammats i Vänsterpartiets budgetmotion.
Folkhälsoinstitutet får ökade medel för forskning kring arbetslösheten.
Statens institutionsstyrelse får ökade medel för att kunna ge unga
omhändertagna en adekvat och differentierad vård.
 Handikappfrågor
Utgångspunkten för Vänsterpartiets syn på handikappolitiken
är demokrati och humanism - allas lika värde och att alla ska
få lika chanser och möjligheter till ett gott liv i dagens
samhälle oavsett utgångsläge och bakgrund. Ett viktigt
dokument är också FN:s standardregler i handikappfrågor.
Det är viktigt att öka tillgängligheten i samhället. Sverige har varit ledande
i arbetet att ta fram FN:s standardregler om tillgänglighetsskapande åtgärder
för funktionshindrade. I princip finns alla möjligheter att leva upp till dessa
om plan- och bygglagens intentioner följs. Nu gäller det att följa upp den.
RBU har med riksdagens stöd byggt en mönsteranläggning i Mättinge
utanför Trosa, som är helt handikappanpassad. Den kan tjäna som ett
exempel när planeringsansvariga ska bygga nytt eller bygga om och samtidigt
ta hänsyn till de nya kraven i PBL.
Tillgängligheten till kultur och media är också viktig, vilket Vänsterpartiet
motionerat om. För att kunna utnyttja den nya tekniken och de nya
avancerade hjälpmedel som kommer fram har Vänsterpartiet föreslagit att
Handikappinstitutet ska få ekonomiskt stöd för att ta till sig de nya
möjligheterna och kunna sprida kunskaperna vidare.
Tillgängligheten handlar även om goda fysiska kommunikationer.
Riksfärdtjänst är en viktig del som vi länge lyft fram. Bilstödet som har
funnits i sju år har varit till stor hjälp för många. P.g.a. besparingar
urholkas
nu reglerna, vilket gör det svårt för många att ekonomiskt klara
möjligheterna att t.ex. byta bil. I en särskild motion vill Vänsterpartiet
förbättra villkoren.
Rätt till arbete och egen försörjning är lika grundläggande för
funktionshindrade som för alla andra. Här har vi föreslagit flera åtgärder,
exempelvis att inga försämringar ska göras i lönebidragssystemet. Upphör en
lönebidragsanställning för den arbetshandikappade återstår oftast bara
alternativet socialbidrag eller förtidspensionering. Det finns som regel ingen
arbetsmarknad för människor med funktionshinder.
Den viktigaste enskilda reformen under de senaste åren är lagen om
personlig assistent. Eftersom reformen är ny och relativt dyr har den redan
blivit hotad. Vänsterpartiet motsätter sig nedskärningar å det bestämdaste. Vi
tycker att det är angeläget att gå vidare och utvidga kretsen så att även
människor med psykiska funktionshinder kan få del av reformen.
Vänsterpartiet vill öka tillgängligheten för människor med
funktionshinder. Vi vill förhindra att lönebidragsanställda ska riskera
uppsägningar p.g.a. försämringar i lönebidragssystemet.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen på den generella välfärdspolitiken,
2. att riksdagen beslutar höja nivån i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80
% av SGI:n enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar att semesterlönefaktorn skall ingå i SGI:n enligt
vad i motionen anförts om att den är en del av en samlad årslön och en
förändring drabbar människor med låga inkomster,
4. att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:28 Kriterier för
rätten till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension, då detta slår
mot grupper som har det sämst,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte göra besparingar på rehabiliteringsområdet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ingen besparing skall göras på den s.k. pappamånaden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en riksnorm för socialbidragen,1
8. att riksdagen beslutar att en barnbilaga skall bifogas regeringens
budgetproposition som innehåller konsekvensanalyser över hur
besparingarna påverkar barns situation,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukvårdens behov av ytterligare resurser,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientkostnaderna inom sjukvården,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa ett samhälle som är tillgängligt för funktionshindrade,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga besparingar skall göras inom lönebidragsområdet,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även psykiskt funktionshindrade skall kunna få personlig
assistans.1

Stockholm den 4 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Ulla Hoffmann (v)

Marie Engström (v)



1Yrkandena 7-10 hänvisade till SoU.
2Yrkande 11 hänvisat till BoU.
3Yrkande 12 hänvisat till AU.