Liberal ideologi utgår alltid från den enskilda människan.
Det främsta målet för Folkpartiet liberalernas familjepolitik
är att alla barn skall få en bra start i livet och att familjerna
därför måste ha goda möjligheter att fostra barnen till
ansvarskännande människor. Familjepolitiken skall också
främja jämställdhet mellan män och kvinnor och därmed ge
förutsättningar både för män och kvinnor att förena
förvärvsarbete och familjeliv.
Barnfamiljerna skall ha stor frihet att själva forma sin vardag. Familje-
politiken skall innebära att stat och kommun underlättar för föräldrarna att ta
ansvar för sina barn - inte att de skall överta det.
Folkpartiet har under lång tid haft dessa mål som utgångspunkt för sin
familjepolitik. Vi var pådrivande på 70-talet när föräldraförsäkringen
infördes och byggdes ut. Vi har verkat för full behovstäckning och valfrihet
inom barnomsorgen. Vi har drivit på för att föräldrautbildningen skulle
byggas ut. Vi har slagit vakt om och byggt ut det generella ekonomiska
stödet till barnfamiljer som i praktiken syftar till att beakta att
barnfamiljerna
på grund av sitt försörjningsansvar har lägre bärkraft än de som inte har ett
sådant försörjningsansvar.
Familjepolitiska reformer
1991-94
Den familjepolitik som förts har skapat goda förutsättningar
för de flesta barn i Sverige i dag. Den har också möjliggjort
en kraftig ökning av den kvinnliga förvärvsfrekvensen.
Däremot har valfriheten för barnfamiljerna att t.ex. välja barnomsorg länge
varit kraftigt beskuren, både genom köerna till barnomsorgen och genom
rigida bestämmelser för etablering av förskolor.
Under Bengt Westerbergs tid som socialminister 1991-94 fattade
riksdagen beslut om en rad familjepolitiska reformer bl.a. i syfte att angripa
dessa problem.
En barnomsorgsgaranti har införts från 1 januari 1995. Den innebär att alla
kommuner skall kunna erbjuda barn mellan 1 och 12 år plats inom
barnomsorgen efter högst några månaders väntetid. Det kan också noteras att
utbyggnadstakten varit god. Under 1993 tillkom exempelvis 19 000 platser
inom den offentligt finansierade barnomsorgen.
Barnomsorgsgarantin kombineras med bestämda kvalitetskrav. De som
arbetar på förskolor, fritidshem och i skolbarnomsorg måste ha sådan
utbildning eller erfarenhet att barns behov av omsorg och en god pedagogisk
verksamhet tillgodoses. Barngrupperna får inte vara så stora att man inte kan
upprätthålla kraven på en god pedagogik.
Redan hösten 1991 avskaffades den s.k. lex Pysslingen som förhindrade
statsbidrag till förskolor i företagsform. Riksdagen beslöt sedan att
kommunerna skulle åläggas att betala ut bidrag även till enskilda alternativ
inom barnomsorgen. Detta beslut revs dock upp av riksdagens nya
socialistiska majoritet hösten 1994.
Nya regler infördes i föräldraförsäkringen. En av de tolv månaderna har
vikts för pappan och en för mamman. Det understryker att barnet har rätt till
bägge sina föräldrar. Under mamma- och pappamånaderna låg ersättningen
kvar på 90 % trots att den i övrigt sänkts till 80 %.
Reglerna för tillfällig föräldrapenning har ändrats så att det blir möjligt att
låta någon annan än föräldern stanna hemma för vård av sjukt barn med
ersättning från försäkringskassan. Det är en viktig reform för ensamstående
föräldrar.
Ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kr i månaden för barn mellan 1 och
3 år infördes den 1 juli 1994. Bidraget utgick för barn som inte vistas på
kommunalt daghem eller privat daghem som får kommunalt stöd. Det
kombinerades med en avdragsrätt på samma nivå. Bidraget avskaffades dock
redan vid årsskiftet 1994/95 av riksdagens nya socialistiska majoritet.
En rad åtgärder vidtogs också för barn som på olika sätt har det särskilt
svårt. Familjer med barn som har handikapp fick exempelvis höjt vårdbidrag.
Kommunerna har blivit skyldiga att erbjuda familjerådgivning. En
barnombudsman har tillsatts. Denna typ av frågor behandlas närmare i andra
motioner från Folkpartiet liberalerna.
Valfriheten har begränsats
Socialdemokraternas familjepolitik har sedan regeringsskiftet
1994 haft två bärande inslag.
För det första har strävan varit att begränsa valfriheten. Kommunernas
ställning har stärkts på föräldrarnas - och barnens - bekostnad. Vår
uppfattning är att stödet skall gå till de dagis som föräldrarna väljer.
Socialdemokraterna har med sina s.k. återställare i höstas givit kommunerna
möjlighet att sätta stopp för den valfriheten.
För det andra får barnfamiljerna bära en betydande del av den börda som
budgetsaneringen medför.
Flerbarnstilläggen har avskaffats för nytillkommande flerbarnsfamiljer.
Barnbidraget har sänkts. Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen har sänkts.
Den högre ersättningen i pappa- och mammamånaderna har avskaffats.
Bidragsförskotten har frysts och sänkningar under åren 1996-98 aviserats.
Vårdnadsbidraget har avskaffats.
Folkpartiet har avvisat samtliga dessa försämringar. Vi har också sagt nej
till den sänkning av matmomsen som samtidigt röstades igenom. Denna
sänkning kostar statskassan avsevärt mer än vinsterna i statsbudgeten på de
nämnda försämringarna i familjepolitiken.
Folkpartiet liberalernas
familjepolitik
Den familjepolitik vi vill arbeta för bygger på följande
riktlinjer:
Föräldrarna delar på ansvaret både för vården av barn och hem och för
familjens försörjning.
Hänsyn tas till familjernas försörjningsansvar för barn vid utformning
av skatte- och bidragssystemen.
Det ekonomiska stödet när barnen är små utformas så att även de som
är etablerade på arbetsmarknaden, både kvinnor och män, har råd att
stanna hemma.
Ekonomisk ersättning för inkomstbortfall utgår för vård av sjukt barn.
Alla som så önskar får plats för barn mellan ett och tolv år i förskole-
och fritidshemsverksamhet av god kvalitet.
Deltidsförskola erbjuds från och med fem års ålder alla barn som inte
deltar i heltidsförskola.
Föräldrarna väljer själva med hjälp av en barnomsorgspeng den
barnomsorg, kommunal, kooperativ eller enskild, som passar dem bäst.
Avgifterna i barnomsorgen skall vara enhetliga och ligga på en nivå
som inte hindrar föräldrarna att av ekonomiska skäl utnyttja den.
Barnbidraget
Barnbidraget är jämte en väl utbyggd barnomsorg och
föräldraförsäkringen det ekonomiska navet i familjepolitiken.
Folkpartiet har under lång tid varit pådrivande för ett väl utbyggt
ekonomiskt stöd till barnfamiljerna. Vår utgångspunkt är att staten skall
underlätta för föräldrarna att ta sitt ansvar för barnen.
Det ekonomiska stödet till barnfamiljerna i dess olika former har framför
allt detta syfte. Två av de viktigaste stödformerna är de allmänna barn-
bidragen och föräldraförsäkringen.
Barnbidragen skall ses som en del av skattesystemet. I många andra länder
tas hänsyn till familjernas försörjningsansvar direkt i skattesystemet. Den
som har ett eller flera barn har under de åren givetvis mindre möjligheter att
betala skatt än den som har samma inkomst men inte har försörjningsansvar
för barn.
Under 80-talet pågick en intensiv debatt om barnfamiljernas ekonomi. Det
konstaterades bl.a. att flerbarnsfamiljerna hade en väsentligt sämre ekono-
misk situation än andra hushåll. Mot den bakgrunden kompletterades
barnbidragen med s.k. flerbarnstillägg. Uppgörelsen om den stora skatte-
reformen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet hösten 1989 kom också
att innehålla kraftiga höjningar av de allmänna barnbidragen.
Avsikten var att barnbidraget skulle höjas till totalt 10 000 kr per barn och
år. Den sista höjningen - från 9 000 till 10 000 - kom dock att uppskjutas
flera gånger av statsfinansiella skäl. Socialdemokraterna medverkade till
detta första gången det skedde genom beslut våren 1990. Andra gången -
efter regeringsskiftet 1991 - röstade de nej. I samband med 1992 års krisupp-
görelse enades de dåvarande regeringspartierna med Socialdemokraterna om
att helt inställa denna höjning.
Det nominellt oförändrade barnbidraget och sänkningen av barnbidraget
innebär att hänsynstagandet i skatte- och bidragssystemet till barnfamiljernas
försörjningsansvar är mindre än på mycket länge. Dessa försämringar har
medfört att barnfamiljerna fått bära en avsevärt större andel av åtstram-
ningarna än familjer och ensamstående utan barn. Allra mest har åtstram-
ningen drabbat flerbarnsfamiljerna. Detta återspeglas också i kommunernas
ökade utgifter för socialbidragen.
Barnfamiljerna påverkas som alla andra av de besparingar och skatte-
höjningar som har generell räckvidd t.ex. karensdagar, höjda egenavgifter
och höjda kommunalskatter. Men ovanpå de åtgärderna läggs nedskärningar
i stödformer som bara kommer barnfamiljer till del. Det har, som nämnts,
handlat om sänkta barnbidrag, avskaffandet av nya flerbarnstillägg, minskat
bidragsförskott och slopat vårdnadsbidrag.
Den samlade familjeekonomiska politik som regeringen förespråkar
lägger - enligt vår bedömning - en orimligt stor andel av den samlade
saneringsbördan på barnfamiljerna.
Föräldraförsäkringen
En bra föräldraförsäkring är en av grunderna för en god
familjepolitik.
Föräldraförsäkringen syftar till att möjliggöra för barnen att ha sina
föräldrar hemma hos sig det första året. Det är bra både för föräldrarna och
barnen. Genom föräldraförsäkringen och en väl utbyggd barnomsorg behöver
den svenska kvinnan inte, som många andra medsystrar på kontinenten, välja
mellan att antingen stanna hemma och föda barn eller att arbeta. Hon kan
skapa en hyfsad kombination av att både arbeta och vara ledig vid
barnafödande.
Men det är också viktigt att föräldraförsäkringen kan utnyttjas av både
mammor och pappor. Fyrpartiregeringen införde därför på Folkpartiets
initiativ den s k pappamånaden. Motiven var flera: den skulle stimulera
pappornas uttag av föräldraförsäkringen, den skulle ge papporna ett stöd -
mot arbetsgivare, arbetskamrater och en fördomsfull omgivning - att ta ut sin
föräldraledighet. Samtidigt med pappamånaden reserverades också en månad
i föräldraförsäkringen för mamman. Genom denna modell understryks att
föräldraledigheten är en angelägenhet både för mammor och pappor.
Kvinnor har som bekant i genomsnitt en lägre lön än män. För att
stimulera männen att ta ut sin pappamånad skulle denna månad ha en högre
ersättningsnivå så att den ekonomiska förlusten inte skulle bli så stor så att
männen av rent ekonomiska skäl inte tog ut sin pappamånad.
Nu har regeringen sänkt ersättningsnivåerna för mamma- och pappa-
månaderna så att de ska ligga på samma nivå som övriga dagar i föräldra-
försäkringen. Vi ser detta som ett bakslag i arbetet för att få fler pappor att
stanna hemma hos sina barn och ett steg tillbaka i arbetet för en jämnare
fördelning av det praktiska ansvaret för barn och hem.
Vi anser att ersättningsnivåerna för pappa- och mammamånaderna ska
höjas till den tidigare nivån. Den högre ersättningen för pappa- och
mammamånaden skall börja gälla fr o m den 1 januari 1997. För att
finansiera detta och andra förbättringar inom familjepolitiken är vi beredda
att slopa de s k garantidagarna i föräldraförsäkringen.
Vi anser vidare att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen skall återgå till
att vara 80 % den 1/1 1997.
Barnomsorg för den som så
önskar
Den barnomsorgsgaranti som fyrpartiregeringen - på förslag
av Bengt Westerberg - fick riksdagens stöd för 1993 hade
två bärande inslag.
För det första skulle alla barn från ett till och med tolv års ålder få rätt
till
barnomsorg utanför hemmet. För det andra skulle kommunerna bli skyldiga
att ge stöd till enskilda förskolor och fritidshem, ett stöd som inte oskäligt
fick avvika från kommunens kostnad per barn i motsvarande verksamhet.
Tanken var alltså att de ekonomiska villkoren skulle vara desamma för
kommunal och privat barnomsorg med offentlig finansiering. Föräldrarnas
val skulle vara avgörande.
Vi föreslår nu att denna ordning åter skall bli gällande från den 1 januari
1997.
Den lydelse vi föreslår för socialtjänstlagens 18 § överensstämmer med
den av riksdagen tidigare beslutade.
Med detta kommer en kommun också att få rätt till ersättning om den i sin
egen verksamhet - eller i enskild barnomsorg som får stöd av kommunen -
tagit emot ett barn från en annan kommun.
I samband med 1994 års riksdagsbeslut ändrades lagen (1987:442) om
försöksverksamhet med kommunal tillståndsprövning. Den regel som
innebar att kommunerna vid tillståndsprövningen endast får fästa avseende
vid sökandens lämplighet att bedriva verksamheten och vid ändamåls-
enligheten av lokalerna ströks.
Motivet för denna regel var givetvis att en kommun inte skulle kunna
kväva enskilda alternativ, som konkurrerar med dess egen verksamhet,
genom att vägra tillstånd. Vi föreslår att den återinförs.
Förändrat underhållsstöd
Vi har i samband med behandlingen av regeringens
proposition om nytt underhållsstöd till barn till särlevande
föräldrar (prop. 1995/96:208) föreslagit ett reformerat system
för underhållsbidragens fastställande och förändrade regler
för de utfyllnadsbidrag som skall utgå till de barn som är i
behov av ett ekonomiskt stöd utöver barnbidragen och
bostadsbidragen. Vår utgångspunkt är densamma som
föräldrabalkens, föräldrarnas gemensamma ansvar för sina
barn och den gemensamma ekonomiska skyldigheten för att
sörja för barnens ekonomiska behov, även efter en
separation.
Samhällets stöd till barn till särlevande föräldrar bör inskränkas till ett
behovsprövat bidrag. Vi förordar en modell där underhållsbidraget beräknas
efter den s.k. nettokvotsmodell som föreslogs i betänkandet SOU 1995:26.
Vissa förbehållsbelopp bör avskaffas. Vår bedömning är att vårt förslag
innebär en besparing om ytterligare 200 miljoner kronor per år.
Konsekvensanalys
Det är viktigt att det sker en samlad bedömning av vad de
olika besluten om förändringar av familjepolitiken
sammantaget får för konsekvenser. Konsekvensanalyser av
beslut om förändringar inom olika områden bör alltid
genomföras. Familjepolitiken är ett område som i synnerhet
under de senaste åren varit utsatta för en rad av skilda beslut
som oftast resulterat i försämringar av exempelvis
barnfamiljers ekonomi och valfrihet. Därför är det väl
motiverat med en sammanhållen konsekvensanalys av vad de
olika besluten har resulterat i för någon situation för de
människor som berörs av dem. En sådan analys kan sedan
ligga till grund för att värdera kommande förändringar inom
området.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjda barnbidrag och höjt flerbarnstillägg,
2. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i motionen om att
höja ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 80 % från den 1 januari
1997,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tidigarelagd finansiering
av återgången till 80 % ersättning i föräldraförsäkringen,
4. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts i motionen om att
höja ersättningen i de s.k. pappa- och mammamånaderna till 90 % från den 1
januari 1997,
5. att riksdagen beslutar att garantidagarna i föräldraförsäkringen slopas,
6. att riksdagen beslutar att 18 § socialtjänstlagen (lex Pysslingen) från den
1 januari 1997 skall ges den lydelse den hade fram till den 1 januari 1995,1
7. att riksdagen beslutar att lagen (1987:442) om försöksverksamhet med
kommunal tillståndsprövning skall återfå den lydelse som gällde före 1995
för att främja enskilda alternativ inom barnomsorgen,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av konsekvensanalys av vad olika beslut om förändringar
av familjepolitiken sammantaget får för konsekvenser,
9. att riksdagen med följande ändringar i regeringens förslag anvisar
anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
enligt följande uppställning:
Anslag
Regeringe
ns förslag
Anslagsförändrin
g
A 1. Allmänna barnbidrag
14 654
000
+ 2 400 000
A 2. Föräldraförsäkring
16 192
000
- 500 000
A 3. Underhållsstöd
2 411 450
- 200 000
Summa för utgiftsområdet
35 161
050
+ 1 700 000
Stockholm den 7 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lennart Rohdin (fp)
Anne Wibble (fp)
Barbro Westerholm (fp)