I enlighet med 1977 års riksdagsbeslut genomfördes en
statlig utredning som senare utmynnade i 1980 års
socialtjänstlag (SoL). Samma utredning som presenterade
SoL föreslog också att större delen av kommunernas
ekonomiska hjälp skulle tas över av socialförsäkringen.
Förslaget fick sådant stöd att en särskild samrådsgrupp inom
regeringskansliet fick i uppdrag att utreda saken vidare.
Resultatet blev en rapport med ett utarbetat förslag till ny lag
om ett socialförsäkringstillägg. Enligt samrådsgruppens
rapport (Ds S 1980:1) om ett socialförsäkringstillägg (SOFT)
hade deras förslag två huvudsyften: dels att vidga den
ekonomiska grundtryggheten för medborgarna genom att
komplettera socialförsäkringarna och det övriga
bidragssystemet på punkter där dessa är otillräckliga och
samtidigt nå grupper som f.n. undviker att begära socialhjälp
fast de har rätt till det, dels att ta över en betydande del av
den nuvarande behovsprövade socialhjälp som kommunerna
lämnar och därigenom ge socialnämnderna ökade
möjligheter att arbeta allmänt förebyggande och med vård
och behandling. En viktig sidoeffekt av reformen är att man
med SOFT kommer att kunna dokumentera vilka brister som
finns i trygghetssystemet som ett underlag för utvecklingen
av den framtida socialpolitiken. (Ds S 1980:1 sid 11).
På senare tid har bl.a. en statlig utredning i Finland föreslagit ett system
motsvarande SOFT där deras folkpensionsanstalt, som kan jämföras med vår
försäkringskassa, skall sköta utbetalningen av det normerande socialbidraget i
framtiden. Även Örebro kommun har ansökt om att få utgöra försöks-
verksamhet med att låta försäkringskassan vara ansvarig för socialbidragen.
Nedan redovisas ett antal argument för att idag förverkliga en reformering
av socialpolitikens ansvarsförhållanden huvudsakligen i enlighet med det
lagförslag som föreslogs i SOFT-utredningen. Regeringen bör få i uppdrag att
analysera möjligheterna till en sådan reformering.
Arbetslösheten: den utveckling som skett på arbetsmarknaden de senaste
åren har medfört att alltfler människor inte längre uppfyller de formella
kraven för rätt till ersättning. T.ex. medför den ökade arbetslösheten att
antalet personer som inte har möjlighet att få sjukpenning ökar. Det beror på
att personer som inte fått tillträde till arbetsmarknaden inte får någon
sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och därmed inte heller sjukpenning i de
fall de blir sjuka. Dessa personer kan av samma skäl även sakna möjlighet att
få ersättning från föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen eller
kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Ett grundläggande problem är att det i
praktiken är omöjligt att driva konjunkturutjämnande politik i kommuner och
landsting och att bekämpningen av den ekonomiska krisen och arbetslösheten
i första hand är en fråga för den nationella nivån, därför bör även ansvaret och
kostnaderna för de sociala konsekvenserna vara statliga och ej kommunala.
Svenska Kommunförbundet: i samband med det nya förslaget till kommu-
nal skatteutjämning yttrade sig Svenska Kommunförbundet 27/1 1995 i en
remiss över statsbidragsberedningens betänkande Utjämning av kostnader
och intäkter i kommuner och landsting (SOU 1994:144). En enig kommun-
förbundsstyrelse ställde sig då bakom huvudprinciperna i det då framlagda
beredningsförslaget. Dock ville man i remissen betona att det förutsatte en
tydlig rollfördelning mellan stat och kommun där ingen av parterna kan dra
sig ur sitt ansvar. Vidare ansåg Kommunförbundet att detta till viss del redan
inträffat: Rollfördelningen mellan stat och kommun har blivit otydlig.
Styrningen genom speciallagstiftning har ökat. Finansieringsprincipen har
inte alltid respekterats. Idag hotas det kommunala självstyret av resursbrist.
Då statens bidrag till kommunerna ej går ut till specifikt öronmärkta åtgärder
upplevs det som om staten sviker kommunerna när kostnaderna för
socialbidrag skjuter i höjden till följd av den höga arbetslösheten. Kommun-
förbundet konstaterar: Genom den kraftiga kostnadsökningen för socialbi-
dragen under senare år, främst till följd av utvecklingen på arbetsmark-
naden, kan man befara att den föreslagna lösningen utan justeringar inte kan
hantera de kostnadsförändringar som uppstår. Längre fram i Kommun-
förbundets remiss öppnar man för ett förändrat ansvarsförhållande mellan stat
och kommun: En tänkbar lösning vore att staten tar hela kostnadsansvaret
för socialbidrag och försörjningsstöd till flyktingar.
Det kommunala självstyret: Svenska Kommunförbundets förslag till
lösning har mycket som talar för sig. Kommunernas möjligheter att planera
sina ekonomier och budgetar omintetgörs idag av de sociala kostnadernas
tendens att skena iväg i kristid. Genom att kommunernas skyldigheter är
lagfästa finns det i realiteten inget kommunalt självstyre när det gäller de
sociala frågorna. Principerna för varför kommunerna är ansvariga för de
uppgifter de blivit ålagda måste vara klara, enkla och möjliga att efterleva. Vi
måste därför lämna den gamla föreställningen om att medborgarnas
inflytande växer i takt med den kommunala budgeten.
Det finns förslag om att kommunerna själva skall få avgöra socialbidragen.
Det finns dock stora risker med detta. Kommunernas, eventuella, dåliga
ekonomi skulle mycket snabbt kunna återspeglas i socialbidragen. Detta
beroende på att socialbidragen kraftigt skulle minska skattebasen samtidigt
som kostnaderna för kommunernas egen verksamhet skulle utsättas för en
kraftig kostnadsökning. I en kommentar till den nuvarande socialtjänstlagen
pekar Lars Grönvall i boken Socialtjänstlagen mål och medel på det enkla
nationalekonomiska faktumet att socialbidraget är det bidrag som mest av allt
bidrar till offentlig konsumtion.
Rättvisare, enklare, effektivare: genom att föra över den allra största delen
av socialbidragen till ett av försäkringskassan utarbetat socialförsäkrings-
tillägg kan staten ta ett sammanhållet ansvar för de ekonomiska trygghets-
anordningarna. Tar staten över ansvaret, faller samtidigt de nuvarande orätt-
visorna mellan kommunerna bort. Det som idag består i att en del kommuner,
på en och samma gång, har låg skattekraft och många invandrare med
socialbidragsberoende. Dessa fattiga kommuner får idag stå för en
oproportionerligt stor del av socialbidragskostnaderna. Vi får en likformig
tillämpning över landet om försäkringskassan tar över. I tidningarna kan vi
dagligen läsa om att bedömningarna beträffande familjer med exakt lika
situationer kan skifta med 1 000-tals kronor från den ena socialbyrån till den
andra. Det är svårt att tänka sig att något liknande skulle vara möjligt när det
gäller olika försäkringskassor. Försäkringskassorna är proffs just på att pröva
och betala ut kontanta ersättningar. För socialbyråerna, som har allmänt
förebyggande åtgärder och vård och behandlingsinsatser som främsta
uppgifter, är utbetalningarna av socialbidrag en biuppgift eller borde i varje
fall vara det. Det finns goda möjligheter att utveckla det samarbete som redan
finns mellan socialtjänsten och försäkringskassan. Det skulle vara mer
rationellt att låta en myndighet göra all bedömning av familjens ekonomi och
behov av hjälp.
Statens legitimitet: genom lagstiftning och förordningar på den nationella
nivån garanteras medborgarna en lika behandling och jämförbara förutsätt-
ningar till ett rikt och meningsfullt liv. Men eftersom det idag är den kommu-
nala nivån som betalar ut vad den nationella lovar uppstår ett farligt legiti-
mitetsproblem. Många kommuner har beslutat att betala ut socialbidrag efter
lägre normer än dem som Socialstyrelsen har rekommenderat. När besluten
överklagas höjer så domstolarna ofta beloppen i nivå med Socialstyrelsens
rekommendationer. I några uppmärksammade fall har den kommunala
nämndens ledamöter vägrat att följa domstolens beslut. Dessa exempel på
domstolstrots - som i några fall också har lett till fällande domar för tjänste-
fel, exempelvis i Olofström - har satt de rådande problemen med
socialbidragen i blixtbelysning. Är inte de lagar som skyddar de svaga att lita
på är risken påtaglig att hela lagstiftningens legitimitet rasar ihop i denna
grupps ögon. Den svenska välfärdsstaten misslyckas därmed att leverera den
välfärd som utlovas medborgarna, allt medan de välbeställda eller på annat
sätt resursstarka skaffar sig den trygghet de behöver med privata försäkringar.
Det är inte överord att säga att de privata försäkringsbolagen just nu vädrar
morgonluft. För att inte säga profit. För här finns det pengar att tjäna på
människors tilltagande otrygghet.
Flera undersökningar på senare år visar att svenska folket inte är berett att
acceptera alltför långtgående inskränkningar i välfärdssystemet. Man är villig
att betala skatter och avgifter för att få behålla en rimlig grad av trygghet
vid
sjukdom och ålderdom som exempelvis sociologen Stefan Svallfors
attitydundersökning visar i en opublicerad arbetsrapport som presenteras i
boken Välfärdsstatens moraliska ekonomi.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialförsäkringstillägg.