Begreppen helhetssyn och grundtrygghet präglar
Miljöpartiets syn på socialförsäkringarna. Hänsyn måste tas
till människans hela situation när trygghetssystemen
utformas. Det går inte att dela upp människan i en del som är
sjuk, en annan som är arbetslös och en tredje som kanske har
sociala problem. Vi avvisar därför den nuvarande
inriktningen på renodling som en metod att reformera
socialförsäkringarna. I stället vill vi gå den andra vägen och
samordna olika system. Vi föreslår att en ny statlig
försäkring inrättas vid långvarig ohälsa och/eller
arbetslöshet, som ersätter förtidspensioneringen och
möjligheten att få a-kassa i evig tid (kapitel 5). Vi föreslår
också ett flertal åtgärder för att göra de kortvariga
försäkringarna (upp till två år) vid sjukdom, arbetslöshet och
barnafödande så enkla och lika som möjligt (kapitel 4). Här
ingår också ett förslag om ett försörjningstillägg som i många
fall kan ersätta socialbidragen.
För en förbättrad helhetssyn är det också nödvändigt att genomföra en
radikal reform av organisation och ekonomi kring socialförsäkringarna. Vi
föreslår att de lokala arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna kommu-
naliseras och slås samman med delar av kommunernas socialtjänst till en
gemensam organisation (kapitel 6).
Ingen tycks idag ha ett nödvändigt helhetsgrepp över vart trygghets-
systemen är på väg. Den här motionen är ett försök att ta ett sådant grepp!
Vår andra huvudinriktning är att införa en bra grundtrygghet i
trygghetssystemen. Det innebär bland annat att vi går emot regeringens linje
att utestänga allt fler från de generella försäkringarna. I de kortvariga
försäkringarna vill vi höja garantinivåerna och ha en högre procentuell
ersättning vid låga än vid högre inkomster, ett så kallat "brutet tak". I den
långvariga försäkringen vid ohälsa och arbetslöshet och i ålderspensionerna
föreslår vi en ersättning lika för alla, oberoende av tidigare inkomst (kapitel
7). Vi visar också att flerpartiuppgörelsen om ett reformerat pensionssystem
medför en olöslig konflikt mellan målen om inkomstkoppling och
grundtrygghet, vilket lett till dyrbara, krångliga och svårbegripliga lösningar.
Grundtryggheten behövs av ekologiska, fördelningspolitiska och ekono-
miska skäl. Det viktigaste målet skall vara att tillförsäkra människor ett
grundläggande socialt skyddsnät i livets olika skeden. Däremot är det ingen
uppgift för det statliga trygghetssystemet att tillförsäkra alla att kunna
behålla
en uppnådd högre levnadsstandard!
Motionen inleds i kapitlen 2 och 3 med en genomgång av våra grund-
läggande värderingar och en diskussion av de principer som vi vill tillämpa.
Motionen avslutas i kapitel 8 med avsnitt om ekonomi och finansiering.
En motion av den här omfattningen kan av naturliga skäl aldrig bli
heltäckande. Den aktuella debatten om socialbidragen behandlas till exempel
inte, annat än indirekt. Inte heller kopplingen till det nya studiemedels-
systemet. Syftet har inte heller varit att redovisa någon fullständig syn på
arbetsmarknadspolitiken eller familjepolitiken.
Våra huvudförslag i sammandrag framgår av tabellen nedan.
Tabell 1 Vårt förslag till socialförsäkringssystem i översikt
Kortvarigt
inkomstbortfall
Långvarig ohälsa och
arbetslöshet
Ålderdom
Varaktighet
Upp till 2 år
Efter 2 år
Vid pensionering
Aktuella försäkringar
Sjukförsäkring (S)
Föräldraförsäkr. (F)
Arbetslösh.förs. (A)
Grundskydd vid
långvarig
ohälsa/arbetslöshet
Grundskydd vid
ålderdom
Motsvarande försäk-
ringar idag
Samma + KAS
Sjukbidrag
Förtidspension
Arbetsskadeförsäkr.
a-kassa
Utbildningsbidr. m m
Folkpension
Pensionstillskott
ATP
Bostadstillägg
Kvalifikation
S: Har arbete
F: Har arbete
(S, F: se dock "golv")
A: Arbetssökande
Långvarigt sjuk
" , under rehab.
Arbetssökande
Arbetsmarknadsåtgärder
Uppnått pensionsålder
Ersättningsprincip
Inkomstbortfall - brutet tak
Grundskydd
Grundskydd
Ersättningsnivå
80 % upp till inkomst på
4,2 basbelopp/år
= 12.700 kr/mån
40 % av överskjutande
inkomst
Ensamstående:
9.900 kr/mån f skatt
7.200 kr/mån e skatt
(inklusive "basbostads-
kostnad"). Tillägg för
barn och högre
bokostnad.
Ensamstående:
9.300 kr/mån f skatt
6.800 kr/mån e skatt
(inklusive "basbostads-
kostnad"). Tillägg för
högre bokostnad.
Garanterad ersättning
(golv):
5.400 kr/mån
(Sjukförsäkring först efter
6 månader)
Högsta ersättning (tak)
vid inkomst:
6,5 basbelopp/år = 19.700
kr/mån
Övrigt
Försörjningstillägg till
socialbidragsnivå
Administration
Sammanslagen lokal organisation av arbetsförmedling,
försäkringskassa, socialtjänst (kommunen huvudman)
Centralt verk (RFV)
Grundvärderingar och
utgångspunkter
Miljöpartiet de grönas vision är långsiktigt uthålliga,
demokratiska samhällen som lever och verkar inom naturens
ramar, lokalt och globalt. Vår idé är solidaritet med naturen,
kommande generationer, världens folk och med människor i
vårt eget land.
Dessa värderingar ur Miljöpartiets partiprogram ligger till grund även när
vi i motionen beskriver hur vi anser att framtidens sociala trygghetssystem i
Sverige skall utformas.
Människor vill och kan ta ansvar
Alla skall garanteras en grundtrygghet när de inte kan
försörja sig själva. Det är inte samhällets uppgift att
garantera en högre levnadsstandard.
Miljöpartiets grundsyn är att alla människor har samma värde och att de
har gemensamma grundläggande behov. Människan är aktiv och skapande
och vill och kan ta ansvar.
Grundsynen slår naturligtvis igenom i vårt förslag till utformning av
socialförsäkringssystemen. Samhället ska garantera en ekonomisk bastrygg-
het när människor inte kan försörja sig själva. Däremot är det inte samhällets
uppgift att garantera att alla kan behålla den högre levnadsstandard de
tidigare kanske uppnått. Det måste vara en uppgift för var och en att själv
bedöma sina behov av försäkringsskydd över grundskyddsnivån.
Människor har både rättigheter och skyldigheter. Rättigheten till en
grundtrygghet baseras på att vi är medlemmar i samhället, inte i första hand
på vår position i arbetslivet. Det betyder att även arbetslösa, sjuka, handi-
kappade och andra som inte har möjlighet att försörja sig skall kunna lita på
att de inte blir lämnade utanför. Samtidigt måste alla som har möjlighet svara
för sin egen försörjning. Vi måste solidariskt hjälpa dem som inte har den
möjligheten.
En ny arbetsmarknad
Trygghetssystemet måste klara en framtida arbetsmarknad
som blir mer rörlig och där risken för utslagning ökar.
Framtidens arbetsmarknad kommer att se ut på ett annat sätt än den vi varit
vana vid. Tiden när man kunde räkna med en säker plats på bruket från
skolan till pensionen är förbi. Globaliseringen av ekonomin och den tekniska
utvecklingen leder till grundläggande omvälvningar på arbetsmarknaden.
Arbetare i rutinproduktion riskerar att konkurreras ut av maskiner och av
arbetskraft i låglöneländer. Utvecklingen av personliga tjänster hämmas av
att de ofta blir dyra samt av höga skatter på lönearbete. Den här utvecklingen
riskerar att leda till en fortsatt stor utslagning på arbetsmarknaden.
En annan trend är att den form av relativt trygga tillsvidareanställningar i
lönearbete som hittills dominerat arbetsmarknaden, kommer att ersättas av ett
betydligt mer brokigt mönster med nya kontraktsformer, tidsbegränsade
anställningar, m.m.
Tillsammans kommer den här utvecklingen att ställa stora krav på
framtidens socialförsäkringar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen
fortfarande har inriktningen att socialförsäkringssystemen bara skall
utformas för dem med "fast förankring på arbetsmarknaden" (sysselsätt-
ningspropositionen 1995/96: 222) och att man skärper inträdesvillkoren i
arbetslöshetsförsäkringen så att ännu fler ställs utanför. Vi anser tvärtom att
det är viktigt att nu börja planera för hur socialförsäkringarna skall utformas
för en framtida arbetsmarknad som är betydligt rörligare än dagens och där
målet måste vara att inga lämnas utanför. Det är naturligtvis också angeläget
att politiskt söka förändra arbetsmarknaden i en mer socialt hållbar riktning.
En rättvis fördelning
Arbete åt alla med kortare arbetstid är den bästa
fördelningspolitiken. Men de fördelningspolitiska inslagen
måste också vara starka i socialförsäkringarna.
För att motverka en framväxande segregation och minskad samhälls-
solidaritet kommer stora krav att ställas på framtidens fördelningspolitik.
Den allra viktigaste fördelningsåtgärden är att alla människor ges möjlighet
att få ett arbete. Vi tror inte det är möjligt och önskvärt att minska dagens
höga arbetslöshet med en ökad ekonomisk tillväxt. I stället för att vissa skall
slita ut sig på för mycket jobb och dela med sig av sina pengar till de
arbetslösa, är det bättre att dela på jobben så långt det är möjligt. Därför är
en
kortare arbetstid en viktig del av Miljöpartiets politik.
Men även med en minskad arbetslöshet kommer behovet av fördelnings-
politiska insatser att vara mycket stort. Det går inte att klara det behovet
bara
med progressiva skatter eftersom det skulle leda till helt orimliga
marginalskatter. Därför är det viktigt att ta fördelningspolitiska hänsyn också
i utbildning, vård och omsorg och i socialförsäkringarna. Utbildning, vård
och omsorg och andra tjänster som samhället erbjuder står till allas
förfogande efter behov och oberoende av inkomst. Samtidigt bidrar alla till
finansieringen genom att betala skatt i proportion till sin inkomst och
oberoende av hur mycket man utnyttjar respektive tjänst. På samma sätt vill
vi att socialförsäkringarna främst skall vara ett grundläggande socialt
skyddsnät som alla bidrar till att finansiera i förhållande till sin inkomst.
Många talar idag om att göra trygghetssystemen mer "försäkringsmässiga",
d.v.s. att man så långt möjligt skall få igen det man betalat in till systemet.
Det är ofta en täckmantel för att utestänga grupper och göra systemen mindre
solidariska!
Ekologiskt ansvar
Staten skall inte garantera en ohållbar livsstil genom en hög
kompensation för inkomstbortfall till alla.
Vi i Sverige har, liksom i andra industriländer, en hög ekonomisk standard.
Tjugo procent av jordens befolkning förbrukar närmare åttio procent av de
knappa naturresurserna och svarar för en stor del av miljöförstöringen. Det är
otänkbart att hela jordens befolkning skulle kunna tillägna sig den rika
världens levnadsstandard och konsumtionsmönster.
En långsiktigt hållbar ekologisk utveckling kan inte förenas med drömmen
om evig tillväxt. Den kräver i stället att ekonomin läggs om i riktning mot ett
kretsloppssamhälle där vi lever på naturens avkastning, inte på kapitalet. För
det krävs både en grundläggande ombyggnad av samhällets fysiska strukturer
för produktion, energi och transporter samt att vi tillsammans gör allvarliga
ansträngningar för att minska vår materiella konsumtion.
Människor med medelinkomster eller mer bidrar i allmänhet, genom sin
livsstil och konsumtion, mer till resursförbrukning och miljöbelastning än
personer med låga inkomster. Det bör därför inte vara en uppgift för staten
att garantera en sådan livsstil genom full kompensation för inkomstbortfall.
Om människor med bättre inkomster själva får ta det ansvaret får de, om de
så önskar, avsätta en del av sina inkomster till premier för tilläggsför-
säkringar. Det kommer att få en återhållande effekt på deras övriga kon-
sumtion.
Ekonomiska begränsningar
Ökad tillgänglighet och förbättringar för lågavlönade
finansieras genom lägre ersättningsnivåer för medel- och
högavlönade.
Miljöpartiet eftersträvar en samhällsekonomi i balans med sunda
statsfinanser, låg ränta, låg inflation och låg arbetslöshet. De senaste årens
ekonomiska kris har visat hur känsliga de offentliga finanserna är för en
negativ ekonomisk tillväxt i kombination med ökad arbetslöshet. Statens och
kommunernas skatteunderlag minskar samtidigt som utgifterna ökar, vilket
har lett till att underskotten och skuldsättningen har ökat snabbt.
Även vårt tidigare sätt att organisera välfärden ledde till en hård press på
de offentliga finanserna, bland annat genom kraftigt ökade kostnader för
socialförsäkringssystemen under 1980-talet. Den bantning av kostnaderna för
systemen som påbörjats under senare år har därför varit smärtsam men
nödvändig. Vi anser dock att den kunde ha genomförts med andra metoder.
När vi föreslår hur framtidens trygghetssystem skall utformas är det
nödvändigt att också tänka på de ovannämnda ekonomiska restriktionerna.
Det gäller särskilt för ett parti som Miljöpartiet, som inte likt många andra
partier tror att problem automatiskt kan lösas med en ännu snabbare
ekonomisk tillväxt.
De statliga överföringarna, där socialförsäkringarna dominerar helt, svarar
för nära 40 procent av den offentliga sektorns samlade utgifter. Verksamhe-
ten i kommuner och landsting, där utbildning, vård och omsorg dominerar,
tar i anspråk drygt 30 procent. Resten av de offentliga utgifterna går främst
till statlig konsumtion (högre utbildning, försvar, rättsväsende, etc), statliga
och kommunala investeringar samt statsskuldsräntor. De här uppgifterna
visar att det är svårt att göra stora besparingar i de offentliga utgifterna
utan
att de grundläggande sociala trygghetssystemen berörs. Vår utgångspunkt för
förslagen i motionen är att de totalt sett inte får kosta mer än den nuvarande
utformningen av systemen.
Den strategi vi föreslår i motionen är att förbättrade ersättningar för
lågavlönade grupper och personer som står utanför nuvarande system skall
bekostas genom sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen för
medel- och högavlönade. Vi anser att det är bättre än att ytterligare försämra
kvaliteten inom den grundläggande vården, utbildningen och omsorgen eller
att höja skatter och avgifter!
Samordning och förenkling
Samordning och förenkling av regler och administration
krävs för att en helhetssyn på människors behov skall vara
möjlig.
Dagens socialförsäkringssystem har växt fram ur olika historiska förutsätt-
ningar och uppvisar tillsammans en brokig bild, som är svår att förstå för de
flesta. Mycket kan göras för att samordna system och göra dem billigare,
enklare och mer lättbegripliga. Det kan gälla sådant som samordning av
beräkningsregler, golv- och taknivåer och övergångstider mellan kort- och
långvariga försäkringar. Administrationen av trygghetssystemen på lokal
nivå kan slås ihop och förenklas. Det nya pensionssystemet kan göras
betydligt enklare och mer lättbegripligt.
Trygghet för kvinnor
Kvinnornas situation måste särskilt beaktas när
trygghetssystemen utformas.
Många kvinnor är särskilt utsatta i dagens omvandling på arbetsmarkna-
den, t.ex. i neddragningarna inom den gemensamma sektorn. Äldre kvinnor
drabbas av arbetsskador och arbetssjukdomar i högre utsträckning än män.
Unga kvinnor blir dessutom ofta ensamförsörjare när familjer spricker.
Att - vilket genom historien varit fallet - fortsätta att låta mannen vara
"norm" för utformandet av välfärdspolitiken, får förödande konsekvenser för
många kvinnor. Att i stället bygga lösningar som skyddar de mest utsatta
grupperna är att göra en lågavlönad, kanske deltidsarbetande kvinna till ny
norm. Miljöpartiets förslag till trygghetssystem gynnar låglönegrupperna i
samhället. Därmed gynnas också kvinnorna eftersom de har lägre inkomster.
Sålunda är medianinkomsten 1996 för kvinnor med sjukpenninggrundande
inkomst ca 12.600 kronor per månad mot 16.000 kronor för män. En
komplettering med ett försörjningstillägg gör dessutom att den vars enda
problem är en för låg inkomst slipper en socialbidragsprövning.
En allmän arbetstidsförkortning gynnar både kvinnor och män genom att
hemarbetet kan bli mer jämställt och kvinnor med kort deltid får chans att
öka sin arbetstid om de så önskar. Idag tillhör småbarnsfäder den grupp i
samhället som arbetar mest övertid. Att dela på jobben blir ett enkelt sätt för
alla pappor att kunna vara genuint delaktiga i omvårdnaden av barnen och i
övrigt hemarbete.
Principer för
trygghetssystemen
Behovsprövning, grundskydd eller
inkomstbortfall?
Grundskyddsprincipen är generell, förutsätter ingen
förnedrande prövning och skapar inga fattigdomsfällor. Den
leder också till en bättre fördelning.
En klassisk fråga i socialförsäkringsdebatten gäller om och i så fall hur
socialförsäkringarna skall kopplas till tidigare inkomster och andra
ekonomiska förutsättningar hos dem som skall ta emot ersättningarna. I figur
1 visar vi de tre huvudprinciperna:
Figur 1 Principer för socialförsäkringar
Principen om behovsprövning var den som först utvecklades när samhället
började bygga upp egna trygghetssystem. Den skulle vara ett komplement till
det omhändertagande som familjen stått för sedan urminnes tider. Stödet är
ofta förenat med en så pass ingående prövning att den i sig avskräcker en del
människor från att ansöka om stöd. Exempel på behovsprövat stöd är den
gamla fattigvården, de nuvarande socialbidragen men också till exempel
bostadsbidragen för barnfamiljer och pensionärer. Historiskt har principen
om behovsprövning främst stötts från konservativt håll.
Nästa steg i utvecklingen var införande av ett skyddsnät på grundskydds-
nivå. Den allmänna folkpensionen gav en, visserligen alltför låg, trygghet till
alla på ålderns höst. Det allmänna barnbidraget är ett annat exempel på en
sådan ersättning lika för alla oberoende av inkomst. Idag talar bland annat
Miljöpartiet och Centerpartiet för mer inslag av grundskydd i trygghets-
systemen.
Under efterkrigstiden har en tredje princip, inkomstbortfallsprincipen, allt
mer blivit vägledande. Den allmänna tilläggspensionen ATP, sjukförsäk-
ringen, arbetslöshetsförsäkringen och sist föräldraförsäkringen har byggts ut
efter den principen. Politiskt har Socialdemokraterna varit pådrivande. Även
Folkpartiet och Vänsterpartiet förespråkar inkomstbortfallsprincipen.
Dagens trygghetssystem ger exempel på alla tre principerna tillämpade i
praktiken. Det finns också en mängd variationer i form av olika ersättnings-
nivåer, garantinivåer, övre tak, m m.
Grundskydd är generellt, inte behovsprövat
När Socialdemokraterna kritiserar socialförsäkringssystem
som i högre grad bygger på grundtrygghet (till exempel
enligt Miljöpartiets eller Centerns modeller), gör man det
ofta som om dessa vore samma sak som de behovsprövade
systemen. Som motsats ställer man sina egna system som är
"generella och inkomstkopplade". Man glömmer eller döljer
att "generella" och "inkomstkopplade" inte är samma sak.
Folkpensionen eller det allmänna barnbidraget är bra
exempel på system som är generella. De utgår till alla utan
prövning, men är inte beroende av vilken inkomst man har.
Dagens inkomstkopplade socialförsäkringar bygger däremot
inte på att alla ska vara delaktiga. Tvärtom utdefinieras idag
alltfler från försäkringarna.
Miljöpartiets modell för grundtrygghet är generell. Däremot har den
mindre eller i många lägen ingen inkomstkoppling. Grundtrygghetssystem
bygger inte på någon prövning. Och de skapar inte heller några fattigdoms-
fällor genom att grundtryggheten trappas av vid stigande inkomster (vilket
däremot förekommer i många av dagens inkomstkopplade system, t ex i
pensionssystemet).
Fördelningspolitik
Vi menar att frågan om inkomstkoppling också måste ses i
ett större fördelningspolitiskt sammanhang. Före de stora
skattereformerna i början av 1980- och 1990-talen var
mycket höga marginalskatter (dvs skatten på den sist
intjänade kronan) ett viktigt inslag i fördelningspolitiken.
Marginalskatterna kunde uppgå till storleksordningen 85 %
för höginkomsttagare och kring 60-70 % för många
medelinkomsttagare. Detta sänktes betydligt i och med
skattereformerna.
Skattereformen och de senaste årens försämringar i trygghetssystemen har
tillsammans med utvecklingen på arbetsmarknaden lett till ökade klyftor i
samhället. Många människor lever dag ut och dag in i en mycket utsatt
ekonomisk situation. Många högre avlönade har tvärtom fått det bättre. I det
läget skärps kraven på fördelningspolitiken.
Minskade socialförsäkringsförmåner vid mellan- och högre inkomster är
ett annat sätt att öka de fördelningspolitiska inslagen i de samlade skatte-,
bidrags- och försäkringssystemen. Det är ett bra komplement till rimligt höga
marginalskatter. När ekonomin är knapp är det också en bra metod att
hushålla med resurserna. Det vore mer allvarligt om fortsatta besparingar
skulle dra undan befolkningsstöd för välfärdens kärna i omsorg, vård och
utbildning!
Olika principer för korta och
långvariga ersättningar?
Kortvariga omställningsförsäkringar upp till 2 år bör bygga
på en modifierad inkomstbortfallsprincip med brutet tak.
Längre ersättningar skall utgå som ett grundskydd oberoende
av tidigare inkomst.
I diskussionen om principer för socialförsäkringssystemen skiljer vi mellan
ärenden som kräver ersättning under kortare omställningsperioder, och
mellan dem som kan omfatta en mer permanent ersättning under många år.
Ibland kan den senare omfatta en persons hela återstående liv.
Vi anser att kraven på helhetssyn och enkelhet gör att man bör eftersträva
samma övergångsprinciper i alla försäkringar oavsett orsaken till inkomst-
bortfallet. En rimlig kompromiss kan då vara att övergången från den korta
omställningsförsäkringen till en långvarig ersättning sker efter 2 år. Det ger
bland annat människor en rimlig omställningstid för sin privata ekonomi.
Kortvariga ersättningar - inkomstbortfall med
brutet tak
De kortvariga ersättningarna, upp till 2 år, avser dem som har
en direkt och i tiden nära anknytning till arbetsmarknaden. I
de här fallen ökar motiven för en viss koppling till inkomsten
i ersättningarna.
Även för dem som har en lön klart över grundskyddsnivån, finns det motiv
för en viss inkomstkoppling. Man kan säga att de flesta vill ha en ersättning
som kompenserar en del av inkomstbortfallet. Detta för att inte omedelbart
komma efter med bostadslån eller andra utgifter om de blir sjuka eller arbets-
lösa några veckor eller månader.
Vi anser därför att den obligatoriska försäkringen för kortare försäkrings-
fall skall vara inkomstrelaterad även över grundskyddsnivån. Men "självrisk-
nivån" kan vara högre vid medel- och höga inkomster. Det blir effekten av
det "brutna tak" i ersättningssystemet som vi föreslår, och som innebär att
den procentuella ersättningen minskar när inkomsterna ökar.
Långvariga ersättningar - grundskydd lika för
alla
För oss är det grundläggande att ingen människa skall gå
under för att hon inte har sin försörjning tryggad på något
sätt. Det medför att alla långvarigt sjuka, arbetslösa eller
gamla ska garanteras grundtrygghet.
Utvecklingen på arbetsmarknaden med mer av rörlighet och tillfälliga
anställningar gör det till ett lotteri att försöka bygga långvariga ersättningar
på någon form av rättvist antagande om vilka framtida inkomster vi skulle ha
fått om vi inte blivit sjuka eller arbetslösa!
När vi dessutom idag knappast vet vad socialförsäkringarna kommer att
innehålla i morgon, står det ännu klarare att samhället måste omdefiniera sitt
ansvar för sina medborgare. Vanliga medborgare behöver kunna planera sina
liv. För att kunna det behövs fasta spelregler som inte ändras dag för dag. Ett
grundskydd som innefattar samtliga medborgare, och som definierar
situationen individen befinner sig i som avgörande för om han eller hon ska
få grundskydd, är betydligt mer humant än dagens krampaktiga kvarhållande
av inkomstbortfallsprincipen.
Vi föreslår därför att såväl ersättningar vid långvariga fall av sjukdom eller
arbetslöshet som ålderspension skall utformas som ett grundskydd.
Renodling eller samordning?
Vi avvisar nuvarande trend att renodla olika försäkringar. I
stället skall försäkringar vid ohälsa och arbetslöshet så långt
möjligt samordnas eller slås samman.
Den nya ohälsoförsäkringen, som föreslås ersätta den nuvarande sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen, skall bara ge ersättning
baserad på rent medicinska kriterier.
Enligt tidigare regler hade äldre förvärvsarbetande större möjlighet att få
förtidspension på grund av tungt eller pressat arbete, särskilt gällde det dem
som friställts och hade svårt få arbete. Möjligheten att få förtidspension av
rena arbetsmarknadsskäl togs bort 1991. Riksdagen har beslutat att ta bort de
s.k. äldrereglerna från och med 1997, något som Miljöpartiet motsatt sig. De
reglerna innebar, bland annat med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut, att
det bara krävdes smärre medicinska problem för försäkrade över 60 år.
Den här renodlingen av försäkringarna har i praktiken redan inletts och
många hävdar att det är vanligt att försäkringskassorna bryter mot lagen i
påtvingad nit att spara pengar i just sjukförsäkringen. Det kan t.ex. ske
genom att en person anses ha en restarbetsförmåga i ett "lättare" arbete och
därför blir utan sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension. Att sedan detta
lättare arbete inte existerar och inte heller är realistiskt med hänsyn till
personens ålder, utbildning och allmänna sociala situation, blir med
renodlingsfilosofin inget problem för dem som administrerar ohälsoför-
säkringen. Men risken är stor att en sådan person helt tvingas leva på social-
bidrag när man samtidigt planerar en bortre parentes i arbetslöshets-
försäkringen.
Vi anser att inriktningen mot att renodla olika försäkringar är en teoretisk
konstruktion som har litet med verkligheten att göra. Den verkar mest ha
kommit till i en kameral strävan att kostnaderna skall kunna bokföras på rätt
konto!
Alla som arbetar med människor med mångfasetterade problem - dålig
hälsa, svårt att finna lämpligt arbete och ibland också sociala problem - vet
hur oerhört svårt det är att i praktiken sortera ut vad som är vad. Resultatet
blir ofta att individen bollas på ett olyckligt sätt mellan försäkringskassa,
sjukvård, arbetsförmedling och sociala myndigheter. I sämsta fall blir
hon/han till "Svarte Petter" som ingen vill veta av och som ingen försäkring
är helt tillämplig på. Det är ofta både förödande för dem som kommer i kläm
och ineffektivt och resurskrävande för myndigheterna.
Ett alternativ till renodlingen kan vara att slå ihop försäkringarna mot
ohälsa och arbetslöshet till en "arbetslivsförsäkring". Vi anser att det finns
starka skäl som talar för en sådan sammanslagning, framför allt när det gäller
de långvariga försäkringarna. Vi tror att mycket bollande mellan olika
försäkringar kan undvikas på det sättet. Oavsett om försäkringarna slås ihop
eller inte bör de så långt möjligt ha gemensamma regler och
ersättningsnivåer och också administreras från ett och samma ställe.
Kortvariga ersättningar
Med kortvariga ersättningar menar vi de ersättningar som
skall utgå under en omställningsperiod på högst 2 år vid
ohälsa och arbetslöshet. Hit räknar vi även föräldraförsäk-
ringen. Vissa mindre ersättningar som havandeskapspenning,
smittskyddspenning, m.m. behandlar vi inte av tids- och
utrymmesskäl. De bör dock så långt möjligt följa samma
principer som de större ersättningssystemen.
Försäkringarnas organisation
Som komplement till nuvarande fackföreningsanknutna a-
kassor skapas en neutral kassa som är obunden av
intresseorganisationer.
Sjuk- och föräldraförsäkringarna är idag renodlat statliga försäkringar som
omfattar alla och administreras i ett gemensamt system. Arbetslöshets-
försäkringen är däremot inte heltäckande. Den finansieras så gott som helt
med statsbidrag men administreras av 40 olika arbetslöshetskassor som har
nära anknutning till de fackliga organisationerna. För dem som inte får del av
arbetslöshetsförsäkringen, som ger ersättning enligt inkomstbortfalls-
principen, finns också ett statligt kontant arbetsmarknadsstöd, KAS, som ger
stöd på en låg grundnivå.
Vi anser att rent principiella skäl talar för att även arbetslöshets-
ersättningen borde vara en obligatorisk statlig försäkring som omfattar alla,
på samma sätt som övriga försäkringar. Den nuvarande ordningen med
fackföreningsanknutna a-kassor har dock en lång tradition och fungerar i
huvudsak väl. Det är därför inte någon prioriterad uppgift att ändra på
nuvarande ordning.
För dem som av olika skäl inte vill eller kan ansluta sig till en fackföre-
ningsanknuten kassa bör det dock finnas ytterligare valfrihet. Därför bör som
komplement en neutral statsstödd arbetslöshetskassa skapas som står
obunden i förhållande till intresseorganisationer.
Kvalifikationsregler och golvnivåer
Kvalifikationskraven till försäkringarna skall vara låga så att
så många som möjligt blir delaktiga. Garantinivåerna bör bli
enhetliga och höjas till ca 5.400 kronor per månad.
Samtidigt som det i debatten framförs som ett starkt argument för
nuvarande försäkringar att de är generella, pågår i praktiken en utveckling
där fler och fler utestängs. En orsak till det är den ökade arbetslösheten som
gör att många inte klarar kvalifikationskraven till försäkringarna. Men kraven
har också skärpts både genom riksdagsbeslut och genom praxis i
handläggningen. Det är många grupper som av olika skäl hamnar utanför de
olika försäkringarna.
Utanför a-kassan
Specifika krav på en viss tids förvärvsarbete direkt före
försäkringstillfället finns framför allt i
arbetslöshetsförsäkringen. Enligt hittills tillämpade regler
krävs i huvudsak fem månaders förvärvsarbete i viss
omfattning för att få ersättning från a-kassan eller KAS.
Riksdagen har dock beslutat att förlänga tiden till nio
månader för a-kassan och sex månader för KAS och
samtidigt införa vissa andra skärpta krav. Skärpningen har
beslutats bl.a. för att klara finansieringen av höjda
ersättningsnivåer från 1998. Det är flera grupper som har
svårt att klara dessa och andra krav.
Tillträdande. De som söker sig ut på arbetsmarknaden efter att ha studerat,
varit hemma för vård av barn, väntat på uppehållstillstånd, m.m. Viktiga
grupper här är t.ex. ungdomar och flyktingar.
Periodvis arbetande. Personer med en upprepad rörlighet mellan tillfälliga
arbeten och mellanliggande arbetslöshetsperioder. Deras försörjningsmönster
benämns ibland som "permanent tillfällighet" och studier under senare år
antyder att detta är relativt vanligt bland socialbidragstagare.
Sociala problem. De som mer permanent saknar arbete och som av olika
skäl, t.ex. psykosociala svårigheter, inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Den
individuella variationen är stor vad gäller den historia som skapat problemen.
Oförsäkrade. Personer som uppfyller arbetslöshetsersättningens arbets-
krav, men inte dess medlemsvillkor. D.v.s. de som inte är medlemmar i a-
kassan. Tidigare har detta varit vanligast vid kortvarig arbetslöshet, men med
nuvarande utveckling på arbetsmarknaden blir det sannolikt vanligare även
vid längre arbetslöshetsperioder.
Utförsäkrade. De som uppburit a-kassa så länge att de utförsäkrats.
Traditionellt sett en liten grupp som med dagens arbetslöshet och skärpta
kriterier för att bli ersättningsberättigad sannolikt kommer att bli alltmer
viktig.
Utanför sjukförsäkringen
Mellan åren 1980 och 1992 ökade andelen personer som är
nollklassade i sjukförsäkringen från 10 % av den vuxna
delen av befolkningen till 16 %. Det innebär i runda tal
900.000 människor. Det handlar bland annat om:
- flyktingar och invandrare som har dåligt fäste på arbetsmarknaden, och
därmed inte upparbetat några socialförsäkringsförmåner
-
- ungdomar, som av samma skäl som gruppen ovan saknar en hyfsad
sjukpenningplacering
-
- hemarbetande
-
- unga mammor som blivit nollklassade eftersom de saknar inkomst när
föräldraledigheten tar slut. (Det gäller att föräldrar är observanta på
försäkringskassans regelsystem; om man inte tar ut föräldrapenning 5
dagar/vecka när barnet fyller ett år, så nollklassas man i sjukförsäkringen
och får inte någon ersättning om man blir sjuk! Många är de föräldrar som
trott sig vara förståndiga när de försökt leva ekonomiskt och sparsamt för
att "töja ut" den dyrbara tiden hemma med sitt barn, och som upptäckt att
de blivit nollklassade i stället.)
-
Utanför föräldraförsäkringen
I princip ramlar även kategorin "tillträdande", vilken tidigare
beskrivits utanför föräldraförsäkringen. Föräldraförsäkringen
har dock något speciella inträdesvillkor. Det inkomstbortfall
man ersätts för under föräldraledigheten baseras på den
inkomst som anmälts till försäkringskassan 240 dagar före
förlossningen. (Det gäller sålunda att vara snabb med att
konstatera en graviditet om man vill kunna förändra sina
ekonomiska förutsättningar under föräldraledigheten...) Den
som saknar anmäld inkomst ersätts i stället med garantinivån
60 kronor per dag. Den nivån har inte uppgraderats på många
år, och i de fall där den föräldralediga föräldern är
ensamförsörjare innebär garantinivåplacering alltid
socialbidragsberoende. Ungdomar, flyktingar och studerande
utgör en stor del av den grupp som saknar annan
föräldrapenning än garantinivån. En annan grupp är de
hemarbetande, som dock ofta har en make/maka med
förmåga att bidra till deras försörjning under
föräldraledigheten.
"...Ett socialförsäkringssystem är icke avsett att hjälpa de uppenbart
asociala eller antisociala elementen, det är i stället avsett för den del av
vårt
folk, som tillhör de goda medborgarnas kategori men som behöver skydd
mot vissa speciella risker, så att dessa icke kasta dem ner bland den sociala
bottensatsen..."
Gustav Möller 1928
Miljöpartiets syn på arbetskrav
Miljöpartiet motsätter sig skärpta krav som kommer att ställa
ytterligare tiotusentals arbetslösa utan ersättning. Det är inte
möjligt att i en motion av den här omfattningen i detalj gå in
på de arbetskrav vi anser bör ställas. Ett minimikrav anser vi
dock vara att riksdagen beslutar om en återgång till krav som
tillämpats till och med 1996. Skall någon ändring göras bör
den ske i motsatt riktning!
Miljöpartiets syn på garantinivåer
Eftersom de kortvariga försäkringarna även av oss förutsätts
vara inkomstkopplade måste det också finnas rimliga
garantinivåer för dem som av olika skäl hade låga eller inga
inkomster vid försäkringstillfället.
Önskvärt vore givetvis om garantinivåerna kunde sättas så att det är
möjligt att klara sig på dem och ingen skulle behöva söka socialbidrag.
Eftersom socialbidragsnivåerna är mycket olika för olika individer är det inte
möjligt. För att något förbättra läget bör dock garantinivåerna göras enhetliga
och höjas något. Vi föreslår en nivå som motsvarar ca 5.400 kr/mån i både
arbetslöshetsersättningen (246 kr/dag, 5 dagar/vecka, vilket var miniminivån
innan ersättningen sänktes till 75 procent) och föräldraförsäkringen (180
kr/dag, 7 dagar/vecka). För att färre skall bli beroende av socialbidrag
föreslår vi också att ett så kallat "försörjningstillägg" införs. Detta
utvecklas
mer senare i kapitlet.
Höjningen av garantinivån i framför allt föräldraförsäkringen är ganska
dyr. Som en delfinansiering föreslår vi att de tre extra månaderna på
garantinivå, 60 kr/dag, som finns för alla i dagens försäkring, slopas.
I sjukförsäkringen är det inte rimligt att ha någon garantinivå för mycket
korta sjukdomsfall, vilket skulle kunna leda till att man fick en högre
ersättning som sjuk än som frisk. Det måste dock finnas något skydd för
människor med inga eller låga inkomster som blir långvarigt sjuka, i väntan
på att grundskyddet träder in efter 2 år. En rimlig lösning kan vara att ha en
garantinivå i sjukförsäkringen efter till exempel 6 månader på samma nivå
som i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna, 5.400 kr/mån.
Ersättningsnivåer
Ersättningsnivån i de kortvariga försäkringarna bör vara 80
procent på inkomstdelar upp till en brytpunkt på 4,2
basbelopp, samt 40 procent på den del av inkomsten som
överstiger brytpunkten.
Från och med 1996 har riksdagen infört en i stort sett enhetlig ersättnings-
nivå på 75 procent av inkomsten i de försäkringar som skall ge ersättning vid
kortvariga inkomstbortfall. Det kan leda till att många tvingas söka social-
bidrag vid en litet längre sjukskrivning eller arbetslöshet.
Belastningen på kommunernas socialbidrag ökar också när ersättnings-
nivån sänks för låginkomsttagare samtidigt som bostadsbidragen och barnbi-
dragen försämras. Kommunerna bedömer själva att olika statliga neddrag-
ningar i de sociala trygghetssystemen kommer att leda till att socialbidrags-
kostnaderna ökar med 1-2 miljarder kronor 1996. Eftersom de flesta
kommuner inte har några ekonomiska marginaler tvingas de dra in på annan
verksamhet som skola, barn- och äldreomsorg i stället. Det leder också till att
ännu fler kommunanställda förlorar sina arbeten och verksamheter urholkas.
Miljöpartiets alternativ: brutet tak
Miljöpartiet har två utgångspunkter som skäl till att utarbeta
ett nytt system: Den ena är att vi inte kan acceptera så låga
ersättningsnivåer för låginkomsttagarna som blivit resultatet
av regeringens politik. Den andra är att vårt alternativ inte får
kosta mer än vad som idag är ekonomiskt möjligt.
Vår lösning är att ersättningsnivån i de kortvariga ersättningarna i social-
försäkringarna inte längre skall vara proportionella mot inkomsterna. I stället
vill vi införa vad vi kallar ett brutet tak med en högre procentuell ersättning
för de först intjänade inkomsterna upp till en viss nivå. Ovanför den nivån
blir taket mindre brant med en lägre procentuell ersättning.
Vi föreslår att brytpunkten där man övergår från det branta taket, från hög
till lägre ersättningsnivå, sätts vid årsinkomster före skatt på 4,2 basbelopp.
Det motsvarar 1996 ca 152.000 kronor i årsinkomst eller 12.700 kronor per
månad. Under den gränsen skall ersättningsnivån i de kortvariga ersättningar-
na vara 80 %. De som har inkomster över gränsen får 80 % ersättning för
inkomstsbortfall som understiger brytpunkten 4,2 basbelopp och 40 % för
den del av inkomsten som överstiger brytpunkten. Det är alltså inte så att att
ersättningen för hela inkomstbortfallet plötsligt övergår till att bara bli 40 %
så fort man passerat brytpunkten. Exempelvis får den som tjänar 20.000
kr/mån en ersättning på 65 % av hela inkomsten.
Figur 2 visar hur dagersättningen i sjukförsäkringen varierar med
inkomsten år 1996 dels med en enhetlig ersättningsnivå på 75 % dels i vår
modell med brutet tak och ersättningsnivåerna 80/40 %. Som jämförelse
visas också inkomsten per dag när man inte är sjukanmäld.
Figur 2 Sjukpenningnivåer vid olika ersättningsalternativ
Brytpunkten, dvs den nivå där den brutna tak-kurvan böjer sig, ligger vid
4,2 basbelopp. Det motsvarar 1996 ungefär 12.700 kronor i månaden eller
152.000 kronor om året.
Balanspunkten, dvs den nivå där kurvorna möts och ersättningarna blir lika
stora i de båda systemen, ligger vid ungefär 4,8 basbelopp. Det motsvarar
1996 ca 14.500 kronor i månaden. Medianinkomsten för de sjukpenning-
försäkrade beräknas 1996 ligga vid drygt 14.000 kronor per månad (12.700
för kvinnor och 16.000 för män). Knappt 55 procent av de försäkrade
beräknas ha en inkomst under balanspunkten (av kvinnorna nära 70 procent!)
och får därmed en högre ersättning med Miljöpartiets förslag. Den resterande
delen, drygt 45 procent av de försäkrade (drygt 30 procent av kvinnorna), får
en lägre ersättning.
Planerad höjning 1998
Vi har i vårt arbete undersökt ett antal möjliga kombinationer
av ersättningsnivåer och brytpunkter i ett ersättningssystem
med brutet tak. Med nuvarande ekonomiska ramar för
socialförsäkringssystemen är det inte möjligt att lova högre
ersättningsnivåer.
I sammanhanget har vi också beaktat riksdagens principbeslut att höja
samtliga ersättningsnivåer 1998 till 80 procent. Det kommer sammanlagt att
kosta över 3 miljarder kronor per år. Problemet med det löftet är den
finansiering regeringen föreslår. De flesta finansieringsförslagen leder till
att
ännu fler utestängs ur systemet, t ex genom högre kvalifikationskrav (ett av
finansieringsförslagen är också att göra väsentliga försämringar i
tandvårdsförsäkringen från 1998. Ännu har inte regeringen presenterat
fullständiga finansieringsförslag).
Miljöpartiet anser att de flesta av de finansieringsförslag som hittills
presenterats är oacceptabla, då de utgår från att en förbättrad ersättningsnivå
även för folk med goda inkomster skall finansieras med ökad utestängning
från bland annat arbetslöshets- och tandvårdsförsäkringarna. Vi anser i stället
att höjningen av ersättningsnivån till 80 procent bör begränsas till
låginkomsttagare medan medel- och höginkomsttagare får en lägre
ersättning. Det vi sparar på detta jämfört med regeringens förslag bör
användas till förbättringar för de grupper som har det allra sämst genom
lägre kvalifikationskrav till försäkringarna, högre garantinivåer och ett
försörjningstillägg som gör att betydligt färre blir beroende av socialbidrag.
Gemensamt övre tak
Det övre taket för ersättning bör vara detsamma i alla
försäkringar och ligga vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp
(19.500 kr/mån).
I enlighet med vår målsättning att samordna och förenkla socialförsäk-
ringssystemen föreslår vi ett enhetligt tak i samtliga försäkringar. Det bör
ligga på en nivå som är kostnadsneutral, d.v.s. den ökade kostnaden i arbets-
löshetsförsäkringen bekostas av sänkningen av taket i sjuk- och föräldra-
försäkringarna. Med den ersättningsmodell vi föreslår sker det om det
gemensamma taket läggs vid en inkomst på ungefär 6,5 basbelopp eller
19.500 kronor per månad. Vi anser att det är en lagom nivå som en
inkomstkopplad statlig försäkring bör kunna sträcka sig till. Inkomst-
kopplingen omfattar då ungefär 83 procent av de sjukpenningsförsäkrade (93
procent av kvinnorna, 73 procent av männen).
Försörjningstillägg
Ett försörjningstillägg till socialförsäkringarna bör införas
som gör så få som möjligt beroende av socialbidrag.
Socialbidragen har ändrat karaktär
De senaste årens försämringar av socialförsäkringssystemen
har lett till kraftigt stigande kostnader för socialbidrag, vilket
bidragit till att ytterligare urholka kommunernas ekonomi. I
en utredning som Stockholms socialförvaltning gjort
konstateras att socialbidragets funktion ändrats från att
främst vara ett skyddsnät för människor med sociala problem
till att vara en yttersta utpost när andra försörjningskällor inte
fungerar som förväntat; arbetsmarknad, socialförsäkring och
familjestöd. För 87 procent av bidragshushållen har
socialbidraget numera den senare funktionen. Två tredjedelar
av dessa hushåll har haft relativt korta behov av bistånd.
Lösningen på det här problemet är naturligtvis i första hand arbete till dem
som inte har, i andra hand att de generella systemen tar hand om fler. Miljö-
partiet strävar efter att de allmänna och icke behovsprövade socialförsäk-
ringarna ska bli så heltäckande som möjligt. Det är ändå, av både kostnads-
och organisatoriska skäl omöjligt att helt undvika att människor under vissa
omständigheter faller utanför de generella systemen. I de fallen måste även i
fortsättningen socialbidragen vara det yttersta skyddsnätet.
Det förekommer dock ofta att de generella systemen ger en viss ersättning,
som inte är tillräcklig för att försörja sig på och individen måste ändå söka
kompletterande socialbidrag. Vi har i vårt förslag strävat efter att minska
kvalifikationskraven till de generella systemen och att höja garantinivåerna. I
många fall kommer de här höjda garantinivåerna att göra att människor
slipper ifrån att bli beroende av socialbidrag. Det gäller särskilt personer
utan
eller med få barn och som har låga bostadskostnader, därför att de är
samboende eller bor kvar hemma hos föräldrarna. Men det är svårt att sätta
garantinivåerna så högt att de också täcker socialbidragsnivån för människor,
som inte får stöd av eller delar sina kostnader med någon annan och som
kanske också har barn att försörja.
Inför försörjningstillägg
Vi föreslår att det i de här fallen skall kunna utgå ett
"försörjningstillägg". Försörjningstillägget kan ses som en
form av förenklat socialbidrag för människor utan egentliga
sociala problem, där det enda problemet är att den generella
ersättningen från socialförsäkringarna är så låg att han eller
hon hamnar under socialbidragsnivån. Detta gäller bland
annat gruppen ensamförsörjare med barn, för vilka andelen
bidrag är så hög som 40 % av den totala nettoinkomsten.
Detta gör dem mycket sårbara för nivåsänkningar. Det
handlar om människor som ständigt lever på marginalen trots
att de kanske förvärvsarbetar eller studerar.
Kriteriet för att få försörjningstillägg bör vara att sökanden uppfyller de
generella krav som redan idag ställs på människor som söker socialbidrag.
Man skall t.ex. stå till arbetsmarknadens förfogande minst 30 timmar per
vecka. Därefter jämförs inkomsten mot socialbidragsnormen för personens
hela hushåll. En gemensam riksnorm bör användas, med ungefär samma
uppbyggnad som Socialstyrelsens nuvarande rekommenderade norm.
Försörjningstillägget utgår sedan som skillnaden mellan normen och den
sökandes inkomster.
Ett försörjningstillägg leder till en avlastning för socialtjänsten, så att den
äntligen får möjlighet att arbeta med det som borde vara dess huvuduppgift,
nämligen förebyggande socialt arbete. I ett senare kapitel ger vi förslag till
hur försörjningstillägget skall kunna administreras och finansieras i en
sammanslagen lokal organisation.
Grundskydd vid långvarig
ohälsa och arbetslöshet
Efter en omställningstid på 2 år skall, enligt vårt förslag,
kortvariga försäkringar baserade på
inkomstbortfallsprincipen ersättas av mer långvariga
försäkringslösningar, som bör baseras på
grundskyddsprincipen.
Försäkringens organisation
En gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och
arbetslöshet bör inrättas.
Försäkringen vid långvarig ohälsa kallas idag sjukbidrag eller förtids-
pension och är en del av det allmänna pensionssystemet. Förtidspensionen
har tidigare också i viss mån fungerat som en arbetslöshetsförsäkring framför
allt för äldre pensioner som har haft svårt att få arbete och som dessutom kan
ha lättare medicinska problem. I övrigt finns ingen särskild försäkring för
långvarigt arbetslösa, men a-kassan har i realiteten ändå kunnat fungera som
en sådan försäkring genom varvning med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det finns nu planer på att göra om den här ordningen radikalt. Förtids-
pensionen skall brytas ut ur pensionssystemet och i stället bli en del av en ny
sammanslagen ohälsoförsäkring. Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslår att
skyddet vid långvarig ohälsa skall utgå som en månadsersättning, som är
lägre än sjukpenningen vid kortvarig sjukdom. Samtidigt skall försäkringen
renodlas till att bara omfatta rent medicinska kriterier. Man skall inte ta
några
arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Samtidigt med det här förslaget har riks-
dagen fattat principbeslut om att sätta en bortre parentes så att a-kasseersätt-
ning inte skall utgå längre tid än cirka 3 år.
Helhetssyn i stället för renodling
Den planerade renodlingen av ohälsoförsäkringen och
införandet av en bortre parentes i a-kassan kommer
tillsammans, enligt vår mening, att leda till en ytterligare
kraftig utslagning av människor med blandade medicinska
problem, en svag ställning på arbetsmarknaden och kanske
också sociala problem. En sådan renodling är en teoretisk
konstruktion som inte fungerar i praktiken!
Vi anser i stället att det bör införas en ny gemensam statlig försäkring, som
skall träda in vid långvarig ohälsa och/eller arbetslöshet. Det kan ske efter
förslagsvis två år, när de kortvariga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
upphör. I stället för på renodling skall den nya försäkringen bygga på
helhetssyn, där det är människans totala situation som granskas. Den
sammanslagna försäkringen skall kombineras med att också administrationen
slås samman. Det utvecklar vi mer i nästa kapitel.
En gemensam försäkring och en gemensam administration har flera
fördelar. Den är mer human mot den försäkrade som slipper slussas runt
mellan ett flertal olika myndigheter och försäkringsformer. Den kan också
leda till en betydande effektivisering och kostnadsbesparing.
Kvalifikationskrav
Människans hela situation skall beaktas. Målet skall vara att
den försäkrades arbetsförmåga utvecklas och tas till vara på
ett rimligt sätt, och om det inte är möjligt skall försäkringen
ge ett grundskydd som det går att leva av.
Att dela upp människan i en del som har svag hälsa, en annan med svag
ställning på arbetsmarknaden och en tredje med sociala problem fungerar
inte i praktiken och är dessutom inhumant. I stället föreslår vi att
kvalifikationen till den gemensamma långvariga försäkringen baseras på en
samlad bedömning av den försäkrades hela situation.
För den som har ohälsoproblem skall givetvis den medicinska bedömning-
en väga tungt. Men den kan inte bli allena utslagsgivande. Man måste också
beakta personens ålder, psykiska hälsa och möjlighet att få arbete med den
restarbetsförmåga han/hon har. Eventuella sociala problem måste också
vägas in.
Prövningen skall vara aktiv och syfta till att i första hand finna lösningar
som gör att den försäkrade kan finna ett lämpligt arbete på hel- eller deltid.
Härvid prövas alla de möjligheter som traditionellt används som utbildning,
kompetensutveckling, rehabilitering, arbetsprövning och olika slag av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns goda möjligheter att en sådan
prövning kan göras både effektivare och mer humant med den sammanslagna
organisation vi föreslår. Försäkringen skall kunna fungera som en ersättning
under den tid åtgärderna pågår.
Den som har en större eller mindre arbetsförmåga kvar skall stå till
arbetsmarknadens förfogande och också vara beredd att ställa upp på rimliga
åtgärder för att komma tillbaka i arbete.
Ersättningsnivåer
Ersättningen skall vara ett grundskydd, lika för alla, på
ungefär samma nivå som dagens förtidspension för en
låginkomsttagare.
Dagens pensionssystem
De nuvarande systemen för förtidspensioner och
ålderspensioner är uppbyggda på samma sätt, men det finns
vissa skillnader i ersättningsnivåerna. Som en gemensam
introduktion även till senare kapitel om ålderspensioner visas
huvuddragen i figur 3.
Figur 3 Förtids- och ålderspensioner för ensamstående
I botten i det nuvarande pensionssystemet ligger en
folkpension lika för alla. Folkpensionen för ålderspensionärer
uppgår till ca 34.000 kronor per år.
De som har tjänat in ATP-rättigheter får därutöver ATP med 60 procent av
den pensionsgrundande inkomsten, dock inte för det första basbeloppet.
Över ATP-taket, 7,5 basbelopp, utgår ingen högre ATP.
De som inte har någon ATP får i stället pensionstillskott. Det uppgår för
närvarande till 19.700 kronor per år för ålderspensionärer. Pensionstillskottet
avtrappas med hela ATP-inkomsten.
Summan av folkpension och pensionstillskott kan sägas vara den garanti-
nivå som finns i det nuvarande systemet och som alla är garanterade även om
de inte tjänat in några pensionsrättigheter. För ålderspensionärer uppgår
garantinivån till ca 54.000 kronor per år eller knappt 4.500 kronor per
månad.
Folkpensionen för förtidspensionärer har av besparingsskäl nyligen sänkts
något. Det gör att en förtidspensionär som har så hög ATP att han inte längre
får pensionstillskott totalt sett får en något lägre pension än en ålders-
pensionär.
Garantinivån för en förtidspensionär är dock högre än för en ålderspen-
sionär. Det beror på att pensionstillskottet är väsentligt högre. Totalt blir
därmed garantinivån ca 71.000 kronor per år eller knappt 6.000 kronor per
månad.
Sammanboende pensionärer har lägre folkpension än ensamstående. Det
gäller både i ålders- och förtidspensionen.
Skatteregler
Pensionsnivåerna säger dock inte allt om skillnaden i
standard mellan ålders- och förtidspensionärer. För det måste
man också ta hänsyn till skattereglerna.
Pensionärer har idag särskilda skatteregler. Såväl ålders- som förtids-
pensionärer får göra ett särskilt grundavdrag som motsvarar folkpensionen
och pensionstillskottet för ålderspensionärer. Det betyder att garantinivån,
knappt 4.500 kronor per månad, blir ett nettobelopp att leva av för en
ålderspensionär. En förtidspensionär på garantinivån måste däremot betala
skatt och får då kvar ca 5.200 kronor per månad att leva av. Garantinivån
efter skatt blir alltså ca 700 kronor högre för en förtidspensionär jämfört med
en ålderspensionär.
Som visats ovan kvarstår bara den skillnaden så länge förtidspensionären
lever på garantinivå. Den som har så hög ATP att pensionstillskottet
försvinner får i stället ca 100 kronor i månaden mindre att leva av jämfört
med motsvarande ålderspensionär.
Bostadstillägg
Garantinivåerna kan jämföras med Socialstyrelsens norm för
socialbidrag. Den uppgår för närvarande för en ensamstående
till 3.450 kronor per månad exkl bostadskostnad. Det betyder
att marginalen till socialbidragsnormen för en
ålderspensionär på garantinivå blir ca 1.000 kronor per
månad och för en förtidspensionär ca 1.700 kronor. Den här
marginalen räcker inte till att betala några högre
bostadskostnader. Därför finns också ett särskilt
bostadstillägg för pensionärer, förkortat BTP.
BTP täcker från och med 1997 83 procent av bostadskostnaden mellan 100
och 4.000 kronor per månad för den som bara lever på garantinivån.
Tillägget trappas av för den som har högre pensionsinkomster.
För att få en komplett bild av pensionärernas ekonomi är det nödvändigt
att också ta med bostadstillägget. Detta visas med ett exempel för en
ensamstående förtidspensionär i figur 4.
Figur 4 Totala pensionsförmåner, före och efter skatt
Heldragna linjer = före skatt Streckade linjer = efter
skatt
En förtidspensionär med en bostadskostnad på 3.000 kr/mån
och som lever på garantinivå har med BTP och efter skatt
91.000 kr/år eller 7.600 kr/mån att leva av. Socialbi-
dragsnormen är 6.450 kr/mån (socialstyrelsens norm 3.450 +
bostadskostnaden 3.000). Marginalen i förhållande till social-
bidragsnivån är alltså 1.150 kr/mån. Det kan jämföras med
ovan angivna 1.700 kr/mån om man inte beaktar
bostadskostnader och bostadstillägg. Krympningen av
marginalen beror alltså på att bostadstillägget inte täcker hela
boendekostnaden utan bara en del av den.
Av figuren kan man också se hur mycket förtidspensionären får kvar att
leva på vid högre ATP-inkomster. Det framgår av den tjocka streckade
kurvan. Det anmärkningsvärda är att kurvan är nästan vågrät för pensionärer
som hade inkomster upp till ca 18.500 kr/mån som förvärvsarbetande. Den
som tjänade så mycket får som pensionär bara ut 900 kr/mån mer i totala
pensionsförmåner och BTP efter skatt, jämfört med den som lever på
garantinivå! Det beror på att de ökade ATP-inkomsterna effektivt äts upp av
att pensionstillskottet, grundavdraget i beskattningen och BTP faller bort.
Knappt 30 procent av dagens drygt 400.000 förtidspensionärer har BTP,
något fler kvinnor än män. Det är i huvudsak ensamstående pensionärer som
har BTP. De sammanboende förtidspensionärerna har i regel en make som
tjänar så mycket att familjen sammanlagt inte är berättigade till BTP.
Pensionsförmånerna efter skatt för en sådan pensionär kan ungefär utläsas i
den nedre streckade linjen i figur 2. Folkpensionen för en sammanboende är
dock något lägre än i figuren. Det gör att garantinivån efter skatt blir ungefär
4.700 kr/mån, vilket är 1.800 kr/mån över socialbidragsnormen (exkl
bostadskostnad) för en sammanboende. För en sammanboende utan
bostadstillägg får alltså ATP en större reell betydelse.
Pensionsgrundande tid
För att få full ATP i den nuvarande ålderspensionen krävs att
man har tjänat in ATP-poäng i minst 30 år. ATP-pensionen
beräknas på de genomsnittliga ATP-poängen under de 15
bästa åren.
För förtidspensionärer kan, av naturliga skäl, de här reglerna inte följas
fullt ut eftersom de ofta inte hinner tjäna ihop till full ATP-pension innan de
går i förtidspension. Man har då infört ett system med s.k. antagande-
inkomster. Det betyder att man antar att personen skulle ha behållit de
inkomster man hade strax före förtidspensioneringen under resten av livet
fram till pensionen. Antagandeinkomsten baseras på de två bästa av de fyra
år som ligger närmast före förtidspensioneringen.
Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag
Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslår att
månadsersättningen som skall ersätta förtidspensionen skall
vara 65 procent av den genomsnittliga inkomsten under de
sex senaste åren. Det bästa och sämsta av de sex inkomståren
skall först räknas bort. Kommittén föreslår också att det skall
finnas en garantinivå på 2,1 basbelopp eller 6.200 kro-
nor/månad före skatt.
Enligt vår analys ger kommitténs förslag ungefär lika hög ersättning som
de nuvarande förtidspensionerna. Det är dock mycket som är oklart med
kommitténs förslag, som skatteregler, bostadstillägg och hänsyn till
familjesituation.
Utgångspunkter för Miljöpartiets förslag
Vi föreslår att ersättningen vid långvarig ohälsa och
arbetslöshet skall utgå som ett grundskydd, i princip lika för
alla och oberoende av tidigare inkomst. Det finns två skäl till
att vi föreslår den förändringen.
Ett principiellt skäl är systemet med antagandeinkomster. Ingen kan med
säkerhet veta vilken inkomst en individ skulle ha fått under åren fram till
pensionen om han/hon inte blivit sjuk eller arbetslös. Att basera det
antagandet på några få inkomstår före insjuknande eller arbetslöshet blir
ytterst lotteribetonat, i synnerhet på en arbetsmarknad som blir allt rörligare.
Det kan knappast vara rättvist att kanske många års ersättning skall
bestämmas på det sättet.
Ett andra skäl mot en inkomstberoende ersättning framgår av kommenta-
rerna till figur 4. Det som kallas en inkomstberoende ersättning är i själva
verket inte alls särskilt inkomstberoende! Om man tar hänsyn till skatteregler
och avtrappning av bostadstillägg, så kan en inkomstberoende ersättning
aldrig få särskilt stor betydelse när den uppgår till så litet som 65 procent av
inkomsten eller mindre. Vi kommenterar det här ytterligare i kapitlet om
ålderspensionen.
Vårt förslag
Grundskyddsnivån ska självklart ligga över
socialbidragsnivån. Vi anser att den bör ligga på ungefär
samma nivå som förtidspensionen för en låginkomsttagare,
som tjänar ca 12-13.000 kronor per månad, i dagens system.
I den nuvarande garantinivån för förtidspensioner har man också beaktat
att det skall vara möjligt att leva på den under mycket lång tid, eventuellt
redan från unga år. Då måste marginalen ge ett utrymme för att också kunna
bygga upp ett hem med de kapitalanskaffningar det för med sig.
Hur bostadskostnader skall beaktas i grundskyddet är ett problem eftersom
de varierar så kraftigt. Vi vill pröva en modell där den minsta bostadskost-
nad, som de flesta försäkrade minst har, inbakas i själva grundskyddet. Vi
har på basis av tillgängliga uppgifter om BTP valt att som exempel räkna in
bostadstillägget vid en "basbostadskostnad" på 2.200 kr/mån i grundskyddet.
Därutöver föreslår vi på samma sätt som idag ett bostadstillägg för
bostadskostnader som överstiger basbostadskostnaden upp till 4.000 kronor
per månad för hushåll utan barn. Den övre bostadskostnadsgränsen bör höjas
med 400 kronor för varje barn i hushållet.
Vi har preliminärt kommit fram till en grundskyddsnivå, efter skatt, för
ensamstående vid långvarig ohälsa och arbetslöshet på ca 7.200 kr/mån.
Om grundskyddet skall anpassas till varje människas behov måste vi också
ta hänsyn till familjesituation och försörjningsbörda. För samboende är det
rimligt att räkna med "stordriftfördelar" av gemensamt hushåll. Det spar in
både på bostadskostnaden och på en del andra hushållsutgifter. Vi har här
räknat med en grundskyddsnivå inkl del i bostadskostnad och efter skatt på
ca 5.800 kr/mån efter skatt. Därtill kommer eventuellt bostadstillägg för den
del av bostadskostnaden som överstiger 2.200 kr/mån.
I grundskyddet bör också ingå ett barntillägg. Vi har här räknat med en
nivå på ca 500 kronor per barn och månad efter skatt för varje försörjare som
uppbär grundskydd. För dem som har försörjningsansvar för barn tillkommer
kostnader för större bostad och barnets levnadskostnader. En del av de
kostnaderna täcks genom allmänt familjestöd (barnbidrag, ev bostadsbidrag
och bidragsförskott, etc) vare sig man är förvärvsarbetande eller får ersätt-
ning från den långvariga försäkringen. Den del som inte täcks av det
allmänna familjestödet står normalt föräldrarna för med sina förvärvs-
inkomster. Om då en eller båda föräldrarna på grund av sjukdom eller
arbetslöshet går miste om dessa inkomster är det rimligt att de kostnader för
barnen som inte täcks av det allmänna familjestödet i stället täcks genom
grundskyddet.
Sammanfattning, grundskyddsnivåer
Grundskyddet ska, precis som huvuddelen av
socialförsäkringarna idag, vara beskattningsbart. Samma
skatteregler bör gälla som för förvärvsarbetande.
I tabell 2 ges några exempel på grundskyddsnivåer före och efter skatt.
Tabell 2 Grundskydd vid långvarig ohälsa och arbetslöshet
Ungefärliga nivåer 1996, kronor per månad
HUSHÅLLSTYP
före skatt
efter skatt
Ensamstående
9.900
7.200
Sammanboende
7.600
5.600
Ensamstående 1 barn
10.700
7.700
Ensamstående 2 barn
11.400
8.200
Sammanboende 1 barn
8.300
6.100
Sammanboende 2 barn
9.000
6.600
En sammanslagen
organisation med lokal
förankring
Staten skall, enligt vår mening, även i fortsättningen vara den
huvudansvariga garanten, regelsättaren och finansiären av de
stora socialförsäkringssystemen. Men samtidigt bör en stor
del av det praktiska arbetet gentemot individerna
decentraliseras till kommunal nivå. Detta utvecklar vi
närmare i en särskild motion.
Ålderspensioner
Vi anser att även den statliga ålderspensionen bör bygga på
principen om en grundtrygghet, lika för alla. Riksdagen har
dock fattat principbeslut om att dagens ATP-system skall
ersättas av ett nytt reformerat system från år 2000, som är
annorlunda uppbyggt. Vi menar att det systemet har stora
brister och inte håller vad det lovar. I kapitel 5 gav vi en kort
redogörelse för nuvarande pensionssystem. Som en
ytterligare bakgrund ger vi i nästa avsnitt vår syn på det
reformerade systemet.
Problem i det reformerade
pensionssystemet
Förslaget till reformerat pensionssystem innehåller olösliga
målkonflikter mellan grundtrygghet och inkomstkoppling.
Det är krångligt, svårbegripligt och dyrt att administrera.
Det nya pensionssystemet bygger på en kompromiss mellan Socialdemo-
kraterna och de fyra borgerliga före detta regeringspartierna. Figur 5 visar
den principiella uppbyggnaden av det reformerade systemet.
Figur 5 Nytt system. Totala förmåner, före och efter skatt
Grunden i det reformerade systemet är en inkomstgrundad
pension som man förutsätts tjäna ihop till under hela livet.
Alla inkomster läggs samman och indexuppräknas. Även
barnår, studier, m.m. tas med vid beräkningen. Vid
pensioneringstillfället (som kan variera från 61 års ålder och
uppåt) räknas pensionen ut med hjälp av ett delningstal som
bl a beaktar den beräknade återstående livslängden. Det gör
att ersättningsnivån, dvs pensionsförmån i procent av
genomsnittlig pensionsgrundande inkomst kan variera.
Figuren utgår från en ersättningsnivå på ca 55 % av
inkomsten som förvärvsarbetande. Det är en nivå som idag
kan bedömas som trolig vid drygt 40 års intjänande och
pensionering vid 65 års ålder. Den inkomstrelaterade
pensionen skall liksom dagens ATP ha ett tak vid 7,5 bas-
belopp. Taket kommer att höjas vid höjda reallöner.
För att säkra grundtryggheten föreslås som komplement en beskattad
garantipension. Den skall brutto uppgå till 2,1 basbelopp, i dagens läge
76.000 kronor/år före skatt. Garantipensionen avtrappas enligt vissa regler
mot en stigande inkomstrelaterad pension.
I principbeslutet om det nya pensionssystemet har riksdagen utgått från att
det även i fortsättningen kommer att behövas ett bostadstillägg för
pensionärer. Men det finns inget förslag till hur bostadstillägget skall utfor-
mas och samordnas med det reformerade pensionssystemet. I figuren har vi
räknat med samma regler som i det nuvarande systemet.
I det nya pensionssystemet får pensionärerna samma skatteregler som lön-
tagare. Den tjocka heldragna linjen i figuren visar hur mycket pensionärerna
i exemplet får kvar att leva på netto efter skatt.
Ett viktigt motiv till att göra pensionssystemet mer "försäkringsmässigt"
har varit att det skall stimulera till en ökad arbetsvilja. Det skall vara "raka
rör" mellan intjänande och pension, varje intjänad krona under hela livet
skall leda till en högre pension. När systemet blir mer försäkringsmässigt
kommer också avgifterna till systemet att mer kunna ses som verkliga
avgifter och inte som skatter.
Inga "raka rör"
Så långt enligt de politiska avsiktsförklaringarna. Resultatet i
verkligheten har blivit det rakt motsatta. I exemplet i figur 5
får den som arbetat i 40 år med en så pass hög lön som
21.000 kronor per månad bara 1.300 kronor mer i månaden
att leva av jämfört med den som överhuvudtaget inte tjänat in
någon pensionsrätt alls!
Av den inkomstgrundade pensionen i exemplet får 21.000-kronorsin-
komsttagaren någon verklig glädje av bara 12 procent. Resten, 88 procent,
försvinner i avtrappad garantipension och bostadstillägg samt i skatt!
Sannolikt kommer 60-70 % av pensionärerna i det nya pensionssystemet att
få sin pension i huvudsak bestämd av nivån på garantipensionen och
bostadstillägget, inte av den inkomstberoende pensionen.
Den här effekten har uppstått därför att de partier som står bakom det nya
pensionsförslaget har försökt att samtidigt uppnå två i grunden oförenliga
mål. Å ena sidan att systemet skall bli mer försäkringsmässigt, "krona för
krona". Å andra sidan vill man bevara en god grundtrygghet i form av en
garantipension, som till och med är en aning bättre än i dagens system. Det
går helt enkelt inte att förena de här två målen på ett rimligt sätt, när
ersättningsnivån i den inkomstgrundade pensionen är så pass låg som
omkring 55 procent.
Vår kritik mot förslaget
Vår kritik mot det nya pensionssystemet skulle kunna
formuleras från två helt skilda utgångspunkter. Den ena
utgångspunkten är ideologisk, den andra gäller hur det
reformerade pensionssystemet praktiskt har utformats.
Den ideologiska kritiken utgår från vår grundvärdering att de allmänna
försäkringssystemen bör inrikta sig mot att försäkra människor en grund-
trygghet, inte att säkra en uppnådd högre levnadsstandard. En del av den här
ideologiska kritiken kan möjligen bortfalla när man granskar det nya
pensionssystemet som det faktiskt ser ut och inte för vad det anges vara.
Systemet är i själva verket för en stor del av befolkningen ett grund-
pensionssystem med en viss men obetydlig koppling till inkomsten. Men det
finns ändå skäl kvar för ideologisk kritik. För bättre avlönade (med löner
över 15.000-20.000 kr/mån) kan inkomstkopplingen få en större betydelse,
särskilt om de har en make med god inkomst att dela bostadskostnaden med.
Två punkter för ideologisk kritik gäller hur garantipensionen skall
värdesäkras i framtiden och hur finansieringen skall ske.
Den andra kritiken gäller den praktiska utformningen av det reformerade
systemet. Ett sådant system går att åstadkomma på ett långt enklare och
tydligare sätt än den politiska kompromiss som ligger till grund för det nya
systemet. Det nya pensionssystemet är utomordentligt krångligt. Det är också
nästan omöjligt att genomskåda hur det verkligen fungerar om man inte är
professionell pensionsexpert. Enbart den administrativa uppbyggnaden av
regelverk, datorprogram, m m beräknas enligt uppgifter från Riksrevi-
sionsverket kosta en miljard kronor. Bara administrationen av barnåren drar
nästan lika mycket datakraft som hela ATP-systemet!
Miljöpartiets alternativ
Ersättningen skall vara ett grundskydd, lika för alla, på
ungefär samma nivå som dagens ålderspension för en
låginkomsttagare.
Utgångspunkten för Miljöpartiets förslag är densamma som när vi
diskuterade ersättningen vid långvarig ohälsa i tidigare kapitel (avsnitt 5.3).
Grundskyddsnivån bör vara ungefär lika hög som dagens statliga pensioner
för en låginkomsttagare som tjänar omkring 12.000-13.000 kronor månad.
Vi vill också på samma sätt pröva att räkna in ett belopp som motsvarar det
nuvarande bostadstillägget vid en basbostadskostnad på 2.200 kr/mån i
grundskyddet. För bostadskostnader därutöver skall bostadstillägg utgå på
samma sätt som idag. Grundskyddet skall vara lägre för samboende än för
ensamstående. Det skall beskattas på samma sätt som för förvärvsarbetande.
Med de förutsättningarna kan grundskyddet beräknas som i tabell 3.
Tabell 3 Grundskydd för ålderspensionärer
Ungefärliga nivåer 1996, kronor per månad
HUSHÅLLSTYP
före skatt
efter skatt
Ensamstående
9.300
6.800
Sammanboende
6.900
5.100
Jämförelser mellan pensionssystem
Figur 6 visar hur mycket en ensamstående ålderspensionär
får ut i pension och bostadstillägg efter skatt. Här jämförs
Miljöpartiets förslag med dels det nuvarande ATP-systemet,
dels förslaget till reformerat pensionssystem.
Figur 6 Pensionsförmåner inkl bostadstillägg. Netto efter
skatt
Skillnaderna mellan systemen är ganska liten för de flesta
låg- och medelinkomstpensionärer. För den som haft en
inkomst som förvärvsarbetande omkring 15.000 kronor per
månad rör sig skillnaden för både ensamstående och gifta om
högst ca 200-500 kronor per månad, något beroende på
bostadskostnad. För den som haft omkring 20.000 kronor per
månad i inkomst blir skillnaden i nettopension mellan
Miljöpartiets förslag och det reformerade systemet något
större, mellan ca 700 kr/mån för ensamstående och ca 2.000
kr/mån för gifta.
Figuren visar ytterligare på det faktum vi redan tidigare pekat på, nämligen
att det reformerade pensionssystemet är ett ovanligt krångligt sätt att för en
majoritet av pensionstagarna ordna nästan samma nettobehållning som med
ett rent grundpensionssystem enligt Miljöpartiets modell. Även den som rent
ideologiskt inte delar Miljöpartiets uppfattning om grundskydd i stället för
inkomstkoppling borde ställa sig frågan om den kvarstående faktiska
inkomstkopplingen för en mindre del av löntagarna verkligen är värd
införandet av ett så komplicerat, svårförståeligt och dyrt nytt system!
Övergången till grundskydd
Ett grundskyddssystem kan inte införas över en natt.
Människor som tjänat in stora ATP-rättigheter i nuvarande
system måste få behålla dem. Därför behövs långa över-
gångstider, troligen i storleksordningen 15-30 år, precis på
samma sätt som de som krävs om man inför det reformerade
pensionssystemet. Det här gör också att den höjning av
grundskyddsnivån jämfört med nuvarande garantinivå i
ATP-systemet, som vi föreslår, av kostnadsskäl måste ske
successivt under en lång övergångsperiod.
Värdesäkring av grundskyddet
Grundskyddet bör enligt vår mening räknas upp i takt med
den allmänna löneutvecklingen för de förvärvsarbetande.
Skälet till det är att den allmänna uppfattningen om vad som
är en rimlig grundtrygghet för pensionärer nära brukar följa
hur den allmänna standarden i samhället utvecklas.
Vårt förslag skiljer sig på den här punkten från förslaget till reformerat
pensionssystem. I det systemet kommer den inkomstgrundade pensionen att
följa den allmänna löneutvecklingen, medan garantipensionen bara skall
följa prisutvecklingen. Det här göra att de flesta låg- och många medel-
avlönade, som får pensionen bestämd i huvudsak av garantipensionen,
ytterligare kommer att halka efter dem som har högre inkomster. Det gäller
inte minst många kvinnor i lågavlönade yrken. Vi kan inte acceptera att
klyftorna mellan olika pensionärer på det här sättet kommer att öka ännu
mer!
Ekonomi och finansiering
I det här kapitlet går vi igenom direkta kostnadseffekter i de
olika försäkringarna av Miljöpartiets förslag. De siffror vi
anger är uppskattade nettoeffekter, d.v.s. kostnader efter
skatt. Vi beskriver också hur vi anser att socialförsäkringarna
skall finansieras.
Kortvariga försäkringar - oförändrad
kostnad
Höjd ersättning för låginkomsttagare finansieras med
minskad ersättning vid högre inkomster. Höjd garantinivå i
föräldraförsäkringen och merkostnader för
försörjningstillägget finansieras med borttagna garantidagar
och ändrad inkomstberäkning.
Att införa ett brutet tak med ersättningsnivåer på 80/40 procent i sjuk-,
föräldra- och arbetslöshetsfösäkringarna kostar ungefär lika mycket för staten
som nuvarande enhetliga ersättningsnivå på 75 procent. Det beror på att den
lägre ersättningen för högre inkomsttagare finansierar höjningen för
låginkomsttagarna inklusive ett återställande av den tidigare garantinivån i a-
kassan.
Regeringens förslag att höja ersättningsnivån rakt av i alla försäkringar till
80 procent från 1998 kostar omkring 3 miljarder kronor årligen. Problemet är
det sätt regeringen vill finansiera höjningen på. En stor del av finansieringen
skall ske genom ökad utestängning, bland annat genom att höja arbetskravet
för a-kassa och KAS och genom stora försämringar i tandvårdsförsäkringen.
Miljöpartiet kan inte acceptera det sättet att finansiera en höjd ersättning för
låginkomsttagarna utan har i stället föreslagit det "brutna taket".
Av hittills presenterade finansieringsförslag finns det bara ett som
Miljöpartiet har accepterat. Det gäller ett annat sätt att beräkna inkomst-
underlaget i bl.a. sjukförsäkringen, vilket ger netto ca 700 miljoner kronor.
Vi föreslår att de pengarna används till att höja garantinivån i föräldra-
försäkringen till samma nivå som i arbetslöshetsförsäkringen. Det kostar ca
400 miljoner kronor netto om det till hälften också finansieras av att de
nuvarande tre extra s.k. "garantimånaderna" tas bort. Återstoden av den
finansiering vi har accepterat, ca 300 miljoner kronor, kommer sannolikt att
gå åt till merkostnader för det försörjningstillägg vi föreslår. Försörjnings-
tillägget skall visserligen ge i princip samma ersättning som socialbidraget.
Men eftersom det skall bli mer lättillgängligt som en utfyllnad av
socialförsäkringarna, räknar vi med att fler kommer att utnyttja det och att
det därmed blir något dyrare.
Grundskydd - billigare på sikt
På sikt sänkta kostnader för pensioneringen kan klara vård
och omsorg för äldre.
I försäkringarna vid långvarig ohälsa, arbetslöshet och ålderdom medför
vårt förslag om en grundtrygghet lika för alla på sikt betydande kostnads-
besparingar.
En mycket grov överslagsberäkning visar att de totala årliga nettokost-
naderna kommer att ligga omkring 25 miljarder lägre än med det reformerade
pensionssystemet vid den tidpunkt när nuvarande ATP-system till största
delen har fasats ur, dvs om ungefär 25 till 35 år. Fram till dess ökar
kostnadsskillnaderna mellan Miljöpartiets grundskyddsmodell och det nya
pensionssystemet successivt. De närmaste tio åren blir besparingarna i själva
ersättningarna sannolikt små.
Den långsiktiga besparingen i pensionssystemet kommer att komma
mycket lägligt för att klara de kraftigt ökade behoven av äldreomsorg på lång
sikt. Garanterad god äldreomsorg för alla är viktigare än garanterad hög
levnadsstandard för ett fåtal!
Övriga besparingar
Våra förslag leder till minskade administrations- och
socialbidragskostnader.
Vår inriktning på samordnade och enklare system kommer på sikt att leda
till effektivitetsvinster i försäkringarna och till väsentligt lägre
administrativa
kostnader. Särskilt stora blir effekterna av att vi undviker det svåradmi-
nistrerade nya pensionssystemet och av den sammanslagna organisationen
för arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst, som vi föreslår på
kommunal nivå.
Kommunernas kostnader för socialbidrag kommer också att minska som
en följd av den skärpta fördelningsprofil och minskade utslagning vi föreslår
i socialförsäkringarna.
I båda fallen är det svårt att göra exakta beräkningar av besparingarna och
effektivitetsvinsterna, men vi tror att det kan röra sig om miljardbelopp på
sikt. Samtidigt kommer dock inriktningen på mer generella system att i vissa
fall leda till ökade kostnader för att minska utslagningen.
Finansiering
Socialförsäkringarna skall finansieras över statsbudgeten.
Specialinriktade arbetsgivaravgifter till olika ändamål kan
slås samman. Egenavgifterna bör tas bort och ersättas av
högre miljörelaterade skatter i en grön skatteväxling.
Med den ökade inriktning på helhetssyn och grundtrygghet vi föreslår, blir
det allt mindre meningsfullt att försöka upprätthålla någon sorts koppling
mellan de olika försäkringarna och dagens specialdestinerade namngivna
arbetsgivar- och egenavgifter för olika ändamål. I statens nya budgetsystem
finns inte heller någon sådan koppling mellan inkomster och utgifter för
respektive försäkring. I stället bestäms utgifterna för sig genom en
prioritering mellan samtliga utgiftsområden inom statsbudgeten. Inkomsterna
bestäms för sig och det är numera betydelselöst om en arbetsgivaravgift
kallas "sjukförsäkringsavgift", "arbetsmarknadsavgift" eller något annat. Vi
föreslår därför av förenklingsskäl att dagens specialdestinerade arbetsgivar-
avgifter slås samman till en post.
De egenavgifter som blivit allt högre de senaste åren har flera nackdelar.
En av dem är att avdragen vid den kommunala taxeringen urgröper
kommunernas skatteunderlag och tvingar dem till ytterligare nedskärningar
som i sin tur leder till ökad arbetslöshet och nya kostnader för staten.
Avdragen gynnar också höginkomsttagare mer än låginkomsttagare eftersom
de har högre marginalskatt.
En annan effekt av växlingen från arbetsgivaravgifter till egenavgifter i
sjukförsäkringen, och den planerade växlingen i pensionssystemet, är att de
som har inkomster över taket 7,5 basbelopp i allt högre grad slipper betala
avgift för den del av inkomsten som överstiger taket. Avgift utgår nämligen
inte över taket i egenavgifterna, vilket de gör i arbetsgivaravgifterna. Vi
anser att alla skall vara med och betala solidariskt i proportion till hela sin
inkomst för de grundläggande trygghetssystemen på samma sätt som man gör
för till exempel vård, omsorg och utbildning!
Genom den ökande andelen egenavgifter minskar det solidariska inslaget i
finansieringen. Egenavgifterna bör därför successivt avvecklas. Det kan
göras på flera sätt.
En första åtgärd är att inte som planerat höja egenavgifterna till sjukförsäk-
ringen 1997 och 1998. Den planerade växlingen till egenavgifter i ett nytt
pensionssystem bör inte genomföras. De nuvarande 4,95 procenten i
allmänna egenavgifter bör successivt avvecklas.
Avvecklingen av egenavgifterna kan delvis ske som ett led i en grön
skatteväxling, där skatten på arbete sänks medan skatterna på förbrukning av
energi och naturresurser och på miljöutsläpp höjs kraftigt. Inom ramen för en
sådan skatteväxling bör också arbetsgivaravgifterna sänkas för att
kompensera arbetsgivarna för ökade kostnader på naturresurser.
Miljöpartiet har också i annat sammanhang föreslagit att egenavgifterna
sänks i samband med en allmän arbetstidsförkortning till 35 timmar per
vecka de närmaste åren. Den sänkningen finansieras genom minskade
kostnader för arbetslöshet när vi delar på jobben.
Om det allmänna pensionssystemet begränsas till ett grundskydd enligt
vårt förslag bortfaller även behovet att bygga upp fonder till den så kallade
premiereservdelen i det nya pensionssystemet. Det betyder att de två
procentenheter i avgifter som skulle gå till den fonduppbyggnaden inte
behöver tas ut. Det behöver inte betyda att det totala sparandet i samhället
minskar. I stället kommer troligen, som vi återkommer till i nästa kapitel, fler
att vilja öka sitt sparande i tilläggsförsäkringar. Om avgifterna till
premiereservsystemet bortfaller skapas ökat utrymme för alla att betala
premier till tilläggsförsäkringar, om de så önskar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundskyddsprincipen som huvudsaklig grund för de statliga
socialförsäkringarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olika principer för kortvariga och långvariga ersättningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning i stället för renodling av försäkringar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om framtidens arbetsmarknadspolitik,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag på skapande av en
kompletterande neutral arbetslöshetskassa som är oberoende av
intresseorganisationer,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivåerna
i föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna till motsvarande 5 400 kr per
månad,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på höjning av garantinivån i
sjukförsäkringen till motsvarande 5 400 kr per månad efter 6 månaders
sjukdom,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ersättningsnivåer enligt
"brutet-tak"-principen i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en enhetlig taknivå i sjuk-,
föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna vid en inkomst på ca 6,5 basbelopp
i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett försörjningstillägg i
enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en
gemensam försäkring vid långvarig ohälsa och arbetslöshet i enlighet med
vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att människans hela situation skall beaktas vid bedömning av
kvalifikationskrav till långvariga socialförsäkringar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enhetliga ersättningar på grundskyddsnivå vid långvarig ohälsa
och arbetslöshet,
14. att riksdagen beslutar att riva upp principbeslutet om ett reformerat
pensionssystem,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målkonflikter i det reformerade pensionssystemet,
16. att riksdagen hos regeringen begär fördjupade analyser som belyser de
i motionen påtalade målkonflikterna i det reformerade pensionssystemet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nytt pensionssystem baserat på grundskydd, lika för alla,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiering av kortvariga försäkringar,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på sikt sänkta kostnader för pensionering kan klara ökade
kostnader för vård och omsorg om äldre,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten till minskade kostnader för försäkringsadministration
och socialbidrag,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialförsäkringarnas finansiering.
Stockholm den 3 oktober 1996
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Barbro Johansson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Thomas Julin (mp)