Enligt regeringsförklaringen är en halvering av
arbetslösheten "regeringens främsta och allt annat
överskuggande uppgift". År 2000 skall den öppna
arbetslösheten vara högst fyra procent.
Över en halv miljon människor står helt utanför arbetsmarknaden.
Regeringen har därför tagit på sig en mycket krävande och svår uppgift.
Ingen åtgärd för att stimulera fram nya arbetstillfällen bör därför lämnas
oprövad. Metoderna måste underordnas målet.
Ytterst handlar det om att återskapa människors tro på framtiden så att man
fullt ut vågar delta i den process som driver utvecklingen framåt.
Typiskt för dagens arbetsmarknad och trygghetssystem är att "de som finns
inne i systemet har allt medan de som står utan inte har något". Många
arbetslösa, framför allt unga, är idag beroende av socialbidrag för sin
försörjning.
Det är bl a mot den här bakgrunden som frågan om en arbetstidsförkortning
ånyo aktualiserats. Många har sett och tror på en möjlighet att skapa fler
arbetstillfällen genom att dela på de arbeten som finns d v s som en
fördelningspolitisk åtgärd.
Andra menar att en arbetstidsförkortning inte får någon sådan effekt och att
det dessutom inte är ekonomiskt realistiskt. Man pekar också på skillnaden
mellan den lagstadgade arbetstiden och den verkliga.
Till bilden hör också att det totala övertidsuttaget på många företag i dag är
mycket högt. Så högt att Arbetstidskommittén ansett det motiverat att föreslå
en begränsning till 100 timmar per år och arbetstagare.
Räknat i arbetstillfällen motsvarar dagens övertidsuttag ca 60 000 heltids-
arbeten.
Med de starka invändningar som finns mot en arbetstidsförkortning och
mot bakgrund av de stora övertidsuttagen, borde det vara intressant att
försöka få klarlagt om det på något annat och mindre drastiskt sätt går att
åstadkomma någon form av "delning" av den verkliga arbetstiden.
Syftet måste vara att öka antalet arbetstillfällen utan att skapa några
låsningar för framtiden och utan ökade kostnader för vare sig staten eller
företagen.
En metod som vi ser som möjlig är att differentiera arbetsgivaravgifterna i
förhållande till arbetstiden genom lägre avgift på normal arbetstid och en
högre avgift på övertidsuttag.
Det skulle innebära att arbetsgivaren på den individuella lönesumman för
en normal arbetstid på 1 760 årsarbetstimmar (40 tim per vecka) betalade en
lägre avgift och för tid däröver en högre avgift.
För att stimulera till en successiv omvandling till nyanställningar borde
dock gränsen för den lägre avgiften sättas redan vid t ex 1 540 årsarbets-
timmar (35 timmar per vecka).
Skillnaden mellan den högre och den lägre avgiften bör vara så stor att den
blir ett starkt incitament till nyanställningar. Omfördelningen måste givetvis
ske inom ramen för de avgifter man redan idag betalar och får inte för
företagen totalt sett leda till högre kostnader. Stimulansen skall ligga i
differentieringen och i möjligheten att pressa ner kostnaderna för arbetsgivar-
avgifter genom att nyanställa.
Om ett flertal företag använder sig av möjligheten att nyanställa innebär det
naturligtvis att staten får in mindre arbetsgivaravgifter. Men samtidigt
minskar i så fall kostnaderna för arbetslösheten. I ett kort perspektiv blir det
därför för statens del ett "nollsummespel" medan det för enskilda företag kan
minska kostnaderna.
Vi anser att detta förslag är ett bättre sätt att stimulera fram nya
arbetstillfällen än att använda arbetsmarknadsmedel för mer eller mindre
tillfälliga arbeten i den offentliga verksamheten. Arbetsgivarna skulle också
på detta sätt få en ännu tydligare anvisning om hur samhället vill påverka
utvecklingen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om differentierade
arbetsgivaravgifter.