Inledning
Regeringens proposition om flyktingpolitiken innebär sammantaget att den svenska flyktingpolitiken blir snålare och att färre människor kommer att kunna få skydd i Sverige. Folkpartiet avvisar regeringens förslag till ny flyktinglagstiftning.
Det kommer alltid att finnas flyktingar - människor som är i behov av skydd undan förtryck, förföljelse, hot och övergrepp. Utgångspunkten för varje flyktingpolitik måste därför vara att värna asylrätten - rätten att söka skydd i annat land än det vederbörande flytt ifrån. Under senare år har asylrätten blivit allt mer utsatt för kritik och angrepp. På åtskilliga håll i Europa har asylrätten inskränkts som en följd av en allmänt invandrar- och flyktingfientlig opinion. Även i Sverige har sådana tendenser gjort sig gällande i den allmänna debatten.
migrationspolitik och asylrätt
Regeringens proposition bygger i allt väsentligt på betänkandet "Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv" (SOU 1995:75), som drevs fram av den socialdemokratiska regeringen och invandrarminister Leif Blomberg under mycket stor tidspress. I den svenska liksom i den europeiska debatten har sedan 80-talet gjorts en medveten sammanblandning av flyktingar och invandrare/migranter i största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande kommer från fattiga länder vill man skapa intrycket att de asylsökande huvudsakligen är ute efter att förbättra sin ekonomiska och sociala situation. Så skapas den politiska grunden för att göra asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken. Genom att ändra rubriken till propositionens "Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv" fullbordar den socialdemokratiska regeringen sin politik från det beramade "Lucia-beslutet" den 13 december 1989. Asylrätten måste hållas isär från den allmänna migrationspolitiken, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna är inte beredd att medverka till att skydds- bestämmelserna i utlänningslagen urholkas eller inskränks. Människor med behov av skydd skall garanteras trygg fristad i Sverige. Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl måste också finnas kvar.
antalet asylsökande
Tvärtemot vad som hävdas har antalet asylsökande från huvudsakligen länder i tredje världen varit förhållandevis konstant i Västeuropa under hela 80-talet. Det har pendlat mellan 100.000 och 250.000 med ett genomsnitt på mellan 150.000 och 200.000. Antalet asylsökande från de traditionella flyktingproducerande länderna i tredje världen har inte ökat sedan dess.
Signaler som att en asylansökan prövas i ett visst land utan onödig tidsutdräkt och att beslut om avvisning också verkställs kan givetvis ha inverkan på mängden asylansökande utan verkliga skyddsbehov, som söker sig dit. Det enskilt främsta skälet till att asylsökande söker sig till ett visst land är emellertid förekomsten av landsmän, som redan tidigare sökt och erhållit tillstånd att stanna i landet ifråga, ett slags "brohuvudfunktion".
Först med kommunismens fall och de nationella sönderfallsprocesserna i Central- och Östeuropa samt i det forna Sovjetväldet uppstod från 1988/89 en kraftigt stegrad tillströmning av asylsökande från dessa länder. Bl a som en följd av att människorna fick ökade möjligheter att ta sig ut ur hemländerna. Den förklaras också av att dessa människor till en början saknade tilltro till den plötsliga frihet som uppnåtts. Asylströmmen från de forna kommuniststaterna har nu i stort sett upphört.
Det stora antalet asylsökande till länder som Sverige, Danmark och Tyskland under 90-talets första år hänförde sig till alldeles övervägande del till flyktingar från kriget i det forna Jugoslavien. För första gången sedan andra världskriget fördes i Europa ett krig som drev åtskilliga miljoner människor på flykt. Lika lite som flyktingtoppen efter den ryska inmarschen i Budapest 1956 kan Jugoslavienkrigets flyktingströmmar från 1991 anses beskriva en allmän trend vad gäller asyl- och flyktingpolitikens utveckling vare sig i Sverige eller i Europa. Följdriktigt är antalet asylsökande nu åter nere på eller rent av under de nivåer som gällde under större delen av 80- talet. Vad som ovan anförts om omfattningen av antalet asylsökande i Europa och i Sverige bör riksdagen ge regeringen till känna.
liberal flyktingpolitik i regeringsställning
Svensk flyktingpolitik utvecklades i väsentliga avseenden under Folkpartiets ledning under de borgerliga regeringsåren 1991-1994. I december 1991 upphävdes det s k 13 december-beslutet, varigenom krigsvägrare och de facto- flyktingar åter kunde få skydd fullt ut enligt utlänningslagens bestämmelser. 1992 infördes rätten att arbeta under den tid den asylsökande väntar på beslut. Möjligheten att ta barn i förvar inskränktes av riksdagen efter förslag från kulturminister Birgit Friggebo att helt förbjuda möjligheten att ta barn i förvar. Sedan 1994 kan asylsökande ordna sitt boende själva och det statliga monopolet på flyktingmottagning har avskaffats.
Det stora antalet asylsökande från det forna Jugoslavien föranledde den svenska regeringen att våren 1992 i såväl UNHCR, dåvarande ESK som i den s k Wien-processen inom Europarådets ram ta initiativ till ett system för mer solidariskt mottagande av flyktingar mellan Europas stater och s k burden-sharing med utsatta stater som får ta emot särskilt många asylsökande.
Värna asylrätten
Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste därför även fortsättningsvis vara utgångspunkten för svensk flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med aldrig så kraftfulla åtgärder i andra avseenden. Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv görs inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt sett söker föra en liberal asylpolitik. I längden visar det sig att inget land förmår stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att överhuvud få sina skyddsbehov prövade.
Asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist skall bedömas som en enskild individ och inte som medlem i en grupp. Den enskilda människan har sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte.
förebygga flykt
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. Folkpartiet har i sin biståndsmotion föreslagit ökade svenska anslag till UNHCR. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd riktas och skall i hög grad riktas till de fattigaste länderna och endast i liten utsträckning till de länder, varifrån det stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa kommer.
Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Att stärka insatserna för de många flyktingarna som aldrig når de rika länderna i väst får aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i våra länder. Vad som ovan anförts om att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration bör riksdagen ge regeringen till känna.
stöd i närområdet
Stöd i närområdet har således varit alltför eftersatt i internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till dem, som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i närområdet får emellertid inte heller vara ett skäl att göra det svårare att söka asyl i Sverige. Vad som ovan anförts om stöd i närområdet bör riksdagen ge regeringen till känna.
återvändande
Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde, som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett land, där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda.
Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som aldrig kan förutses. Till flyktingskapet hör både att den som aldrig trodde på en återkomst ändå kan få uppleva den möjligheten och, att den som varit helt inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten eller om den ändå kommer inte visar sig kunna återvända hem.
Stöd till återvandring för den som så önskar måste alltid vara ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och varje återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar. Vad som ovan anförts om återvandring bör riksdagen ge regeringen till känna.
Europeiskt samarbete
EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för flyktingströmmarna fördelas mera jämnt mellan Europas stater. Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till de områden där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte minst flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på frånvaron av och nödvändigheten att få till stånd en gemensam europeisk flyktingpolitik. Denna måste bygga på principen om gemensamt ansvarstagande och fördelade insatser.
Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken skall kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det får inte bli så att de minst generösa länderna sätter normen. Detta måste prägla tillämpningen också av Schengenavtalet och den s k Dublinkonventionen, som rör flyktingpolitiken. Det var därför visserligen välkommet att Sverige hösten 1995 med en protokollsanteckning förbehöll sig rätten till en egen tolkning av Genèvekonventionens skyddsbegrepp. Sverige borde emellertid i detta sammanhang ha motsatt sig den mer inskränkta tolkning som blev de övriga EU-staternas beslut.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i massflyktsituationer. Sverige bör välkomna att man inom EU nyligen kommit överens om att överväga gemensamma minimiregler vid utredning av asylärenden. En samordning av flykting- och asylpolitiken - en gemensam praxis - är en förutsättning för en liberalisering av politiken inom hela EU.
EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemsskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Vad som ovan anförts om europeiskt samarbete för en gemensam och generös flyktingpolitik bör riksdagen ge regeringen till känna.
Värna barnens säkerhet
Under senare tid har barnets rättigheter kommit att stå i centrum på grund av en rad spektakulära utvisningsbeslut, som på olika sätt drabbat de inblandade barnen. Regering, invandrarverk och utlänningsnämnd har visat en påtaglig okänslighet och gjort dogmatiska regeltolkningar som i ett humanitärt perspektiv fått oacceptabla följder.
FN:s konvention om barnets rättigheter ratificerades av riksdagen 1990 utan att någon lagändring behövde göras, eftersom konventionen ansågs överensstämma med svensk lag. Man förutsatte då, att barnkonventionen skulle tillämpas av myndigheterna, och så har i stor sett skett med ett viktigt undantag. Vid beslut enligt utlänningslagen har barnkonventionen vanligen icke beaktats. Beslut har fattats som om barnkonventionen icke gäller för asylsökande barn och barnfamiljer.
Stående argument från SIV och UN, när barnkonventionen åberopats i asylärenden som rör barn, har bl.a. varit:
den är inte lagfäst ("vi följer bara svensk lag"),
"barnets bästa" är inte klart definierat,
övergripande samhällsintressen går före barnets bästa,
man följer bara gällande praxis.
Detta sätt att argumentera är märkvärdigt av flera anledningar:
barnkonventionens 54 artiklar utgör en klargörande exempelsamling på vad som menas med "barnets bästa", vilket i praktiken är detsamma som de "humanitära skäl" som barn har rätt att få beakta,
socialtjänstens gedigna erfarenhet av att utreda "barn som far illa" borde tas tillvara av SIV och UN i ärenden som rör barn, vilket redan invandrarpolitiska kommittén föreslog för 13 år sedan (SOU 1983:29), vilket även kom till uttryck i regeringspropositionen (Prop.1983/84:174),
SIV och UN tar praktiskt taget aldrig initiativ till utredning av vad som i det enskilda fallet skulle kunna vara det för barnet bästa beslutet,
SIV och UN klargör i sina beslutsmotiveringar aldrig vilka övergripande samhällsintressen som i det enskilda fallet måste gå före vad som annars vore bäst för barnet.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande om misstankar uppstår, att myndigheter och regering vägrar låta barnkonventionen få genomslag i asylpolitiken och utnyttjar otydligheten i regler och ansvarsfördelning. Här borde man fått gå igenom SIV/UN:s beslutsprotokoll i utlänningsärenden sedan barnkonventionen trädde i kraft 1990, då det ingick i direktiven för både Flyktingpolitiska kommittén och Barnkommittén att granska om och hur myndigheterna beaktat barnkonventionen vid tillämpning av utlänningslagen. Ingendera kommittén har genomfört den delen av uppdraget - enligt uppgift p.g.a. ovan redovisad tidsbrist. Riksdagen skall nu fatta beslut i frågan utan att den allra viktigaste informationen tagits fram.
Valet står nu mellan följande alternativ:
1) Vid tillämpning av utlänningslagen i ärenden som rör barn skall barnkonventionen vara styrande för utredning och beslut, d.v.s. barnkonventionen gäller för alla barn som vistas i Sverige.
2) Vid utredning och beslut enligt utlänningslagen i ärenden som rör barn är barnkonventionen icke tillämplig, d.v.s. barnkonventionen gäller icke för barn som saknar uppehållstillstånd i Sverige.
Regeringen har med sitt förslag valt det senare alternativet. Regeringens förslag är att införa en portalparagraf i utlänningslagen, som skall stadga att barnets hälsa, utveckling och bästa i övrigt skall beaktas. Detta räcker inte.
Lagrådet skriver i sin kommentar till regeringens förslag: "Om den praktiska betydelsen av en så pass allmänt hållen regel som den föreslagna kan det enligt Lagrådets mening råda viss tvekan. Att stor hänsyn skall tas till barnets bästa kan förvisso inte vara en nyhet för de myndigheter som har att tillämpa utlänningslagstiftningen. Någon närmare undersökning av hur myndigheternas praxis förhåller sig till principen om barnets bästa sådan den kommer till uttryck i artikel 3 i barnkonventionen har inte utförts i lagstiftningsärendet. Den föreslagna bestämmelsen kan således närmast ses som ett utflöde av den allmänna debatt som förts i frågan om barnkonventionen ges tillräckligt genomslag vid tillämpningen av utlänningslagstiftningen. Lagrådet ser det för sin del inte som opåkallat att utlänningslagen i en s k portalparagraf erinrar om att tillämpningen skall ske under särskilt beaktande av grundprincipen i artikel 3 i barnkonventionen. Det ligger dock i sakens natur att en lagregel med föreslagen utformning ger ringa vägledning för myndigheterna vid de svåra intresseavvägningar som inte sällan inryms i utlänningsärenden som rör barn. Frågan i vad mån bestämmelsen kommer att få påtaglig reell betydelse för tillämpningen torde för närvarande inte kunna ges något bestämt svar."
Den skrivning regeringen föreslår är således otillräcklig. Folkpartiet delar Lagrådets kritik. Detta är ett magert resultat av hela diskussionen och allt utredande om barnens rättigheter. En till intet förpliktande formulering. Utifrån regeringens strävan efter en stramare och mer oliberal flyktingpolitik kan den ej föreslå skrivningar som i sin tillämpning kan leda till att fler barn än i dag får stanna i Sverige. Från liberal utgångspunkt är det en oacceptabel hållning.
Folkpartiet ser hellre att barnkonventionens väsentliga skrivningar inkorporeras i den svenska utlänningslagstiftningen på samma sätt som Genèvekonventionens definition av flyktingskapet nästan ordagrant överförts till utlänningslagen. Det bör ske i de olika bestämmelser i utlänningslagen som kan vara relevanta för barns särskilda förhållanden. I förarbetena till utlänningslagen skall det tydligt framgå att de skrivningar som rör barn är tagna från FN:s barnkonvention. På detta sätt säkras barnets rättigheter allra bäst i lagstiftningsarbetet. Det blir då ej möjligt för berörda myndigheter att i tillämpningen av lagen undgå att sätta barnets behov och rättigheter i främsta rummet. Utredningen om barnkonventionen blev ett hastverk, vilket återspeglas i regeringens förslag. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett nytt förslag som tillgodoser behovet av att i tillämpliga delar inarbeta barnkonventionens bestämmelser i utlänningslagen, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Överväganden och förslag
skyddsbehövande
En återgång till en vidgad tolkning av Genèvekonventionen som grund för beviljande av flyktingskap i Sverige är ytterst välkommen. Därigenom kan åtskilliga som hittills fått stanna som krigsvägrare eller de facto-flyktingar få full konventionsstatus. 13 december-beslutet 1989 visar emellertid att ett skyddsbehov kan finnas för dem som faller under dessa kategorier, men som inte kan få konventionsstatus ens med en vidgad tolkning. Folkpartiet avvisar därför förslaget att avskaffa de facto-flykting- och krigsvägrarbegreppen i utlänningslagen. Likaså avvisar vi förslaget att avskaffa möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl.
Vi välkomnar däremot att utlänningslagen nu tydligt tar ställning för att kön och sexuell läggning kan utgöra skäl för skyddsbehov. De nya bestämmelserna får emellertid inte innebära att i de fall kön eller sexuell läggning då så är motiverat skydd enligt Genèvekonventionen inte ges, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Likaså välkomnar vi att skydd för krigsflyktingar förs in i utlänningslagen, och att skyddet även omfattar flyktingar från inbördeskrig. Krigsflyktingar i den nya meningen ersätter däremot inte behovet av skydd för krigsvägrare i enlighet med nuvarande lagstiftning.
anhöriga
Nuvarande bestämmelser om anhöriginvandring säkerställer att anhöriga till person som beviljats uppehållstillstånd kan ges rätt att återförenas med denne i Sverige. Bestämmelserna ger möjlighet för myndigheterna att ta hänsyn till att såväl synen på familjebegreppet som den faktiska hushållssituationen i hemlandet kan ha varit något annorlunda än den i Sverige vanliga. Det ankommer på utlänningsmyndigheterna och regeringen att liksom hittills fastställa praxis för anhöriginvandringen. Folkpartiet avvisar därför ändrad lagstiftning i detta avseende.
Däremot är det vår uppfattning att om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes mer generös skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig nödsakade att söka uppehållstillstånd i Sverige för att regelbundet kunna besöka anhöriga med uppehållstillstånd i vårt land. Det är ett viktigt inslag för människors fria rörlighet och skulle säkert också medföra minskad belastning på asylprövningssystemet. Vad som ovan anförts om mer generös viseringspolitik för släktbesök bör riksdagen ge regeringen till känna.
viseringspolitik
Viseringspolitiken är ett inslag i kontrollen av invandringen till Sverige. Rätten att söka asyl får däremot inte inskränkas genom att införa viseringstvång för att hejda asylsökande från att nå fram till Sverige. Det är Folkpartiets uppfattning att införande av viseringsplikt i alltför hög utsträckning används inom EU för att hindra människor från att kunna söka asyl. Sverige bör inom ramen för den gemensamma viseringspolitiken i EU verka för att viseringsplikt används mer restriktivt och aldrig i syfte att hindra skyddsbehövande människor från att kunna söka asyl. Vad som ovan anförts om viseringspolitik och att inom EU verka för att viseringsplikt används mer restriktivt bör riksdagen ge regeringen till känna.
tillfälliga tillstånd
Vi avvisar bestämt tillfälliga tillstånd som ett regelmässigt inslag i svensk flyktingpolitik, och finner utlänningslagens nuvarande bestämmelser tillfyllest. Att med tvång efter åtskilliga år i Sverige tvinga flyktingarna tillbaka är både inhumant och ohanterligt. Däremot kan det i situationer med massflykt var lämpligt att efter regeringsbeslut bevilja människor från ett visst område tillfälligt uppehållstillstånd. Det bör emellertid endast ske när man inte redan från början kan bedöma att orsakerna till flykten kommer att bestå under lång tid.
Av rättssäkerhetsskäl bör beslut om tillfälligt uppehållstillstånd i massflyktssituation ej ges för längre tid än två år. När det för den enskilde skulle innebära ett alltför abrupt avbrott av t ex studier eller när orsaken till massflykten tycks vara på väg att inom kort undanröjas bör regeringen kunna besluta om förlängning med 6 månader, dock högst två gånger. Folkpartiet avvisar därför förslaget att göra bestämmelserna om tillfälliga tillstånd avhängiga frågan om återvändandeprogram.
styrning och förordningar
Folkpartiet har redan tidigare uttalat sig för att regeringen skall kunna styra praxisbildningen genom att utfärda förordningar. När utlänningsnämnden inrättades 1992 avhände sig regeringen i alltför hög utsträckning möjlighet och skyldighet att ytterst ta ansvar för praxisbildningen i asylärenden. Folkpartiet är berett att pröva den av regeringen föreslagna ordningen.
prövning av enskilda ärenden
Folkpartiet delar regeringens uppfattning att enskilda ärenden normalt inte skall avgöras av regeringen. Den bör styra praxisbildningen, så att enskilda ärenden kan avgöras av myndigheterna. I likhet med flera remissinstanser delar vi emellertid inte uppfattningen att nya ansökningar generellt inte skall kunna överlämnas till regeringen av myndigheterna. Det kan inte uteslutas att en ny ansökan kan ha sådan karaktär att ett beslut kan vara praxisbildande.
muntlig handläggning
Folkpartiet välkomnar förslagen att muntlig handläggning skall förekomma i alla ärenden där avvisning är aktuella, liksom att utlänningsnämnden skall vara skyldig att muntligt höra asylsökande som så begär utom när det är uppenbart onödigt.
beslutsmotivering
Det är positivt för rättssäkerheten att skriftliga motiveringar alltid skall föreligga vid beslut i asylärenden. En starkare uppföljning och granskning av myndigheternas beslut i sådana ärenden är också välkommen.
transportörer
De reseföretag som transporterar asylsökande får aldrig tvingas utföra myndighetsuppdrag som att pröva vederbörandes rätt att i Sverige söka asyl. Alla former av sanktioner mot transportörer som inte granskat resandes resehandlingar avvisar Folkpartiet därför bestämt. Vi välkomnar att regeringen avstår från att lägga förslag härom. Inom ramen för det europeiska samarbetet bör Sverige medverka till att detta blir fallet också internationellt, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
straffskärpning vid organiserad illegal invandring
Det är förkastligt att det förekommer att människor i hejdlöst vinningssyfte utnyttjar asylsökandes desperata situation och under omänskliga förhållanden utsätter dessa för livsfarliga och förnedrande transporter in över vårt lands gränser. Det får emellertid inte blandas ihop med människor som av mer eller mindre stark övertygelse bistår asylsökande människor i nöd. Att byta ut utlänningslagens rekvisit "ur vinningssyfte" mot "mot betalning" vore därför inte acceptabelt. Vi välkomnar att regeringen avstått från att lägga förslag i enlighet med Flyktingpolitiska kommittén i detta avseende.
Däremot avvisar vi regeringens förslag till straffskärpning från fängelse i två år till fängelse i fyra år. Förslaget är att se som en symbolhandling utan egentligt värde.
barn i förvar
Att i fortsättningen fullt ut tillämpa barnkonventionens bestämmelser och därmed i svensk lagstiftning definiera barn som den som är under 18 år är högst välkommet. Folkpartiet liberalerna hävdar i likhet med förslagen i prop. 1991/92:138 att förvar av barn i princip bör förbjudas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att förvar av barn förbjuds, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
barns hörande
I beaktande av barnkonventionen är det välkommet att barns egen situation i asylärenden skall beaktas. Det är angeläget att detta i tillräcklig utsträckning kommer att innebära att barn hörs direkt och inte slentrianmässigt genom sina föräldrar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
tidsbegränsat uppehållstillstånd/LVU
Folkpartiet ställer sig avvisande till att utlänningslagen skall stå över LVU. Socialnämnden, som enligt LVU beslutat om vård i det enskilda fallet, bör rimligtvis inte bara höras utan också ge sitt medgivande till att vården skall upphöra. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
splittring av familjer
Det är oacceptabelt att familjer splittras i samband med avvisning. Människor som torteras får under inga omständigheter avvisas till sina förtryckare. I oklara fall måste avgörande vikt läggas vid den asylsökandes ord. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ny instansordning i "mer domstolsliknande former"
Nuvarande instansordning med Statens invandrarverk som första instans och Utlänningsnämnden som överprövningsinstans har tjänat ut. De båda myndigheternas hantering av asylprövningen står som symbol för en utbredd misstro mot hela flyktingpolitiken. Formerna för asylprövning i de båda myndigheterna ger inte längre tillräckligt underlag för det nödvändiga allmänna förtroende som verksamheten förutsätter. Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu att asylprövningen görs om till en process under mer domstolsliknande former, där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande. Så sker redan idag i jämförbara länder. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett mer domstolsliknande förfarande vid prövning av asylansökningar, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hålla isär migrationspolitik och asylrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfattningen av antalet asylsökande som söker sig till Europa och Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd i närområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återvändande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om europeiskt samarbete för en gemensam och generös flyktingpolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnkonventionen och utlänningslagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skydd på grund av kön och sexuell läggning också kan föreligga i enlighet med Genèvekonventionen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta skyddsbegreppen de facto-flyktingar och krigsvägrare utgå ur utlänningslagen,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl utgå ur utlänningslagen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende nya bestämmelser i utlänningslagen för anhöriginvandring,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer generös viseringspolitik för släktbesök,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om viseringspolitik för att hindra skyddsbehövande människor att söka asyl,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den gemensamma viseringspolitiken inom EU,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag att knyta tillfälliga uppehållstillstånd till återvändandeprogram,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag att nya ansökningar ej skall kunna prövas av regeringen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att sanktioner mot transportörer inte skall användas internationellt,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende straffskärpning för den som organiserar illegal invandring till Sverige,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återkomma med förslag om förbud mot att ta barn i förvar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns hörande i asylärenden,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om LVU och utlänningslagen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att familjer inte får splittras i samband med avvisning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett mer domstolsliknande förfarande vid prövning av asylärenden.
Stockholm den 11 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp) Eva Eriksson (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Lennart Rohdin (fp) Anne Wibble (fp) Sigge Godin (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)