med anledning av prop. 1995/96:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv
Inledning
Avslag på proposition
Miljöpartiet de gröna yrkar avslag på prop. 1996/97:25.
Innehållet motsvarar inte Miljöpartiets syn på flykting- och
invandrarpolitiken som vi anser ska vara generös, human och
solidarisk. I händelse att majoriteten avvisar yrkandet, yrkar
Miljöpartiet på återremiss p.g.a. att det är mycket oklart bl.a.
vilka konsekvenser de viktiga borttagna skyddsbegreppen de
facto-flyktingar, krigsvägrare och den förändrade synen på
humanitära skäl får. Vilka konsekvenser får det för
flyktingpolitiken, om vi blir medlemmar i Schengen?
Miljöpartiet de gröna anser att det är en nödvändighet att se
flyktingpolitiken som en helhet, där även utrikes-, säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken innefattas, något som ju också står i propositionen. Särskilt
viktig blir då synen på vapenexporten. Sverige har inte på långa vägar tagit
emot det antal flyktingar som svenska vapen skadat rent fysiskt eller där
tillgången på vapen bidragit till flykten. Detta påverkar Miljöpartiets syn på
vapenexport.
Det är också bra att miljöflyktingar och de som på grund av sitt kön eller
homosexualitet riskerar förföljelse lättare ska kunna få uppehållstillstånd,
men Miljöpartiet anser att de grupperna ska in under den vidare tolkningen
av flyktingkonventionen.
Trots detta vidgade begrepp anser Miljöpartiet att de facto-flyktingar och
krigsvägrare behöver kvarstå som skyddsbegrepp, likaså bör särskild hänsyn
tas till en statslös asylsökande. Rättstillämpningen beträffande möjligheterna
att få uppehållstillstånd av humanitära skäl har visat sig alltför restriktiv.
Lagen behöver göras mer tydlig och generös för att åstadkomma en
förändring i rättstillämpningen. Det lagfästa skyddet för de facto-flyktingar
bör kvarstå. Ecre (European Council on Refugees and Exiles) har definierat
de facto-flyktingar: "Personer som flytt från sitt land och är förhindrade eller
ej vill återvända dit för att deras liv i säkerhet eller frihet hotas av våld,
utländsk aggression, intern konflikt, kränkningar av mänskliga rättigheter
eller andra omständigheter som allmänt stör den allmänna ordningen".
Det lagfästa skyddet för krigsvägrare bör kvarstå med tillägget att det
också ska gälla inbördeskrig och andra interna konflikter.
Schengen
Sveriges anpassning till EU:s flyktingpolitik har varit snabb
och framgångsrik och den fria rörligheten gäller enbart EU-
medborgare. Sverige deltar som observatör i Schengen-
samarbetet, som innebär att murarna runt EU blir högre för
flyktingar medan medborgarna inom EU kan röra sig friare
över de inre gränserna.
Det finns en mängd oklarheter kring europeiskt samarbete i invandrings-
och flyktingfrågor. Parallellt med EU:s arbete för att förverkliga den fria
rörligheten för personer har ett antal medlemsstater bedrivit det s.k.
Schengensamarbetet. Det är uppenbart att målet med detta samarbete är att
hålla människorna från tredje världen utanför Europa!
Det råder minst sagt förvirring om Sveriges s.k. observatörskap i
Schengensamarbetet. Regeringen har ännu inte lagt alla kort på bordet. I
Norge och Danmark har det första regelverket om Schengen, sammanlagt
1500-2000 sidor, till stora delar lämnats ut. I höst skall riksdagen besluta om
Sverige skall bli medlem i Schengensamarbetet eller inte. Miljöpartiet kräver
som en första förutsättning härför att de handlingar som inkommit till eller
upprättats av den svenska regeringen avseende Schengen, den s.k. Schengen-
acquin, däri inbegripet tre handböcker om SIS, SIRENE samt den konsulära
handboken offentliggörs. Vi kräver också att regeringen utförligt redogör för
de s.k. kompensatoriska åtgärderna som Sverige gjort ett förbehåll för. Vad
exakt innebär dessa kompensatoriska åtgärder? Miljöpartiet avvisar
deltagandet i Schengen.
Hur skall vi kunna ta emot våra grannar på besök? Frågan kanske verkar
märklig, men är berättigad. Ett inslag i Schengenavtalet är gemensamma
visumregler. Inget enskilt Schengenland kan avskaffa visumtvånget för något
av de 126 länder som finns på en lista över visumpliktiga länder, eftersom
visum till ett land ju i praktiken kommer att gälla hela EU. Bara tjugo länders
medborgare slipper visum för inresa till EU. Spanien tvingades t.ex. för ett
par år sedan att införa visumplikt för marockaner. Sverige kan inte ensamt ha
visumfrihet för de baltiska staterna eller Polen.
Inom Schengenavtalet finns det inget utrymme för flexibilitet, ingen
möjlighet för enskilda EU-länder att ordna sina relationer med sina grannar
på bästa möjliga sätt.
Hur skall vi kunna ge fristad åt vem vi vill? Schengenavtalet medför en
total harmonisering av asyl- och flyktingpolitiken. Den som söker asyl i till
exempel Tyskland kan inte göra det också i Sverige. Det kan man ju tycka
verkar praktiskt och förnuftigt. Men det innebär att Sverige mister makten
över vem som skall få resa in och få en fristad här. Detta förfarande strider
mot 1951 års flyktingkonvention! Miljöpartiet motsätter sig detta förfarande
och menar att varje stat har skyldighet att själv pröva en asylansökan.
En del av Schengenavtalet består av informationsutbyte. Via ett
gemensamt datasystem, SIS (Schengen Informations System), lägger man in
uppgifter om bland annat asylsökanden som fått avslag på sin asylansökan.
Enligt tyska inrikesministeriet fanns 1995 600 000 personupplysningar (av
totalt 750 000) som enbart handlade om människor som ansökt om asyl.
Denna information kan än så länge nås av 30 000 dataterminaler.
Inser den svenska regeringen konsekvenserna av detta informations-
system? I stället för att pröva en asylansökan individuellt kommer nu
personalen vid de yttre EU-gränserna att bl.a. kunna se på en dataskärm att
personen framför dem kanske har sökt asyl någon tidigare gång i Grekland
eller Irland.
Miljöpartiet de gröna motsätter sig svensk medverkan i Schengenavtalet.
Vi anser bl.a. att murarna blir högre för flyktingar. Vår uppfattning är att
flykting- och asylpolitiken inte skall överföras till gemenskapslagstiftning. Vi
motsätter oss också den uppdelning i A- och B-lag som EU tvingar fram
bland invandrare. För invandrare inom EU gäller att de måste haft
uppehållstillstånd i tre år innan de ges röst- och kandidaträtt till kommuner
och landsting. För invandrare från länder utanför EU gäller betydligt längre
tidsperioder. På detta sätt skapas A- och B-lag bland invandrare.
Visering
Antalet flyktingar har minskat till en bråkdel bland annat
genom att visering har införts från så gott som alla länder
varifrån vi får flyktingar. Miljöpartiet de gröna anser inte att
visering ska användas för att reglera invandringen. De
skyddsbehövande får aldrig en chans att söka asyl och
asylrätten inskränks kraftigt på detta sätt. När det gäller
visering för släktbesök ska en generös tillämpning användas.
Målet att skapa så stor frihet som möjligt för rörelser över
gränserna tillstyrks. Detta bör vara utgångspunkten för
Sveriges viseringspolitik, både inom Sverige och inom EU
och Schengensamarbetet. Sverige skall inte passivt åse att
flyktingströmmar uppkommer och hindra flyktingar att
komma till Sverige genom att införa viseringsskyldighet utan
aktivt arbeta för att förebygga flyktingssituationer. Genom de
förslag som regeringen lämnar i propositionen på andra
områden, främst biståndspolitik, insatser i flyktingländers
närområden och samordning inom UNHCR och EU av
flyktingströmmar, kommer antalet asylsökande i Sverige
ändå minska i stor omfattning. Viseringsskyldighet är därför
ett onödigt ingrepp i de normala gränsrörelserna för
släktbesök, handel, turism m.m. Därför skall inte
viseringsskyldighet användas som ett instrument för att
reglera invandringen.
Anknytning
Miljöpartiet anser inte att åldern för anknytning generellt ska
sänkas från 20 till 18 år. Det är oerhört svårt för så unga
människor att klara sig utan familjens stöd, speciellt i många
muslimska länder. Det nya anhörigbegrepp som regeringen
föreslår är för snävt. Nuvarande anhöriga som betraktas som
sista länk måste finnas kvar bland kretsen anhöriga som får
uppehållstillstånd. Som exempel på sista länk kan nämnas
vuxna barn som studerar eller gör militärtjänst, när
föräldrarna lämnar hemlandet, frånskilda kvinnor och
änkor/änklingar även om de inte tillhörde
hushållsgemenskapen.
"Återföreningen"
Föreningen Återföreningen fick mycket lite gehör när det
gäller svenska medborgare eller person med permanent
uppehållstillstånd, boende i Sverige, som vill att sambo eller
make/maka ska få söka uppehållstillstånd i Sverige på
anknytning. Praxis har varit hård och ett antal män som har
fru och barn i Sverige har försvunnit eller fängslats då de åkt
till sitt hemland för att därifrån söka asyl i Sverige.
Försiktighetsprincipen borde gälla här liksom på andra
områden i lagstiftningen.
Förra årets lagändringar, när det gäller anknytning tar ingen hänsyn när det
gäller förhållanden som uppkommit efter lagakraftvunna beslut i väntan på
verkställighet, t.ex. barn som är födda under den tiden eller äktenskap och
samboförhållanden som blivit längre och fördjupats. Det behövs också en
generösare bedömning av redan före lagakraftvunna beslut uppkomna
förhållanden. Man bör inte stirra sig blind på ettårsgränsen, som tyvärr varit
alltför vanligt. Grundregeln bör ändras så att huvudregeln blir att man får
söka uppehållstillstånd i Sverige under vistelse här i landet.
Överlämnande till
regeringen
Förslagen om hur regeringen skall styra rättstillämpningen
tillstyrks. Emellertid föreslås en regel om att nya ansökningar
enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen inte skall kunna
överlämnas till regeringen. FPK föreslog att detta förslag
från APU skulle utredas närmare från konstitutionella
utgångspunkter. Detta har inte skett och det är märkligt att
regeringen lägger fram detta förslag utan närmare utredning,
trots att Utlänningsnämnden, Stockholms tingsrätt och Röda
korset har avstyrkt förslaget. Det är vidare ytterst
egendomligt att regeringen anför (sid 176 i propositionen) att
ordningen kan försvaga Utlänningsnämndens ställning som
högsta instans, trots att Utlänningsnämnden själv ifrågasätter
denna bedömning. Som Utlänningsnämnden har anfört kan
det även i nya ansökningar åberopas skäl av
säkerhetskaraktär, med utrikespolitisk betydelse eller av
betydelse för en större grupp av asylsökande.
Detta tillägg i kap. 7 11 § utlänningslagen skall därför inte göras.
Vilandeförklaring och
väntetider
Regeringen föreslår ingen bestämmelse som gör det möjligt
att vilandeförklara asylärenden (sid 215-217 i
propositionen). Det är emellertid numera ett mycket vanligt
sätt att handlägga asylärenden. Asylansökningar från
personer från vissa länder är beslutsstoppade", officiellt i
avvaktan på närmare upplysningar om situationen i resp.
land. I verkligheten är det mera sannolikt så att
Invandrarverket och Utlänningsnämnden väntar på att
situationen skall förbättras så att asylsökande kan avvisas.
Det finns exempel på årslånga väntetider utan att ärendena
behandlas alls under väntetiden. Ett exempel var kroater från
Bosnien och Kroatien. Efter lång väntetid beviljades de
tillfälliga uppehållstillstånden till den 31 december 1995.
Ansökningar om förlängda uppehållstillstånd har inte
behandlats.
Sådana situationer har inte förutsatts i gällande lagstiftning. Varken
utlänningslagen eller förvaltningslagen tillåter en sådan ordning.
Väntetiderna i ovisshet är givetvis mycket påfrestande för de sökande,
särskilt för barn. Passiviteten är mycket pressande och medför oftast psykisk
och fysisk ohälsa, som inte kan behandlas i någon större utsträckning så
länge uppehållstillstånd inte har beviljats. Sökandena blir handikappade för
lång framtid vare sig de slutligen får uppehållstillstånd eller avvisas.
Asylprocessutredningen, Verställighetsutredningen och Flyktingpolitiska
kommittén föreslog en rad åtgärder för att förkorta väntetiderna i
asylärenden, främst av processuell och formell natur. Regeringen har endast
tagit upp några få av dessa förslag och anför i övrigt att den kommer att
tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda instans- och
processordningen i utlänningsrätten. Regeringens handläggningssätt i denna
fråga är mycket beklagligt. Det finns fortfarande stor risk för långa
handläggningstider. För att undvika långa väntetider för de sökande bör
införas en längsta tid inom vilken sökanden måste få ett slutligt besked. En
rimlig tid är två år från den dag ansökan gjordes. Därför föreslås en regel om
att den asylsökande som inte inom två år har fått ett lagakraftvunnet
avvisningsbeslut skall få uppehållstillstånd om inte synnerliga skäl talar
däremot.
Återkallelse av tillstånd
Om en utlänning har fått uppehållstillstånd och rotat sig i
Sverige bör frågan om återkallelse inte aktualiseras efter
alltför lång tid. Stötande fall har uppmärksammats under det
senaste året: barn har kunnat bo i halva sitt liv i Sverige
innan utvisning skett sedan uppehållstillståndet återkallats
för att föräldrarna hade ljugit om sin bakgrund. Det är
synnerligen inhumant att återkalla uppehållstillstånd efter
flera års klanderfri vistelse i Sverige.
Därför föreslås att det i 2 kap. 9 och 10 §§ utlänningslagen införs en regel
om att fråga om återkallelse inte skall få väckas senare än två år efter det att
tillståndet beviljades, om det inte finns synnerliga skäl. Även tidsgränsen i 2
kap. 11 § 2 st utlänningslagen bör sänkas till två år av samma skäl.
Avvisning
Det finns ytterligare en kategori asylsökande som inte
omfattas av regeringens förslag. Det gäller personer som har
fått lagakraftvunna avvisningsbeslut som inte kan verkställas
därför att deras hemland inte vill ta emot dem. Som exempel
kan nämnas albaner från Kosovo i Jugoslavien och Eritrea.
Det lär finns uppemot 5.000 albaner som väntar på
verkställighet av avvisningsbeslut. Trots att albanernas
situation har varat i flera år fattar Invandrarverket och
Utlänningsnämnden fortfarande avvisningsbeslut och
Utlänningsnämnden avslår nya ansökningar. Detta strider
både mot gällande lag (4 kap. 12 § utlänningslagen) och mot
humanitetens krav (prop. 1988/89:86 sid 149 f).
Därför föreslås ett tillägg i utlänningslagen av innebörd att om
verkställigheten har fördröjts under mera än sex månader efter
lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning p.g.a. omständigheter
som utlänningen inte har kunnat råda över, skall beslutet upphävas och
uppehållstillstånd beviljas.
Flyktingärenden
Miljöpartiet vill att Utlänningsnämnden upphör och att
flyktingärenden avgörs vid domstolar. Till och med grova
brottslingar har alltid rätt att delta i sin egen rättegång, och
Miljöpartiet anser det självklart att en asylsökande ska ha
samma rätt. För rättssäkerhetens skull ska den asylsökande
direkt vid ankomsten ha rätt till juridiskt biträde och av
honom/henne godkänd tolk. Domstolarna har en
självständigare ställning och större integritet än
Invandrarverket och Utlänningsnämnden och tar ofta större
humanitär hänsyn.
Även vid nya ansökningar ska ärendet kunna överlämnas till regeringen.
Stor hänsyn ska tas till längden av vistelsen i Sverige, när det gäller vuxna,
men i all synnerhet när det gäller barn. Efter två års vistelse ska permanent
uppehållstillstånd beviljas, såvida inte synnerliga skäl föreligger. I 11 § 3
står
att ett uppehållstillstånd får återkallas "(...) om det med hänsyn till hans
tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att han kommer att bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelsetjänst i Sverige eller annat
nordiskt land". Miljöpartiet anser inte att presumtiva brottslingar ska
straffas.
Osanna uppgifter
Projektgruppen som skulle uppsöka invandrare som fått
uppehållstillstånd och givit falska uppgifter har upplösts,
men ingår numera i Invandrarverkets ordinarie arbete sedan
gruppen utarbetat en metodik för utförandet av kontroller.
Miljöpartiet anser, att efter två år ska sökandet upphöra och
de invandrare det gäller automatiskt få asyl, såvida inte
synnerliga skäl föreligger. Avvisning vid gränsen ska inte få
förekomma, alla ska ha möjlighet att söka asyl. Vi måste
värna asylrätten.
Skärpning av praxis
Sedan "Luciabeslutet" i december 1989 har asylpraxis
skärpts, det bekräftas också i Göran Melanders och Lena
Bjerkes statliga utredning "Utvärdering av praxis i
asylärenden". I Sverige är det oerhört starka krav för att få
status som konventionsflykting. Det uppnår endast 1-2
procent av de asylsökande. Sverige har också använt sig av
det s.k. "inre" flyktingalternativet; vilket används
regelmässigt av Invandrarverket och Utlänningsnämnden för
att avslå asylansökningar. UNHCR har framhållit att den
svenska tillämpningen av begreppet "säkert första asylland"
och inre flyktingalternativ kan komma att undergräva
asylrätten.
Hellre fria än fälla
Enligt UNHCR:s rekommendationer och utifrån de motiv
man hade i skapandet av utlänningslagen ska den
asylsökandes uppgifter läggas till grund för myndighetens
bedömning när hans eller hennes berättelse framstår som
rimlig och trovärdig, och faktiska förhållanden inte kan
klarläggas. Denna bevisregel; att ge den asylsökande "the
benefit of the doubt" ignoreras av myndigheterna i alltför
stor utsträckning och bör därför lagfästas.
Begreppet "flykting"
Det är av stor betydelse att det i en reformerad utlänningslag
görs en uttrycklig hänvisning till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter vid definitionen av begreppet
"flykting". Det betyder att följande definition bör införas i
UL: "En utlänning som lämnat sitt hemland eller vanliga
vistelseland och inte vill eller kan återvända dit därför att han
/hon på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska
uppfattning fruktar sådan förföljelse som innebär en
kränkning eller åsidosättande av hans eller hennes mänskliga
rättigheter så som de definieras i lagen ( 1994: 1219 ) om
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheter.
Det är viktigt att uttrycket "eller vill" även anges. Det bör understrykas att
den restriktiva svenska tolkningen av flyktingkonventionen torde vara en
följd av att man i nuvarande praxis bortser från det subjektiva rekvisitet hos
asylsökande.
Barn
Sveriges konventionsenliga förpliktelse är att i alla
sammanhang se till barns bästa. Detta skall förverkligas
genom att man i alla paragrafer där barn omfattas eller berörs
av myndigheters ställningstagande inför att hänsyn skall tas
till barns hälsa, utveckling och behov. I nu existerande
lagtext verkar denna "portalparagraf" löst hängande i texten.
Den, och andra artiklar ur barnkonventionen, behöver i
stället upprepas på de ställen de är relevanta.
Förtroendeklyftan mellan flyktingar, deras advokater, läkare psykologer
och frivilligorganisationer å ena sidan och myndigheter som handlägger
flyktingars ärenden å andra sidan måste överbryggas.
Hörande av barn
Flyktingpolitiska kommitténs särskilde utredare hos Statens
invandrarverk anförde bl.a beträffande hörande av barn att
"Vad gäller SIV:s centrala regler är det uppenbart så att de är
väldigt dåligt förankrade i den praktiska asylhandläggningen,
åtminstone på de asylbyråer som jag besökt. De handläggare
jag talat med efterfrågade klara och synliga regler om när
man ska höra barn och på vilket sätt."
Reglerna i sig uppfyller bara delvis barnkonventionens krav att barn skall
ha rätt att uttrycka sina åsikter. En allvarlig brist är att endast barn över 16
år
självständigt får framföra sin berättelse. Dessutom anser vi att det är märkligt
att ett ensamt flytingbarn skall höras av utredare med specialkompetens och
med särskild intervjumetodik, medan barn i familj inte ges samma möjlighet.
Eftersom de regler som finns tillämpas dåligt har tyvärr även många av de
ensamma barnen inte erhållit förmånen att höras på detta sätt. Vi anser att det
är av grundläggande betydelse att man, när barn hörs, verkligen tar reda på
vad de varit med om.
Vad gäller utredningen om barns asylskäl bör Invandrarverket utarbeta
detaljerade anvisningar. Ett intressant exempel på sådana anvisningar finns i
ett PM av den 19 april 1995 riktat till samtliga ledamöter i den kanadensiska
"Immigration and refugee board". Det är tydligt att man i Kanada hunnit
betydligt längre än i Sverige på detta område.
En bestämmelse bör införas i Utlänningslagen som stadgar att barnets
offentliga biträde skall vara närvarande när barnet hörs.
Barnets bästa och uppehållstillstånd
Utlänningsnämndens inställning utgör ett mycket stort
problem vad gäller beaktandet av barnkonventionen i
utlänningsärenden. Nämnden använder sig av följande
standardformulering i de ärenden där barnkonventionen
åberopats:
"Vad gäller tillämpningen av FN:s konvention om barnets rättigheter har
nämnden anfört följande i beslut den 10 mars 1995 (se Utlänningsnämnden-
praxis, UN 274): Sverige har genom ratificering av konventionen iklätt sig en
internationell, folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser.
Det förhållandet att Sverige biträtt en internationell överenskommelse
innebär emellertid inte att denna blir gällande rätt. Domstolar och
förvaltningsmyndigheter är därför inte bundna av konventionens regler som
svensk lag. Ett godkännande föregås emellertid av en undersökning av
överenskommelsens förenlighet med svensk rätt. I den mån den svenska
lagstiftningen inte anses stämma överens med vad som sägs i
överenskommelsen vidtas sådana lagändringar som anses erforderliga för att
Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt överenskommelsen.
Förhållandet mellan utlänningslagstiftningen och barnkonventionen
behandlades i samband med att riksdagen 1990 godkände konventionen
(prop. 1989/90: 107). Föredragande statsråd uttalade därvid, att Sverige
uppfyller konventionens krav även såvitt avser flyktingbarn (s. 30). UN
finner således att barnkonventionen inte utgör hinder mot att
utlänningslagens regler tillämpas i enlighet med gällande praxis. Nämnden
finner att vad sålunda anförts alltjämt får anses vara gällande."
Artikel 22 i barnkonventionen stadgar att barn som söker flyktingstatus
skall erhålla lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av
tillämpliga rättigheter i barnkonventionen och i andra internationella
intrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som
konventionsstaterna tillträtt. Det innebär att Sverige måste se till att
asylsökande barn får lämpligt skydd vid åtnjutande av sina rättigheter enligt
bl. a 1951 års flyktingkonvention och FN:s tortyrkonvention. Det måste
anses som synnerligen tveksamt om Sverige kan anses ge sådant skydd och
bistånd när viseringstvång av svensk personal vid utländska flygplatser
systematiskt används för att hindra dem som behöver fly från att lämna sina
länder. Politiken har varit framgångsrik i så motto att det nästan upphört att
komma nya asylsökande till Sverige. Tyvärr beror det knappast på att färre
människor behöver fly utan på att vi tillsammans med andra i-länder blivit
allt skickligare på att "täppa till" flyktvägar och skära av de flyendes
livlinor.
Barn som göms
Svenska myndigheter bryter i hög utsträckning mot
asylreglerna i utlänningslagen och våra åtaganden enligt
flyktingkonventionen och FN:s tortyrkonvention. I många
fall hyser de som gömmer sig en välgrundad fruktan för vad
som kan hända dem i hemlandet. Det kan gälla människor
som av politiska skäl torterats i sitt hemland och fruktar att
det skall hända dem igen om de skickas hem.
Det som är viktigast för att förebygga att människor gömmer sig undan
verkställighet av avvisningsbeslut är att myndigheterna börjar tillämpa
gällande lagstiftning på området korrekt. Det skulle ge effekten att fattade
beslut accepteras och respekteras i mycket högre utsträckning än idag.
Miljöpartiet anser även att gömda flyktingar skall ges amnesti efter två år
såvida inte synnerliga skäl talar däremot. Vi anser även att statslösa familjer
skall ges amnesti, och att amnesti bör ges i de fall där avvisning medför
familjesplittring
Avslutning
Möjligheter att ta fingeravtryck bör begränsas till de fall där
misstanke om brott föreligger, eller om annan välgrundad
anledning av betydelse för asylprövningen finns.
Fingeravtryck ska inte tas på barn under 18 år om inte
särskilda skäl föreligger.
Vad gäller LVU ska inte Utlänningsnämndens avvisningsbeslut kunna
upphäva socialnämndens och länsrättens omhändertagande av barn. Det
innebär att om barnexpertis ansett att barnets situation är så allvarlig att
barnet omhändertagits ska det inte kunna avvisas tillsammans med föräldern/
föräldrarna som åtminstone tillfälligtvis inte kunnat ha vårdnaden om barnet.
Barn ska dessutom aldrig kunna tas i förvar. Stor hänsyn ska tas till längden
av vistelsen i Sverige, när det gäller vuxna, men i all synnerhet när det gäller
barn. Efter två års vistelse ska permanent uppehållstillstånd beviljas såvida
inte synnerliga skäl föreligger.
Den mycket allvarliga rasism och främlingsfientlighet som förekommer i
Sverige har ännu inte lett till att regeringen presenterat några förslag mot
densamma. Obestämdheten har varit påtaglig i Justitiedepartementet. Till en
början ansåg justitieministern att några förändringar i lagstiftningen inte var
behövliga. Nu verkar det som om statsrådet är av en annan uppfattning,
ovisst dock vilken. Att vidta kraftfulla åtgärder mot nynazistiska, rasistiska
och främlingsfientliga krafter är den mest angelägna frågan på det
invandrarpolitiska området. Det är främst skyddet mot organiserad etnisk
förföljelse som måste stärkas.
Miljöpartiet vill ha en generös, humanistisk och solidarisk asylpolitik, och
vi vill ge dem som söker asyl i Sverige en rättvis behandling.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen i sin helhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljöflyktingar, homosexuella och andra som förföljs på grund
av sitt kön kan föras in under begreppet konventionsflyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skyddsbegreppen de facto-flyktingar och krigsvägrare skall
kvarstå,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stor generositet vad gäller humanitära uppehållstillstånd skall
gälla,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Schengenmedlemskap,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att viseringar inte skall användas för att reglera invandringen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att åldern för anknytning inte generellt skall sänkas från 20 till 18
år,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
anhörigbegreppet vidgas i enlighet med vad i motionen anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om att
grundregeln vid anknytning blir att den berörde/a kan söka uppehållstillstånd
under sin vistelse i Sverige,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att om
verkställigheten fördröjs under mer än sex månader skall beslutet upphävas
och uppehållstillstånd beviljas i enlighet med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även nya ansökningar skall kunna överlämnas till regeringen
och att således detta tillägg i 7 kap. 11 § inte skall göras,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Statens invandrarverk och Utlämningsnämnden inte skall
förklara asylärenden vilande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansökningar om förlängda uppehållstillstånd bör tas upp till
behandling i de fall det krävs,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör
införas en längsta vistelsetid, högst två år, innan uppehållstillstånd beviljas
i
enlighet med vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att återkallelse
av tillstånd inte skall få väckas senare än efter två år i enlighet med vad i
motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även tidsgränsen i 2 kap. 11 § andra stycket bör sänkas till två
år,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
flyktingärenden bör avgöras vid domstolar i enlighet med vad i motionen
anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ingen kan avvisas med skälet att han eller hon eventuellt
kommer att begå brott,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn inte skall kunna tas i förvar såvida inte synnerliga skäl
föreligger,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hänvisning till flyktingalternativet inte skall användas vid
avvisningsbeslut,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om "the benefit of the doubt",
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hänvisning till definitionen av begreppet flykting,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att olika relevanta artiklar införs i utlänningslagen,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en bestämmelse bör införas i utlänningslagen som stadgar att
barnets offentliga biträde skall vara närvarande när barnet hörs,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om artikel 22 i barnkonventionens stadgar,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även gömda barn bör gå in under tvåårsregeln,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att av/utvisning i möjligaste mån inte skall leda till
familjesplittring,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tagande av fingeravtryck bör begränsas i enlighet med vad i
motionen anförts,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att LVU skall väga tyngre och ges företräde framför
utlänningslagens beslut om avvisning,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Invandrarverket inte skall kunna avvisa flyktingar på grund av
felaktiga uppgifter om de haft permanent uppehållstillstånd i tre år eller
mer.
Stockholm den 25 september 1996
Ragnhild Pohanka (mp)
Thomas Julin (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Eva Goës (mp)