En humanare bedömning av asylsökande kurder från Turkiet
Det är ingen nyhet att den turkiska staten ständigt begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är ett oomtvistligt faktum att den turkiska statens försök att lösa medborgarnas säkerhet med repression mot oliktänkande inneburit att tusentals oskyldiga människor har fängslats och avrättats. Tortyr används regelmässigt mot människor som fängslas för såväl vanlig kriminalitet som politiska brott.
I en helt nypublicerad rapport, Turkey - No security without human rights, ger Amnesty International nya bevis och vittnesbörd om att Turkiet har lång väg kvar att gå innan landet kan kallas en demokrati. Rapporten baseras på information från många olika källor inklusive vittnesbörd från offer för övergrepp och deras familjer, vittnen och advokater, medicinska rapporter och juridiska dokument, m.m. Amnesty International är en världsomfattande organisation för mänskliga rättigheter som har stor trovärdighet. Faktamaterial i denna motion är hämtat från ovan nämnda rapport.
Rapporten ger en skrämmande bild av den tortyr, de utomrättsliga avrättningar och "försvinnanden" som det turkiska folket och framför allt det kurdiska folket utsätts för av regeringens säkerhetsstyrkor. Övergrepp, som rutinmässigt förnekas, döljs eller rättfärdigas av regeringen. 1994, när inrikesministern konfronterades med oavvisliga rapporter om att regeringsstyrkor brände byar, försökte han först föreslå att det var byborna som själva tänt eld på sina hus, därefter att det var PKK-gerilla utklädd till regeringssoldater som förstört byarna.
"Inte ens om jag såg med egna ögon att staten brände en by skulle jag tro det", sade premiärministern Tansu Ciller, när hon fick berättat för sig att soldater understödda av helikoptrar hade förstört en by.
Trots att Turkiet har en av världens mest sofistikerade tidnings- och förlagsindustrier och nyligen sände upp en egen kommunikationssatellit, ställs teveproducenter och musiker inför militärdomstolar, fängslas akademiker och författare och förbjuds tidningar som vågar ifrågasätta regeringens metoder. Ett av de mer uppmärksammade fallen är Turkiets kanske mest kände författare Yasar Kemal, som i mars 1996 fick ett 20 månaders fängelsestraff för att i en artikel ha fördömt regeringens politik i sydöstra Turkiet, dvs Kurdistan.
Kurder drabbas hårdast
Värst utsatta för regeringens terror mot oliktänkande är de uppskattningsvis 12 miljoner kurderna i sydöstra Turkiet. Mer än tjugo år av nästan konstant politiskt våld har bidragit till en minskad respekt för mänskliga rättigheter. I princip pågår det ett inbördeskrig, där som alltid civilbefolkningen drabbas hårt.
Med hänvisning till artikel 8 i antiterrorlagen har skaran av författare, politiker, förläggare, fackliga ledare, m.fl. som dömts till långa fängelsestraff ständigt ökat. Den "reformering" av artikel 8 som gjordes i oktober 1995 var av kosmetisk karaktär och har inte förändrat situationen märkbart.
Under 1990-talet har repressionen ökat liksom antalet utomrättsliga avrätt- ningar. Fler än 1 000 människor har avrättats på gatan av säkerhetsstyrkor som opererar i små grupper. Många av offren har varit medlemmar av det officiellt lagliga partiet HADEP. I västliga media uppmärksammades de kurdiska parlamentariker som i mars 1994 fråntogs sin parlamentariska immunitet och fängslades.
Byvaktssystemet är kurdernas moment 22
Invånarna i de kurdiska delarna av Turkiet lever i en hopplös moment 22-situation på grund av inbördeskriget mellan den turkiska regeringen och PKK. De flesta offren för utomrättsliga avrättningar är vanliga bybor, som inte vill delta i det av regeringen inrättade civila "byvakt"-systemet. Byvaktssystemet organiserades formellt som ett skydd mot PKK, men har övergått till att bli en del av repressionen eftersom byarna istället bränns och människorna dödas av säkerhetsstyrkorna.
Systemet startade i mitten av 1980-talet för att byvakter skulle skydda den egna byn. Numera utgör de 55 000 byvakterna en form av en halvmilitär styrka som opererar mot andra byar och även gör raider in i Irak. I teorin är medlemskap i byvakten frivilligt, men i praktiken utsätts byborna för ett omöjligt val. Av (en högst berättigad) rädsla för att bli dödad av PKK, som betraktar kurder som ingår i byvakten som svikare, vill man inte ingå i byvakten. Men detta tas då till intäkt för att man stöder PKK vilket leder till repressalier, tortyr och avrättningar av säkerhetsstyrkorna. Med andra ord: hur man än gör så riskerar man tortyr och avrättning.
Om vi åker tillbaks till vår by, kan vi föda våra djur och se till våra familjer. Regeringen kanske låter oss åka tillbaks mot att vi arbetar för dem som "byvakter". Om vi accepterar det kommer PKK-terroristerna att attackera oss och om vi inte gör det kommer terroriststyrkorna att attackera oss. Det enda vi vill är att terroristerna och säkerhetsstyrkorna låter oss vara ifred. Vi vill bara leva ett värdigt liv.
Citat ur Amnesty Internationals senaste Turkietrapport. Egen översättning.
Till denna verklighet utvisas regelmässigt turkiska kurder från Sverige. Det är ett oavvisligt krav att Sveriges regering måste ompröva sin flyktingpolitik när det gäller turkiska kurder. Detta har hittills inte skett. Istället hänvisar Utlänningsnämnden allt oftare till det så kallade "inre flykt"- alternativet när man utvisar kurder från Sverige. Med inre flykt menas att en asylsökande utvisas till sitt eget land med motivet att man kan hålla sig undan i hemlandet. Så försvarar Utlänningsnämnden till exempel att kurder utvisas till Turkiet med att det går att hålla sig undan i Istanbul. Detta är inte sant. Även i de stora städerna genomför säkerhetsstyrkorna regelrätta raider. Sedan 1991 har 87 människor dödats i Ankara, Istanbul och Adana under förevändning att de tillhörde väpnade oppositionsgrupper. Även om det i vissa fall varit så, har det också visat sig att säkerhetsstyrkor öppnat eld utan att ge den förmenta oppositionen möjlighet att ge upp. Det finns mycket sällan bevismaterial och det tas nästan aldrig fångar vid dessa raider utan människor dödas och bevismaterial försvinner.
Tosun och Sincari, två exempel
Hasan Tosun, som är kurd, kom till Sverige i slutet på 1980- talet. Han flydde till Sverige eftersom hans bror bor här och har uppehållstillstånd. Han flydde från Turkiet eftersom hans politiska verksamhet gav honom anledning att frukta för sitt liv. Två av Hasans släktingar avvisades från Sverige 1993. De greps omedelbart vid hemkomsten och fördes till fängelse respektive försvann. De har inte hört av sig till anhöriga sedan dess. Hasans lillebror och brorson är försvunna i Turkiet. En annan bror är svårt invalidiserad efter att ha blivit torterad av militären. En släkting är avrättad och en sitter i fängelse. Militären har bränt hans hus. Listan kan göras längre. Men trots att detta bevisligen har hänt får Hasan inte stanna i Sverige! Nu tillhör han den växande skara flyktingar som gömmer sig i Sverige i ett förtvivlat hopp om att de svenska myndigheterna ska visa större humanitet. Hasan har bott i Sverige i snart sju år.
Det andra fallet gäller familjerna Sincari, vars brutala utvisning och de brott som då begicks mot FN:s barnkonvention, skakade Sverige. Två fäder och en bror lyckades undgå utvisningen och håller sig också gömda. Resten av familjen lever under svåra förhållanden i Diyarbakir. Med den svenska regeringens goda minne splittras en familj och tvingas leva åtskild. "De törs bara vara ute när vi från Sverige hälsar på dem", var rubriken på ett reportage i Västerbottens Folkblad den 2 oktober. Tidningen har tillsammans med två ungdomar från Åsele tillbringat en vecka i familjernas hem i Diyarbakir. Familjerna har det svårt och är helt beroende av det understöd de får från Sverige. Skolgången fungerar inte för barnen och rädslan för de turkiska myndigheterna finns kvar. I Sverige gömmer sig två pappor och en bror.
Ingen, absolut ingen väljer att leva gömd i månader om det inte finns berättigade skäl att frukta för sitt liv om man återvänder. Med den aktuella rapport som Amnesty International lämnat detta år framstår det med önskvärd tydlighet att rädslan är befogad. Det är förenat med livsfara att återvända till Turkiet. Hasan Tosun måste få stanna i Sverige. Familjerna Sincari måste få möjlighet att komma tillbaks och återförenas. Alla turkiska kurder som varit i Sverige under flera år måste få möjlighet att få sin sak prövad än en gång, med utgångspunkt i att de talar sanning och att rädslan att återvända är befogad. All dokumentation måste ses i ett samlat sammanhang.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om turkiska kurders möjlighet att ånyo få sin sak prövad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid en sådan prövning all dokumentation måste ses i ett sammanhang.
Stockholm den 10 oktober 1996
Maggi Mikaelsson (v)