med anledning av prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv
Inledning
Vänsterpartiet anser att direktiven till Flyktingpolitiska
kommittén i avgörande delar utgick från felaktiga
förutsättningar. Detta har fått mycket negativa konsekvenser
för den föreliggande propositionen. Det är nämligen inte
riktigt att många trots svaga asylskäl fått stanna i Sverige.
Det är i och för sig olyckligt att många beslut om
uppehållstillstånd grundats på olika tidsförordningar, men
detta sammanhänger med att myndigheternas
asylbedömningar i många fall varit så hårda att det inte varit
möjligt att verkställa avvisningarna. Detta har fått allvarliga
följder i form av ökad främlingsfientlighet eftersom signalen
till allmänna opinionen varit att många fått stanna på grund
av lång vistelsetid i Sverige, trots att de rätteligen bort få
stanna på grund av de politiska skäl de anfört. Sålunda har en
stor del av de bosnier som fått stanna i Sverige på grund av
ett regeringsbeslut i juni 1993 felaktigt fått tillstånd på
humanitära grunder trots att de rätteligen skulle ha haft
flyktingstatus.
Antalet asylsökande har minskat snabbare i Sverige än i något annat EU-
land jämfört med toppåret 1992 då 84 000 personer sökte asyl i Sverige. I år
beräknas siffran bli ca 5 000. Det beror knappast på att så mycket färre
människor tvingas fly utan på att vi blivit allt skickligare på att täppa till
flyktvägarna.
Ett lands asylpolitik är en god indikator på hur grundläggande värderingar
som humanism, medmänsklighet och principen om alla människors lika
värde respekteras. Att neka en asylsökande skydd trots att det finns risk för
kränkningar av den asylsökandes mänskliga rättigheter visar också att man
inte tillmäter hans/hennes människovärde större vikt.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt
förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat
sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter
utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industri-
länderna.
Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att
människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grund-
läggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider
eller inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av flyktingströmmar.
Social och ekonomisk nöd och även miljökatastrofer orsakar migrations-
strömmar. Den största delen av denna migration äger rum mellan olika u-
länder. Världsbanksfinansierade stora dammprojekt bidrar till att driva bort
många människor från sina hem. U-ländernas stora skuldbörda till i-länderna
och dessas ofta protektionistiska handelspolitik är andra viktiga faktorer som
har del i den problemfyllda situation i vilken många u-länder befinner sig.
Men det är ändå så att fattigdom inte är en orsak till att en massiv ström av
människor sökt sig till norra Europa.
Som det konstateras också i propositionen, kommer de asylsökande, som
tagit sig till Sverige, från länder där det förekommit omfattande våld och
kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utredningarna
De två parlamentariska utredningar - vars betänkanden utgör
en viktig del av det material denna proposition bygger på -
har genomförts under en oacceptabel tidspress. Det har fått
den tämligen förödande konsekvensen att utredningarna inte
hunnit undersöka hur utlänningslagen och för Sverige
bindande konventioner som FN:s tortyrkonvention, 1951 års
flyktingkonvention och FN:s barnkonvention tillämpas i
praxis av våra myndigheter. Det borde vara en absolut
förutsättning att en undersökning av hur utlänningslagens
skyddsregler tillämpas i praktiken görs innan förslag läggs
om långtgående inskränkningar i reglerna om rätt till asyl.
Den kända människorättsorganisationen Human Rights Watch offentlig-
gjorde i september en rapport om svensk asylpolitik. Den 34-sidiga rapporten
innehåller utomordentligt allvarlig kritik mot den förda asylpolitiken, som
organisationen på ett antal punkter anser strida mot Sveriges internationella
åtaganden beträffande mänskliga rättigheter. En jämförelse mellan rapporten
och den föreliggande propositionen ger vid handen att de kritiserade
förhållandena bara på någon enstaka punkt rättas till genom regeringens
förslag. Vi väljer här ut några exempel på missförhållanden påpekade av
Human Rights Watch som inte berörs av propositionen.
Avvisningar till "första asylländer - säkra tredje länder" som inte
undertecknat flyktingkonventionen och som inte har en asylprocedur i
enlighet med FN:s flyktingkommissariats standard och till vilken den
asylsökande får tillträde.
Förvar som varat mer än tre dygn och där den förvarstagne i strid mot
rättshjälpslagen inte får offentligt biträde.
Avvisningar med omedelbar verkställighet till andra länder än sådana där
det inte finns mer än en obetydlig risk för förföljelse eller risk för liv eller
frihet.
Dröjsmål med förordnande av offentligt biträde.
Avsaknad av rätt att kvarstanna i landet i avvaktan på avgörandet av ett
överklagande i ärenden med omedelbar verkställighet.
Förvarstagna enligt utlänningslagen placeras bland kriminella på häkten.
Konventionsstatus enligt flyktingkonventionen ges ej för dem som hyser
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet.
Myndigheterna åläggs inte att tolka flyktingkonventionen i enlighet med
FN:s flyktingkommissaries handbok och exekutivkommitténs rekommen-
dationer.
Myndigheterna fäster orimlig vikt vid mindre ändringar i eller komplette-
ringar av den asylsökandes berättelse efter det första förhöret.
De svenska myndigheterna visar naivitet eller önsketänkande om
förhållandena i de asylsökandes hemländer.
Grunder för
migrationspolitiken
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om att det krävs
en helhetssyn på migrationspolitiken. Det ställs krav på
samverkan mellan bl.a. utrikes-, säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken. Det är naturligtvis oerhört viktigt att
Sverige - samtidigt som vi ger skydd åt dem som riskerar
förföljelse eller att drabbas av väpnade konflikter - arbetar
för att minska klyftorna i världen och att förebygga konflikter
och katastrofer innan de utvecklas till humanitära tragedier.
Mycket av det som sägs i propositionen om förebyggande
insatser och globala åtgärder är sympatiskt och lätt att hålla
med om. Men de svåra avgörande frågorna glider man förbi
med lätt hand. Nästan alla kan hålla med om vikten att på ett
tidigt stadium ingripa och förebygga konflikter. Här finns
emellertid problem med varje lands nationella suveränitet.
Det pågår en utveckling i riktning mot ökad acceptans för
olika typer av "humanitär intervention" från det
internationella samfundet för att skydda mänskliga
rättigheter. Dessa högaktuella frågor berörs knappast alls i
propositionen.
Den internationella vapenhandelns betydelse som bidragande faktor
bakom uppkomsten av flyktingströmmar behandlas bara på några rader i
propositionen. Denna diskretion motsvarar inte alls vapenhandelns stora
betydelse.
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnade ett material till
Flyktingpolitiska kommittén, som belyser sambanden mellan internationell
vapenhandel och flyktingströmmars uppkomst. Cirka 90 procent av världens
flyktingar är på flykt undan krig. Kan krigen förhindras försvinner de stora
flyktingströmmarna. De rika staterna är sällan i krig men bidrar till dessa
genom att exportera vapen. Så var det t.ex. västmakterna som genom att
beväpna Saddam Hussein gjorde Iraks angrepp på Kuwait möjligt.
Föreningen har också funnit att 65 procent (201 000 personer) av dem som
mellan 1983 och 1994 sökte asyl i Sverige var på flykt från tio krigförande
länder dit svenska företag under samma period exporterat krigsmateriel. De
aktuella länderna är Ex-Jugoslavien, Iran, Irak, Turkiet, Syrien, Peru,
Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan och Indien. I de flesta fallen har regeringen
godkänt vapenexporten, i några fall har företagen levererat komponenter eller
smugglat krigsmaterielen.
Från moralisk utgångspunkt är det svårt att komma ifrån att Sverige måste
anses ha ett särskilt ansvar för flyktingströmmar som uppkommer i länder
som tidigare importerat vapen från Sverige. Vänsterpartiet kräver en
successiv avveckling av den svenska vapenexporten och att Sverige i
internationella fora ständigt för fram de förödande konsekvenserna av den
internationella vapenhandeln och nödvändigheten att åtminstone ställa den
under ökad kontroll.
Europeiskt samarbete
Det finns stor anledning till oro över tendenserna till extremt
hård asyl- och invandringspolitik i de flesta EU-länder,
inklusive vårt eget. Om Schengenavtalet blir en del av EU:s
regelverk minskar möjligheterna för medlemsländerna att
föra en human och solidarisk politik. Risken är stor att även
asyl- och flyktingpolitiken harmoniseras nedåt, med de minst
generösa länderna som norm. Samtidigt som vi avvisar
Schengenavtalet anser vi att ett internationellt samarbete är
nödvändigt. Internationella överenskommelser behövs för att
snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela ansvar och
kostnader samt organisera återvändandet.
Flyktingkonventionen
Regeringen uttalar i propositionen att konventionen skall ges
en vidare tolkning än idag. Det är mycket oklart vad det kan
komma att betyda i praktiken. Flyktingpolitiska kommittén,
vars förslag gick i samma riktning men innehöll mer
långtgående uttalanden om en mindre restriktiv tolkning av
flyktingbegreppet än vad propositionen gör, ansåg att
andelen konventionsflyktingar skulle fördubblas om
kommitténs förslag genomfördes. Eftersom andelen erkända
konventionsflyktingar vid den tidpunkten låg på cirka en
procent skulle det innebära att i stället två procent räknas
som flyktingar. I flertalet med Sverige jämförliga
industriländer får mellan femton och tjugo procent av de
asylsökande flyktingstatus, en andel som av FN:s
flyktingkommissariat anses vara normal vid en korrekt
tillämpning av flyktingkonventionen.
Utlänningsnämnden, som är den instans som skall lägga fast praxis i
utlänningslagens tillämpning, ansåg i sitt remissvar att Flyktingpolitiska
kommitténs förslag snarast överensstämde med gällande rätt och att det var
tveksamt om förslaget innebar någon utvidgning av flyktingbegreppet. Det
finns därför skäl att ifrågasätta om propositionen, vars förslag på denna
punkt överensstämmer med kommittéförslaget, verkligen kommer att
innebära någon utvidgad tolkning av konventionen.
Det är bra att det görs klart att konventionens skyddsbestämmelser skall
tillämpas oavsett vem som förföljelsen utgår från och även när det inte finns
någon statsmakt i ett land. Den dåvarande borgerliga regeringen riktade ett
hårt slag mot konventionen när den i juni 1993 i ett praxisskapande beslut
förklarade att det - för att flyktingskäl skall kunna föreligga - krävs att
"staten medvetet underlåter att skydda invånare från övergrepp". Detta
strider mot en riktig tolkning av konventionen och har fått till följd att bara
ett fåtal av dem som flytt från Bosnien fått asyl. Det är bra att detta nu
rättas
till, men det är samtidigt obegripligt att Sverige inte utnyttjade sin möjlighet
att stoppa EU från att anta en s.k. gemensam ståndpunkt som ansluter till den
felaktiga tolkning som gjordes av den förra regeringen.
Förföljelse på grund av kön
eller homosexualitet
Enligt propositionen skall förföljelse p.g.a. kön eller
homosexualitet inte falla under flyktingkonventionens
flyktingbegrepp. Regeringen anser att det är en för vidsträckt
tolkning att anse att kvinnor eller homosexuella skulle kunna
utgöra "viss samhällsgrupp".
Det är häpnadsväckande att regeringen som ett argument anför:
"Diskussionerna hittills inom EU tyder emellertid inte på att flertalet EU-
länder nu skulle vara beredda att stödja en sådan tolkning." På sidan innan i
propositionen konstaterar regeringen att EU:s gemensamma ståndpunkt inte
hindrar ett enskilt medlemsland att tillämpa vidare regler. Regeringen måste
m.a.o. tagit aktiv ställning vad gäller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet och ansett att detta inte är en prioriterad fråga att driva i EU.
Däremot anser regeringen att EU-länderna ligger efter vad gäller avgasregle-
ring av småbåtar och har för avsikt att gå före i den frågan.
Om förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet behandlas i en särskild regel
kommer det att innebära fortsatt särbehandling. Den rättsliga ställningen blir
svagare. I dag har länder som Irland, USA och Kanada beslutat att kvinnor
och homosexuella skall gå in under flyktingkonventionen. Med hänvisning
till förföljelsen i de nazistiska koncentrationslägren har Tyskland beslutat att
betrakta homosexuella som en viss samhällsgrupp. Om det så småningom
blir en allmänt accepterad tolkning av konventionen att förföljelse p.g.a.
könstillhörighet eller sexuell läggning innefattas blir det ett globalt
genomslag för detta. Särskilda regler i svensk lagstiftning kommer inte alls
att ge samma internationella genomslag.
Vänsterpartiet anser att förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet skall
falla under flyktingkonventionens flyktingbegrepp. Vi noterar dock med
tillfredsställelse att regeringen tagit till sig delar av Vänsterpartiets
argument
vad gäller dem som utsätts för förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet,
nämligen att de som får uppehållstillstånd enligt 3 kap 3 § 3 inte skall vara
beroende av Sveriges ekonomi och kommer att erhålla ålderspension. Frågan
är då varför Sverige inte kan ta steget fullt ut och ge dessa grupper det skydd
det skulle innebära att falla under flyktingkonventionens flyktingbegrepp.
Svenska
invandringsmyndigheters
kvinnokunskap
Kunskap om situationen för kvinnor i olika länder är
nödvändigt för att svenska invandringsmyndigheter ska
kunna fatta humana och rättvisa beslut. Det krävs också
insikt om att kvinnors situation i många stycken skiljer sig
från mäns. Detta blir t.ex. påtagligt vad gäller rapporter från
ambassaderna, vad gäller länderkunskapen. Att veta att en
iransk kvinna som begärt skilsmässa i Sverige, inte betraktas
som skild enligt iranska traditioner, eftersom det i Iran enbart
är mannen som har rätt att begära skilsmässa, är en väsentlig
kunskap av avgörande betydelse när invandringsmyndigheten
kräver giltig passhandling, eftersom i det här fallet iranska
ambassaden är ett stycke Iran i Sverige.
Regeringen säger i propositionen att "en kombination av olika trakasserier
och inskränkande åtgärder kan utgöra grund för flyktingskap även om varje
åtgärd för sig inte gör det." Att jämställa t.ex. systematisk våldtäkt,
offentlig
piskning för att man vägrar bära slöja eller stening till döds p.g.a. otrohet
med trakasserier visar på en gigantisk kunskapsbrist som - för att kvinnors
mänskliga rättigheter ska respekteras - måste avhjälpas.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen med det snaraste bör utbilda
både sig själv och invandringsmyndigheterna i kvinnokunskap. Regeringen
bör också avkräva ambassaderna att de i sina rapporter även särskilt
rapporterar om kvinnornas situation i respektive land. Sverige har ratificerat
FN-konventionen om avskaffandet av all diskriminering av kvinnor.
Vänsterpartiet anser därför att den svenska utlänningslagstiftningen måste
analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv.
Tillämpningsfrågor
Propositionen förbigår med tystnad de "tekniker" som
Utlänningsnämnden och Invandrarverket begagnar för att
undvika att tillämpa skyddsreglerna i utlänningslagen och
relevanta konventioner som flyktingkonventionen och
tortyrkonventionen. Sålunda framförde t.ex. FN:s
flyktingkommissariat vid ett möte med Flyktingpolitiska
rådet den 9 november 1994 att den nuvarande svenska
tillämpningen av begreppen "säkert första asylland" och
"inre flyktalternativ" kunde komma att undergräva asylrätten.
Den praxis som utvecklats i fråga om återsändande till första asylland
innebär t.o.m. att återsändande sker till länder som inte tillträtt flykting-
konventionen, som inte har en asylprocedur och som inte ger ett effektivt
skydd.
Det är nödvändigt att det görs fullständigt klart för Invandrarverket och
Utlänningsnämnden att avvisningar till första asylland bara får göras om det
landet:
1. underrättas om att asylbegäran inte prövats i sak i Sverige;
2. garanterar att den asylsökande får sin ansökan behandlad i en reguljär
asylprocedur;
3. har tillträtt och tillämpar flyktingkonventionen och ger effektivt och
varaktigt skydd åt skyddsbehövande.
Inre flyktalternativ kan bara föreligga om de villkor i fråga om skydd mot
förföljelse, rörelsefrihet och möjlighet till försörjning m.m. som Flykting-
politiska kommittén anger är uppfyllda. Dessutom måste villkoret i FN:s
flyktingkommissariats handbok om att det under rådande omständigheter
måste ha varit rimligt att förvänta sig att han/ hon använt sig av ett inre
flykt-
alternativ vara uppfyllt.
Bevisvärdering
En mycket stor andel av de asylsökande vägras skydd med
hänvisning till brister i trovärdigheten. Bevisvärderingen av
de asylsökandes utsagor sker på ett mycket schablonartat
sätt. S.k. dokumentlöshet och utresa från hemlandet med eget
pass har på ett fullständigt orimligt sätt lett till att påståenden
om skyddsbehov avfärdats. Detsamma gäller dröjsmål med
att inge asylansökan. En praxis har här utvecklats som saknar
stöd i lagstiftningen. Det förekommer ofta andra allvarliga
brister i bedömningen av de asylsökandes utsagor. Det är inte
ovanligt med logiska fel i avslagsbesluten eller att
myndigheterna fäster sig vid oväsentligheter och grundar
avslagen på dessa. Det är en utbredd uppfattning hos
asylsökandes juridiska ombud och hos frivilligorganisationer
att svensk asylrätt undergrävts av en rad tekniker och
tumgrepp, som rättstillämpande myndigheter använder för att
avslå ansökningarna.
Torterade asylsökande
Den andel av de asylsökande som erkänns som konventions-
eller de factoflyktingar har sjunkit dramatiskt de senaste åren
utan att det finns något som tyder på att asylskälen generellt
blivit svagare. Det är numera nästan rutin att asylsökande
med läkardokumenterade tortyrskador skickas tillbaka till
sina bödlar efter beslut av Invandrarverket och
Utlänningsnämnden. Detta ledde i maj till att Sverige fälldes
för brott mot FN:s tortyrkonvention. Beslutet har en oerhört
stor principiell betydelse för Sverige eftersom kommittén
helt avfärdade Utlänningsnämndens sätt att motivera
beslutet. Eftersom Utlänningsnämnden regelmässigt
använder samma motivering för att avslå asylansökningar
från torterade människor tycks vi här stå inför problemet att
Sverige systematiskt bryter mot tortyrkonventionen. Våldtäkt
och tortyr utförd av företrädare för statsmakten skall enligt
Vänsterpartiet alltid utgöra skäl för asyl.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med ytterligare en förändring av
lagtexten i 3 kap 2 § utlänningslagen för att tydligare göra klart för
myndigheterna att tolkningen av flyktingbegreppet skall göras vidare. Det har
redan i tidigare lagstiftningsärenden gjorts bestämda propositionsuttalanden
om en generös tolkning av konventionen; detta har inte på något sätt hindrat
myndigheterna från att göra tolkningen alltmer restriktiv för att slutligen i
det
närmaste försätta konventionen ur tillämpning. Därför föreslår vi ett nytt
andra stycke i 3 kap 2 § utlänningslagen med följande lydelse:
Med förföljelse avses allvarliga kränkningar av utlänningens mänskliga
rättigheter såsom de definierats i de konventioner i detta ämne som Sverige
tillträtt och som anges i en bilaga till utlänningslagen.
I propositionen sägs beträffande konventionens tolkning bl.a.
att vägledning kan hämtas från flyktingkommissariatets
rekommendationer. Detta är en alldeles för svag skrivning.
Flyktingkommissariatets handbok om konventionen och de
resolutioner som antagits av exekutivkommittén bör tjäna
som vägledning vid fastställande av flyktingskap.
Krigsvägrare
Vänsterpartiet anser inte att bestämmelsen i utlänninglagen 3
kap 3 § bör utgå. Det är bra om tillämpningen av
flyktingkonventionen genom att anpassas till
flyktingkommissariatets handbok gör att vissa krigsvägrare
faller innanför konventionsbegreppet, men detta är inte
tillräckligt. Det finns inget i vår omvärld som tyder på att
denna skyddsregel blivit överflödig, snarare tvärtom. Men
regeln måste också göras tillämplig på inbördeskrig. Det kan
inte vara moraliskt försvarligt att vi vägrar skydd åt dem som
vägrar döda med bl.a. svenska vapen, vilka sålts med goda
vinster av svenska företag och genererat skatteintäkter för
stat och kommuner. Det kan f.ö. noteras att de amerikanska
Vietnamkrigsdesertörerna som välkomnades i Sverige och
fick skydd här, med de föreslagna reglerna skulle vägras
skydd och avvisas. Utlänningslagens regler om skydd för
krigsvägrare kom till just mot bakgrund av erfarenheterna
från Vietnamkriget.
Dödsstraff, kroppsstraff,
tortyr, omänsklig eller
förnedrande behandling
eller bestraffning
Vänsterpartiet stödjer förslaget att en särskild skyddsregel
införs för den som är i fara att straffas med döden eller
kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning. Men det
räcker inte att föra in denna bestämmelse bland
utlänningslagens skyddsregler. Bestämmelsen finns nämligen
redan bland lagens regler om hinder mot verkställighet
liksom i den som svensk lag gällande Europakonventionen.
Detta har inte hindrat våra myndigheter från att systematiskt
bryta mot reglerna, senast manifesterat genom beslutet av
FN:s tortyrkommitté i maj att fälla Sverige för brott mot
tortyrkonventionen. Det är bra att det både i lagtexten och
motivtexten framgår att kravet på bevisning för riskerna att
drabbas av dessa typer av övergrepp måste sänkas. Det bör
införas en bestämmelse om rätt till uppehållstillstånd om
kommittén som övervakar FN:s tortyrkonvention anser att en
avvisning/utvisning skulle innebära brott mot artikel 3 i
konventionen och även i det fall kommissionen eller
domstolen som övervakar den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna anser att en avvisning/utvisning
skulle strida mot artikel 3 eller 8 i konventionen.
De factoflyktingar och
politisk-humanitära skäl
Det har riktats kritik mot bestämmelsen om skydd för de
factoflyktingar för att den är så allmänt hållen att det är svårt
att utläsa dess verkliga innebörd. Det finns visst fog för den
kritiken. Men den nya regeln om skydd för den som flytt
undan en väpnad konflikt eller en miljökatastrof innebär en
stark inskränkning jämfört med nu gällande regler.
Flyktingpolitiska kommittén ansåg att ungefär hälften så
många som i dag skulle få asyl om de nya reglerna gällde.
Med tanke på asylrättens undergrävande genom utvecklingen
i praxis skulle detta i det närmaste vara dödsstöten för
asylrätten i Sverige.
Dessutom är regeln - tvärtemot vad regeringen påstår - synnerligen oklar.
På sidan 99 i propositionen görs en hänvisning till tidigare praxis när det
gäller tolkningen av den nya skyddsregeln för krigs- och miljökatastrof-
flyktingar. Problemet är bara att tidigare praxis snarast kan karakteriseras
som ett motsägelsefullt virrvarr. Det räcker med att peka på hur de som
flydde från krigets Libanon bedömdes av svenska invandringsmyndigheter
vid olika tidpunkter. Den nya skyddsregeln gör inte reglerna tydligare utan
kommer snarast att bidra till att öka förvirringen om vad som är gällande rätt.
I de flesta europeiska länder är det fler utlänningar som får skydd som
någon form av de factoflyktingar än konventionsflyktingar. Det visar att det
finns behov av att anpassa flyktingkonventionen till den förändrade
flyktingsituationen. Ett förslag till ett kompletterande flyktingbegrepp har
lagts fram av European Council on Refugees and Exiles. Förslaget, som
bygger på OAU-konventionens och Cartagenadeklarationens utvidgade
flyktingbegrepp, innebär att den har rätt till asyl som "har flytt från sitt
hemland, eller är ur stånd att återvända dit, eftersom hans/hennes liv,
säkerhet eller frihet hotas på grund av allmänt våld, utländsk aggression, inre
konflikt, massiva kränkningar av mänskliga rättigheter eller andra omstän-
digheter som allvarligt stört den allmänna ordningen".
Sverige bör i EU verka för att denna flyktingdefinition, som redan har ett
betydande stöd i Europaparlamentet, ingår i ett harmoniserat flykting-
begrepp. Innan en sådan harmonisering genomförts bör det utgöra särskilt
skäl att vägra skydd enligt utlänningslagen att Sverige på grund av denna
regel mottagit oproportionerligt många asylsökande av denna grupp jämfört
med övriga EU-länder.
Anhöriginvandring
Vänsterpartiet motsätter sig förslaget att åldersgränsen för
beviljande av uppehållstillstånd för ogifta barn sänks från 20
till 18 år. Vi motsätter oss också att det införs krav på
hushållsgemenskap i hemlandet för beviljande av
uppehållstillstånd till föräldrar som önskar bosätta sig hos
barn i Sverige. Detta skulle leda till besvärliga bevis- och
gränsdragningsproblem, men framför allt skulle det i många
fall leda till humanitära tragedier. Det kan inte heller
accepteras att den s.k. sista länkregeln tas bort. Det skulle
leda till helt oacceptabla humanitära konsekvenser.
Regeringen förbigår med tystnad - liksom Flyktingpolitiska kommittén -
de exempel på en orimligt hård praxis som Röda korset påpekade i en
skrivelse till kommittén. Ett typfall gäller minderåriga barn med en förälder i
Sverige, som bor hos den andra föräldern eller hos en släkting som ansvarar
för barnet. Om situationen förändras och denna person avlider kan barnet stå
utan försörjare eller riskera bli lämnad till någon som det har svagare
anknytning till än föräldern i Sverige. I sådana fall har barnets ansökan om
att få återförenas med föräldern i Sverige avslagits av Invandrarverket. Ett
annat typfall där det meddelas avslagsbeslut gäller minderåriga barn där båda
föräldrarna är döda/försvunna, men där äldre syskon är bosatta i Sverige. Det
måste göras klart från lagstiftarens sida att uppehållstillstånd normalt skall
beviljas om omständigheterna är sådana som i de fall Röda korset angivit.
Uppskjuten
invandringsprövning
Den uppskjutna invandringsprövningen vid äktenskap eller
sammanboende med en person i Sverige bör bibehållas.
Reglerna - så som de framstår i lagen - har en väl avvägd
utformning. Det har emellertid framförts en omfattande och
stark kritik mot hur reglerna tillämpas. Kritiken är mycket
sakligt välgrundad. Det är faktiskt berättigat att tala om en
direkt obstruktion mot lagreglerna både från
Invandrarverkets och från vissa svenska utlandsmyndigheters
sida. Syftet förefaller vara att med alla medel söka hindra
svenska medborgare och andra som har uppehållstillstånd i
Sverige från att ingå äktenskap med medborgare från u-
länder. Det är inte tillfyllest att myndigheterrna själva lämnar
en redogörelse för dessa förhållanden till regeringen. En
oberoende instans måste utreda denna fråga. Utredningen bör
också granska hur den gällande lagstiftningen tillämpats ur
könsperspektiv.
Det har också vid många tillfällen och under mycket lång tid framförts
stark kritik mot att kvinnor som misshandlats av svenska män under den
uppskjutna invandringsprövningen ofta avvisats utan att deras utsatta
situation vid ett återvändande till hemlandet beaktats tillräckligt. Vissa
svenska eller utländska män har kunnat "importera" hustrur flera gånger med
två års returrätt och misshandelsgaranti. Denna fråga borde också utredas av
en oberoende instans.
Det bör införas en regel i utlänningslagen om att inhibition skall beslutas
om Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna har beslutat att
kommunicera med regeringen en anmälan att ett avvisnings- eller
utvisningsbeslut skulle strida mot artikel 8 i den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Viseringspolitik
Av Flyktingpolitiska kommitténs genomgång framgår
mycket klart att viseringsskyldighet har införts eller behållits
för att hindra asylsökande att ta sig till Sverige. Andra
europeiska länder har fört en liknande politik och
asylsökande har härigenom hindrats från att ta sig till Europa
för att söka asyl. Resultatet av denna viseringspolitik är
många människors våldsamma död och ett djupt mänskligt
lidande. Det är naturligtvis ytterst angeläget att regeringen i
EU och andra lämpliga fora verkar för att viseringstvånget
tas bort för så många stater som möjligt.
Transportöransvar
I Sverige är transportöransvaret utformat så att transportören
är skyldig att ersätta staten för kostnaden att transportera hem
en utlänning som vägrats uppehållstillstånd här. I många
länder kan en transportör dessutom straffas med böter.
Ett bötessanktionerat transportöransvar innebär att personal hos flygbolag
tvingas göra asylbedömningar, något de saknar kvalifikationer för. Det skulle
också väcka starka konstitutionella betänkligheter i Sverige eftersom
myndighetsutövning mot enskilda är förbehållen svenska medborgare
anställda av svenska staten. Bortsett från de synnerligen starka konstitu-
tionella invändningarna är det orimligt att personal hos ett privat, vinst-
drivande företag skall göra asylbedömningar vid incheckningsdisken i den
asylsökandes hemland.
Bötesansvar för transportörer strider mot flera internationella instrument
angående skydd för mänskliga rättigheter. Det gäller bl.a. artiklarna 13 p 2
och 14 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 12
p 2 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, artikel 2 p 2 i protokoll 4 till den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och artikel 31 i 1951 års flyktingkonvention.
Det har också visat sig att tillämpningen av bötessystem leder till
diskriminering av passagerare med mörk hudfärg. En annan effekt är att
marknaden för smugglare blir mer lukrativ och att de som tvingas fly måste
betala ännu högre summor till dessa.
Flyktingpolitiska kommittén diskuterade införandet av ett bötessanktione-
rat transportöransvar i Sverige, men lade inte fram något förslag om detta.
Det är angeläget att riksdagen nu slår fast att det inte är aktuellt att införa
bötesansvar för transportörer i Sverige.
Asylvisum
Viseringskrav och sanktioner mot transportföretag hindrar
människor, som behöver internationellt rättsligt skydd, från
att kunna fly från sitt land och nå ett asylland. Detta är en
oacceptabel begränsning i den mänskliga rättigheten att
lämna sitt eget land och att söka asyl. Sverige bör därför -
som Svenska Flyktingrådet har föreslagit i sitt remissvar -
inom EU verka för att det införs ett särskilt "asylvisum",
d.v.s. en tidsbegränsad visering för inresa i syfte att söka
asyl. Ett sådant visum skulle utfärdas om utlänningen kan
göra det antagligt att han/hon har behov av asyl.
Tidsbegränsade
uppehållstillstånd
Vänsterpartiet godtar förslaget om möjlighet för regeringen
att meddela föreskrifter om tillfälligt uppehållstillstånd i en
situation med massflykt. Den maximala tiden för förlängning
om ett återvändandeprogram inletts bör dock vara ett år. Den
sammanlagda maximala tiden för tillfälligt uppehållstillstånd
bör således vara tre år, ej fyra år som regeringen föreslagit.
Därefter skall permanent uppehållstillstånd meddelas.
Avvisning med omedelbar
verkställighet
Avvisning med omedelbar verkställighet är ett institut med
synnerligen allvarliga rättssäkerhetsimplikationer. Detta har
sin grund i att avvisningen verkställs utan hinder av att den
överklagats samt i begränsningarna i rätten till offentligt
biträde. Den utvidgning av möjligheten till avvisning med
omedelbar verkställighet som genomfördes i samband med
att 1989 års utlänningslag antogs bör nu upphävas och en
återgång ske till den regel som gällde före 1989 års
lagändring. Härigenom kan svensk lagstiftning bringas i
bättre överensstämmelse med konklusion nr 8 från
exekutivkommittén hos FN:s flyktingkommissariat och
resolutionen om minimigarantier för asylproceduren som
antogs av EU:s ministerråd den 20 juni 1995.
Hivtestning av asylsökande
Statens invandrarverk erbjuder alla asylsökande frivillig
hivtestning. Men även om testningen formellt är frivillig är
det i den situation en asylsökande befinner sig i svårt att
tacka nej. Mot bakgrund av att varken hivdiagnos eller
utvecklad aids enligt den praxis som regeringen lade fast
genom ett beslut i juni 1994 utgör grund för
uppehållstillstånd bör testningen av asylsökande upphöra.
Det är oetiskt att först ge människor besked om att de bär på
en dödlig sjukdom och sedan bara skicka iväg dem.
Styrning av
rättstillämpningen
Vänsterpartiet anser att de förändringar som föreslås i
propositionen, att regeringen i större utsträckning skall styra
rättsutvecklingen genom förordningar och att regeringens
befattning med enskilda ärenden skall minska, i princip är
riktiga och kan godtas. Däremot bör inte den nuvarande
instansordningen bibehållas. Både Invandrarverket och
Utlänningsnämnden åsidosätter systematiskt både
utlänningslagen och för Sverige bindande internationella
konventioner för att kunna avvisa asylsökande.
Missförhållandena har fortgått så lång tid och är så svåra att
det inte längre är möjligt att återupprätta förtroendet för
dessa myndigheter.
Den mest näraliggande lösningen vore att låta asylärendena handläggas av
förvaltningsdomstolarna, d.v.s. länsrätten i första instans och kammarrätten i
andra instans. Då kommer det att finnas utmärkta förutsättningar för
muntliga förhandlingar och kontradiktoriskt förfarande. En utredning bör
omgående tillsättas för att utreda genomförandet av en sådan förändring.
Rättssäkerhetsfrågor
Ökade inslag av muntlighet
Det är givetvis positivt att inslagen av muntlighet i
handläggningen av asylärenden föreslås öka. Samtidigt måste
det konstateras att det snarast är fråga om "myrsteg" i
riktning mot ett kontradiktoriskt domstolsförfarande. Så
länge Invandrarverket och Utlänningsnämnden handlägger
dessa ärenden lär inga förändringar i reglerna beträffande
ärendenas handläggning på något betydelsefullt sätt förbättra
rättssäkerheten.
Ambassaderna
Det förekommer inte sällan att Sveriges ambassader lämnar
skriftliga rapporter eller yttranden i asylärenden. I en del fall
har dessa utredningar varit av undermålig kvalitet eller givit
uttryck för en förstående inställning till diktaturregimers
övergrepp mot mänskliga rättigheter. Det finns anledning att
ifrågasätta lämpligheten av att använda ambassaderna som
källa i dessa ärenden. En ambassad har ofta svårt att hantera
dessa ärenden och har som huvuduppgift att värna om goda
relationer mellan Sverige och den stat där ambassaden är
belägen och att främja svenska företags marknadspositioner i
den aktuella staten. Det finns goda skäl att liksom Kanada
anse att det föreligger något som närmast kan liknas vid en
situation av delikatessjäv för ambassaderna och att dessa
därför inte bör användas i asylärenden. När det gäller
situationen för de mänskliga rättigheterna i olika länder torde
organisationer som Amnesty International och Human Rights
Watch ha betydligt större sakkunskap än en ambassad.
Straff för organiserande av illegal
invandring
I propositionen föreslås att straffmaximum för den som
organiserar illegal invandring höjs från två till fyra års
fängelse. Det är anmärkningsvärt att propositionen helt
förbigår med tystnad orsakerna bakom den ökande
organiserade illegala invandringen. I själva verket förhåller
det sig ju på det sättet att också den som har fullgoda
asylskäl normalt inte kan ta sig till Sverige på ett formellt
korrekt sätt. Det är regeringen, som genom att använda
visumkrav för att hindra människor att fly själv driver fram
den s.k. människosmuggling över vilken man sedan utgjuter
sina krokodiltårar. Vänsterpartiet motsätter sig den
föreslagna straffskärpningen.
Barn
Regeringen tillkallade den 1 februari 1996 en parlamentarisk
kommitté för att bl.a. klarlägga hur barnkonventionens anda
och innebörd kommit till uttryck i lagstiftning och praxis.
Barnkommittén kunde på grund av tidsbrist inte genomföra sin viktigaste
uppgift, att genomföra en översyn av hur utlänningslagen och dess
tillämpning förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser.
Utlänningsnämnden och
barnkonventionen
Utlänningsnämnden har i sin tillämpning av utlänningslagen
konsekvent bortsett från barnkonventionen. Man har avfärdat
konventionen med följande standardmotivering (t.ex. i beslut
10 mars 1995 publicerat i Utlänningsnämnden Praxis, UN
274):
Sverige har genom ratificering av konventionen iklätt sig en internationell,
folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Det
förhållandet att Sverige biträtt en internationell överenskommelse innebär
emellertid inte att denna blir gällande rätt. Domstolar och
förvaltningsmyndigheter är därför inte bundna av konventionens regler som
svensk lag. Ett godkännande av konventionen föregås emellertid av en
undersökning av överenskommelsens förenlighet med svensk rätt. I den mån
den svenska lagstiftningen inte anses stämma överens med vad som sägs i
överenskommelsen vidtas sådana lagändringar som anses erforderliga för att
Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt överenskommelsen.
Förhållandet mellan utlänningslagstiftningen och barnkonventionen
behandlades i samband med att riksdagen 1990 godkände konventionen
(prop. 1989/90:107). Föredragande statsrådet uttalade därvid, att Sverige
uppfyller konventionens krav även såvitt avser flyktingbarn (s. 30). UN
finner således att barnkonventionen inte utgör hinder mot att
utlänningslagens regler tillämpas i enlighet med praxis.
Utlänningsnämndens synsätt står i konflikt med den
rättsutveckling som skett de senaste tjugo åren genom
avgöranden av Högsta domstolen och Regeringsrätten. En
redogörelse för denna finns t.ex. i Danelius: Mänskliga
rättigheter, femte upplagan, s. 78-83. Nämnden har genom
sitt synsätt starkt bidragit till att barnkonventionen inte blivit
det verktyg för genomförande av barnens rättigheter som är
konventionens syfte.
Inkorporering av barnkonventionen
Barnkommittén tog inte ställning till frågan huruvida
barnkonventionen borde inkorporeras med svensk lag.
Riksdagen avvisade visserligen ett motionsförslag med den
innebörden i december 1995, men grundade sitt beslut på en
missuppfattning om konventionens innebörd. Riksdagen
motiverade nämligen sitt beslut bl.a. med att det skulle gagna
barnen bäst om den nationella lagstiftningen genomgående
har ett barnperspektiv och man därigenom kan gå längre än
om konventionen inkorporeras.
Artikel 41 i barnkonventionen har emellertid följande lydelse: "Ingenting i
denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller
att förverkliga barnets rättigheter och kan finnas i
a) en konventionsstats lagstiftning
b) för den staten gällande internationella rätt.
FN:s övervakningskommitté föreslog 1992 Sverige att inkorporera
barnkonventionen.
Vänsterpartiet anser att barnkonventionen bör inkorporeras. Genom en
sådan åtgärd kommer den att direkt kunna åberopas som gällande lag hos
svenska myndigheter och domstolar. Konventionens status kommer att höjas
och medvetenheten om vikten av att följa dess bestämmelser kommer att
öka. Det förhåller sig naturligtvis även på det sättet att det inte heller idag
går
att säkert fastslå att det inte föreligger någon konflikt mellan nationell
svensk
lag och barnkonventionen. Det finns också av detta skäl anledning att
inkorporera konventionen.
Ensamma barn
Kvaliteten på utredningarna varierar starkt mellan olika
regioner. Det skulle behövas en utvärdering av dessa
utredningar utförd av en oberoende, i asylrättsliga frågor
sakkunnig person eller instans. Den utredning som utfördes
på uppdrag av Flyktingpolitiska kommittén visade att
reglerna om hur dessa utredningar skulle gå till inte följdes.
Invandrarverket har lämnat uppgiften till Barnkommittén att verkets
handläggare, om man upptäcker att ett barn far illa, tar kontakt med de
stödresurser, t.ex. barnpsykolog eller kurator, som finns på förläggningen.
Invandrarverket borde ha tillagt att det nästan helt saknas sådana stödresurser
på förläggningarna. Regeringen bör ge Invandrarverket i uppdrag att göra en
översyn av vilka brister som föreligger i dessa avseenden och komma med
förslag till åtgärdsprogram för att avhjälpa dessa.
Hörande av barn
I propositionen sägs att enligt en kartläggning år 1995, som
Flyktingpolitiska kommittén lät göra, hade Invandrarverkets
råd inte fått full efterföljd i hela verkets organisation vad
gäller barn mellan 12 och 16 års ålder. Den särskilde
utredarens slutsats var i själva verket följande:
Vad gäller SIV:s centrala regler är det uppenbart så att de är väldigt dåligt
förankrade i den praktiska asylhandläggningen, åtminstone på de asylbyråer
som jag besökt. De handläggare som jag pratat med efterfrågade klara och
mer synliga regler om när man skall höra barn och på vilket sätt.
Reglerna i sig uppfyller bara delvis barnkonventionens krav att barn skall
ha rätt att uttrycka sina åsikter. En allvarlig brist, som jag ser det, är att
det
endast är barn som är över 16 år som självständigt får framföra sin berättelse.
Dessutom tycker jag det är märkligt att ett ensamt flyktingbarn skall höras
av utredare med specialkompetens och med en särskild intervjumetodik
medan barn i familj inte får samma möjlighet. Tyvärr har inte heller de
ensamma barnen fått den förmånen eftersom reglerna inte tillämpas.
Det är viktigt att regeringen vinnlägger sig om en korrekt
verklighetsbeskrivning i sina propositioner.
När det gäller utredningen av barns asylskäl bör Invandrarverket utarbeta
detaljerade anvisningar. En god förebild finns i en PM riktad till ledamöterna
i den kanadensiska Immigration and Refugee Board. Kanada har
uppenbarligen hunnit betydligt längre än Sverige på detta område och här
finns stora möjligheter att dra nytta av de kanadensiska erfarenheterna och
kunskaperna. Det bör införas en bestämmelse i utlänningslagen att barnets
offentliga biträde skall vara närvarande när barnet hörs.
Handläggningstiderna
En orsak som på ett avgörande sätt bidragit till långa
handläggningstider för asylärenden är att Invandrarverket
ofta beslutsstoppar alla ärenden från ett visst land. Man gör
det i hopp om att förhållandena i hemlandet skall förbättras
så mycket att det skall bli möjligt att fatta avvisningsbeslut.
Det är inte godtagbart att Invandrarverket förfar på detta sätt
och i realiteten använder sig av något slags tidsbegränsade
uppehållstillstånd utan att ha något lagstöd för detta. I många
andra fall kan avvisningarna inte verkställas på grund av att
hemlandet vägrar att ta emot sina egna medborgare. Det
gäller bl.a. asylsökande från Rest-Jugoslavien; många av
dessa människor har vistats i Sverige mellan tre och sju år.
Andelen där det förekommit självmordsförsök eller psykisk
ohälsa är skrämmande hög. Vi anser att det bör införas en
regel om att den asylsökande som inte inom två år från
ansökan fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som också
verkställts skall få uppehållstillstånd om det inte föreligger
synnerliga skäl eller den asylsökande själv medverkat till
tidsutdräkten.
Förtroendeklyftan
Den förtroendeklyfta som finns mellan beslutsfattare å ena
sidan och bl.a. offentliga biträden och läkare m.fl. å den
andra sidan har näppeligen sin grund i bristande konsekvens
och tydlighet i lagstiftningen som påstås i propositionen. Den
viktigaste orsaken är att tillståndsmyndigheterna bryter mot
lagen beträffande vad som utgör asylskäl och humanitära
skäl. En annan viktig orsak är att advokater, läkare,
psykologer m.fl. yrkesgrupper inte bemöts med den respekt
för sina professionella kunskaper som de förtjänar.
Ett mycket tydligt exempel på hur myndigheterna kränker lagen är
bedömningen av självmordsrisk som humanitärt skäl för uppehållstillstånd. I
propositionen till nu gällande utlänningslag (prop. 1989/90:86 s.149) anges
att självmordsrisk utan ytterligare kvalifikationer utgör skäl för uppehålls-
tillstånd, t.o.m. om det redan föreligger ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut.
Utlänningsnämnden har dock - utan att lagen ändrats - lagt till ytterligare
krav för att uppehållstillstånd skall meddelas (Utlänningsnämnden Praxis UN
6).
Gömda barn
Av propositionen framgår att regeringen har en mycket oklar
uppfattning om orsaken till att många människor gömmer sig
för att avvisningsbeslut inte skall verkställas. Vad som driver
människor att ta detta oerhört svåra steg är främst att de
svenska myndigheterna i stor utsträckning bryter mot
asylreglerna i utlänningslagen och våra åtaganden enligt
flyktingkonventionen och FN:s tortyrkonvention. I många
fall hyser de en välgrundad fruktan för vad som kan hända
dem i hemlandet. Det kan gälla människor som av politiska
skäl torterats i sitt hemland och där risk finns för en
upprepning.
Situationen för de gömda barnfamiljerna är så dramatisk att regeringen
måste utfärda en särskild förordning om att deras ärenden skall prövas på
nytt i en human anda.
Ett mycket allvarligt problem för de gömda gäller tillgången till sjukvård.
De vågar inte anlita sjukvården eftersom vårdgivaren ofta vänder sig till
Invandrarverket för att ta reda på vem som svarar för betalningen.
Invandrarverket larmar då polis som griper vederbörande. Också aborter och
förlossningar genomförs i hemlighet under svåra förhållanden för att undvika
risken för gripande. Erfarna barnmorskor säger att det bara är en tidsfråga
innan det första dödsfallet inträffar i samband med en sådan abort eller
förlossning. Denna fråga måste lösas omgående. En möjlighet kan vara att
göra sådana förändringar i sekretesslagen att den som behöver vård inte
riskerar att tas i förvar och avvisas. Grundskolor bör dessutom göras till en
frizon där barn inte skall behöva riskera förvarstagning och avvisning.
Återkallande av
uppehållstillstånd
Riksdagens beslut 1989 att göra utlänningslagens
bestämmelse om återkallande vid felaktiga uppgifter om
identitet tvingande visar sig nu ha varit mycket olyckligt. Det
drabbar också barn på grund av handlingar av deras föräldrar,
något som från rättsliga utgångspunkter är ytterst tveksamt.
Det finns ingen lagregel som säger att föräldrar kan ljuga för
sina barns räkning. Invandrarverkets policy att sysselsätta
handläggare - som saknar arbetsuppgifter sedan Sveriges
gränser i det närmaste stängts för asylsökande - med att riva
upp beviljade tillstånd är stötande. Det är dessutom ägnat att
underblåsa rasistiska och främlingsfientliga stämningar. Nu
har det meddelats att det särskilda projektet skall läggas ned
vid årsskiftet, men att det istället skall integreras i den
ordinarie verksamheten. Regeringen föreslår ingen ändring
av lagstiftningen, vilket innebär att liknande projekt kan
startas när som helst.
Vänsterpartiet anser att det i utlänningslagen bör införas en bestämmelse
med innebörd att fråga om återkallelse av uppehållstillstånd på grund av
oriktiga uppgifter om identitet inte skall få väckas senare än två år efter
tillståndets beviljande om det inte föreligger synnerliga skäl.
Preskription
Bestämmelsen i 8 kap 15 § utlänningslagen om preskription
av avvisnings- och utvisningsbeslut har under de senaste åren
börjat tillämpas i strid med lagens förarbeten när det gäller
personer som hållit sig gömda. I sådana fall var det enligt
föredragande statsrådet inte uteslutet att - efter att
preskription inträtt - på nytt ta upp frågan om avvisning eller
utvisning. Nu har denna undantagsmöjlighet blivit regel. De
tillämpande myndigheterna bör återgå till att följa
lagstiftarens intentioner.
Förvar
Förvar är en oerhört ingripande åtgärd för den person som
berörs. Motsvarande tvångsåtgärder i annan lagstiftning är
omgärdade med betydande rättssäkerhetsgarantier. I
utlänningsrätten lyser dessa i viktiga avseenden med sin
frånvaro. Förvarsgrunderna är vida och tämligen oprecisa.
Ingen automatisk domstolsprövning är inbyggd. Den
förvarstagne har rätt till offentligt biträde först efter tre dygn.
Det behövs en begränsning och precisering av
förvarsgrunderna. Ett förvarsbeslut bör automatiskt prövas
av länsrätten inom 24 timmar. Den förvarstagne bör ha en
omedelbar rätt till offentligt biträde; när det gäller barn står
nuvarande lagstiftning i direkt konflikt med
barnkonventionens artikel 37 d. I artikeln stadgas: "Every
child deprived of his or her liberty shall have the right to
prompt access to legal and other assistance." I den svenska
översättningen har prompt felaktigt översatts till "snarast".
Den rätta översättningen skall vara "omedelbar". Förvar av
barn bör aldrig få utsträckas till längre tid än 72 timmar.
Det är högst olämpligt att som nu ofta sker tillämpa förvarsreglerna på det
sättet att man undviker att i en familj ta modern och barnen i förvar medan
fadern däremot tas i förvar. Detta är ofta en mer traumatisk händelse än om
hela familjen tas i förvar. Därför bör samma restriktion beträffande
förvarstagande gälla barnets båda vårdnadshavare.
Uppsikt
Det bör göras en undersökning av hur uppsiktsreglerna
används beträffande barn. Det finns exempel på barn vars
skolgång blivit svårt störd på grund av att barnet tvingats
göra långa resor en eller flera gånger i veckan för att fullgöra
en anmälningsplikt.
Tagande av fingeravtryck
och fotografering
Regeringen föreslår att fingeravtryck och fotografi skall tas
av alla asylsökande, fingeravtryck dock bara av den som fyllt
14 år. Syftet anges vara att underlätta identifikation av den
asylsökande och fastställa att ansökan lämnas i rätt land.
Men redan enligt gällande lag finns rätt att ta fingeravtryck
av den asylsökande som inte kan styrka sin identitet.
Förslaget är - med tanke på frågans känslighet ur
integritetssynpunkt - inte godtagbart. Det har heller inte i
propositionen påvisats några belägg för att det skulle
föreligga något verkligt behov av dessa skärpningar. Det
skulle dessutom ytterligare markera skillnaderna i
behandling av medborgare från EU-länder och övriga
invandrare. Vänsterpartiet anser att förslaget om ändrad
lydelse av utlänningslagen 5 kap 5 § bör avslås.
Familjeåterförening
Sveriges ambassader måste ge en helt annan prioritet åt
handläggningen av familjeåterföreningsärenden. I många fall
bryter man mot artikel 10 i barnkonventionen som kräver att
behandlingen av ärendena skall ske snabbt, humant och
positivt. Invandrarverket bryter mot konventionen genom att
uppställa krav på identitetshandlingar som är omöjliga att
uppfylla. Det råder fri bevisprövning i Sverige och
identiteten kan styrkas på åtskilliga andra sätt än genom de
handlingar som Invandrarverket och Utlänningsnämnden
godtar.
Familjesplittring
"Återföreningen" lämnade upplysningar till Barnkommittén
som mycket tydligt visar att svenska myndigheter åtskiljer
föräldrar och barn i strid med artikel 9 i barnkonventionen.
Det handlar ofta om utländska män som har ett
lagakraftvunnet avvisningsbeslut i ett asylärende och som har
barn tillsammans med en svensk hustru eller hustru som i
varje fall har permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Utlänningsnämnden kräver då att mannen skall resa till sitt
hemland för att söka återförening därifrån, trots att man vet
att det många gånger inte är möjligt att resa ut på nytt från
hemlandet.
Det förekommer också att det fattas avvisningsbeslut för män som utövar
en regelbunden och betydande umgängesrätt med sitt barn. Detta gäller också
fall där mannens vandel är helt oförvitlig.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med en lagändring för att säkra
barnets rätt till kontakt med båda sina föräldrar.
Verkställighet
När barn avvisas har man att ta hänsyn inte bara till artikel 3
i barnkonventionen om hänsyn till barnets bästa utan också
till diskrimineringsförbudet i artikel 2. När det gäller
verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge
i 21 kap. föräldrabalken och kapitlets tillämpningsförordning
kan intressanta paralleller dras. I de bestämmelserna anges
att socialnämnden skall underrättas och att medverkande
poliser inte bör använda tjänstedräkt eller fordon som är
särskilt utmärkta som polisfordon.
Det finns inga skäl varför utländska barn, som avvisas, skall behandlas
sämre än barn i vårdnads- och umgängestvister. Därför bör det i utlännings-
lagen tas in regler om avvisning av barn efter förebild av bestämmelserna i
21 kap. föräldrabalken.
Lagen om vård av unga
I propositionen sägs att beslut i enlighet med utlänningslagen
i princip bör ta över beslut rörande enskilda som fattas med
stöd av annan lagstiftning, även omhändertagande med stöd
av LVU. Vänsterpartiet anser att det bör införas en
bestämmelse i utlänningslagen att socialnämndens
godkännande är en förutsättning för att avvisa ett barn som är
omhändertaget med stöd av LVU.
Vänsterpartiet anser inte att det finns underlag - vare sig i propositionen
eller de utredningar den bygger på - för att riksdagen nu skall fatta beslut om
att utlänningslagen skall gå före all annan lagstiftning vid en lagkollision.
Detta är ett utomordentligt långtgående förslag vars konsekvenser f.n. inte
låter sig överblickas.
Förvarslokaler
I propositionen förs vissa allmänna resonemang om att en
förvarstagen utlänning endast i undantagsfall bör få vistas i
polisarrest, häkte eller kriminalvårdsanstalt. Både den
nuvarande regeringen och den föregående regeringen har
många gånger framfört dessa synpunkter. Ändå har ingenting
hänt. Sverige har i stället två gånger utsatts för allvarlig kritik
av Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr samt
omänsklig eller kränkande behandling eller bestraffning för
att man förvarar förvarstagna utlänningar i häkte.
Justitieminister Laila Freivalds kommenterade kritiken med
att den fläckar Sveriges anseende. Vänsterpartiet anser mot
denna bakgrund att riksdagen nu bör anta en ny regel i 6 kap
2 a § utlänningslagen med följande lydelse: En förvarstagen
utlänning får inte tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest om det inte föreligger synnerliga skäl.
Övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft utan några
övergångsbestämmelser. Eftersom de nya bestämmelserna i
lagen innebär kraftiga begränsningar i rätten till skydd och
även i familjeåterföreningen är det helt oacceptabelt att lagen
ges retroaktiv verkan på dessa punkter. De ärenden som
anhängiggjorts innan de nya reglerna träder i kraft måste i
kraft av övergångsbestämmelser handläggas i enlighet med
lagen i dess gamla lydelse.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om utlänningslagens tillämpning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en successiv avveckling av vapenexporten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad kontroll av den internationella vapenhandeln,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om europeiskt samarbete beträffande asyl- och flyktingpolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet skall omfattas
av Genèvekonventionens flyktingbegrepp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens och invandringsmyndigheternas utbildning i
kvinnokunskap,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska utlänningslagstiftningen bör analyseras ur ett
kvinnoperspektiv,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningar för avvisning till ett första asylland,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tortyr och våldtäkt utförd av statsmakten som skäl för asyl,
10. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § utlänningslagen skall tillföras ett
nytt andra stycke med följande lydelse: Med förföljelse avses allvarliga
kränkningar av utlänningens mänskliga rättigheter såsom de definierats i de
konventioner i detta ämne som Sverige tillträtt och som anges i en bilaga till
utlänningslagen.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att FN:s flyktingkommissariats handbok och exekutivkommitténs
resolutioner bör tjäna som vägledning vid fastställande av flyktingskap,
12. att riksdagen beslutar att 3 kap. 3 § utlänningslagen skall behållas med
oförändrad lydelse,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 3 kap. 3 § utlänningslagen också skall tillämpas i situationer
av inbördeskrig,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i
utlänningslagen att skyddssökande får rätt till uppehållstillstånd om de
internationella organ som övervakar tillämpningen av konventionerna funnit
att en avvisning/utvisning skulle strida mot Sveriges åtaganden enligt FN:s
tortyrkonvention eller den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring av
utlänningslagen att den skall ha rätt till asyl som omfattas av det
kompletterande flyktingbegrepp som föreslås i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda skäl att vägra asyl för den som omfattas av den
kompletterande flyktingdefinitionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka i EU för den kompletterande
flyktingdefinitionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgränsen för beviljande av uppehållstillstånd för ogifta barn,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på hushållsgemenskap i hemlandet som villkor för att bevilja
uppehållstillstånd till föräldrar som önskar bosätta sig hos barn i Sverige,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en orimligt hård praxis beträffande minderårigas rätt till
familjeåterförening i Sverige,
21. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en oberoende
utredning angående tillämpningen av reglerna om uppskjuten
invandringsprövning vid äktenskap eller sammanboende,
22. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning
angående avvisningspraxis för kvinnor som misshandlats av sin partner
under pågående invandringsprövning samt "kvinnoimport" från svenska
mäns sida,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att inhibition av avvisnings- eller utvisningsbelut skall
meddelas i ärende hos Europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna i enlighet med vad i motionen anförts,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvenserna av den svenska och europeiska
viseringspolitiken,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om angelägenheten att regeringen i EU och andra lämpliga forum
verkar för att viseringstvånget tas bort för så många stater som möjligt,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bötessanktionerat transportöransvar,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylvisum,
28. att riksdagen beslutar att 2 kap. 4 a § andra stycket 2 skall ha följande
lydelse: Om ett program för att förbereda återvändande inletts innan dess, får
uppehållstillståndet förlängas med ytterligare högst ett år,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgningen av möjligheten till avvisning med omedelbar
verkställighet i 1989 års utlänningslag,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hivtestning av asylsökande,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de svenska ambassadernas roll i asylärenden,
32. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning
beträffande överflyttning av handläggningen av asylärenden till
förvaltningsdomstolarna,
33. att riksdagen avslår förslaget till förändrad lydelse av 10 kap. 5 §
utlänningslagen,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Utlänningsnämndens syn på barnkonventionens betydelse,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag om inkorporering av
barnkonventionen,
36. att riksdagen hos regeringen begär att Invandrarverket skall ges i
uppdrag att föreslå ett åtgärdsprogram för att avhjälpa bristen i stödresurser
för ensamma barn på verkets förläggningar,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det offentliga biträdet skall vara närvarande när ett barn hörs,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
utlänningslagen att den asylsökande som inte inom två år från ansökan fått
ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som också verkställts skall få
uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl eller den
asylsökande själv medverkat till tidsutdräkten,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om självmordsrisk som skäl för uppehållstillstånd,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ny prövning i human anda av gömda barnfamiljers ärenden,
41. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
sekretesslagen att den som har ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut och
behöver vård inte skall riskera att tas i förvar och avvisas vid kontakt med
den offentliga sjukvården,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att grundskolor bör göras till en frizon där barn inte skall behöva
riskera förvarstagning och avvisning,
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att fråga om återkallelse av uppehållstillstånd på grund av
oriktiga uppgifter om identitet inte skall få väckas senare än två år efter
tillståndets beviljande om det inte föreligger synnerliga skäl,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av utlänningslagens bestämmelser om preskription,
45. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att förvarsgrunderna begränsas och preciseras,
46. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att ett förvarsbeslut automatiskt prövas av länsrätten inom
24 timmar,
47. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att förvarstiden för barn aldrig får förlängas utöver 72
timmar,
48. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att samma restriktioner beträffande förvarstagande gäller
båda barnets vårdnadshavare,
49. att riksdagen avslår förslaget i propositionen om ändrad lydelse av 5
kap. 5 § utlänningslagen,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en undersökning av uppsiktsreglernas tillämpning beträffande
barn,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ambassadernas prioritering av familjeåterföreningsärenden,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri bevisprövning i identitetsfrågor hos Invandrarverket,
53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att barns rätt till kontakt med båda föräldrarna säkras,
54. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att avvisning av barn verkställs i enlighet med minst lika
humana principer som verkställigheter jämlikt 21 kap. föräldrabalken,
55. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av
utlänningslagen att det görs till en förutsättning för verkställighet av
avvisning av ett barn som är omhändertaget med stöd av LVU att
socialnämnden givit sitt samtycke,
56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen inte skall ha principiellt företräde framför
annan lagstiftning,
57. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
övergångsbestämmelser i samband med förändringarna i utlänningslagen
som anges i motionen,
58. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2 a § utlänningslagen skall ha följande
lydelse: En förvarstagen utlänning får inte tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller polisarrest om det inte föreligger synnerliga skäl,
59. att riksdagen beslutar att ärenden som anhängiggjorts hos
polismyndighet, Statens invandrarverk eller Utlänningsnämnden före den 1
januari 1997 skall avgöras i enlighet med utlänningslagen i enlighet med den
lydelse lagen hade före detta datum.
Stockholm den 10 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)