Inledning
Vänsterpartiet anser att direktiven till Flyktingpolitiska kommittén i avgörande delar utgick från felaktiga förutsättningar. Detta har fått mycket negativa konsekvenser för den föreliggande propositionen. Det är nämligen inte riktigt att många trots svaga asylskäl fått stanna i Sverige. Det är i och för sig olyckligt att många beslut om uppehållstillstånd grundats på olika tidsförordningar, men detta sammanhänger med att myndigheternas asylbedömningar i många fall varit så hårda att det inte varit möjligt att verkställa avvisningarna. Detta har fått allvarliga följder i form av ökad främlingsfientlighet eftersom signalen till allmänna opinionen varit att många fått stanna på grund av lång vistelsetid i Sverige, trots att de rätteligen bort få stanna på grund av de politiska skäl de anfört. Sålunda har en stor del av de bosnier som fått stanna i Sverige på grund av ett regeringsbeslut i juni 1993 felaktigt fått tillstånd på humanitära grunder trots att de rätteligen skulle ha haft flyktingstatus.
Antalet asylsökande har minskat snabbare i Sverige än i något annat EU- land jämfört med toppåret 1992 då 84 000 personer sökte asyl i Sverige. I år beräknas siffran bli ca 5 000. Det beror knappast på att så mycket färre människor tvingas fly utan på att vi blivit allt skickligare på att täppa till flyktvägarna.
Ett lands asylpolitik är en god indikator på hur grundläggande värderingar som humanism, medmänsklighet och principen om alla människors lika värde respekteras. Att neka en asylsökande skydd trots att det finns risk för kränkningar av den asylsökandes mänskliga rättigheter visar också att man inte tillmäter hans/hennes människovärde större vikt.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industri- länderna.
Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grund- läggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider eller inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av flyktingströmmar.
Social och ekonomisk nöd och även miljökatastrofer orsakar migrations- strömmar. Den största delen av denna migration äger rum mellan olika u- länder. Världsbanksfinansierade stora dammprojekt bidrar till att driva bort många människor från sina hem. U-ländernas stora skuldbörda till i-länderna och dessas ofta protektionistiska handelspolitik är andra viktiga faktorer som har del i den problemfyllda situation i vilken många u-länder befinner sig. Men det är ändå så att fattigdom inte är en orsak till att en massiv ström av människor sökt sig till norra Europa.
Som det konstateras också i propositionen, kommer de asylsökande, som tagit sig till Sverige, från länder där det förekommit omfattande våld och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utredningarna
De två parlamentariska utredningar - vars betänkanden utgör en viktig del av det material denna proposition bygger på - har genomförts under en oacceptabel tidspress. Det har fått den tämligen förödande konsekvensen att utredningarna inte hunnit undersöka hur utlänningslagen och för Sverige bindande konventioner som FN:s tortyrkonvention, 1951 års flyktingkonvention och FN:s barnkonvention tillämpas i praxis av våra myndigheter. Det borde vara en absolut förutsättning att en undersökning av hur utlänningslagens skyddsregler tillämpas i praktiken görs innan förslag läggs om långtgående inskränkningar i reglerna om rätt till asyl.
Den kända människorättsorganisationen Human Rights Watch offentlig- gjorde i september en rapport om svensk asylpolitik. Den 34-sidiga rapporten innehåller utomordentligt allvarlig kritik mot den förda asylpolitiken, som organisationen på ett antal punkter anser strida mot Sveriges internationella åtaganden beträffande mänskliga rättigheter. En jämförelse mellan rapporten och den föreliggande propositionen ger vid handen att de kritiserade förhållandena bara på någon enstaka punkt rättas till genom regeringens förslag. Vi väljer här ut några exempel på missförhållanden påpekade av Human Rights Watch som inte berörs av propositionen.
Avvisningar till "första asylländer - säkra tredje länder" som inte undertecknat flyktingkonventionen och som inte har en asylprocedur i enlighet med FN:s flyktingkommissariats standard och till vilken den asylsökande får tillträde.
Förvar som varat mer än tre dygn och där den förvarstagne i strid mot rättshjälpslagen inte får offentligt biträde.
Avvisningar med omedelbar verkställighet till andra länder än sådana där det inte finns mer än en obetydlig risk för förföljelse eller risk för liv eller frihet.
Dröjsmål med förordnande av offentligt biträde.
Avsaknad av rätt att kvarstanna i landet i avvaktan på avgörandet av ett överklagande i ärenden med omedelbar verkställighet.
Förvarstagna enligt utlänningslagen placeras bland kriminella på häkten.
Konventionsstatus enligt flyktingkonventionen ges ej för dem som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet.
Myndigheterna åläggs inte att tolka flyktingkonventionen i enlighet med FN:s flyktingkommissaries handbok och exekutivkommitténs rekommen- dationer.
Myndigheterna fäster orimlig vikt vid mindre ändringar i eller komplette- ringar av den asylsökandes berättelse efter det första förhöret.
De svenska myndigheterna visar naivitet eller önsketänkande om förhållandena i de asylsökandes hemländer.
Grunder för migrationspolitiken
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning om att det krävs en helhetssyn på migrationspolitiken. Det ställs krav på samverkan mellan bl.a. utrikes-, säkerhets-, handels- och biståndspolitiken. Det är naturligtvis oerhört viktigt att Sverige - samtidigt som vi ger skydd åt dem som riskerar förföljelse eller att drabbas av väpnade konflikter - arbetar för att minska klyftorna i världen och att förebygga konflikter och katastrofer innan de utvecklas till humanitära tragedier. Mycket av det som sägs i propositionen om förebyggande insatser och globala åtgärder är sympatiskt och lätt att hålla med om. Men de svåra avgörande frågorna glider man förbi med lätt hand. Nästan alla kan hålla med om vikten att på ett tidigt stadium ingripa och förebygga konflikter. Här finns emellertid problem med varje lands nationella suveränitet. Det pågår en utveckling i riktning mot ökad acceptans för olika typer av "humanitär intervention" från det internationella samfundet för att skydda mänskliga rättigheter. Dessa högaktuella frågor berörs knappast alls i propositionen.
Den internationella vapenhandelns betydelse som bidragande faktor bakom uppkomsten av flyktingströmmar behandlas bara på några rader i propositionen. Denna diskretion motsvarar inte alls vapenhandelns stora betydelse.
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnade ett material till Flyktingpolitiska kommittén, som belyser sambanden mellan internationell vapenhandel och flyktingströmmars uppkomst. Cirka 90 procent av världens flyktingar är på flykt undan krig. Kan krigen förhindras försvinner de stora flyktingströmmarna. De rika staterna är sällan i krig men bidrar till dessa genom att exportera vapen. Så var det t.ex. västmakterna som genom att beväpna Saddam Hussein gjorde Iraks angrepp på Kuwait möjligt.
Föreningen har också funnit att 65 procent (201 000 personer) av dem som mellan 1983 och 1994 sökte asyl i Sverige var på flykt från tio krigförande länder dit svenska företag under samma period exporterat krigsmateriel. De aktuella länderna är Ex-Jugoslavien, Iran, Irak, Turkiet, Syrien, Peru, Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan och Indien. I de flesta fallen har regeringen godkänt vapenexporten, i några fall har företagen levererat komponenter eller smugglat krigsmaterielen.
Från moralisk utgångspunkt är det svårt att komma ifrån att Sverige måste anses ha ett särskilt ansvar för flyktingströmmar som uppkommer i länder som tidigare importerat vapen från Sverige. Vänsterpartiet kräver en successiv avveckling av den svenska vapenexporten och att Sverige i internationella fora ständigt för fram de förödande konsekvenserna av den internationella vapenhandeln och nödvändigheten att åtminstone ställa den under ökad kontroll.
Europeiskt samarbete
Det finns stor anledning till oro över tendenserna till extremt hård asyl- och invandringspolitik i de flesta EU-länder, inklusive vårt eget. Om Schengenavtalet blir en del av EU:s regelverk minskar möjligheterna för medlemsländerna att föra en human och solidarisk politik. Risken är stor att även asyl- och flyktingpolitiken harmoniseras nedåt, med de minst generösa länderna som norm. Samtidigt som vi avvisar Schengenavtalet anser vi att ett internationellt samarbete är nödvändigt. Internationella överenskommelser behövs för att snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela ansvar och kostnader samt organisera återvändandet.
Flyktingkonventionen
Regeringen uttalar i propositionen att konventionen skall ges en vidare tolkning än idag. Det är mycket oklart vad det kan komma att betyda i praktiken. Flyktingpolitiska kommittén, vars förslag gick i samma riktning men innehöll mer långtgående uttalanden om en mindre restriktiv tolkning av flyktingbegreppet än vad propositionen gör, ansåg att andelen konventionsflyktingar skulle fördubblas om kommitténs förslag genomfördes. Eftersom andelen erkända konventionsflyktingar vid den tidpunkten låg på cirka en procent skulle det innebära att i stället två procent räknas som flyktingar. I flertalet med Sverige jämförliga industriländer får mellan femton och tjugo procent av de asylsökande flyktingstatus, en andel som av FN:s flyktingkommissariat anses vara normal vid en korrekt tillämpning av flyktingkonventionen.
Utlänningsnämnden, som är den instans som skall lägga fast praxis i utlänningslagens tillämpning, ansåg i sitt remissvar att Flyktingpolitiska kommitténs förslag snarast överensstämde med gällande rätt och att det var tveksamt om förslaget innebar någon utvidgning av flyktingbegreppet. Det finns därför skäl att ifrågasätta om propositionen, vars förslag på denna punkt överensstämmer med kommittéförslaget, verkligen kommer att innebära någon utvidgad tolkning av konventionen.
Det är bra att det görs klart att konventionens skyddsbestämmelser skall tillämpas oavsett vem som förföljelsen utgår från och även när det inte finns någon statsmakt i ett land. Den dåvarande borgerliga regeringen riktade ett hårt slag mot konventionen när den i juni 1993 i ett praxisskapande beslut förklarade att det - för att flyktingskäl skall kunna föreligga - krävs att "staten medvetet underlåter att skydda invånare från övergrepp". Detta strider mot en riktig tolkning av konventionen och har fått till följd att bara ett fåtal av dem som flytt från Bosnien fått asyl. Det är bra att detta nu rättas till, men det är samtidigt obegripligt att Sverige inte utnyttjade sin möjlighet att stoppa EU från att anta en s.k. gemensam ståndpunkt som ansluter till den felaktiga tolkning som gjordes av den förra regeringen.
Förföljelse på grund av kön eller homosexualitet
Enligt propositionen skall förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet inte falla under flyktingkonventionens flyktingbegrepp. Regeringen anser att det är en för vidsträckt tolkning att anse att kvinnor eller homosexuella skulle kunna utgöra "viss samhällsgrupp".
Det är häpnadsväckande att regeringen som ett argument anför: "Diskussionerna hittills inom EU tyder emellertid inte på att flertalet EU- länder nu skulle vara beredda att stödja en sådan tolkning." På sidan innan i propositionen konstaterar regeringen att EU:s gemensamma ståndpunkt inte hindrar ett enskilt medlemsland att tillämpa vidare regler. Regeringen måste m.a.o. tagit aktiv ställning vad gäller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet och ansett att detta inte är en prioriterad fråga att driva i EU. Däremot anser regeringen att EU-länderna ligger efter vad gäller avgasregle- ring av småbåtar och har för avsikt att gå före i den frågan.
Om förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet behandlas i en särskild regel kommer det att innebära fortsatt särbehandling. Den rättsliga ställningen blir svagare. I dag har länder som Irland, USA och Kanada beslutat att kvinnor och homosexuella skall gå in under flyktingkonventionen. Med hänvisning till förföljelsen i de nazistiska koncentrationslägren har Tyskland beslutat att betrakta homosexuella som en viss samhällsgrupp. Om det så småningom blir en allmänt accepterad tolkning av konventionen att förföljelse p.g.a. könstillhörighet eller sexuell läggning innefattas blir det ett globalt genomslag för detta. Särskilda regler i svensk lagstiftning kommer inte alls att ge samma internationella genomslag.
Vänsterpartiet anser att förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet skall falla under flyktingkonventionens flyktingbegrepp. Vi noterar dock med tillfredsställelse att regeringen tagit till sig delar av Vänsterpartiets argument vad gäller dem som utsätts för förföljelse p.g.a. kön eller homosexualitet, nämligen att de som får uppehållstillstånd enligt 3 kap 3 § 3 inte skall vara beroende av Sveriges ekonomi och kommer att erhålla ålderspension. Frågan är då varför Sverige inte kan ta steget fullt ut och ge dessa grupper det skydd det skulle innebära att falla under flyktingkonventionens flyktingbegrepp.
Svenska invandringsmyndigheters kvinnokunskap
Kunskap om situationen för kvinnor i olika länder är nödvändigt för att svenska invandringsmyndigheter ska kunna fatta humana och rättvisa beslut. Det krävs också insikt om att kvinnors situation i många stycken skiljer sig från mäns. Detta blir t.ex. påtagligt vad gäller rapporter från ambassaderna, vad gäller länderkunskapen. Att veta att en iransk kvinna som begärt skilsmässa i Sverige, inte betraktas som skild enligt iranska traditioner, eftersom det i Iran enbart är mannen som har rätt att begära skilsmässa, är en väsentlig kunskap av avgörande betydelse när invandringsmyndigheten kräver giltig passhandling, eftersom i det här fallet iranska ambassaden är ett stycke Iran i Sverige.
Regeringen säger i propositionen att "en kombination av olika trakasserier och inskränkande åtgärder kan utgöra grund för flyktingskap även om varje åtgärd för sig inte gör det." Att jämställa t.ex. systematisk våldtäkt, offentlig piskning för att man vägrar bära slöja eller stening till döds p.g.a. otrohet med trakasserier visar på en gigantisk kunskapsbrist som - för att kvinnors mänskliga rättigheter ska respekteras - måste avhjälpas.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen med det snaraste bör utbilda både sig själv och invandringsmyndigheterna i kvinnokunskap. Regeringen bör också avkräva ambassaderna att de i sina rapporter även särskilt rapporterar om kvinnornas situation i respektive land. Sverige har ratificerat FN-konventionen om avskaffandet av all diskriminering av kvinnor. Vänsterpartiet anser därför att den svenska utlänningslagstiftningen måste analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv.
Tillämpningsfrågor
Propositionen förbigår med tystnad de "tekniker" som Utlänningsnämnden och Invandrarverket begagnar för att undvika att tillämpa skyddsreglerna i utlänningslagen och relevanta konventioner som flyktingkonventionen och tortyrkonventionen. Sålunda framförde t.ex. FN:s flyktingkommissariat vid ett möte med Flyktingpolitiska rådet den 9 november 1994 att den nuvarande svenska tillämpningen av begreppen "säkert första asylland" och "inre flyktalternativ" kunde komma att undergräva asylrätten.
Den praxis som utvecklats i fråga om återsändande till första asylland innebär t.o.m. att återsändande sker till länder som inte tillträtt flykting- konventionen, som inte har en asylprocedur och som inte ger ett effektivt skydd.
Det är nödvändigt att det görs fullständigt klart för Invandrarverket och Utlänningsnämnden att avvisningar till första asylland bara får göras om det landet:
1. underrättas om att asylbegäran inte prövats i sak i Sverige;
2. garanterar att den asylsökande får sin ansökan behandlad i en reguljär asylprocedur;
3. har tillträtt och tillämpar flyktingkonventionen och ger effektivt och varaktigt skydd åt skyddsbehövande.
Inre flyktalternativ kan bara föreligga om de villkor i fråga om skydd mot förföljelse, rörelsefrihet och möjlighet till försörjning m.m. som Flykting- politiska kommittén anger är uppfyllda. Dessutom måste villkoret i FN:s flyktingkommissariats handbok om att det under rådande omständigheter måste ha varit rimligt att förvänta sig att han/ hon använt sig av ett inre flykt- alternativ vara uppfyllt.
Bevisvärdering
En mycket stor andel av de asylsökande vägras skydd med hänvisning till brister i trovärdigheten. Bevisvärderingen av de asylsökandes utsagor sker på ett mycket schablonartat sätt. S.k. dokumentlöshet och utresa från hemlandet med eget pass har på ett fullständigt orimligt sätt lett till att påståenden om skyddsbehov avfärdats. Detsamma gäller dröjsmål med att inge asylansökan. En praxis har här utvecklats som saknar stöd i lagstiftningen. Det förekommer ofta andra allvarliga brister i bedömningen av de asylsökandes utsagor. Det är inte ovanligt med logiska fel i avslagsbesluten eller att myndigheterna fäster sig vid oväsentligheter och grundar avslagen på dessa. Det är en utbredd uppfattning hos asylsökandes juridiska ombud och hos frivilligorganisationer att svensk asylrätt undergrävts av en rad tekniker och tumgrepp, som rättstillämpande myndigheter använder för att avslå ansökningarna.
Torterade asylsökande
Den andel av de asylsökande som erkänns som konventions- eller de factoflyktingar har sjunkit dramatiskt de senaste åren utan att det finns något som tyder på att asylskälen generellt blivit svagare. Det är numera nästan rutin att asylsökande med läkardokumenterade tortyrskador skickas tillbaka till sina bödlar efter beslut av Invandrarverket och Utlänningsnämnden. Detta ledde i maj till att Sverige fälldes för brott mot FN:s tortyrkonvention. Beslutet har en oerhört stor principiell betydelse för Sverige eftersom kommittén helt avfärdade Utlänningsnämndens sätt att motivera beslutet. Eftersom Utlänningsnämnden regelmässigt använder samma motivering för att avslå asylansökningar från torterade människor tycks vi här stå inför problemet att Sverige systematiskt bryter mot tortyrkonventionen. Våldtäkt och tortyr utförd av företrädare för statsmakten skall enligt Vänsterpartiet alltid utgöra skäl för asyl.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med ytterligare en förändring av lagtexten i 3 kap 2 § utlänningslagen för att tydligare göra klart för myndigheterna att tolkningen av flyktingbegreppet skall göras vidare. Det har redan i tidigare lagstiftningsärenden gjorts bestämda propositionsuttalanden om en generös tolkning av konventionen; detta har inte på något sätt hindrat myndigheterna från att göra tolkningen alltmer restriktiv för att slutligen i det närmaste försätta konventionen ur tillämpning. Därför föreslår vi ett nytt andra stycke i 3 kap 2 § utlänningslagen med följande lydelse:
Med förföljelse avses allvarliga kränkningar av utlänningens mänskliga rättigheter såsom de definierats i de konventioner i detta ämne som Sverige tillträtt och som anges i en bilaga till utlänningslagen.
I propositionen sägs beträffande konventionens tolkning bl.a. att vägledning kan hämtas från flyktingkommissariatets rekommendationer. Detta är en alldeles för svag skrivning. Flyktingkommissariatets handbok om konventionen och de resolutioner som antagits av exekutivkommittén bör tjäna som vägledning vid fastställande av flyktingskap.
Krigsvägrare
Vänsterpartiet anser inte att bestämmelsen i utlänninglagen 3 kap 3 § bör utgå. Det är bra om tillämpningen av flyktingkonventionen genom att anpassas till flyktingkommissariatets handbok gör att vissa krigsvägrare faller innanför konventionsbegreppet, men detta är inte tillräckligt. Det finns inget i vår omvärld som tyder på att denna skyddsregel blivit överflödig, snarare tvärtom. Men regeln måste också göras tillämplig på inbördeskrig. Det kan inte vara moraliskt försvarligt att vi vägrar skydd åt dem som vägrar döda med bl.a. svenska vapen, vilka sålts med goda vinster av svenska företag och genererat skatteintäkter för stat och kommuner. Det kan f.ö. noteras att de amerikanska Vietnamkrigsdesertörerna som välkomnades i Sverige och fick skydd här, med de föreslagna reglerna skulle vägras skydd och avvisas. Utlänningslagens regler om skydd för krigsvägrare kom till just mot bakgrund av erfarenheterna från Vietnamkriget.
Dödsstraff, kroppsstraff, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
Vänsterpartiet stödjer förslaget att en särskild skyddsregel införs för den som är i fara att straffas med döden eller kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Men det räcker inte att föra in denna bestämmelse bland utlänningslagens skyddsregler. Bestämmelsen finns nämligen redan bland lagens regler om hinder mot verkställighet liksom i den som svensk lag gällande Europakonventionen. Detta har inte hindrat våra myndigheter från att systematiskt bryta mot reglerna, senast manifesterat genom beslutet av FN:s tortyrkommitté i maj att fälla Sverige för brott mot tortyrkonventionen. Det är bra att det både i lagtexten och motivtexten framgår att kravet på bevisning för riskerna att drabbas av dessa typer av övergrepp måste sänkas. Det bör införas en bestämmelse om rätt till uppehållstillstånd om kommittén som övervakar FN:s tortyrkonvention anser att en avvisning/utvisning skulle innebära brott mot artikel 3 i konventionen och även i det fall kommissionen eller domstolen som övervakar den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna anser att en avvisning/utvisning skulle strida mot artikel 3 eller 8 i konventionen.
De factoflyktingar och politisk-humanitära skäl
Det har riktats kritik mot bestämmelsen om skydd för de factoflyktingar för att den är så allmänt hållen att det är svårt att utläsa dess verkliga innebörd. Det finns visst fog för den kritiken. Men den nya regeln om skydd för den som flytt undan en väpnad konflikt eller en miljökatastrof innebär en stark inskränkning jämfört med nu gällande regler. Flyktingpolitiska kommittén ansåg att ungefär hälften så många som i dag skulle få asyl om de nya reglerna gällde. Med tanke på asylrättens undergrävande genom utvecklingen i praxis skulle detta i det närmaste vara dödsstöten för asylrätten i Sverige.
Dessutom är regeln - tvärtemot vad regeringen påstår - synnerligen oklar. På sidan 99 i propositionen görs en hänvisning till tidigare praxis när det gäller tolkningen av den nya skyddsregeln för krigs- och miljökatastrof- flyktingar. Problemet är bara att tidigare praxis snarast kan karakteriseras som ett motsägelsefullt virrvarr. Det räcker med att peka på hur de som flydde från krigets Libanon bedömdes av svenska invandringsmyndigheter vid olika tidpunkter. Den nya skyddsregeln gör inte reglerna tydligare utan kommer snarast att bidra till att öka förvirringen om vad som är gällande rätt.
I de flesta europeiska länder är det fler utlänningar som får skydd som någon form av de factoflyktingar än konventionsflyktingar. Det visar att det finns behov av att anpassa flyktingkonventionen till den förändrade flyktingsituationen. Ett förslag till ett kompletterande flyktingbegrepp har lagts fram av European Council on Refugees and Exiles. Förslaget, som bygger på OAU-konventionens och Cartagenadeklarationens utvidgade flyktingbegrepp, innebär att den har rätt till asyl som "har flytt från sitt hemland, eller är ur stånd att återvända dit, eftersom hans/hennes liv, säkerhet eller frihet hotas på grund av allmänt våld, utländsk aggression, inre konflikt, massiva kränkningar av mänskliga rättigheter eller andra omstän- digheter som allvarligt stört den allmänna ordningen".
Sverige bör i EU verka för att denna flyktingdefinition, som redan har ett betydande stöd i Europaparlamentet, ingår i ett harmoniserat flykting- begrepp. Innan en sådan harmonisering genomförts bör det utgöra särskilt skäl att vägra skydd enligt utlänningslagen att Sverige på grund av denna regel mottagit oproportionerligt många asylsökande av denna grupp jämfört med övriga EU-länder.
Anhöriginvandring
Vänsterpartiet motsätter sig förslaget att åldersgränsen för beviljande av uppehållstillstånd för ogifta barn sänks från 20 till 18 år. Vi motsätter oss också att det införs krav på hushållsgemenskap i hemlandet för beviljande av uppehållstillstånd till föräldrar som önskar bosätta sig hos barn i Sverige. Detta skulle leda till besvärliga bevis- och gränsdragningsproblem, men framför allt skulle det i många fall leda till humanitära tragedier. Det kan inte heller accepteras att den s.k. sista länkregeln tas bort. Det skulle leda till helt oacceptabla humanitära konsekvenser.
Regeringen förbigår med tystnad - liksom Flyktingpolitiska kommittén - de exempel på en orimligt hård praxis som Röda korset påpekade i en skrivelse till kommittén. Ett typfall gäller minderåriga barn med en förälder i Sverige, som bor hos den andra föräldern eller hos en släkting som ansvarar för barnet. Om situationen förändras och denna person avlider kan barnet stå utan försörjare eller riskera bli lämnad till någon som det har svagare anknytning till än föräldern i Sverige. I sådana fall har barnets ansökan om att få återförenas med föräldern i Sverige avslagits av Invandrarverket. Ett annat typfall där det meddelas avslagsbeslut gäller minderåriga barn där båda föräldrarna är döda/försvunna, men där äldre syskon är bosatta i Sverige. Det måste göras klart från lagstiftarens sida att uppehållstillstånd normalt skall beviljas om omständigheterna är sådana som i de fall Röda korset angivit.
Uppskjuten invandringsprövning
Den uppskjutna invandringsprövningen vid äktenskap eller sammanboende med en person i Sverige bör bibehållas. Reglerna - så som de framstår i lagen - har en väl avvägd utformning. Det har emellertid framförts en omfattande och stark kritik mot hur reglerna tillämpas. Kritiken är mycket sakligt välgrundad. Det är faktiskt berättigat att tala om en direkt obstruktion mot lagreglerna både från Invandrarverkets och från vissa svenska utlandsmyndigheters sida. Syftet förefaller vara att med alla medel söka hindra svenska medborgare och andra som har uppehållstillstånd i Sverige från att ingå äktenskap med medborgare från u- länder. Det är inte tillfyllest att myndigheterrna själva lämnar en redogörelse för dessa förhållanden till regeringen. En oberoende instans måste utreda denna fråga. Utredningen bör också granska hur den gällande lagstiftningen tillämpats ur könsperspektiv.
Det har också vid många tillfällen och under mycket lång tid framförts stark kritik mot att kvinnor som misshandlats av svenska män under den uppskjutna invandringsprövningen ofta avvisats utan att deras utsatta situation vid ett återvändande till hemlandet beaktats tillräckligt. Vissa svenska eller utländska män har kunnat "importera" hustrur flera gånger med två års returrätt och misshandelsgaranti. Denna fråga borde också utredas av en oberoende instans.
Det bör införas en regel i utlänningslagen om att inhibition skall beslutas om Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna har beslutat att kommunicera med regeringen en anmälan att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skulle strida mot artikel 8 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Viseringspolitik
Av Flyktingpolitiska kommitténs genomgång framgår mycket klart att viseringsskyldighet har införts eller behållits för att hindra asylsökande att ta sig till Sverige. Andra europeiska länder har fört en liknande politik och asylsökande har härigenom hindrats från att ta sig till Europa för att söka asyl. Resultatet av denna viseringspolitik är många människors våldsamma död och ett djupt mänskligt lidande. Det är naturligtvis ytterst angeläget att regeringen i EU och andra lämpliga fora verkar för att viseringstvånget tas bort för så många stater som möjligt.
Transportöransvar
I Sverige är transportöransvaret utformat så att transportören är skyldig att ersätta staten för kostnaden att transportera hem en utlänning som vägrats uppehållstillstånd här. I många länder kan en transportör dessutom straffas med böter.
Ett bötessanktionerat transportöransvar innebär att personal hos flygbolag tvingas göra asylbedömningar, något de saknar kvalifikationer för. Det skulle också väcka starka konstitutionella betänkligheter i Sverige eftersom myndighetsutövning mot enskilda är förbehållen svenska medborgare anställda av svenska staten. Bortsett från de synnerligen starka konstitu- tionella invändningarna är det orimligt att personal hos ett privat, vinst- drivande företag skall göra asylbedömningar vid incheckningsdisken i den asylsökandes hemland.
Bötesansvar för transportörer strider mot flera internationella instrument angående skydd för mänskliga rättigheter. Det gäller bl.a. artiklarna 13 p 2 och 14 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 12 p 2 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 2 p 2 i protokoll 4 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 31 i 1951 års flyktingkonvention.
Det har också visat sig att tillämpningen av bötessystem leder till diskriminering av passagerare med mörk hudfärg. En annan effekt är att marknaden för smugglare blir mer lukrativ och att de som tvingas fly måste betala ännu högre summor till dessa.
Flyktingpolitiska kommittén diskuterade införandet av ett bötessanktione- rat transportöransvar i Sverige, men lade inte fram något förslag om detta. Det är angeläget att riksdagen nu slår fast att det inte är aktuellt att införa bötesansvar för transportörer i Sverige.
Asylvisum
Viseringskrav och sanktioner mot transportföretag hindrar människor, som behöver internationellt rättsligt skydd, från att kunna fly från sitt land och nå ett asylland. Detta är en oacceptabel begränsning i den mänskliga rättigheten att lämna sitt eget land och att söka asyl. Sverige bör därför - som Svenska Flyktingrådet har föreslagit i sitt remissvar - inom EU verka för att det införs ett särskilt "asylvisum", d.v.s. en tidsbegränsad visering för inresa i syfte att söka asyl. Ett sådant visum skulle utfärdas om utlänningen kan göra det antagligt att han/hon har behov av asyl.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd
Vänsterpartiet godtar förslaget om möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om tillfälligt uppehållstillstånd i en situation med massflykt. Den maximala tiden för förlängning om ett återvändandeprogram inletts bör dock vara ett år. Den sammanlagda maximala tiden för tillfälligt uppehållstillstånd bör således vara tre år, ej fyra år som regeringen föreslagit. Därefter skall permanent uppehållstillstånd meddelas.
Avvisning med omedelbar verkställighet
Avvisning med omedelbar verkställighet är ett institut med synnerligen allvarliga rättssäkerhetsimplikationer. Detta har sin grund i att avvisningen verkställs utan hinder av att den överklagats samt i begränsningarna i rätten till offentligt biträde. Den utvidgning av möjligheten till avvisning med omedelbar verkställighet som genomfördes i samband med att 1989 års utlänningslag antogs bör nu upphävas och en återgång ske till den regel som gällde före 1989 års lagändring. Härigenom kan svensk lagstiftning bringas i bättre överensstämmelse med konklusion nr 8 från exekutivkommittén hos FN:s flyktingkommissariat och resolutionen om minimigarantier för asylproceduren som antogs av EU:s ministerråd den 20 juni 1995.
Hivtestning av asylsökande
Statens invandrarverk erbjuder alla asylsökande frivillig hivtestning. Men även om testningen formellt är frivillig är det i den situation en asylsökande befinner sig i svårt att tacka nej. Mot bakgrund av att varken hivdiagnos eller utvecklad aids enligt den praxis som regeringen lade fast genom ett beslut i juni 1994 utgör grund för uppehållstillstånd bör testningen av asylsökande upphöra. Det är oetiskt att först ge människor besked om att de bär på en dödlig sjukdom och sedan bara skicka iväg dem.
Styrning av rättstillämpningen
Vänsterpartiet anser att de förändringar som föreslås i propositionen, att regeringen i större utsträckning skall styra rättsutvecklingen genom förordningar och att regeringens befattning med enskilda ärenden skall minska, i princip är riktiga och kan godtas. Däremot bör inte den nuvarande instansordningen bibehållas. Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden åsidosätter systematiskt både utlänningslagen och för Sverige bindande internationella konventioner för att kunna avvisa asylsökande. Missförhållandena har fortgått så lång tid och är så svåra att det inte längre är möjligt att återupprätta förtroendet för dessa myndigheter.
Den mest näraliggande lösningen vore att låta asylärendena handläggas av förvaltningsdomstolarna, d.v.s. länsrätten i första instans och kammarrätten i andra instans. Då kommer det att finnas utmärkta förutsättningar för muntliga förhandlingar och kontradiktoriskt förfarande. En utredning bör omgående tillsättas för att utreda genomförandet av en sådan förändring.
Rättssäkerhetsfrågor
Ökade inslag av muntlighet
Det är givetvis positivt att inslagen av muntlighet i handläggningen av asylärenden föreslås öka. Samtidigt måste det konstateras att det snarast är fråga om "myrsteg" i riktning mot ett kontradiktoriskt domstolsförfarande. Så länge Invandrarverket och Utlänningsnämnden handlägger dessa ärenden lär inga förändringar i reglerna beträffande ärendenas handläggning på något betydelsefullt sätt förbättra rättssäkerheten.
Ambassaderna
Det förekommer inte sällan att Sveriges ambassader lämnar skriftliga rapporter eller yttranden i asylärenden. I en del fall har dessa utredningar varit av undermålig kvalitet eller givit uttryck för en förstående inställning till diktaturregimers övergrepp mot mänskliga rättigheter. Det finns anledning att ifrågasätta lämpligheten av att använda ambassaderna som källa i dessa ärenden. En ambassad har ofta svårt att hantera dessa ärenden och har som huvuduppgift att värna om goda relationer mellan Sverige och den stat där ambassaden är belägen och att främja svenska företags marknadspositioner i den aktuella staten. Det finns goda skäl att liksom Kanada anse att det föreligger något som närmast kan liknas vid en situation av delikatessjäv för ambassaderna och att dessa därför inte bör användas i asylärenden. När det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i olika länder torde organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch ha betydligt större sakkunskap än en ambassad.
Straff för organiserande av illegal invandring
I propositionen föreslås att straffmaximum för den som organiserar illegal invandring höjs från två till fyra års fängelse. Det är anmärkningsvärt att propositionen helt förbigår med tystnad orsakerna bakom den ökande organiserade illegala invandringen. I själva verket förhåller det sig ju på det sättet att också den som har fullgoda asylskäl normalt inte kan ta sig till Sverige på ett formellt korrekt sätt. Det är regeringen, som genom att använda visumkrav för att hindra människor att fly själv driver fram den s.k. människosmuggling över vilken man sedan utgjuter sina krokodiltårar. Vänsterpartiet motsätter sig den föreslagna straffskärpningen.
Barn
Regeringen tillkallade den 1 februari 1996 en parlamentarisk kommitté för att bl.a. klarlägga hur barnkonventionens anda och innebörd kommit till uttryck i lagstiftning och praxis.
Barnkommittén kunde på grund av tidsbrist inte genomföra sin viktigaste uppgift, att genomföra en översyn av hur utlänningslagen och dess tillämpning förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser.
Utlänningsnämnden och barnkonventionen
Utlänningsnämnden har i sin tillämpning av utlänningslagen konsekvent bortsett från barnkonventionen. Man har avfärdat konventionen med följande standardmotivering (t.ex. i beslut 10 mars 1995 publicerat i Utlänningsnämnden Praxis, UN 274):
Sverige har genom ratificering av konventionen iklätt sig en internationell, folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Det förhållandet att Sverige biträtt en internationell överenskommelse innebär emellertid inte att denna blir gällande rätt. Domstolar och förvaltningsmyndigheter är därför inte bundna av konventionens regler som svensk lag. Ett godkännande av konventionen föregås emellertid av en undersökning av överenskommelsens förenlighet med svensk rätt. I den mån den svenska lagstiftningen inte anses stämma överens med vad som sägs i överenskommelsen vidtas sådana lagändringar som anses erforderliga för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt överenskommelsen. Förhållandet mellan utlänningslagstiftningen och barnkonventionen behandlades i samband med att riksdagen 1990 godkände konventionen (prop. 1989/90:107). Föredragande statsrådet uttalade därvid, att Sverige uppfyller konventionens krav även såvitt avser flyktingbarn (s. 30). UN finner således att barnkonventionen inte utgör hinder mot att utlänningslagens regler tillämpas i enlighet med praxis.
Utlänningsnämndens synsätt står i konflikt med den rättsutveckling som skett de senaste tjugo åren genom avgöranden av Högsta domstolen och Regeringsrätten. En redogörelse för denna finns t.ex. i Danelius: Mänskliga rättigheter, femte upplagan, s. 78-83. Nämnden har genom sitt synsätt starkt bidragit till att barnkonventionen inte blivit det verktyg för genomförande av barnens rättigheter som är konventionens syfte.
Inkorporering av barnkonventionen
Barnkommittén tog inte ställning till frågan huruvida barnkonventionen borde inkorporeras med svensk lag. Riksdagen avvisade visserligen ett motionsförslag med den innebörden i december 1995, men grundade sitt beslut på en missuppfattning om konventionens innebörd. Riksdagen motiverade nämligen sitt beslut bl.a. med att det skulle gagna barnen bäst om den nationella lagstiftningen genomgående har ett barnperspektiv och man därigenom kan gå längre än om konventionen inkorporeras.
Artikel 41 i barnkonventionen har emellertid följande lydelse: "Ingenting i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga barnets rättigheter och kan finnas i
a) en konventionsstats lagstiftning
b) för den staten gällande internationella rätt.
FN:s övervakningskommitté föreslog 1992 Sverige att inkorporera barnkonventionen.
Vänsterpartiet anser att barnkonventionen bör inkorporeras. Genom en sådan åtgärd kommer den att direkt kunna åberopas som gällande lag hos svenska myndigheter och domstolar. Konventionens status kommer att höjas och medvetenheten om vikten av att följa dess bestämmelser kommer att öka. Det förhåller sig naturligtvis även på det sättet att det inte heller idag går att säkert fastslå att det inte föreligger någon konflikt mellan nationell svensk lag och barnkonventionen. Det finns också av detta skäl anledning att inkorporera konventionen.
Ensamma barn
Kvaliteten på utredningarna varierar starkt mellan olika regioner. Det skulle behövas en utvärdering av dessa utredningar utförd av en oberoende, i asylrättsliga frågor sakkunnig person eller instans. Den utredning som utfördes på uppdrag av Flyktingpolitiska kommittén visade att reglerna om hur dessa utredningar skulle gå till inte följdes.
Invandrarverket har lämnat uppgiften till Barnkommittén att verkets handläggare, om man upptäcker att ett barn far illa, tar kontakt med de stödresurser, t.ex. barnpsykolog eller kurator, som finns på förläggningen. Invandrarverket borde ha tillagt att det nästan helt saknas sådana stödresurser på förläggningarna. Regeringen bör ge Invandrarverket i uppdrag att göra en översyn av vilka brister som föreligger i dessa avseenden och komma med förslag till åtgärdsprogram för att avhjälpa dessa.
Hörande av barn
I propositionen sägs att enligt en kartläggning år 1995, som Flyktingpolitiska kommittén lät göra, hade Invandrarverkets råd inte fått full efterföljd i hela verkets organisation vad gäller barn mellan 12 och 16 års ålder. Den särskilde utredarens slutsats var i själva verket följande:
Vad gäller SIV:s centrala regler är det uppenbart så att de är väldigt dåligt förankrade i den praktiska asylhandläggningen, åtminstone på de asylbyråer som jag besökt. De handläggare som jag pratat med efterfrågade klara och mer synliga regler om när man skall höra barn och på vilket sätt.
Reglerna i sig uppfyller bara delvis barnkonventionens krav att barn skall ha rätt att uttrycka sina åsikter. En allvarlig brist, som jag ser det, är att det endast är barn som är över 16 år som självständigt får framföra sin berättelse.
Dessutom tycker jag det är märkligt att ett ensamt flyktingbarn skall höras av utredare med specialkompetens och med en särskild intervjumetodik medan barn i familj inte får samma möjlighet. Tyvärr har inte heller de ensamma barnen fått den förmånen eftersom reglerna inte tillämpas.
Det är viktigt att regeringen vinnlägger sig om en korrekt verklighetsbeskrivning i sina propositioner.
När det gäller utredningen av barns asylskäl bör Invandrarverket utarbeta detaljerade anvisningar. En god förebild finns i en PM riktad till ledamöterna i den kanadensiska Immigration and Refugee Board. Kanada har uppenbarligen hunnit betydligt längre än Sverige på detta område och här finns stora möjligheter att dra nytta av de kanadensiska erfarenheterna och kunskaperna. Det bör införas en bestämmelse i utlänningslagen att barnets offentliga biträde skall vara närvarande när barnet hörs.
Handläggningstiderna
En orsak som på ett avgörande sätt bidragit till långa handläggningstider för asylärenden är att Invandrarverket ofta beslutsstoppar alla ärenden från ett visst land. Man gör det i hopp om att förhållandena i hemlandet skall förbättras så mycket att det skall bli möjligt att fatta avvisningsbeslut. Det är inte godtagbart att Invandrarverket förfar på detta sätt och i realiteten använder sig av något slags tidsbegränsade uppehållstillstånd utan att ha något lagstöd för detta. I många andra fall kan avvisningarna inte verkställas på grund av att hemlandet vägrar att ta emot sina egna medborgare. Det gäller bl.a. asylsökande från Rest-Jugoslavien; många av dessa människor har vistats i Sverige mellan tre och sju år. Andelen där det förekommit självmordsförsök eller psykisk ohälsa är skrämmande hög. Vi anser att det bör införas en regel om att den asylsökande som inte inom två år från ansökan fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som också verkställts skall få uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl eller den asylsökande själv medverkat till tidsutdräkten.
Förtroendeklyftan
Den förtroendeklyfta som finns mellan beslutsfattare å ena sidan och bl.a. offentliga biträden och läkare m.fl. å den andra sidan har näppeligen sin grund i bristande konsekvens och tydlighet i lagstiftningen som påstås i propositionen. Den viktigaste orsaken är att tillståndsmyndigheterna bryter mot lagen beträffande vad som utgör asylskäl och humanitära skäl. En annan viktig orsak är att advokater, läkare, psykologer m.fl. yrkesgrupper inte bemöts med den respekt för sina professionella kunskaper som de förtjänar.
Ett mycket tydligt exempel på hur myndigheterna kränker lagen är bedömningen av självmordsrisk som humanitärt skäl för uppehållstillstånd. I propositionen till nu gällande utlänningslag (prop. 1989/90:86 s.149) anges att självmordsrisk utan ytterligare kvalifikationer utgör skäl för uppehålls- tillstånd, t.o.m. om det redan föreligger ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut. Utlänningsnämnden har dock - utan att lagen ändrats - lagt till ytterligare krav för att uppehållstillstånd skall meddelas (Utlänningsnämnden Praxis UN 6).
Gömda barn
Av propositionen framgår att regeringen har en mycket oklar uppfattning om orsaken till att många människor gömmer sig för att avvisningsbeslut inte skall verkställas. Vad som driver människor att ta detta oerhört svåra steg är främst att de svenska myndigheterna i stor utsträckning bryter mot asylreglerna i utlänningslagen och våra åtaganden enligt flyktingkonventionen och FN:s tortyrkonvention. I många fall hyser de en välgrundad fruktan för vad som kan hända dem i hemlandet. Det kan gälla människor som av politiska skäl torterats i sitt hemland och där risk finns för en upprepning.
Situationen för de gömda barnfamiljerna är så dramatisk att regeringen måste utfärda en särskild förordning om att deras ärenden skall prövas på nytt i en human anda.
Ett mycket allvarligt problem för de gömda gäller tillgången till sjukvård. De vågar inte anlita sjukvården eftersom vårdgivaren ofta vänder sig till Invandrarverket för att ta reda på vem som svarar för betalningen. Invandrarverket larmar då polis som griper vederbörande. Också aborter och förlossningar genomförs i hemlighet under svåra förhållanden för att undvika risken för gripande. Erfarna barnmorskor säger att det bara är en tidsfråga innan det första dödsfallet inträffar i samband med en sådan abort eller förlossning. Denna fråga måste lösas omgående. En möjlighet kan vara att göra sådana förändringar i sekretesslagen att den som behöver vård inte riskerar att tas i förvar och avvisas. Grundskolor bör dessutom göras till en frizon där barn inte skall behöva riskera förvarstagning och avvisning.
Återkallande av uppehållstillstånd
Riksdagens beslut 1989 att göra utlänningslagens bestämmelse om återkallande vid felaktiga uppgifter om identitet tvingande visar sig nu ha varit mycket olyckligt. Det drabbar också barn på grund av handlingar av deras föräldrar, något som från rättsliga utgångspunkter är ytterst tveksamt. Det finns ingen lagregel som säger att föräldrar kan ljuga för sina barns räkning. Invandrarverkets policy att sysselsätta handläggare - som saknar arbetsuppgifter sedan Sveriges gränser i det närmaste stängts för asylsökande - med att riva upp beviljade tillstånd är stötande. Det är dessutom ägnat att underblåsa rasistiska och främlingsfientliga stämningar. Nu har det meddelats att det särskilda projektet skall läggas ned vid årsskiftet, men att det istället skall integreras i den ordinarie verksamheten. Regeringen föreslår ingen ändring av lagstiftningen, vilket innebär att liknande projekt kan startas när som helst.
Vänsterpartiet anser att det i utlänningslagen bör införas en bestämmelse med innebörd att fråga om återkallelse av uppehållstillstånd på grund av oriktiga uppgifter om identitet inte skall få väckas senare än två år efter tillståndets beviljande om det inte föreligger synnerliga skäl.
Preskription
Bestämmelsen i 8 kap 15 § utlänningslagen om preskription av avvisnings- och utvisningsbeslut har under de senaste åren börjat tillämpas i strid med lagens förarbeten när det gäller personer som hållit sig gömda. I sådana fall var det enligt föredragande statsrådet inte uteslutet att - efter att preskription inträtt - på nytt ta upp frågan om avvisning eller utvisning. Nu har denna undantagsmöjlighet blivit regel. De tillämpande myndigheterna bör återgå till att följa lagstiftarens intentioner.
Förvar
Förvar är en oerhört ingripande åtgärd för den person som berörs. Motsvarande tvångsåtgärder i annan lagstiftning är omgärdade med betydande rättssäkerhetsgarantier. I utlänningsrätten lyser dessa i viktiga avseenden med sin frånvaro. Förvarsgrunderna är vida och tämligen oprecisa. Ingen automatisk domstolsprövning är inbyggd. Den förvarstagne har rätt till offentligt biträde först efter tre dygn. Det behövs en begränsning och precisering av förvarsgrunderna. Ett förvarsbeslut bör automatiskt prövas av länsrätten inom 24 timmar. Den förvarstagne bör ha en omedelbar rätt till offentligt biträde; när det gäller barn står nuvarande lagstiftning i direkt konflikt med barnkonventionens artikel 37 d. I artikeln stadgas: "Every child deprived of his or her liberty shall have the right to prompt access to legal and other assistance." I den svenska översättningen har prompt felaktigt översatts till "snarast". Den rätta översättningen skall vara "omedelbar". Förvar av barn bör aldrig få utsträckas till längre tid än 72 timmar.
Det är högst olämpligt att som nu ofta sker tillämpa förvarsreglerna på det sättet att man undviker att i en familj ta modern och barnen i förvar medan fadern däremot tas i förvar. Detta är ofta en mer traumatisk händelse än om hela familjen tas i förvar. Därför bör samma restriktion beträffande förvarstagande gälla barnets båda vårdnadshavare.
Uppsikt
Det bör göras en undersökning av hur uppsiktsreglerna används beträffande barn. Det finns exempel på barn vars skolgång blivit svårt störd på grund av att barnet tvingats göra långa resor en eller flera gånger i veckan för att fullgöra en anmälningsplikt.
Tagande av fingeravtryck och fotografering
Regeringen föreslår att fingeravtryck och fotografi skall tas av alla asylsökande, fingeravtryck dock bara av den som fyllt 14 år. Syftet anges vara att underlätta identifikation av den asylsökande och fastställa att ansökan lämnas i rätt land. Men redan enligt gällande lag finns rätt att ta fingeravtryck av den asylsökande som inte kan styrka sin identitet. Förslaget är - med tanke på frågans känslighet ur integritetssynpunkt - inte godtagbart. Det har heller inte i propositionen påvisats några belägg för att det skulle föreligga något verkligt behov av dessa skärpningar. Det skulle dessutom ytterligare markera skillnaderna i behandling av medborgare från EU-länder och övriga invandrare. Vänsterpartiet anser att förslaget om ändrad lydelse av utlänningslagen 5 kap 5 § bör avslås.
Familjeåterförening
Sveriges ambassader måste ge en helt annan prioritet åt handläggningen av familjeåterföreningsärenden. I många fall bryter man mot artikel 10 i barnkonventionen som kräver att behandlingen av ärendena skall ske snabbt, humant och positivt. Invandrarverket bryter mot konventionen genom att uppställa krav på identitetshandlingar som är omöjliga att uppfylla. Det råder fri bevisprövning i Sverige och identiteten kan styrkas på åtskilliga andra sätt än genom de handlingar som Invandrarverket och Utlänningsnämnden godtar.
Familjesplittring
"Återföreningen" lämnade upplysningar till Barnkommittén som mycket tydligt visar att svenska myndigheter åtskiljer föräldrar och barn i strid med artikel 9 i barnkonventionen. Det handlar ofta om utländska män som har ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut i ett asylärende och som har barn tillsammans med en svensk hustru eller hustru som i varje fall har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningsnämnden kräver då att mannen skall resa till sitt hemland för att söka återförening därifrån, trots att man vet att det många gånger inte är möjligt att resa ut på nytt från hemlandet.
Det förekommer också att det fattas avvisningsbeslut för män som utövar en regelbunden och betydande umgängesrätt med sitt barn. Detta gäller också fall där mannens vandel är helt oförvitlig.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med en lagändring för att säkra barnets rätt till kontakt med båda sina föräldrar.
Verkställighet
När barn avvisas har man att ta hänsyn inte bara till artikel 3 i barnkonventionen om hänsyn till barnets bästa utan också till diskrimineringsförbudet i artikel 2. När det gäller verkställighet av domar och beslut om vårdnad och umgänge i 21 kap. föräldrabalken och kapitlets tillämpningsförordning kan intressanta paralleller dras. I de bestämmelserna anges att socialnämnden skall underrättas och att medverkande poliser inte bör använda tjänstedräkt eller fordon som är särskilt utmärkta som polisfordon.
Det finns inga skäl varför utländska barn, som avvisas, skall behandlas sämre än barn i vårdnads- och umgängestvister. Därför bör det i utlännings- lagen tas in regler om avvisning av barn efter förebild av bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken.
Lagen om vård av unga
I propositionen sägs att beslut i enlighet med utlänningslagen i princip bör ta över beslut rörande enskilda som fattas med stöd av annan lagstiftning, även omhändertagande med stöd av LVU. Vänsterpartiet anser att det bör införas en bestämmelse i utlänningslagen att socialnämndens godkännande är en förutsättning för att avvisa ett barn som är omhändertaget med stöd av LVU.
Vänsterpartiet anser inte att det finns underlag - vare sig i propositionen eller de utredningar den bygger på - för att riksdagen nu skall fatta beslut om att utlänningslagen skall gå före all annan lagstiftning vid en lagkollision. Detta är ett utomordentligt långtgående förslag vars konsekvenser f.n. inte låter sig överblickas.
Förvarslokaler
I propositionen förs vissa allmänna resonemang om att en förvarstagen utlänning endast i undantagsfall bör få vistas i polisarrest, häkte eller kriminalvårdsanstalt. Både den nuvarande regeringen och den föregående regeringen har många gånger framfört dessa synpunkter. Ändå har ingenting hänt. Sverige har i stället två gånger utsatts för allvarlig kritik av Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr samt omänsklig eller kränkande behandling eller bestraffning för att man förvarar förvarstagna utlänningar i häkte. Justitieminister Laila Freivalds kommenterade kritiken med att den fläckar Sveriges anseende. Vänsterpartiet anser mot denna bakgrund att riksdagen nu bör anta en ny regel i 6 kap 2 a § utlänningslagen med följande lydelse: En förvarstagen utlänning får inte tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest om det inte föreligger synnerliga skäl.
Övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft utan några övergångsbestämmelser. Eftersom de nya bestämmelserna i lagen innebär kraftiga begränsningar i rätten till skydd och även i familjeåterföreningen är det helt oacceptabelt att lagen ges retroaktiv verkan på dessa punkter. De ärenden som anhängiggjorts innan de nya reglerna träder i kraft måste i kraft av övergångsbestämmelser handläggas i enlighet med lagen i dess gamla lydelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om utlänningslagens tillämpning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en successiv avveckling av vapenexporten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kontroll av den internationella vapenhandeln,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om europeiskt samarbete beträffande asyl- och flyktingpolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet skall omfattas av Genèvekonventionens flyktingbegrepp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens och invandringsmyndigheternas utbildning i kvinnokunskap,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska utlänningslagstiftningen bör analyseras ur ett kvinnoperspektiv,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningar för avvisning till ett första asylland,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tortyr och våldtäkt utförd av statsmakten som skäl för asyl,
10. att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § utlänningslagen skall tillföras ett nytt andra stycke med följande lydelse: Med förföljelse avses allvarliga kränkningar av utlänningens mänskliga rättigheter såsom de definierats i de konventioner i detta ämne som Sverige tillträtt och som anges i en bilaga till utlänningslagen.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att FN:s flyktingkommissariats handbok och exekutivkommitténs resolutioner bör tjäna som vägledning vid fastställande av flyktingskap,
12. att riksdagen beslutar att 3 kap. 3 § utlänningslagen skall behållas med oförändrad lydelse,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 3 kap. 3 § utlänningslagen också skall tillämpas i situationer av inbördeskrig,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i utlänningslagen att skyddssökande får rätt till uppehållstillstånd om de internationella organ som övervakar tillämpningen av konventionerna funnit att en avvisning/utvisning skulle strida mot Sveriges åtaganden enligt FN:s tortyrkonvention eller den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring av utlänningslagen att den skall ha rätt till asyl som omfattas av det kompletterande flyktingbegrepp som föreslås i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda skäl att vägra asyl för den som omfattas av den kompletterande flyktingdefinitionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka i EU för den kompletterande flyktingdefinitionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränsen för beviljande av uppehållstillstånd för ogifta barn,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på hushållsgemenskap i hemlandet som villkor för att bevilja uppehållstillstånd till föräldrar som önskar bosätta sig hos barn i Sverige,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en orimligt hård praxis beträffande minderårigas rätt till familjeåterförening i Sverige,
21. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en oberoende utredning angående tillämpningen av reglerna om uppskjuten invandringsprövning vid äktenskap eller sammanboende,
22. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning angående avvisningspraxis för kvinnor som misshandlats av sin partner under pågående invandringsprövning samt "kvinnoimport" från svenska mäns sida,
23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att inhibition av avvisnings- eller utvisningsbelut skall meddelas i ärende hos Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i enlighet med vad i motionen anförts,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av den svenska och europeiska viseringspolitiken,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten att regeringen i EU och andra lämpliga forum verkar för att viseringstvånget tas bort för så många stater som möjligt,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bötessanktionerat transportöransvar,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylvisum,
28. att riksdagen beslutar att 2 kap. 4 a § andra stycket 2 skall ha följande lydelse: Om ett program för att förbereda återvändande inletts innan dess, får uppehållstillståndet förlängas med ytterligare högst ett år,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgningen av möjligheten till avvisning med omedelbar verkställighet i 1989 års utlänningslag,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hivtestning av asylsökande,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de svenska ambassadernas roll i asylärenden,
32. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en utredning beträffande överflyttning av handläggningen av asylärenden till förvaltningsdomstolarna,
33. att riksdagen avslår förslaget till förändrad lydelse av 10 kap. 5 § utlänningslagen,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Utlänningsnämndens syn på barnkonventionens betydelse,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag om inkorporering av barnkonventionen,
36. att riksdagen hos regeringen begär att Invandrarverket skall ges i uppdrag att föreslå ett åtgärdsprogram för att avhjälpa bristen i stödresurser för ensamma barn på verkets förläggningar,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det offentliga biträdet skall vara närvarande när ett barn hörs,
38. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i utlänningslagen att den asylsökande som inte inom två år från ansökan fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut som också verkställts skall få uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl eller den asylsökande själv medverkat till tidsutdräkten,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självmordsrisk som skäl för uppehållstillstånd,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny prövning i human anda av gömda barnfamiljers ärenden,
41. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av sekretesslagen att den som har ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut och behöver vård inte skall riskera att tas i förvar och avvisas vid kontakt med den offentliga sjukvården,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att grundskolor bör göras till en frizon där barn inte skall behöva riskera förvarstagning och avvisning,
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att fråga om återkallelse av uppehållstillstånd på grund av oriktiga uppgifter om identitet inte skall få väckas senare än två år efter tillståndets beviljande om det inte föreligger synnerliga skäl,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av utlänningslagens bestämmelser om preskription,
45. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att förvarsgrunderna begränsas och preciseras,
46. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att ett förvarsbeslut automatiskt prövas av länsrätten inom 24 timmar,
47. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att förvarstiden för barn aldrig får förlängas utöver 72 timmar,
48. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att samma restriktioner beträffande förvarstagande gäller båda barnets vårdnadshavare,
49. att riksdagen avslår förslaget i propositionen om ändrad lydelse av 5 kap. 5 § utlänningslagen,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en undersökning av uppsiktsreglernas tillämpning beträffande barn,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ambassadernas prioritering av familjeåterföreningsärenden,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri bevisprövning i identitetsfrågor hos Invandrarverket,
53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att barns rätt till kontakt med båda föräldrarna säkras,
54. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att avvisning av barn verkställs i enlighet med minst lika humana principer som verkställigheter jämlikt 21 kap. föräldrabalken,
55. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att det görs till en förutsättning för verkställighet av avvisning av ett barn som är omhändertaget med stöd av LVU att socialnämnden givit sitt samtycke,
56. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utlänningslagen inte skall ha principiellt företräde framför annan lagstiftning,
57. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana övergångsbestämmelser i samband med förändringarna i utlänningslagen som anges i motionen,
58. att riksdagen beslutar att 6 kap. 2 a § utlänningslagen skall ha följande lydelse: En förvarstagen utlänning får inte tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest om det inte föreligger synnerliga skäl,
59. att riksdagen beslutar att ärenden som anhängiggjorts hos polismyndighet, Statens invandrarverk eller Utlänningsnämnden före den 1 januari 1997 skall avgöras i enlighet med utlänningslagen i enlighet med den lydelse lagen hade före detta datum.
Stockholm den 10 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Lars Bäckström (v) Owe Hellberg (v) Tanja Linderborg (v) Eva Zetterberg (v) Ulla Hoffmann (v)