med anledning av skr. 1996/97:71 Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet
Inledning
Vi ser i huvudsak positivt på inriktningen av regeringens
skrivelse om Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-
talet. En effektiv konkurrens och en omfattande
utrikeshandel är en förutsättning för en bra social och
ekonomiskt utveckling i Sverige. Men vi är också kritiska på
vissa punkter. Den analys som ligger till grund för skrivelsen
är otillfredsställande. Skrivelsen ger bl a en förenklad bild av
utrikeshandelns betydelse. Vi tycker också att skrivelsen har
en ensidig inriktning på utvecklingen av EU:s inre marknad.
Dessutom efterlyser vi konkreta förslag på hur handels- och
näringspolitiken kan bidra till den nödvändiga förnyelsen av
näringslivet. I olika sammanhang har regeringen uttalat
målsättningen att Sverige skall bli ett föregångsland i
omställningen till en hållbar utveckling. Vänsterpartiet stöder
dessa ambitioner men anser att de också måste avspegla sig i
den framtida handelspolitiken. Ett område vi saknar i
skrivelsen är kopplingen mellan frihandelns ständigt ökade
transporter och de globala miljöproblemen.
Vi vill också inledningsvis kommentera skrivelsens påstående att Sverige
genom EU-medlemskapet har större möjligheter att påverka den internation-
ella utvecklingen. Vår uppfattning är att medlemskapet har medfört större
möjligheter att påverka de andra medlemsländerna, men däremot inte att
Sverige som enskilt land får större möjligheter att påverka i världsmåttstock.
Innan Sverige gick med i EU var regeringen oförhindrad att driva sin egen
uppfattning i olika internationella fora för handelspolitiska frågor. Sverige
har traditionellt varit mycket frihandelsinriktat, och om Sverige skulle få
gehör inom EU för sina ståndpunkter - dvs att EU gör Sveriges ståndpunkt
till sin egen - är det självklart positivt. Men om inte Sverige får gehör för
sin
linje är vi, p.g.a. medlemskapet, förhindrade att driva handelspolitiska frågor
självständigt.
Utrikeshandel och
ekonomisk tillväxt
Regeringen ger en missvisande bild av utrikeshandelns
historiska utveckling. Den svenska ekonomins
utrikesberoende är ingen ny företeelse. Sverige har sedan
industrialiseringens begynnelse utmärkts av en hög
internationaliseringsgrad. Exporten växte kraftigt från 1800-
talets mitt. Från början handlade det om spannmål och
trävaror. Under 1800-talets slut övergick exporten till mer
förädlade varor som mejerivaror från jordbrukssektorn och
verkstadsprodukter från industrin. De institutionella
förutsättningarna var också mycket gynnsamma för en liten,
öppen ekonomi som Sverige under andra hälften av 1800-
talet. Under 1860-talet slutfördes näringsfrihetsreformerna,
det inre och yttre passtvånget avskaffades och några år
därefter anslöt sig Sverige till ett internationellt system med
fasta växelkurser (guldmyntfoten) och fria kapitalrörelser.
Systemet skulle uppmuntra en större rörlighet för alla
produktionsfaktorer, i likhet med det nutida EMU-projektet.
Utrikeshandeln växte mycket kraftigt. Exportkvoten, dvs
exportens andel av BNP, var t ex högre 1885 än 1950.
Det var först under 1970-talet som exportkvoten översteg 1920-talets
nivåer. Det svenska utrikeshandelsberoendet är således inget nytt. Vi anser
att skrivelsen ger en förenklad och statisk bild av utrikeshandelns betydelse
för den ekonomiska tillväxten. Ekonomins förändring över tiden handlar i
stor utsträckning om anpassning till nya konkurrensförhållanden och föränd-
rade prisrelationer. Det som utmärkte den svenska exporten under hundra-
årsperioden 1870-1970 var en hög grad av produktförnyelse, från
lågförädlade till högförädlade varor.
De svenska företagen har historiskt sett varit duktiga på att utveckla nya
produkter som kunnat bära en allt högre social och materiell levnads-
standard. Men just ur denna synpunkt har perioden efter 1970 varit negativ.
Näringslivets förnyelseförmåga har varit svag. Ett försämrat utbytesför-
hållande har mötts med justeringar av kronkursen, inte med produktförnyelse
och nyinvesteringar. Devalveringar har följaktligen minskat omvandlings-
trycket i näringslivet. Vinsterna har varit höga i de exportinriktade storföre-
tagen, samtidigt som hemmamarknaden utvecklats svagt. Reallönerna har
stagnerat och den offentliga sektorn har fått allt större finansieringsproblem.
Mot denna bakgrund ter sig analysen i skrivelsen som helt otillräcklig, på
gränsen till felaktig. Regeringen betonar betydelsen av de höga vinsterna i
storföretagen för att få fart på tillväxten och säkra välfärden. Erfarenheterna
från de senaste årens ekonomiska historia pekar snarast på motsatsen. Den
svaga kronkursen och de höga förtjänsterna i storföretagen är ett uttryck för
att näringslivets förnyelseförmåga är svag, för ekonomisk stagnation och en
alltmer tudelad ekonomi. Handelspolitiken och näringspolitiken måste därför
i större utsträckning bidra till näringslivets förnyelse. Regeringen borde
återkomma med genomarbetade förslag i denna riktning.
Vidare säger regeringen att utrikeshandelns relativa betydelse kommer att
öka ytterligare på grund av att världshandeln ökar snabbare än världstill-
växten. Vi är mycket tveksamma till denna bedömning, eftersom mogna
kapitalistiska länder som Sverige har en växande tjänstesektor, och inom
denna sektor är utrikeshandelsandelen mycket lägre än för varor.
Finansmarknad
Vi anser också att en skrivelse om handelspolitiken borde
behandla vilka effekter på sysselsättning och välfärd som
följer av den omfattande spekulationen i räntenivåer och
valutakurser. De senaste decennierna har spekulationen vuxit
lavinartat och uppgår till mångmiljardbelopp per dag. Det är
framför allt små och utrikeshandelsberoende länder som
Sverige som drabbas.
Spekulationen bidrar till snabba kast i växelkurser och räntor och till en
osäkerhet som går ut över handel, investeringar och sysselsättning i alla
länder. Vi menar att regeringen i en skrivelse om handelspolitiken
åtminstone borde beröra denna problematik. Den fullständigt fria kapital-
rörligheten bidrar till en instabilitet i världsekonomin som missgynnar
mindre länder och som försvårar möjligheterna att driva en socialt progressiv
ekonomisk politik. Utvecklingsländernas ekonomiska utveckling försvåras
också av att spekulationen på penningmarknaderna bidrar till att sänka den
ekonomiska tillväxten i världen som helhet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
I detta sammanhang vill vi också påminna om "A Call to Action" från
december 1994, som tar upp kraven på förändring av den internationella
politiken för att kunna skapa ett bättre världssamhälle. Dess huvudtema är att
det behövs en ökad internationell samverkan genom FN för att motverka
kapitalets ökade makt och stärka demokratin. I den föreslås inrättandet av ett
ekonomiskt säkerhetsråd som är mer representativt och effektivt än
nuvarande G 7-gruppen och Bretton Woods-institutionerna. Rådet bör
utveckla en långsiktig strategisk politik för att stödja en stabil och
balanserad
utveckling i världen och för att säkra stabiliteten mellan de stora
internationella organisationernas olika målsättningar.
I avsnittet som behandlar målsättningar välkomnar regeringen utan
förbehåll utländska investeringar. Det är viktigt att nyansera detta och skilja
på direktinvesteringar och s k portföljinvesteringar (aktie- och företagsköp).
De sistnämnda är önskvärda bara i de fall det handlar om långsiktigt
uthålliga ägare, med kunskaper och idéer. Dessa investeringar görs i dag till
mycket stor del av kapitalister och fonder med kortsiktiga profitintressen och
avkastningskrav. Företagsuppköp sker ofta i defensivt syfte, inte för att bidra
till näringslivets utveckling. Därför behövs en större ägarblandning med
inslag av offentliga aktörer. Ett mer omfattande offentligt ägande skulle
kunna motverka den instabilitet och kortsiktighet som utmärker finans-
marknadens aktörer.
Frihandel
Regeringen har som målsättning att göra handels- och
miljöpolitiken ömsesidigt stödjande för att uppnå en hållbar
utveckling. Vi vill i det sammanhanget betona att
nödvändiga miljöklausuler inte får användas för att stänga
ute utvecklingsländerna från världshandeln. Frihandel måste
uppmuntras inom ramen för sociala hänsyn och tillämpning
av miljöklausuler. Den rika världens företag skall inte kunna
dumpa sina miljöproblem hos de fattiga utvecklingsländerna
eller exploatera människor under hälsovådliga
omständigheter. En rättvis världshandel måste också ge
möjligheter för utvecklingsländerna att öka förädlingsgraden
av de egna råvarorna för export utan att drabbas av högre
tullar eller andra direkta och indirekta sanktioner.
De multinationella företagens missbruk av frihandeln måste motverkas. Ett
ekonomiskt säkerhetsråd inom FN borde ges möjlighet att dels kontrollera
världsomfattande spekulationer på penningmarknaden, dels ges reella
sanktionsmöjligheter mot multinationella företags rovdrift i fattiga länder.
Regeringen skriver i avsnitt 2 om regionala och bilaterala förbindelser.
Den bild av EU och EMU som målas upp är enligt vår mening alldeles för
positiv. EMU tvingar fram en ännu djupare integration och byggandet av än
högre murar utåt. Vi menar dessutom att EMU står i motsättning till
integrationen av östländerna. Det gör också EU:s nuvarande jordbrukspolitik.
Regeringens kritik mot de omfattande jordbrukssubventionerna är därför
högst berättigad. Vi delar regeringens uppfattning om att en reformering av
den gemensamma jordbrukspolitiken är nödvändig utifrån flera utgångs-
punkter. Tyvärr framgår det inte av skrivelsen att nuvarande regler också är
ett hinder för EU:s utvidgning. Bibehållna regler förutsätter en gigantisk
ökning av EU:s budget, vilket är politiskt omöjligt.
I sammanhanget vill Vänsterpartiet också lyfta fram frågan om de problem
som de ökade livsmedelstransporterna medför. I ett internationellt handels-
perspektiv jämställs livsmedel med andra industriprodukter. Vänsterpartiet
menar att detta inte är helt oproblematiskt. De ökande transporterna medför
negativa miljöeffekter. Ökningen av koldioxid sker i dag från den växande
transportsektorn. Transporter av livsmedel och djur får aldrig bli själv-
ändamål. Miljökostnaderna måste betalas fullt ut. Det finns en uppenbart
felaktig prissättning av transporternas miljökostnader när det kan anses
lönsamt att skicka färska räkor på lastbil från Holland till Marocko för
rensning och sedan tillbaka till Holland för avsalu.
De ökande transporterna innebär också en uppenbar risk för spridning av
sjukdomar och mikroorganismer när djur och livsmedel blir en ökande del av
världshandeln. Utvecklingen i dag går mot en ökad resistens mot antibiotika
vilket på sikt är ett allvarligt hot också mot människors hälsa. En ökad
handel med livsmedel ställer därför krav på en ökad livsmedelskontroll och
ökade möjligheter att ställa nationella kvalitetskrav också på livsmedel. Inom
ramen för EU och EU:s arbete inom WTO måste Sverige ta initiativ till att
dessa frågor får en stärkt ställning. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att exportfrämjande genom subventioner endast skall användas
för att gynna export av strategiskt värde för utvecklingen och miljön i de
fattigaste länderna. Exportfrämjande subventioner bidrar till snedvridna
konkurrensvillkor och i förlängningen till en sämre ekonomisk utveckling.
Subventioner bör därför inte förekomma i någon större utsträckning.
Däremot menar vi att exportbefrämjande åtgärder och investeringsstöd kan
vara motiverade för att stödja utvecklingen i de fattigaste länderna. I dessa
länder är de ekonomiska och sociala villkoren så osäkra och risken för
exploatering så stor att det krävs ett större mått av samverkan mellan stat och
näringsliv om svenska företag skall kunna bidra till en positiv utveckling.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utrikeshandel och ekonomisk tillväxt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur handelspolitiken skall bidra till näringslivets förnyelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att spekulationen på penningmarknaderna bidrar till att sänka den
ekonomiska tillväxten i världen som helhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU och WTO måste ta initiativ till att frågor om
transporternas negativa konsekvenser för världshandeln beaktas.
Stockholm den 20 mars 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Lennart Beijer (v)