Utrikeshandeln har utvecklats till en allt starkare drivkraft för
ekonomisk tillväxt i olika delar av världen. Den allt snabbare
globaliseringen av världsekonomin kan avläsas i
världshandelns ökade omfattning. Utvecklingstendenserna är
tydliga. I olika delar av världen, exempelvis i Östasien och
Latinamerika, öppnas marknaderna och stärks frihandeln.
Det finns få ting som så framgångsrikt verkar som
välståndsskapande kraft i vår värld som det fria
handelsutbytet mellan länder. Erfarenheterna visar att tillväxt
och konkurrenskraft ökar mest i länder som ökat sitt
marknadstillträde och öppnat sin handel.
Det är genom handeln Sveriges utveckling från fattigt jordbrukssamhälle
till industrination kunnat ske. För svenska företag har möjligheten till handel
varit en överlevnadsfråga. För vårt lands ekonomiska och sociala utveckling
har det varit ett grundvillkor att de varor som företagen producerat kunnat
exporteras utan försvårande handelshinder.
För såväl Sverige som för övriga länder i vår omvärld har handelspolitiken
avgörande betydelse för ekonomi och välfärd, liksom för demokratisk och
social utveckling. Frihandel är en av de viktigaste förutsättningarna för
näringslivets tillväxt och konkurrenskraft och därmed också en förutsättning
för välstånd. Att värna frihandelns principer och motverka protektionism
måste vara en prioriterad uppgift för svenska politiker.
Sverige har en lång tradition som frihandelns förespråkare i internationella
sammanhang. Fr.o.m. den 1 januari 1995 deltar Sverige i EU:s gemensamma
handelspolitik. Genom medlemskapet i den europeiska unionen kan Sverige
påverka handelspolitiken inom en av de största handelspolitiska enheterna i
världen. Sverige bör, inom ramen för EU:s gemensamma handelspolitik,
fullfölja sin mångåriga tradition och aktivt driva och främja frihandelns
idéer. Det ligger i Sveriges intresse att de handelspolitiska relationerna
mellan världens länder blir så frihandelsinriktade som möjligt utifrån
GATT:s och WTO:s principer och bestämmelser.
Resultatet av de senaste GATT-förhandlingarna, den s.k. Uruguayrundan,
och upprättandet av Värdshandelsorganisationen WTO och de därtill knutna
handelsavtalen innebär att det multilaterala regelverket utvidgas till ett antal
nya områden, tjänster, immateralrätt m.m. Betydande tullsänkningar
genomförs och insyn, tvistlösning och övervakning förbättras. Gattreglerna
skärps också för jordbruksvaror och tekovaror. Resultaten innebär en
stimulans för världsekonomin genom ökat marknadstillträde och förbättrad
konkurrens.
Det som uppnåtts i Uruguayrundan beräknas ge stora välfärdsvinster.
WTO uppskattar att världshandeln från och med år 2005, tack vare GATT-
avtalet, årligen kommer att öka med en fjärdedel mer än den skulle ha gjort
om inte avtalet hade funnits. Avtalet innebär att svenska företag får ökade
marknadsmöjligheter och förbättrade konkurrensförhållanden, och det har
därmed stor betydelse för tillväxt och sysselsättning i Sverige. Det vilar nu
ett stort ansvar på alla parter, och inte minst på EU, att medverka till att
avtalet inte i något avseende förfuskas eller förhalas utan att det genomförs i
praktiken.
I förberedelsearbetet inför WTO-mötet i Singapore i december bör Sverige
inom EU vara pådrivande så att de överenskommelser som uppnåtts
realiseras. EU måste först och främst slå fast betydelsen av att WTO:s
medlemsländer genomför de åtgärder man åtagit sig. EU bör vidare arbeta
för att få till stånd fortsatt handelsliberalisering inom WTO. Sverige bör
utnyttja alla möjligheter att påverka EU:s handelspolitik så att EU vid WTO-
mötet intar en aktiv roll i arbetet för att befästa och stärka förtroendet för
det
multilaterala handelssystemet och för WTO.
Det är ett starkt svenskt intresse att förhandlingarna inom vissa sektorer på
tjänsteområdet slutförs i enlighet med de nya tidsgränser som uppställts.
Särskilt viktigt är det att Sverige driver på så att förhandlingarna om
telekommunikationstjänster ges hög prioritet vid Singaporemötet. Strävan
skall vara att ett avtal (ITA) om liberalisering av IT-området kommer till
stånd så snart som möjligt.
Sverige väckte redan under Uruguayrundan förslaget om att på
industrivarusidan införa generell tullfrihet länderna emellan. Detta bör
fortfarande vara målet för svensk handelspolitik i detta avseende. Även om
man kan förutse motstånd att redan nu inleda en ny världsomfattande
tullförhandlingsomgång, bör Sverige föra fram sina önskemål om total
tullfrihet på industrivaruområdet.
Sverige bör också arbeta för en tidigareläggning av redan överenskomna
åtaganden och speciellt inrikta sig på att korta de långa infasningsperioderna
för järn och stål, teko och kemiprodukter. En snabbare tullavveckling på
dessa områden är viktig för den svenska industrin.
En annan för svensk industri väsentligt fråga, som Sverige bör driva i
WTO-sammanhang, är att få till stånd åtaganden som också omfattar
halvledare och integrerade kretsar.
I Uruguayrundan överenskoms bl.a. en utfasning av alla kvantitativa
begränsningar på tekoområdet senast år 2005 samt åtaganden om ny
förhandling för fortsatt liberalisering av jordbrukshandeln år 2000.
När det gäller avvecklingen av tekorestriktionerna enligt teko-avtalet i
WTO bör Sverige arbeta för att dessa påskyndas. Inte minst viktigt är det att
Sverige kan övertyga EU om att EU skall genomföra frihandel för teko.
Även på jordbruksområdet bör Sverige ta initiativ till snabbare och mer
radikal tullavveckling än vad som överenskommits i Uruguayrundan.
Investeringsfrågor är nära kopplade till övriga handelsfrågor. Ett
investeringsavtal (MAI) inom OECD beräknas träda i kraft i juli 1997, men
detta räcker inte. Investeringsfrågorna kommer att aktualiseras vid WTO:s
ministermöte. Det ligger i svensk industris intresse att Sverige stödjer EU:s
och andras försök att få till stånd ett multilateralt investeringsavtal inom
WTO:s ram.
Den sociala och ekonomiska utvecklingen har gått mycket snabbt i flera
länder, särskilt i Östasien. Länder som Singapore, Taiwan, och Sydkorea
ligger mycket långt framme och Thailand, Malaysia, Filippinerna och
Indonesien blir alltmer avancerade. Kina, som har en stor potential, har en
stark tillväxt i vissa regioner.
Snabbväxande ekonomier i olika delar av världen, tillsammans med det
regionala samarbetet inom handelspolitiken i och med bildandet av ASEAN
och MERCOSUR har gjort att den eniga front som u-länderna tidigare
utgjorde gentemot industriländerna i norr är inaktuell. Många länder som
fortfarande har u-landsstatus har nått en utvecklingsnivå som kommit allt
mer i paritet med i-länderna. En del har i ärlighetens namn gått om oss. Ett
växande antal av dessa u-länder tar allt mer på sig i-landsmässiga för-
pliktelser.
De minst utvecklade länderna är i dag inte i stånd att utnyttja alla de
fördelar en friare världshandel kan ge. En av de viktigaste insatserna för att
stödja de fattigaste länderna i deras strävan efter frihet, demokrati och
välstånd är att hjälpa dem att införlivas i det marknadsekonomiska systemet.
Direkt avgörande för dem är att de kan få avsättning för sina produkter och
att de fritt får handla med de varor som de är bäst på att producera.
Lika viktigt som det var för Sveriges ekonomiska utveckling, när vi befann
oss i industrialismens vagga, att våra varor kunde exporteras , är det för u-
länderna i dag att handeln med deras varor inte av diffusa anledningar utsätts
för handelshinder. De tendenser till förtäckt protektionism som framskymtar
när begreppet socialklausul förs fram måste Sverige med kraft motverka.
De förhållanden som vissa länder kan kritiseras för av rika välmående
industriländer riskerar att ytterligare förvärras om fattiga länder utsätts för
handelshinder inom WTO:s ram. Sverige bör starkt ta avstånd ifrån varje
förslag om att inom WTO sätta upp sådana nya regler för handel som
entydigt skulle komma att drabba u-länderna.
När det gäller miljöfrågorna bör de multilaterala miljökonventionerna inte
skapa några förhandlingsmässiga svårigheter. Globala miljöproblem bör få
globala lösningar. Grundläggande princip bör vara att områden där man inte
kan komma överens globalt inte får bli föremål för handelshindrande
åtgärder. Sverige bör därför avvisa alla försök att med dessa frågor som
utgångspunkt göra ingrepp i det internationella handelssystemets regler.
Information och harmonieringar är viktigare och betydligt mer verkningsfulla
än handelshinder, också på miljöområdet.
Sverige bör inför WTO-mötet och därefter i alla sammanhang bekämpa
alla försök att införa protektionistiska handelsregler som skulle komma att
hindra u-länderna i deras utveckling mot en bättre ekonomisk situation och
ett förbättrat välstånd.
Den inre marknaden
Den inre marknaden är själva kärnan i det europeiska
samarbetet. En av grundtankarna är att få till stånd en ökad
konkurrens och därmed en snabbare ekonomisk utveckling i
Europa. Den inre marknaden skall medföra den dynamik som
skall stimulera tillväxten i EU.
Ungefär 60 procent av svensk export och ca 70 procent av Sveriges import
sker inom EU och räknas som internhandel. Svenskt näringsliv är direkt
beroende av att den inre marknaden fungerar väl. Det är för svenska företag
angeläget att bristande nationellt genomförande och tillämpning av den inre
marknadens regler om fri rörlighet snabbt kan åtgärdas genom ingripande av
kommissionen. Risk finns annars att konkurrenssnedvridning mellan företag
i de olika medlemsstaterna uppstår. Brott mot fördragen måste kunna
åtgärdas inom en tid som är meningsfull för företag och andra som drabbas.
Kommissionen måste få ökade möjligheter att agera mot medlemsländer
som brister i genomförandet av inre marknadsdirektiv. Dagens
åtgärdsprocess - motiverat yttrande och därefter anmälan till EU-domstolen
- är otillräcklig och tar alltför lång tid. Sverige bör föreslå att kommissionen
ges sanktionsmöjligheter mot medlemsländer som brister i genomförandet av
överenskomna direktiv.
En viktig uppgift för Sverige är vidare att verka för en utformning och
tillämpning av EU:s olika handelspolitiska instrument som bygger på
frihandelns principer. Ett övergripande mål skall vara att EU avvecklar
samtliga kvarvarande importrestriktioner. Sverige bör gå i bräschen för en
total avveckling av EU:s tullskydd för industrivaror. I detta sammanhang bör
Sverige ta initiativ till en kartläggning av de kostnader och konsekvenser
som EU:s tullskydd på industrivaruområdet innebär.
Tekorestriktionerna mot de baltiska länderna och Central- och Östeuropa
kommer att avvecklas 1998 och mot övriga MFA-länder 2005, enligt
överenskommelse i Uruguayrundan. Inget hindrar EU att gå fortare fram.
Sverige bör försöka skynda på avvecklingen och agera vakthund mot varje
tendens till förhalning.
Sverige bör också aktivt arbeta för en minskning av EU:s användning av
antidumpningsåtgärder. Det är ett viktigt svenskt intresse att förhindra att
EU, och därmed även Sverige, i vår omvärd framstår som tillskyndare av
antidumpningsåtgärder för att lösa ekonomiska eller, vilket det oftast handlar
om, strukturbetonade problem i skilda medlemsstater. För att tillvarata
svenska företags intressen är det en viktig uppgift att påverka och försöka
förändra EU:s tillämpning av sin egen antidumpningslagstiftning i
frihandelsvänlig riktning.
EU:s antidumpningstullar misskrediterar EU hos allmänheten. Dump-
ningstullarna slår mot konsumenterna i form av dyrare varor. Det ligger
därför i vårt lands och i hela EU:s intresse att EU inför en frihandelsvänlig
praxis, till gagn för svenska konsumenter, svenskt näringsliv och för EU:s
medborgare.
Den inre marknaden måste erövras varje dag. Medlemsländernas tendenser
till att flitigt föreslå nya regler, exempelvis inom miljöområdet, riskerar att
erodera den inre marknadens funktion. Åren 1992-1994 lade EU fram 116
nya förslag. Under samma period anmälde medlemsländerna 1136 förslag till
EU. Det finns en uppenbar fara att nationella regelsystem och nya förslag
kommer att skapa hinder för en positiv och dynamisk utveckling av den inre
marknaden.
Sverige bör i alla sammanhang ha inre marknadsperspektivet till grund för
sitt agerande. Inom regeringskansliet måste en stark inre marknadsenhet
finnas, som skall bevaka att svenska förslag inte strider mot grundtankarna
bakom den inre marknaden och dess funktion.
Genom frihandel och fullbordandet av den inre marknaden ökar svenska
företags möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. Därmed är dessa
frågor avgörande för vårt lands ekonomi, välfärd och sysselsättning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om frihandelns betydelse,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att stärka det multilaterala frihandelssystemet och
WTO,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att motverka protektionism,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den inre marknaden,
5. att riksdagen beslutar att Sverige i EU verkar för att ge kommissionen
sanktionsmöjligheter i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar att Sverige i EU verkar för en kartläggning av
EU:s tullskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avveckling av EU:s tullskydd för industrivaror,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av EU:s antidumpningslagstiftning i frihandelsvänlig
riktning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett inre marknadsperspektiv som grund för förslag och
beslut.
Stockholm den 3 oktober 1996
Karin Falkmer (m)
Mikael Odenberg (m)
Chris Heister (m)
Ola Karlsson (m)
Sten Tolgfors (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Jan Backman (m)
Lennart Hedquist (m)
Inga Berggren (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Lennart Fridén (m)
Olle Lindström (m)
Per Westerberg (m)
Stig Rindborg (m)