En enig riksdag beslöt den 26 april 1995 (1994/95:NU18) att
den maringeologiska verksamheten var av sådan betydelse
att en nedläggning inte kunde komma ifråga. Därför skulle
10 miljoner kronor tas ur Energiteknikfondens innestående
medel hos Riksgäldskontoret och tillföras SGU för denna
verksamhet. Regeringen föreslog och riksdagen beslutade att
i tilläggsbudgeten säkra finansieringen för den resterande
delen av det förlängda budgetåret. Regeringen skulle också i
budgetproposition för 1997 återkomma med förslag som
säkerställde den maringeologiska verksamheten på sikt.
Enligt riksdagen skulle regeringen också undersöka om en
samfinansiering av verksamheten kunde ske mellan berörda
departement.
I årets budgetproposition konstaterar regeringen att någon samfinansiering
för 1997 inte varit möjlig att uppnå. Påståendet underbyggs inte med några
fakta.
Det måste anses mycket uppseendeväckande att regeringen på detta sätt
sätter sig över riksdagens uttryckliga beställning, särskilt som man tidigare
under en följd av år eftertryckligt fått besked om att riksdagen anser att detta
är en högt prioriterad verksamhet.
Regeringens agerande skulle kunna ursäktas om den maringeologiska
karteringen kunde betraktas som relativt vältäckande. Detta är dock inte
fallet. Av det svenska kontinentalsockelområdet har drygt 10 procent under-
sökts med avseende på bottenbeskaffenhet. Återstoden, eller 83 procent,
utgör de sista "vita fläckarna" på den svenska kartan. Förutom den svenska
delen av Kattegatt, Öresund, sydkusten, norra Gotlandsområdet och
Stockholms södra skärgårdshav som fram till och med 1996 undersökts och
kartlagts av SGU är kunskapen om bottnarnas beskaffenhet mycket
begränsad. Den maringeologiska kartan ger svar på frågor inte bara om de
geologiska utan även de bottendynamiska förhållandena, vissa industri-
mineraltillgångar, möjligheter till recipientutnyttjande och miljöövervakning.
Undersökning av sedimenten i den marina miljön har utvecklats till ett av de
viktigaste verktygen för miljökontroll. Kartan utgör också ett väsentligt
underlag för biologiska inventeringar, vattenbruk, fiskerinäring, försvaret,
kabelförläggning m.m.
Sverige har ratificerat flera konventioner som berör miljön i havet. I
enlighet med dessa skall varje stat ha kunskap om sin ekonomiska zon och
kunna bedriva en effektiv miljökontroll. Detta förutsätter i sin tur att
havsbottnarna blir undersökta och kartlagda. Annars finns det stor risk för att
kommande beslut om åtgärder i havsmiljön måste tas på bristfälligt
underlagsmaterial. Kostnaderna för karteringen är mycket små i jämförelse
med de pengar Sverige bl.a. satsar på Östersjöns hotade miljö.
Sverige är den största strandstaten i Östersjön och ansvarar för cirka 40
procent av Östersjöområdets areal. Därmed har vi också det enskilt största
ansvaret för Östersjöns marina miljö och resurser. Sveriges statsminister vill
i många sammanhang framstå som drivande i Östersjöfrågor och Sverige
agerar för att stödja de östeuropeiska länderna i olika miljösammanhang.
Detta förutsätter kunskapsinhämtande och undersökningskapacitet.
Regeringen har utlovat en miljardsatsning på Östersjön. Hur man kan ge
detta löfte samtidigt som man inte anser sig ha råd med att driva en
maringeologisk verksamhet som bara tar i det perspektivet försumbara 13
miljoner kronor i anspråk per år är häpnadsväckande. Sveriges trovärdighet,
inte bara bland länderna kring Östersjön, riskeras att undermineras av detta
handlande.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bibehållandet av den maringeologiska verksamheten.