med anledning av prop. 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning
Innehåll
1 Sammanfattning
Moderaterna yrkar avslag på den proposition som regeringen lägger fram
på grundval av Socialdemokraternas energipolitiska uppgörelse med
Centern och Vänsterpartiet.
Regeringen föreslår en extrem energipolitik. I en situation när
arbetslösheten har stigit till nya rekordnivåer väljer regeringen att medvetet
föröda produktionsresurser som står till det svenska folkhushållets
förfogande. Politiken innebär ett brott mot utslaget i 1980 års folkomröstning
om kärnkraften samt mot 1991 års energipolitiska och 1993 års klimat-
politiska riksdagsbeslut. Regeringens nya linje splittrar det svenska sam-
hället. Den utmanar den borgerliga oppositionen i riksdagen, en samlad
svensk fackföreningsrörelse, ett enigt näringsliv och en majoritet i väljar-
kåren.
Regeringen redovisar inte vad riksdagens beslut kommer att kosta.
Propositionen innefattar drastiska åtgärder som påverkar Sveriges
industriella framtid men saknar ett beslutsunderlag värt namnet.
Inga bedömningar görs av konsekvenserna för energiförsörjningen, miljön,
hushållens ekonomi, investeringarna, industrisysselsättningen och samhälls-
ekonomin i stort. Boendekostnaderna kommer att öka - särskilt för småhus-
ägare med elvärme - men inga uppskattningar görs av propositionens sociala
effekter. Det finns inte ens en antydan om vilka kostnader som regeringen
tror kommer att drabba staten redan nästa budgetår. Inga av propositionens
förslag - varken stängningen av Barsebäck eller de nya omställnings-
programmen - är finansierade.
Propositionens förslag är genomgående motsägelsefulla, oklara och illa
underbyggda. Barsebäck skall stängas men regeringen mäktar inte med att
klargöra hur det skall gå till. Viktiga lagstiftningsfrågor med bäring på
egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen hanteras på ett
utmanande slarvigt sätt. Klimatmålet skall utan närmare överväganden och
underlag överges. Tidigare samförstånd om elmarknadens avreglering och de
statliga företagens roll bryts utan vidare. En ny myndighet skall inrättas, utan
att regeringen vet vad den skall göra.
Sammanfattningsvis anser Moderata samlingspartiet att regeringens
energipolitiska proposition är så undermålig att den - oavsett vilken inställ-
ning man har i de energipolitiska sakfrågorna - inte kan läggas till grund för
beslut i riksdagen.
2 Regeringen bedriver konfrontationspolitik
2.1 Brott mot 1980 års folkomröstning
Regeringens förslag om att i förtid avveckla två kärnkraftsreaktorer i
Barsebäck står i strid med utslaget i 1980 års folkomröstning om
kärnkraften. Genom folkomröstningen godkändes en fördubbling av det
svenska kärnkraftsprogrammet från sex till tolv reaktorer i syfte att
minska vårt lands beroende av fossila bränslen. Enligt valsedlarna för
linje 1 (m) och linje 2 (s, fp) skulle dessa reaktorer nyttjas "i avvaktan på
att förnybara energikällor blir tillgängliga" och avvecklingen skulle
därefter ske med "hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd".
Inget av dessa kriterier kan idag tillgodoses. Regeringen vidgår i
propositionen att fossila bränslen - i vart fall inledningsvis - kommer att
ersätta en betydande del av bortfallet från Barsebäcksverket. Detta förhåll-
ande understryks ytterligare av att Sveriges miljöminister i förhandlingar
med de övriga miljöministrarna i EU har tvingats att utverka en rätt för
Sverige att öka koldioxidutsläppen med 5 procent till år 2010, medan de
flesta andra EU-länder skall sänka sina utsläpp. Något hänsynstagande till
sysselsättning och välfärd tas inte heller med regeringens förslag. Trots att
arbetslösheten bitit sig fast på nivån 13 à 14 procent vill regeringen påbörja
en kapitalförstöring av tidigare aldrig skådat format.
2.2 Brott mot 1991 års energipolitiska beslut
Regeringens förslag strider också - tvärtemot vad regeringen påstår i
propositionen - mot de energipolitiska riktlinjer som antogs av riksdagen
1991. "När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan
ske avgörs av resultaten av hushållningen av el, tillförseln av el från
miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla
internationellt konkurrenskraftiga elpriser" (prop. 1990/91:88, bet.
1990/91:NU40). I den nu aktuella propositionen anges uttryckligen att
stängningen av den första reaktorn i Barsebäck skall ske helt utan
hänsynstagande till om bortfallande elproduktion kan kompenseras och
utan hänsyn till de priseffekter som kan uppstå på elmarknaden till följd
av stängningen.
Därefter utlovar regeringen en återgång till villkoren i 1991 års
riksdagsbeslut när det gäller den andra reaktorn i Barsebäck: "Ett villkor för
stängningen av den andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan
kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion och minskad användning
av el." Med tanke på de uppenbara brotten mot folkomröstningen och
tidigare energipolitiska beslut när det gäller Barsebäck 1 är det emellertid
svårt att se vad som skulle garantera att Socialdemokraterna inte bryter också
sitt förnyade löfte avseende Barsebäck 2.
2.3 Öppen konfrontationspolitik
Den uppgörelse som har träffats mellan regeringen, Centern och
Vänsterpartiet innebär i praktiken att Socialdemokraterna konverteras
från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti. Den helomvändningen utgör ett
uppbrott från de tillväxtorienterade traditioner och värden som under
efterkrigstiden har varit centrala för svensk arbetarrörelse.
Regeringen har därmed slagit in på en öppen konfrontationslinje i
energipolitiken. Den utmanar inte bara den borgerliga oppositionen i
riksdagen, utan också en samlad svensk fackföreningsrörelse, ett enigt
näringsliv och en majoritet i väljarkåren. Den splittring som därigenom
åstadkoms är djupt tragisk för Sverige.
När regeringen bjöd in till partiöverläggningar - i stället för att på gängse
sätt framlägga sina egna förslag till riksdagen - var det uttalade syftet att
söka åstadkomma en bred och långsiktig uppgörelse som skulle ge stabila
villkor för industrins investeringar. Detta har nu misslyckats totalt.
Regeringen har medvetet valt bort möjligheten att bygga vidare på 1991 års
energipolitiska riktlinjer och komma överens med Moderaterna, Folkpartiet
liberalerna - och kanske Kristdemokraterna. En sådan uppgörelse hade blivit
just bred och långsiktig. Den hade erhållit stöd från 75 à 80 procent av
riksdagen och - som ovan sagts - en total uppslutning från svensk
fackföreningsrörelse och industri.
I en situation när regeringens utlovade halvering av arbetslösheten ter sig
mer avlägsen än någonsin borde alla krafter samverka för att skapa goda
förutsättningar för investeringar, företagande och sysselsättning. Men i stället
väljer regeringen en extrem politik, vilken föröder produktionsresurser som
idag står till det svenska folkhushållets förfogande. Därmed uppkommer
också en annan sorts kapitalförstöring, nämligen förstört förtroendekapital
för landets politiska ledning.
3 En kärnkraftsavveckling kräver inga politiska
beslut
3.1 Ett gott utgångsläge
Sverige har idag ett av världens bäst fungerande system för produktion
och överföring av elenergi. Nästan all el som förbrukas produceras av oss
själva. Andelen fossila bränslen är - än så länge - liten, vilket gör
utsläppen små jämfört med nästan alla andra länder.
Energieffektiviseringen har gått hand i hand med ökad elanvändning.
Övergången till el har varit särskilt påtaglig inom industrin, där andelen el av
den totala energianvändningen ökade från 20 till 36 procent mellan 1970 och
1994. Hög elanvändning i näringslivet sammanhänger med hög speciali-
seringsgrad och en stark ställning på den internationella marknaden. Nya
industriprocesser kräver elkraft i stället för fossila bränslen. I dag används
4-
5 TWh el, vilket är mer än en Barsebäckreaktor, bara till reningsprocesser.
Nya teknologier och styrprocesser är baserade på elanvändning.
El är en överlägsen energibärare och det är kärnkraften som har gjort den
ökade elanvändningen möjlig tillsammans med en offensiv miljö- och
klimatpolitik. Riksdagen kunde 1985 besluta att bevara de fyra stora orörda
älvarna. Därefter har skyddet förstärkts också för andra vattendrag. År 1988
kunde ett tak införas för koldioxidutsläppen. Vattenkraft och kärnkraft har
tillsammans gjort det svenska elsystemet effektivt, konkurrenskraftigt och
miljövänligt.
3.2 Utan bortre parentes behövs ingen främre
Innebörden av utslaget i 1980 års folkomröstning och de energipolitiska
riksdagsbeslut som därefter har fattats är att kärnkraften så småningom
skall ersättas med förnybar, helst inhemsk, energiproduktion. Från
moderata utgångspunkter finns det inte idag några skäl för att ompröva
denna målsättning. Moderaterna kan därmed stå kvar vid samma
energipolitik som partiet formulerade som linje 1 inför 1980 års
folkomröstning.
Det finns inte - lika litet idag som för sjutton år sedan - några sakliga skäl
för att fatta politiska beslut om en stängning i förtid av reaktorer.
Regeringens ståndpunkt att den långsiktigt utlovade avvecklingen av kärn-
kraften kräver riksdagsbeslut och omfattande, skattesubventionerade omställ-
ningsprogram är felaktig.
Om det lagverk som tillkom efter 1980 års folkomröstning inte ändras så
kommer kärnkraften så småningom att fasas ut ur det svenska
elproduktionssystemet. Av 5 § första stycket lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet framgår uttryckligen att "tillstånd att uppföra en kärnkrafts-
reaktor får inte meddelas". Därmed får dagens tolv reaktorer inte ersättas
med nya när de har tjänat ut. Den årtalsexercis som har präglat de senaste
sjutton årens energidebatt blir mot denna bakgrund totalt meningslös. Den
har ingen grund vare sig i folkomröstningen eller i tidigare energipolitiska
beslut, vilka alla har angivit villkor för kärnkraftens avveckling som inte går
att årtalsfixera.
Det är ett steg i rätt riktning att regeringen föreslår borttagande av det
slutår för kärnkraftens avveckling, 2010, som Socialdemokraterna helt
opåkallat introducerade efter folkomröstningen 1980. Däremot drar
regeringen inte den logiska slutsatsen av sin omprövning. När avvecklingen
inte skall vara slutförd till en viss tidpunkt saknas ju också alla motiv för
att
påbörja den vid en annan, bestämd tidpunkt. Regeringen fortsätter sin
årtalsexercis, om än med nya förtecken.
3.3 Helt nya förutsättningar gäller
Regeringen bortser helt från den avreglering av elmarknaden som
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna gemensamt har
genomfört. På denna avreglerade elmarknad råder fundamentalt ändrade
förutsättningar jämfört med tidigare. Prissättningen, investeringsbesluten
och planeringen sker nu utifrån den information som elmarknaden
förmedlar till konsumenter och producenter. Den form av energipolitik
som traditionellt bedrivits i Sverige - med detaljerade energibalanser,
prognoser och planer för framtida kraftproduktion - är i dag varken
önskvärd eller ens möjlig att bedriva med någon större framgång eller
precision.
Regeringen borde ta vara på de nya förutsättningarna men återfaller i
stället till ett traditionellt plantänkande där staten skall ta initiativ till
och
garantera investeringarna. Den politiska detaljstyrningen av energisektorn
ökar, vilket leder till onödiga samhällsekonomiska kostnader. I stället för att
ge företagen stabila villkor kommer energipolitiken att skifta i takt med
valresultaten, opinionsvindarna och tilltron till den politiska ingenjörs-
konsten.
Vår uppfattning är att energipolitiken skall tillvarata alla de möjligheter
som elmarknadens avreglering öppnar. Den fortlöpande omställningen,
miljöanpassningen och förnyelsen av energisystemet gagnas bäst om stats-
makterna kan ge långsiktigt stabila förutsättningar för kraftföretagen,
industrin och hushållen. Under sådana omständigheter har dessa bäst
möjlighet att bedöma hur de fortsatta investeringarna i kraftproduktion och
energiförbrukande utrustning skall ske. Kraftbranschen får då själv ta det
fulla ansvaret för sin utveckling.
3.4 Sverige har inget elöverskott
Regeringens förslag om stängning av ett kärnkraftverk synes bygga på
den felaktiga förutsättningen att Sverige skulle ha ett permanent
elöverskott. I detta sammanhang brukar ofta åberopas att fem reaktorer
var avställda samtidigt under sista kvartalet 1992. Dessa reaktorer
svarade dock endast för 1/3 av kärnkraftens produktion och samtidigt var
vattenmagasinen överfulla, väderleken mild och lågkonjunkturen djup.
Att situationen kunde bemästras var därför inte ett uttryck för att Sverige
skulle ha något permanent elöverskott.
När Energikommissionen i sitt slutbetänkande (SOU 1995:139) hävdade
att det bör vara möjligt att ställa av ett aggregat "utan att kraftbalansen
försvagas påtagligt", så var det en bedömning som kom att vederläggas av
verkligheten redan efterföljande år. Det kyliga och torra året 1996 blev det
hittills näst bästa året för kärnkraften som svarade för mer än hälften av
landets totala elproduktion. Samtidigt kördes de oljeeldade reservkraftverken
i Stenungsund och Karlshamn i ovanligt stor utsträckning. Ändock tvingades
Sverige att nettoimportera drygt 5 TWh ytterligare el från grannländerna,
huvudsakligen kolbaserad el från Danmark.
En stängning av Barsebäck kommer att leda till ett permanent bortfall av
elproduktion i Sydsverige på i storleksordningen 8-9 TWh. I motsvarande
mån ökar behovet av import från Danmark ytterligare. Näringsministerns
löfte att "någon fast import av kolkondens från Danmark blir det inte heller i
framtiden fråga om" saknar mot denna bakgrund täckning i verkligheten.
4 Ohållbara argument för en kärnkraftsavveckling i
förtid
4.1 Partitaktiken har tillåtits att ta överhanden
Som ovan redovisats strider energiuppgörelsen och propositionen mot
utslaget i 1980 års folkomröstning. Det allmändemokratiska argument
som regeringsföreträdare har anfört till stöd för att inleda en förtida
avveckling av kärnkraften saknar därmed all giltighet och all
trovärdighet. Även de övriga skäl som anförts indikerar att det främst är
maktpolitiska aspekter - framförallt strävan att försvåra tillkomsten av en
borgerlig regering efter 1998 års val - som har väglett regeringen i dess
ställningstaganden.
Socialdemokratin har en beklaglig tradition av partitaktiska dispositioner
och kortsiktigt beslutsfattande i energipolitiken. Den manipulativa
utformningen av 1980 års folkomröstning, det nu återtagna påhittet med
årtalet 2010 och Birgitta Dahls "oåterkalleliga" avvecklingsbeslut 1988 är
exempel på detta. Ambitionen att söka hantera den interna partiopinionen
och att splittra de borgerliga partierna har på ett föga statsmannamässigt sätt
tillåtits att dominera socialdemokratisk energipolitik under snart två
decennier. Tyvärr synes det som om denna era ännu inte är till ända.
4.2 Inte i industrins och fackens intresse
I hopp om att kunna förklara varför en förtida avveckling är nödvändig
1998 - när den inte var det exempelvis 1991 eller 1995 - har
Näringsdepartementet gett ut en särskild skrift om energiuppgörelsen. I
den anförs bl.a. omsorg om den svenska industrin och dess arbetare som
ett avgörande skäl för en förtida avveckling av svensk kärnkraft.
Regeringen antyder därmed på ett föga blygsamt sätt att den vet bättre än
Industriförbundet, LO och industrifacken vad som är bra för industrin
och dess anställda. Nämnda organisationer har karaktäriserat stängningen
av Barsebäck som ett "vansinnigt beslut" och en "gigantisk
kapitalförstöring".
Den förtidsavveckling som regeringen påstår sig initiera i industrins eget
intresse har i remissvaren på Energikommissionens betänkande dömts ut av
bl.a. ABB, Avesta Sheffield AB, Boliden Mineral AB, Casco Nobel AB,
Cementa AB, Eka Nobel AB, Fundia AB, Företagarnas Riksorganisation,
Gränges Metall AB, SACO, Ingenjörsvetenskapsakademien, Jernkontoret,
Karlshamns Sweden AB, Kemikontoret, Landsorganisationen i Sverige,
Ledarna, LKAB:s fackklubbar, Mo och Domsjö AB, SACO, Skogs-
industrierna, Skogsägarnas Riksförbund, Stora Hylte AB, Stora Kvarnsveden
AB, Stor-Stockholms Energi AB, Svenska Gruvföreningen, Svenska Kraft-
verksföreningen, Svenska Petroleum Institutet, Svenska Trädbränsle-
föreningen, Sveriges Industriförbund, Sveriges Verkstadsindustrier, Sydkraft
AB, Sågverkens Riksförbund, Vargön Alloys AB, Vattenfall AB och
Västsvenska Handelskammaren.
Så sent som den 18 mars 1997 träffade tjugo arbetsgivar- och fackförbund
inom industrisektorn ett samarbetsavtal om industriell utveckling och
lönebildning. I avtalet understryker parterna hur viktigt det är för både
jobben och miljön att en konkurrenskraftig och miljövänlig energiförsörjning
tryggas: "En förtida avveckling av kärnkraften skulle, liksom speciella
svenska konkurrenssnedvridande elskatter, stå i strid med dessa krav och bör
därför avvisas."
4.3 En "naturlig" avveckling är naturlig
Regeringen åberopar att staten var involverad i kärnkraftens utbyggnad
och att den av det skälet måste engagera sig också i dess utfasning. Det är
förvisso korrekt att energisektorn historiskt sett har varit statsstyrd och
centralreglerad. Det har gällt i andra länder och det har gällt i Sverige.
Energipolitiken har, liksom politiken rörande livsmedel och jordbruk,
ytterst handlat om nationens självförsörjning och oberoende. Därför hade
staten en central roll i vattenkraftsutbyggnaden och elektrifieringen av
landet, liksom senare i utbyggnaden av det svenska
kärnkraftsprogrammet.
Med den avreglering av elmarknaden som har genomförts över
traditionella politiska blockgränser har denna situation förändrats i grunden.
Elmarknaden är inte längre planstyrd, utan fungerar i huvudsak som vilken
annan varumarknad som helst. Olika företag söker i fri konkurrens möta
kundernas önskemål. Detta ger kunderna en oerhört stark ställning. Om
konsumenterna vill rata kärnkraftsproducerad el - på samma sätt som man
tidigare ratade klorblekt papper på en annan marknad - så får detta en
omedelbar genomslagskraft.
Avregleringen av elmarknaden ger därmed ytterligare möjligheter att lägga
ansvaret för förnyelse, utveckling och omställning av produktionsapparaten
där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos kraftbranschen själv.
Paradoxalt nog är det vid just detta historiska tillfälle som regeringen väljer
att återfalla i ett gammaldags plantänkande.
De tolv reaktorerna har visserligen kommit till under kort tid men kommer
därför inte att bli gamla och läggas ner under samma korta tid. Den bild som
regeringen ger - att Sverige kommer att stå inför en akut energikris om inte
statsmakterna griper in - är totalt felaktig. I Näringsdepartementets skrift
beskriver regeringen förloppet: "Reaktorerna kommer en efter en att uppnå
sin tekniska och ekonomiska livslängd under en relativt kort tidsperiod. ...
Genom att börja omställningen nu, så slipper vi att avveckla panikartat och
planlöst - i stället kan omställningen göras lugnt och planerat."
Med detta resonemang visar regeringen att den inte har förstått den djupare
innebörden av den avreglering av elmarknaden som den själv har medverkat
till. Vad värre är - resonemanget visar en häpnadsväckande brist på insikt i
hur industriell verksamhet fungerar och bedrivs.
Kärnkraftsreaktorer har inte någon specifik "teknisk livslängd", vare sig de
25 år som ledde Socialdemokraterna fram till årtalet 2010 eller de 40 år som
kraftindustrin stundtals brukar åberopa som reaktorernas konstruktionskrav. I
realiteten är livslängden en rent kommersiell fråga. I princip alla reaktordelar
går att renovera. En reaktor kommer därmed att leva vidare så länge ägaren
anser det vara kommersiellt lönsamt att årligen reinvestera de belopp som
erfordras för att möta myndigheternas säkerhetskrav och de egna kraven på
hög driftsäkerhet. Men så småningom kommer ägaren givetvis till den
tidpunkt när lönsamheten i fortsatta reinvesteringar blir tveksam. Då fasas
annan produktion in som ersättning och reaktorn läggs ner. Det enda som kan
sägas med säkerhet om denna tidpunkt är att den inte kan förutsägas av
politiker.
När Moderata samlingspartiet förespråkar en "naturlig" kärnkrafts-
avveckling är det därför inte ett uttryck för någon sorts "marknadsliberal
fundamentalism". Det är att dra erfarenhet av statens interventioner på andra
områden. Det finns inte längre någon skillnad mellan kraftbranschen och
andra industribranscher med liknande karaktäristika, d.v.s. en kapitalintensiv
verksamhet med mycket långa ledtider från investeringsbeslut till
produktion. Från andra sådana branscher är lärdomen att en fortlöpande
utveckling, förnyelse och miljöanpassning av produktionsapparaten bäst
gagnas om staten fastställer stabila krav och spelregler - lagar, miljökrav och
skatter - men i övrigt håller fingrarna borta. Regeringen skulle aldrig komma
på tanken att tala om för exempelvis Hylte Bruk när det är dags att investera i
en ny pappersmaskin. Men här gör staten just detta, när den går in för att
styra produktionen i en enskild fabrik, i detta fall elfabriken i Barsebäck.
4.4 Med förtida avveckling missar vi chansen
Vid en naturlig kärnkraftsavveckling sker utvecklingen stegvis - det är
just det som är poängen. Reinvesteringarna fördelas inte jämnt, utan
riktas som i alla industrier till de produktionsanläggningar som bedöms
ha framtiden för sig. En lekmannamässig bedömning ger vid handen att
de äldre och mindre reaktorerna sannolikt först når gränsen för
olönsamhet, medan de största - reaktorerna Oskarshamn 3 och Forsmark
3 - sannolikt har en mycket lång, kvarvarande drifttid. Vid en "naturlig"
nedläggning uppkommer dock inga onödiga kostnader. När man med
statliga påbud stänger en produktionsanläggning som Barsebäck i förtid
uppkommer såväl företagsekonomiska som statsfinansiella och
samhällsekonomiska konsekvenser.
I fallet Barsebäck uppkommer därtill miljömässiga kostnader. Vi återfår
den fossilanvändning som Barsebäck en gång - 1976, med Centerns
medverkan - laddades för att undgå. I detta ligger en djup tragik.
Kärnkraften var avsedd att ge oss andrum i avvaktan på att förnybara energi-
källor skulle bli ett konkurrenskraftigt alternativ. Nu utnyttjar vi inte den
tiden, utan stänger frivilligt av innan vi har nått fram till målet.
4.5 Svensk kärnkraft är ingen föråldrad teknologi
Slutligen finns det skäl att betona att svensk kärnkraft inte utgör något
exempel på en föråldrad teknologi. Även i detta hänseende bedriver
regeringen sin argumentation på ett sätt som antyder mycket begränsade
insikter i dagens verklighet. Trots det "tankeförbud" eller den
"hjärntvättsparagraf" som en tidigare socialdemokratisk regering har
infört i kärntekniklagen så bedrivs en fortlöpande kärnteknologisk
forskning, utveckling och förnyelse.
Dagens svenska reaktorer har därför föga gemensamt med dem som var
föremål för folkomröstning för sjutton år sedan. En allmän expertuppfattning
torde vara att de senaste svenska reaktorerna från mitten av 1980-talet nu
håller samma teknologiska standard som dagens många nybyggen i Fjärran
Östern.
4.6 Kapitalförstöring kan aldrig ge tillväxt och nya jobb
I den tidigare nämnda argumentationsskriften från Näringsdepartementet
framhålls att "omställningen av energisystemet kommer att utvecklas till
en tillväxtmotor för hela Sverige de närmaste åren". Regeringens
sökande efter en "tillväxtmotor" framstår som förståelig mot bakgrund av
det senaste årets fortsatt ökande arbetslöshet men därifrån är steget
onekligen långt till regeringens nya teorier.
Därest man genomför en genomgripande omställning av landets energi-
system är det förmodligen sant att det uppkommer nya arbetstillfällen i nya
branscher. Samtidigt är det väldokumenterat att mångdubbelt fler jobb slås ut
i mer traditionella branscher när elpriserna oundvikligen stiger till följd av
samma omställning.
Regeringen synes knyta sina förhoppningar till att en storskalig biobränsle-
användning skall kunna generera ett betydande antal arbetstillfällen i
skogslänen. Samtidigt är det just i dessa län som arbetsplatser i basindustrin
kommer att slås ut. Det är svårt att se att det skulle finnas någon fördel för
skogslänens välfärdsutveckling i att byta ut högvärdig pappersmassa mot
lågvärdigt vedbränsle. Av skogsindustrins totala intäkter svarar också
biobränslen för endast 1 procent.
Hela teorin om att det skulle vara möjligt att åstadkomma nya jobb genom
en medveten kapitalförstöring ter sig därför bisarr. Om teorin vore sann hade
det väl heller inte funnits skäl för regeringen att begränsa kapitalförstöringen
till att bara omfatta en eller två reaktorer i Barsebäck. Inom landet finns ju
alltjämt ett antal lönsamma industrier i olika branscher, som regeringen
skulle kunna förbjuda i den fåfänga förhoppningen om att det skulle skapa
nya arbetstillfällen att bygga upp någonting annat i stället.
5 De svenska hushållen drabbas
5.1 Hushållen sviks ännu en gång
Ryckigheten i den svenska energipolitiken har redan förut drabbat
hushållen hårt. De omfattande problemen med s.k. sjuka hus och dålig
inomhusluft går att härleda till de statliga energisparsatsningar som varit
ett led i en tidigare energipolitik. Hushållen har fått bära en dubbel
kostnad för detta. De har både varit med och finansierat politiken via
skattsedeln och själva fått betala för att lösa problemen.
Med propositionens inriktning av energipolitiken kommer hushållen
återigen att få vidkännas stora kostnader. De investeringar i elvärme som
staten tidigare uppmuntrat kommer nu att stå hushållen dyrt. De
elskattehöjningar som genomfördes under 1996 och de ytterligare höjningar
som skall genomföras vid halvårsskiftet 1997 ökar boendekostnaderna för
hushållen samtidigt som marginalerna krymper till följd av ökade inkomst-
skatter och egenavgifter samt minskade bidrag.
Energiuppgörelsen kommer att leda till att elpriserna och därmed
boendekostnaderna ökar ytterligare. Regeringens förslag bäddar dessutom
för ytterligare skattehöjningar, inte minst på energi, eftersom dess olika
utgifter inte är finansierade. Skatteministern har också klargjort att bördan
för uppgörelsen skall vila på hushållen och inte på den elintensiva industrin.
Mot bakgrund av det hot mot hushållens boendekostnader som därmed finns
inbyggd i propositionen borde regeringen ha redovisat en uppskattning av de
sociala effekterna av sin energipolitik.
5.2 Småhus med direktverkande el i strykklassen
En viktig del av uppgörelsen är att hushållens elförbrukning skall minska
genom en övergång från eluppvärmning till annan uppvärmning. Såväl
Näringsdepartementet som Villaägarnas riksförbund har uppskattat
kostnaden för en konvertering av ett småhus uppvärmt med
direktverkande el till mellan 80 000 och 150 000 kronor. Trots det
investeringsbidrag på 30 procent som föreslås kommer kostnaderna alltså
att bli mycket stora för de hushåll som tvingas byta värmesystem för att
undkomma höjda elpriser. Varje berörd småhusägare kommer att tvingas
betala mellan 55 000 och 105 000 kronor ur egen ficka.
Vissa kommuner har ett mycket stort inslag av eluppvärmda småhus i sitt
bostadsbestånd. Främst gäller detta kommuner med många småhus byggda
på 1970-talet, då staten uppmuntrade just denna, nu så förkastliga
uppvärmningsform. I många kommuner som expanderade under denna tid
har betydligt mer än hälften av småhusen någon form av eluppvärmning,
varav de flesta har direktverkande elvärme. I dessa kommuner riskerar
hushållen att få lägga en väsentligt ökad andel av sina resurser på boendet,
vilket kan ge betydande effekter på hushållens efterfrågan samt hushållens
marginaler att klara sitt uppehälle på egen hand.
5.3 Stora kostnader för hushållen
Sydkrafts styrelseordförande, den tidigare socialdemokratiske
kommunalpolitikern Nils Yngvesson, har beräknat statens direkta
skadestånd för en stängning av Barsebäck till minst 20 000 Mkr. Till
detta kommer regeringens nya omställningsprogram om drygt 9 000 Mkr
jämte de minskade energiskatteinkomster som blir fallet om beskattat kol
ersätts av obeskattade biobränslen i den utsträckning som regeringen
hoppas.
Om den elintensiva industrin, i enlighet med skatteministerns utfästelser,
skall skyddas mot kostnadseffekterna krävs energiskattehöjningar på i
storleksordningen 8 öre/kWh för hushållen. Därest den elprishöjning som
följer av minskat utbud på en kortsiktigt given elmarknad inkluderas, och om
de ytterligare vinster som kan uppstå för Vattenfall exkluderas, har
energiforskaren Karl-Axel Edin översatt konsekvenserna till mer begripliga
termer. Uttryckt i engångsbelopp skulle regeringens politik komma att
innebära en merkostnad om ca 21 000 kronor för ett villahushåll med
elvärme och med ca 4 000 kronor för ett villahushåll med annat
uppvärmningssätt.
6 Den svenska industrin drabbas
6.1 Svensk basindustri lever - ännu
De största effekterna av regeringens avvecklingspolitik drabbar dock inte
direkt, utan indirekt. Genom försämrad konkurrenskraft slås arbetsplatser
ut i den inhemska industrin. Den halvering av arbetslösheten som
regeringen har utlovat omöjliggörs därmed helt.
Det finns en mycket olycklig tendens att betrakta den tunga svenska
basindustrin som en sorts relik från industrialismens barndom, en dödsdömd
industrigren som snart skall ersättas av kunskapsbaserade tjänsteföretag.
Detta är uttryck för en total felsyn. För det första är svensk basindustri
högteknologisk. Den är så högteknologisk att den sannolikt utgör en del av
förklaringen till de många framgångsrika svenska mjukvaruföretagen inom
IT-sektorn. För det andra sysselsätter den ett stort antal underleverantörer.
Svensk verkstadsindustri - med idag 350 000 anställda - har i hög grad nått
sin position just som underleverantörer till basindustrierna. För det tredje
svarar de traditionella basindustrierna för en betydande del av förädlings-
värdet i den samlade svenska exporten.
Bara svensk skogsindustri sysselsätter direkt 120 000 människor och
svarar för 17 procent av exporten. Den förbrukar också ensam energi
motsvarande produktionen i fem Barsebäckreaktorer.
Basindustrin utgör alltjämt en ryggrad i det svenska näringslivet.
Olyckligtvis är denna ryggrad elintensiv och för detta kommer den nu att
straffas. Regeringen säger sig vilja skydda industrin från kärnkrafts-
avvecklingens oundvikliga konsekvenser. Det går emellertid inte att lägga på
de svenska hushållen hur stora bördor som helst, och samtidigt medför EU:s
konkurrensbegränsningsregler restriktioner för möjligheterna att ge speciella
fördelar till utvalda industrier.
6.2 Låt hela Sverige leva
Svensk basindustri är elintensiv och känslig för en energipolitik som
höjer priserna. De elintensiva arbetsställena finns framför allt i fem
branscher och delbranscher; pappers- och massaindustri, järn- och
stålindustri, kemisk industri, gruvor samt ickejärnmetallverk.
Energikommissionen identifierade under sitt arbete ett stort antal lokala
arbetsmarknader som helt eller delvis är beroende av sådana företag.
Regeringens nya energipolitik riskerar att få allvarliga regionala effekter.
De lokala arbetsmarknader som Energikommissionen identifierade återfinns
främst i Norrbottens inland, längs Norrlandskusten samt i ett band från
Dalsland över Värmland, Bergslagen och Dalarna till Gästrikland. De
enskilda län som enligt Energikommissionen var mest beroende av elintensiv
industri är Norrbotten, Västernorrland, Gävleborg och Värmland. Detta är
alla län som redan i utgångsläget är hårt drabbade av arbetslöshet.
För de mest utsatta länen handlar det om att hela bygder kan gå under om
regeringens energipolitik leder till ökade elpriser som flyttar företagens
investeringar utomlands. En nedläggning av Ovako Steel i Hofors skulle
exempelvis innebära utslagning av 1 700 jobb i en ort med totalt 4 500
sysselsatta. I värmländska Munkfors och Hagfors skulle arbetslösheten direkt
stiga till ca 35 procent om företaget Böhler Uddeholm valde att flytta sin
verksamhet annorstädes. I Avesta i Dalarna finns totalt 2 000 anställda inom
elintensiv industri, vilket motsvarar en femtedel av alla sysselsatta inom
kommunen. I Skellefteå arbetar ännu fler, hela 2 300 personer, inom
elintensiv industri. Och i Gällivare skulle arbetslösheten stiga från ca 2 000
till nära 4 000 personer om den elintensiva industrin hotades.
Som ovan sagts hotar kärnkraftsavvecklingen inte bara elintensiv
basindustri, utan också ett stort antal underleverantörer och serviceföretag.
Bara skogen, kemin, gruvorna och stålet sysselsätter idag direkt och indirekt
ca 270 000 människor. I många regioner är således även den offentliga
sektorn beroende av att den tunga industrin har en fortsatt framtid.
Kommunalarbetareförbundets skarpa avståndstagande från energiupp-
görelsen torde kunna tolkas som en klar insikt om detta förhållande.
6.3 Konkurrenskraften och industrisysselsättningen
Hittillsvarande utveckling av svensk industri i allmänhet och svensk
basindustri i synnerhet har historiskt gynnats av den goda tillgången på
billig elenergi. Vattenkraftens och sedermera kärnkraftens låga
produktionskostnader har givit värdefulla konkurrensfördelar.
Svensk elproduktion är alltjämt effektiv och jämförelsevis billig i ett
internationellt perspektiv. Låga elproduktionskostnader förekommer dock
också i många konkurrentländer som baserar sin elproduktion i huvudsak på
inhemsk fossilproduktion.
Avgörande för konkurrenskraften är heller inte produktionskostnaden, utan
användarens slutpris. Härvidlag har svensk industri fått kraftigt försämrade
förutsättningar bl.a. till följd av regeringens våldsamma energiskatte-
höjningar. Under 1996 införde regeringen ytterligare skatter på el
motsvarande ca 3 öre per kWh. För flera av de elintensiva företagen
motsvarar dessa skattehöjningar en merkostnad på 70 000 kr eller mer -
räknat per anställd. Höjningarna har redan lett till avskedanden bl.a. vid
Vargön Alloys i Vänersborg och vid Gränges Metall i Sundsvall.
Svenska hushåll och icke elintensiv industri har alltjämt ett gynnsamt
elkostnadsläge jämfört med utlandet. För den elintensiva industrin är
situationen emellertid en annan. Här kan bedömningen heller inte göras på
grundval av officiell statistik. Den elintensiva industrin har regelmässigt
speciella kraftavtal, vilkas närmare prisnivåer bevaras som affärshemligheter.
Denna verklighet - som regeringen helt synes bortse ifrån - klarlades
genom en särskild undersökning som Energikommissionen lät utföra.
Kommissionens slutsats blev: "Den bild som framgår av undersökningen är
således att för elintensiv industri ligger de svenska elpriserna varken extremt
högt eller lågt. I vissa för den svenska basindustrin viktiga konkurrentländer,
såsom Norge, Kanada och USA, är de priser som framkommit i
undersökningen väsentligt lägre än priserna i Sverige."
Vår bedömning är att många svenska företag inom skogs- och kemi-
industrin, gruvorna och stålindustrin ofta har högre elpriser än vad
konkurrenterna har i USA, Kanada, Norge, Frankrike och Spanien, men
något lägre priser jämfört med Tyskland. Om regeringen även framgent vill
slå vakt om svensk basindustri finns det därför inte något utrymme för en
energipolitik som försämrar konkurrenskraften ytterligare.
Mot den här bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringens förslag om
stängning av två kärnkraftsreaktorer är så illa underbyggt i sak. Trots
omfattande utredningsarbete har inga seriösa bedömningar gjorts av
stängningens inverkan på investeringar, industrisysselsättning och
samhällsekonomi.
Energikommissionen hade ett sådant uppdrag, att "utifrån 1991 års
energipolitiska riktlinjer analysera de samhällsekonomiska, miljö- och
energipolitiska konsekvenserna av en avställning av en eller flera reaktorer
under 1990-talet". Som vi tidigare konstaterat begränsade sig kommissionens
bedömning till ett snävt, och som det senare visade sig felaktigt,
energiförsörjningsperspektiv. De samhällsekonomiska och miljömässiga
konsekvenserna berördes däremot inte med ett ord i Energikommissionens
slutbetänkande. Dessa effekter tycks inte heller ha intresserat regeringen
under ärendets fortsatta beredning.
7 Ett miljöpolitiskt svek
7.1 Regeringen överger klimatpolitiken
Regeringen medger nu öppet att ökade koldioxidutsläpp blir den
oundvikliga följden av den energipolitiska uppgörelsen. Trots detta
hävdas i propositionen att dessa ökade utsläpp inte innebär "någon
avgörande förändring" i Sveriges klimatpolitik.
Sanningen är en annan. Med regeringens förslag överger Sverige de
klimatpolitiska riktlinjer som riksdagen våren 1993 antog på den borgerliga
regeringens förslag. Där fastlades den nationella strategin att koldioxid-
utsläppen från fossila bränslen skall stabiliseras på 1990 års nivå år 2000 för
att därefter minska. Denna målsättning omöjliggörs genom regeringens
energipolitik.
I riksdagens klimatbeslut 1993 underströks att klimatpolitiken måste
utformas i ett internationellt perspektiv och i ett internationellt samarbete.
Detta tar regeringen nu till intäkt för att tona ner vårt nationella ansvar.
Regeringen tycks mena att Sverige p.g.a. ett särskilt ärorikt förflutet på
klimatpolitikens område bör ha förtjänat att framgent få bära mindre bördor
än andra länder. Miljöministern har redan i förhandlingar med övriga EU-
länder utverkat en rätt för Sverige att öka koldioxidutsläppen med 5 procent
till år 2010, i stället för att minska dem som de flesta andra EU-länder
kommer att göra. Propositionen betonar också alla de restriktioner som måste
gälla för svenska insatser och antyder att det är på andra håll som verkligt
kostnadseffektiva åtgärder kan vidtas.
Regeringens proposition är i fråga om klimatpolitiken ett generande
defensivt dokument. För Moderaternas vidkommande har växthusgasernas
klimatpåverkan karaktären av en global överlevnadsfråga. Det var skälet till
att Moderaterna på 1980-talet drev fram det första klimatpolitiska beslutet i
riksdagen. Den omständigheten att Sverige har låga koldioxidutsläpp per
capita jämfört med många andra industriländer tycker vi är positivt. Men det
kan för oss aldrig bli ett argument för att medvetet - och helt i onödan -
släppa ut mer koldioxid till atmosfären.
7.2 Miljöskadlig elproduktion ersätter Barsebäck
När elproduktionen från vattenkraft och kärnkraft inte räcker till för att
försörja Sverige täcks underskottet med el från de oljeeldade
reservkraftverken i Stenungsund och Karlshamn samt genom import av
el från grannländerna. Redan ökat utnyttjande av de två inhemska
oljekondensverken medför betydande miljöpåverkan. Om dessa kraftverk
körs för full kapacitet adderar de mer koldioxid till atmosfären än
utsläppen från samtliga bensindrivna personbilar i hela landet.
Ett än större miljöproblem uppkommer när tillskottselektriciteten är
kolbaserad, vilket är fallet med huvuddelen av importen. Under 1996, då den
svenska vattenkraftproduktionen låg ca 20 procent under genomsnittet på
grund av dålig vattentillgång, nettoimporterade Sverige drygt 5 TWh elkraft,
vilket motsvarar mer än halva årsproduktionen vid Barsebäcksverket. Under
de kallaste perioderna vintern 1995/96 skedde import samtidigt från alla
grannländer - Danmark, Tyskland, Norge och Finland. Inte minst importen
från sistnämnda land är värd att notera. Genom det finska elsystemets
hopkoppling med det ryska importerades i praktiken rysk kärnkraftsel till
Sverige under denna period.
Runt om Sveriges gränser finns ledig elproduktionskapacitet. Den har det
gemensamt att produktionen där sker i former som vi av miljöskäl inte vill
acceptera i vårt eget land. Det är till dessa miljöskadliga anläggningar - allt
från rysk kärnkraft till gammal, dansk kolkraft - som regeringen nu väljer att
lita.
7.3 Inte bara koldioxid - också försurningen ökar
Energiuppgörelsens miljöskadliga konsekvenser begränsar sig emellertid
inte till utökade utsläpp av koldioxid till atmosfären. Också utsläppen av
försurande ämnen, svavel och kväveoxider kommer att öka. Den
realistiska bedömningen är att det väsentligen blir ökad import av
kolbaserad el från Danmark som kommer att kompensera bortfallet av
ren och utsläppsfri el från Barsebäck. För att ersätta Barsebäck med
sådan el åtgår det sex ton stenkol i minuten! Det försurande nedfallet
från denna produktion kommer genom de förhärskande vindarna främst
att drabba sydvästra Sverige, som redan i utgångsläget är hårt drabbat av
försurning och övergödning.
Nedanstående tabell visar de betydande effekter som uppstår om dagens
elproduktion i Barsebäck fullt ut skulle ersättas med motsvarande el från
moderna kolkondenskraftverk. Då skall noteras att de produktions-
anläggningar i Danmark som kan komma ifråga för ökad import dessvärre är
av betydligt äldre datum och har sämre rening och större utsläpp än de
moderna verk som tabellens beräkningar grundas på.
Tabell 1
Utsläppsökning om Barsebäcksverket ersätts av modern kolkondenskraft
Nu är det naturligtvis omöjligt att i detalj beräkna hur stora
utsläppsökningarna blir om Barsebäcksverket avvecklas. För det första
påverkas behovet av ersättande kraft av väderleken och den inhemska
elförbrukningens utveckling. För det andra varierar miljöpåverkan med
det slag av kraftproduktion som kommer i Barsebäcks ställe. Regeringen
förmodar själv i propositionen att "det kan uppskattas att en stor del av
det ersättande bränslet inledningsvis skulle utgöras av olja". Samtidigt
aviseras att det befintliga fossilgasnätet skall användas i större
utsträckning och att nya satsningar skall göras för att öka andelen
biobränslebaserad kraftvärme.
All ersättning kommer således inte att ske genom import från Danmark.
Oaktat detta kommer miljöeffekterna att bli väsentliga när Barsebäck stängs.
Detta gäller även om Barsebäcksverkets produktion på sikt ersätts med
fossilgas och biokraftvärme.
Tabell 2
Utsläpp om Barsebäcksverket ersätts med fossilgas eller biobränslen
Tabell 2: (Utsläppsökningar Koldioxid, ton Svaveldioxid, ton
Kväveoxider, ton )
Energiförsörjningen är inte längre en avgränsat nationell fråga.
Infrastrukturen i form av ledningsnät för elektricitet och gas byggs
samman. De nordiska ländernas elsystem är idag väl sammanlänkade och
utbyggnaden av förbindelser över gränserna fortsätter.
När regeringen föreslår att Sverige frivilligt skall avhända sig egna
elproduktionsresurser ökar avsättningsmöjligheterna för produktionsanlägg-
ningar i vår omvärld. Bäst nytta av detta kommer, som ovan sagts, ägarna till
äldre danska kolkondenskraftverk att få. Men eftersom både Sverige och
Ryssland är hopkopplade med Finland så riskerar vi också att indirekt
förlänga den återstående drifttiden för det ryska kärnkraftverket i Sosnovyj
Bor, när vi avvecklar svenska reaktorer.
Sambandet med Litauen är ännu inte lika tydligt. Men i framtiden kommer
den s.k. Baltic Ring - hopkopplingen av alla elsystem runt Östersjön - med
all säkerhet att realiseras. Då får vi en direkt utbytbarhet också mellan den
svenska kärnkraften och kärnkraftverket i Ignalina. Såväl i Sosnovyj Bor
som i Ignalina är det fråga om lättvattenkylda, grafitmodererade kanalkokar-
reaktorer, d.v.s. samma teknologiska koncept som i Tjernobyl. En paradoxal
och djupt oroande effekt av den förtida kärnkraftsavvecklingen i Sverige kan
därmed komma att bli en försämrad kärnsäkerhet i hela norra Europa.
Regeringens förslag om att tvångsvis stänga reaktorn Barsebäck 1 vid
halvårsskiftet 1998 är också negativt för säkerheten inom Sverige. De
svenska tillsynsmyndigheterna - Statens kärnkraftsinspektion (SKI) och
Statens strålskyddsinstitut (SSI) - har båda pekat på riskerna för
teknikerflykt från branschen. Det faktum att regeringens beslutsfattande
uppfattas som godtyckligt och irrationellt motverkar det aktiva ansvars-
tagande och säkerhetstänkande hos personalen som är ett bärande inslag i det
svenska säkerhetskonceptet. Också den omständigheten att företrädare för
regeringspartiet offentligt uttryckt sin "lycka" över att hundratals människor
kommer att friställas vid Barsebäck Kraft AB skapar en psykologisk
situation som påverkar säkerheten negativt. Trots aktiva åtgärder från
Sydkrafts sida - bl.a. en femårig anställningsgaranti för personalen vid
Barsebäck - kan det därför komma att bli svårt att garantera den fortsatta
driften vid Barsebäck 2.
8 Missbruk av lagstiftningsmakten
8.1 Beslutsunderlag saknas
Huvudpunkten i regeringens proposition är onekligen det drastiska
förslaget att med kort varsel framtvinga stängning av kärnkraftsreaktorn
Barsebäck 1. Detta är en åtgärd som har betydande räckvidd med
påverkan på energiförsörjningen, miljön, hushållens ekonomi,
investeringarna, industrisysselsättningen och samhällsekonomin i stort.
Trots det innehåller propositionen inga egentliga bedömningar av
förslagets konsekvenser i dessa olika hänseenden.
En stängning av Barsebäck 1 får även omedelbara och direkta konsekven-
ser för statens finanser. Inte heller på denna punkt lämnar regeringen några
besked. Propositionen innehåller inte ens en antydan till bedömning av
vilken kostnad som regeringen tror att stängningen kommer att åsamka
staten - och därmed de svenska skattebetalarna - redan nästa år.
Enligt vår mening torde det sakna motstycke när regeringen på detta sätt
begär riksdagens godkännande av åtgärder som påverkar landets industriella
framtid, utan att presentera något som helst beslutsunderlag värt namnet.
8.2 Vad skall regeringen göra med Barsebäck?
Regeringen har inte ens mäktat med att klargöra hur den åsyftade
stängningen av Barsebäck egentligen skall gå till. I propositionen sägs
visserligen att "förhandlingar skall inledas med ägaren av
Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1 juli 1998 och en
andra reaktor före den 1 juli 2001". Härmed indikeras att regeringen
eftersträvar någon sorts frivillig förhandlingsuppgörelse mellan staten
och Sydkraft. Men samtidigt anmäler regeringen sin avsikt att senare i år
förelägga riksdagen ett förslag till lagstiftning om kärnkraftens
avveckling. Denna anmälan för inte direkt tankarna till förhandlingar och
överenskommelser: "Regeringen avser att omedelbart efter lagens
ikraftträdande fatta beslut om avställning av kärnkraftsreaktorerna
Barsebäck 1 och Barsebäck 2". Innebörden av denna utfästelse är att
regeringen i början av januari nästa år tänker fatta ett tvingande beslut
om att stänga av den första reaktorn före halvårsskiftet 1998.
Regeringens besked är således motsägelsefulla och oklara. Den mest
näraliggande slutsatsen är att regeringens syfte med lagstiftningen är att
tvinga Sydkraft till att träffa en skenbart frivillig förhandlingsuppgörelse.
Detta sätt att använda den lagstiftande makten är ägnat att inge stark oro.
8.3 Avvecklingslagen - ett hastverk som hotar tilltron till
rättsstaten
Något konkret förslag till avvecklingslag redovisas inte i propositionen
men har presenterats i en promemoria från Närings- och
handelsdepartementet (Ds 1997:14). Det förslaget är ett utpräglat
hastverk som på mycket kort tid har pressats fram av en arbetsgrupp
inom Regeringskansliet. Redan denna handläggningsordning är
uppseendeväckande, eftersom lagförslaget har en mycket stor principiell
räckvidd med bäring på såväl den enskilda äganderätten som svensk
grundlag och den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Sedan den 1 januari 1995 gäller
Europakonventionen som svensk lag.
Förslaget till avvecklingslag är ännu inte remissbehandlat och har än
mindre varit föremål för Lagrådets granskning eller regeringens eget beslut.
Trots detta begär regeringen riksdagens godkännande av riktlinjer som
innebär att denna obefintliga lagstiftning redan om åtta månader skall
användas för att med ytterligare sex månaders varsel beröva ett börsnoterat
företag rådigheten över tillgångar i mångmiljardklassen. Detta är enligt vår
mening inte seriöst.
Energikommissionen lät utföra en studie av de rättsliga frågorna i
samband med en politiskt beslutad avveckling av kärnkraften. Studien har
redovisats i kommissionens slutbetänkande (SOU 1995:139) och i en särskild
underbilaga till kommissionens betänkande (SOU 1995:140). Studien hade
karaktären av en allmän översikt över de mycket komplicerade juridiska
spörsmål som aktualiseras vid ett försök till sådan lagstiftning.
Kommissionen övervägde inte ens att utforma något förslag till lagstiftning
på grundval av denna studie.
Trots frågans komplicerade art förelåg så sent som i augusti 1996 inget
ytterligare underlagsmaterial inom regeringskansliet än en fyrsidig pro-
memoria från rättschefen vid Näringsdepartementet. I denna promemoria
framhölls bl.a. att "ett definitivt beslut om avställning av en viss reaktor
måste också fattas i så god tid att reaktorinnehavaren kan planera avställ-
ningen på ett rimligt sätt". I en till promemorian fogad, ofullständig skiss
till
lagtext angav rättschefen denna förvarningstid till tre år.
Även inom ramen för en sådan, treårig förvarningstid skulle det vara helt
omöjligt för en drabbad reaktorägare att hinna uppföra ny kraftproduktion till
ersättning för den avstängda. Regeringen avser nu att förkorta förvarnings-
tiden till mindre än ett halvt år, vilket skulle ställa varje berörd
reaktorägare i
en helt omöjlig situation. En sådan lagstiftning står därför inte i överens-
stämmelse med de principer som måste gälla i en rättsstat.
Enligt vår mening kommer en lagstiftning av föreslagen art menligt att
påverka omvärldens tilltro till Sverige som en stabil, marknadsekonomisk
rättsstat. Det faktum att reaktorerna i Barsebäck innehas av ett börsnoterat
aktiebolag med utländska ägarintressen förstärker denna mycket negativa
signal till investerare i omvärlden.
8.4 Stora brister i lagförslaget
Verksamheten vid Barsebäck och övriga kärnkraftverk bedrivs med stöd
av drifttillstånd enligt lagen om kärnteknisk verksamhet. Vissa
drifttillstånd är tidsbegränsade men även för dessa tillstånd gäller
presumtionen att de skall förlängas om reaktorerna uppfyller de
säkerhetskrav som tillsynsmyndigheterna ställer med stöd av lagen. En
avvecklingslagstiftning blir mot denna bakgrund direkt konfiskatorisk
och dess tillämpning ger reaktorägaren rätt till full ersättning för sin
förlust enligt reglerna om egendomsskydd i 2 kap 18 § regeringsformen
och enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Även i detta hänseende är förslaget till avvecklingslag bristfälligt. Som
särskild förutsättning vid ersättningens bestämmande föreslås antagandet att
en kärnkraftsreaktor inte kan nyttjas mer än 40 år efter det att den togs i
kommersiell drift. Tiden 40 år kommer då att fungera som en maximigräns
för värderingen av rörelseskadan, trots att en reaktor mycket väl kan
användas och generera en ersättningspliktig vinst under längre tid. I
lagförslagets förarbeten anges heller inga sakliga skäl för denna 40-årsgräns
vid skadeståndsberäkningen.
Enligt grundläggande rättsstatliga principer skall all lagstiftning ges en
generell utformning. Detta innebär att lagformen inte får användas för beslut
som uttryckligen avser endast ett enskilt fall. Ett annat krav är att en lag
måste vara tydlig och förutsebar så att den som omfattas av lagen kan
förutse dess tillämpning.
Mot bakgrund av den träffade energiuppgörelsen är det uppenbart att
avvecklingslagen avser verksamheten vid just Barsebäcksverket. Samtidigt
är förslagets formella kriterier för stängning mycket vaga. Det talas allmänt
om att "reaktorns geografiska läge" samt "särskilda förhållanden såsom ålder
och reaktortyp" skall beaktas. Antingen innebär lagen ett dolt utpekande av
ett bestämt företags lagliga verksamhet eller också är den en bristfällig
juridisk produkt på grund av sin vaghet.
Slutligen är det så att en konfiskatorisk lag överhuvudtaget inte är möjlig
att stifta med mindre än att det finns ett behov av att tillgodose "angelägna
allmänna intressen" (RF 2:18). I förevarande fall anges att syftet med
lagförslaget är att åstadkomma en "ekologiskt och ekonomiskt hållbar
energiförsörjning byggd på förnybara energislag". Detta allmänintresse synes
dock inte föreligga, eftersom elproduktionen vid Barsebäcksverket enligt
regeringens egna uppgifter kommer att ersättas med ökad användning av
fossila bränslen.
I övrigt får vi anledning att återkomma till dessa frågor i höst om
regeringen då framlägger ett förslag till lag om kärnkraftsavveckling i
enlighet med vad som har aviserats i propositionen.
9 Kärnkraften är inte subventionerad
9.1 Förändringar i atomansvarighetslagen
Av propositionen framgår att regeringen avser att återkomma med
förslag till ändringar i atomansvarighetslagen i syfte att utöka
reaktorägarnas ansvar för atomskador. I ett hänseende finns det enligt
Moderata samlingspartiets mening skäl att förorda förändringar.
Vid en teoretisk olycka med stora skador på kraftverk och omgivning
skulle det berörda kraftbolaget erhålla full sakskadeersättning för sin
förstörda reaktor. Samtidigt skulle bolagets eget skadeståndsansvar gentemot
tredje man komma att begränsas av det internationella konventionssystemet.
Detta ter sig inte rimligt. Strävan bör vara att åstadkomma någon form av
regressrätt som säkerställer att staten vid ett större skadefall kan återkräva
medel intill dess att reaktorägarens eget kapital är helt förbrukat.
Några andra skäl till att ändra atomansvarighetslagen föreligger inte.
Enligt moderat uppfattning är det viktigt att Sverige även fortsättningsvis är
anslutet till det internationella konventionssystemet (Paris-, Bryssel- och
Wienkonventionerna). Det faktum att konventionerna visserligen ålägger
reaktorägaren ett strikt skadeståndsansvar men samtidigt begränsar
ersättningsbeloppens storlek kan inte - såsom ibland görs gällande - tas till
intäkt för att kärnkraften skulle vara "subventionerad".
9.2 Kärnkraften bär sina kostnader
Det är inte ekonomiska, utan försäkringstekniska skäl som i praktiken
förhindrar reaktorägarna att teckna fulla ansvarsförsäkringar. Att de
olyckor som här avses är så osannolika att de inte förväntas inträffa
saknar därvid betydelse. De strikta begränsningarna av
försäkringsbolagens möjligheter att göra åtaganden mot en och samma
kund leder till att det saknas erforderligt utrymme på den kommersiella
försäkringsmarknaden. Däremot går det att teoretiskt beräkna vad
försäkringspremien skulle ha varit på en försäkringsmarknad där
utrymmet hade funnits. Det visar sig då att det handlar om jämförelsevis
blygsamma belopp, som på intet sätt förändrar bilden av kärnkraften som
en idag billig och lönsam form av energiproduktion. I själva verket ryms
en sådan, tänkt försäkringspremie flera gånger om inom ramen för den
särskilda produktionsskatt (2,2 öre/kWh) som staten redan tar ut på
kärnkraftsproducerad el.
Att en katastrof ytterst får återverkningar på hela samhället ligger i
begreppets natur. Det är inte unikt för kärnkraft, utan gäller även för t.ex.
dammkatastrofer, stora oljeutsläpp, jordbävningar, översvämningar och
vulkanutbrott. Samma likheter föreligger i försäkringshänseende. Således
kan inte exempelvis ägaren till en stor kraftverksdamm ansvarsförsäkra sig
för varje tänkbar olycka och våra hemförsäkringsvillkor täcker heller inte
skadorna till följd av ett dammbrott.
Som princip bejakar Moderaterna en ordning där varje energislag så långt
som möjligt bär sina egna kostnader. I en fri ekonomi är prisbildningen
viktig och dolda subventioner leder till att resurserna styrs fel. Det är därför
bra om olika s.k. externa kostnader som kan uppstå vid produktionen av en
vara, t.ex. i form av miljöförstöring, också återspeglas i dess pris. För
energiproduktion är en sådan internalisering av externa kostnader dock
förenad med betydande värderingsproblem.
Energikommissionen besökte under sitt arbete urangruvor i Kanada och
kunde på plats konstatera att det knappast föreligger någon skillnad i
miljöpåverkan mellan uranbrytning och vilken annan gruvbrytning som helst.
Men hur skall man värdera fossileldningens inverkan på jordens klimat? Hur
skall man värdera förstörd fjällnatur efter älvdalar där vattenkraften byggs
ut?
Trots dessa värderingsproblem har seriösa försök gjorts att uppskatta de
externa kostnaderna vid olika slag av elproduktion. Exempel på detta är EU-
kommissionens Externe-projekt och den rapport External Costs And Benefits
of Fuel Cycles som har tagits fram på uppdrag av det amerikanska
energidepartementet. Trots att några kostnader för växthuseffekten inte har
tagits med indikerar rapporterna genomgående mycket låga externa
kostnader för kärnkraftsproducerad el, i synnerhet i jämförelse med
motsvarande kostnader för olja, kol och bioenergi.
10 Förslagen till omställningsprogram m.m.
10.1 Ingen kraftfull satsning
Regeringen föreslår ett nytt femårigt program med bidrag om 3 100 Mkr
till åtgärder för minskad elanvändning och investeringar i ny
elproduktion. Vidare föreslås ett sjuårigt program med bidrag om 5 630
Mkr till forskning och utveckling av ny teknik. Slutligen vill regeringen
anvisa 400 Mkr till en särskild Sydsverigedelegation och 55 Mkr för att
inrätta en ny energimyndighet. Totalt uppgår de av regeringen föreslagna
kostnaderna därmed till 9 185 Mkr. Förslagen är inte finansierade.
I propositionen beskrivs de föreslagna omställningsprogrammen i närmast
dramatiska ordalag. Genom "en kraftfull, långsiktig satsning på forskning,
utveckling och demonstration av ny energiteknik" säger sig regeringen vilja
manifestera sin ambition att ställa om Sverige till ett ekologiskt
föregångsland. Ett närmare studium ger dock vid handen att de föreslagna
stödprogrammen i huvudsak innebär en upprepning av de program som
infördes genom 1991 års energipolitiska uppgörelse och som gällt fram till
nu. I ekonomiska termer innebär regeringens "kraftfulla" politik en ökning av
det årliga stödet från 1 200 Mkr till 1 424 Mkr.
10.2 Tidigare erfarenheter är nedslående
De hittillsvarande omställningsprogrammen har utvärderats vid ett flertal
tillfällen, senast av Energikommissionen (SOU 1995:139), av
Riksrevisionsverket (RRV 1996:44) och av riksdagens näringsutskotts
arbetsgrupp för uppföljnings- och utvärderingsfrågor (1996/97:URD1).
Dessa utvärderingar har påvisat allvarliga brister i de
omställningsprogram som nu har löpt ut. Programmens struktur har i
dessa utvärderingar ansetts vara svåröverskådlig och
resultatuppföljningen bristfällig. Programmen har gripit in i varandra på
ett osystematiskt sätt, vilket försvårat möjligheterna att utvärdera
kostnadseffektiviteten i de enskilda programmen. Det har t.o.m. varit
svårt att följa vad som har satsats på olika energikällor och vad som har
blivit resultatet därav.
Det är svårt att se att propositionens förslag innebär någon förbättring i de
avseenden som har kritiserats i nämnda - och andra - utvärderingar. Från-
varon av nytänkande är påtaglig och ytterligare förlängning föreslås också av
stödformer som regeringen själv påstår sig inse bör vara tidsbegränsade.
I ett hänseende innebär regeringens förslag dock ett steg i rätt riktning. I
förhållande till 1991 års omställningsprogram medför propositionen en
förskjutning av tyngdpunkten från investeringsbidrag till forsknings- och
utvecklingsanslag. Det är bra. Det finns dock en tendens att överdriva
forskningens möjligheter på kort sikt. Forskning och utveckling är ett mycket
långsiktigt och tålamodsprövande arbete. Svensk energiforskning utgör en
liten bråkdel i en global forskningsansträngning. Möjligheterna att åstad-
komma de avgörande teknikgenombrotten är därför inte en funktion av
antalet satsade miljarder i den svenska statsbudgeten.
Vi beklagar att regeringen inte i samband med sina överväganden om
forskningen har framlagt förslag om upphävande av det s.k. tankeförbudet i
kärntekniklagen. Detta har sedan länge varit ett samfällt krav från
Moderaterna och Folkpartiet liberalerna och det vann i Energikommissionen
anslutning också från Miljöpartiet.
Enligt vår mening finns det inte skäl att nu ta slutlig ställning till de
föreslagna omställningsprogrammen. Den huvudsakliga anledningen är att
regeringen helt har underlåtit att anvisa någon finansiering men även i övrigt
ger propositionen, som ovan sagts, ett mycket knapphändigt beslutsunderlag.
10.3 Programmen för minskad elanvändning
Inom ramen för det nya femårsprogrammet föreslår regeringen
förlängning med försämrade villkor av investeringsstöden till
biokraftvärme, vindkraft och solvärme.
Dessa stödformer blev föremål för allvarlig kritik i Energikommissionens
slutbetänkande. När det gällde det förstnämnda stödet ansåg kommissionen
att "den direkta effekten av stödet, i form av ny biobränsleanvändning som
inte skulle ha tillkommit utan stöd, är svår att uppskatta då biobränslen även
till följd av rådande beskattning har en mycket stark ställning i
värmeproduktionen. Investeringsstödet kan inte bedömas ha haft någon
större effekt på den tekniska utvecklingen." Beträffande vindkraften
konstaterade kommissionen att "investeringsstödet tycks inte ha bidragit
positivt till den tekniska utvecklingen" och för solvärmestödet konstaterades
att det "inte bidragit till någon minskning av produktionskostnaden".
Enligt vår uppfattning har staten en roll att fylla när det gäller stöd till
forskning och teknisk utveckling. Däremot är det olyckligt med statliga
bidrag som tenderar att utgöra en löpande subvention till gammal, befintlig
teknik.
Energikommissionen konstaterade att investeringsstöden riskerar att
motverka en naturlig prispress på marknaden och att de därför endast bör ges
under en övergångsperiod. Från detta bortser regeringen nu helt. Även om
bidragsvillkoren försämras jämfört med vad som gällt tidigare utsträcks
programmen nu i ytterligare fem år. Dessutom föreslås ännu ett investerings-
stöd, denna gång till utbyggnad av småskalig vattenkraft. Det är märkligt att
regeringen på detta sätt vill subventionera en vattenkraftutbyggnad, som
regelmässigt leder till konflikt med miljöintressena. I den mån småskaliga
vattenkraftprojekt kan realiseras utan påtaglig miljöpåverkan bör de komma
till stånd utan hjälp av subventioner från skattebetalarna.
10.4 Orealistiska förhoppningar om minskad elförbrukning
Vidare knyter regeringen en fullständigt omotiverad förhoppning till
möjligheterna att undvika en kärnkraftsavvecklings negativa effekter
genom att minska elförbrukningen. Dels föreslås ett bidrag till
konvertering av eluppvärmda småhus till annan uppvärmning, dels
aviseras åtgärder mot användning av s.k. avkopplingsbara elpannor i
fjärrvärmesystemen. Båda dessa förslag kommer att misslyckas.
Det finns i dag 590 000 småhus som uteslutande värms med el. Av dessa
har 440 000 enbart direktverkande elvärme. Att bygga om ett sådant småhus
till annan uppvärmningsform beräknas kosta 80 000-150 000 kronor. Om
kostnaden antas uppgå till 115 000 kronor per småhus räcker hela konverte-
ringsbidraget på 1 650 Mkr till att ge 47 000 småhusägare 35 000 kronor
vardera i bidrag. Den elbesparing som då uppstår är ca 0,9 TWh eller en
bråkdel av elproduktionen i Barsebäcksverket. En sådan, tänkt konvertering
förutsätter dessutom att de berörda 47 000 hushållen är beredda att själva
skjuta till vardera 80 000 kronor av sina surt förvärvade och hårt beskattade
förvärvsinkomster. Detta är givetvis helt orealistiskt.
Inte heller åtgärden att hindra användningen av avkopplingsbara elpannor i
fjärrvärmesystemen kommer att leda till en ökad hushållning med el. Snarare
blir fallet det motsatta, eftersom elpannorna är viktiga från just resurs-
hållningssynpunkt. De utnyttjas idag för att ta vara på det överskott av
vattenkraft som alltid kommer att finnas under vissa år och perioder, främst
vår och sommar. Hindras användningen av elpannorna blir resultatet ett ökat
resursslöseri genom att överskottsvatten tappas förbi vattenkraftverken, utan
att energin tas till vara. Om elpannorna, genom ett formellt beslut eller
genom straffbeskattning, fasas ut ur fjärrvärmesystemen blir dessutom
alternativet att i stället producera motsvarande energimängd genom förbrän-
ning av främst olja. Därmed får åtgärden också negativa konsekvenser för
vår miljö. Enligt vår uppfattning framstår den av regeringen föreslagna
åtgärden som grundad på direkt okunnighet om energisystemets funktions-
sätt.
10.5 Storskalig biobränsleanvändning?
Att döma av propositionen hoppas regeringen att snabbt kunna få till
stånd en storskalig användning av biobränslen. Biobränsleanvändning
har också en stor fördel, eftersom den inte bidrar till växthuseffekten.
Den koldioxid som frigörs vid förbränningen binds åter när grödan växer
upp igen. Emellertid går det inte att blunda för att biobränslen kan leda
till utsläpp av cancerframkallande, polyaromatiska kolväten och andra
miljö- och hälsoskadliga substanser.
Om bioenergi motsvarande elproduktionen i Barsebäck skulle odlas i
Sydsverige skulle nästan hela åkerarealen i det nya Skåne län behöva tas i
anspråk. Detta är naturligtvis orimligt. Därför talar man om ökad användning
av hyggesrester och ökad exploatering av våra skogar. Farhågor har därför
framförts om att den biologiska mångfalden i de svenska skogarna kommer
att hotas vid en forcerad, storskalig ökning av biobränsleanvändningen.
Den snabbaste tillväxten av biomassa sker vid relativt låg ålder.
Energiskogar avverkas därför med korta omloppstider till skillnad från det
traditionella skogsbruket. När allt mindre brännbart material lämnas kvar
riskerar detta att leda till näringsbrist i markerna samt utarmning av antalet
växt- och djurarter. Många menar idag att få organismer i skogen i längden
klarar ett sådant skogsbruk.
Moderaterna ser en ökad biobränsleanvändning som positiv. Vi har
emellertid velat påtala att det inte finns några patentlösningar - alla slag av
energiproduktion har sina fördelar men också sina nackdelar. Vi anser därför
att regeringen bort redovisa en ordentlig miljökonsekvensbeskrivning av en
storskaligt ökad biobränsleanvändning.
Biobränslen är idag ett bra alternativ för värmeproduktion men ett dåligt
för elproduktion. Forskning och utveckling pågår därför kring en teknik med
förgasning av biomassa i kombination med kraftvärme- eller kondens-
produktion. Om regeringen nu lyckas att åstadkomma en snabb utbyggnad av
den konventionella biokraftvärmen kommer detta att fylla fjärrvärmeunder-
laget med sådana anläggningar. Regeringen riskerar därmed åstadkomma att
det inte kommer att finnas någon marknad för utprovning och prövning av
förgasningstekniken om och när denna närmar sig kommersiell användbar-
het.
Överhuvudtaget riskerar regeringens kärnkraftsavvecklingspolitik att
framtvinga storskaliga lösningar - det må sedan gälla i biobränsle-
användningen eller i form av utbyggda fossilgasnät. Detta är olyckligt och vi
vill erinra om vad Energikommissionens sakkunnige miljöexpert, professor
Arne Jernelöv, anförde i ett särskilt yttrande till kommissionens betänkande:
"Om man tittar i backspegeln kan man konstatera att såväl den omställning
som resulterade i vattenkraftens utbyggnad som den som gav oss kärnkraften
resulterat i miljöeffekter och -problem, som vi idag bedömer som mycket
mer allvarliga än vad de bedömdes vara vid omställningstidpunkten."
Professor Jernelövs slutsats blev "att med försiktighet och gradvisa
förbättringar driva de energisystem vi har vidare i stället för att kraftfullt
ställa om till nya med delvis okända miljörisker, vore nog den klokaste
tillämpningen av miljövårdens försiktighetsprincip".
10.6 Energibeskattningen
Inte heller när det gäller energibeskattningen lägger regeringen fram
några konkreta förslag.
Moderaterna anser för sin del att den viktigaste uppgiften på detta område
bör vara att få till stånd en ökad harmonisering av energibeskattningen
mellan de nordiska länderna. Ökande skillnader och olika beskattnings-
principer mellan länderna hotar effektiviteten på den gemensamma, nordiska
elmarknaden. Det innebär att de samlade produktionsresurserna utnyttjas
mindre effektivt, vilket leder till samhällsekonomiska kostnader och en ökad
miljöpåverkan.
Moderaterna anser att de särskilda produktionsskatterna på vattenkraft och
kärnkraft skall slopas. Endast miljöstyrande skatter och avgifter bör
användas i produktionsledet och den fiskala beskattningen bör ske i
konsumtionsledet.
11 Staten intervenerar i onödan
11.1 Ännu en myndighet
På förslag av en socialdemokratisk regering beslöt riksdagen att 1991 slå
samman Statens energiverk, Statens industriverk och Styrelsen för
teknisk utveckling till en ny central förvaltningsmyndighet, benämnd
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). Efter sex år ångrar sig
nu en annan socialdemokratisk ministär och ämnar återupprätta
Energiverket i ny form.
Några egentliga skäl för att bryta sönder NUTEK redovisas inte i
propositionen. Det förefaller i stället som om åtgärden är ett självändamål.
Detta framgår av att regeringen vill ha riksdagens godkännande av den nya
myndigheten för att först därefter låta en särskild utredare komma med
förslag om vilka uppgifter denna nya myndighet egentligen skall ha. Vi anser
att någon form av omvänt förfarande hade tett sig mer passande.
När förslaget om en ny myndighet först framfördes av Energi-
kommissionen - med en om möjligt än mer knapphändig motivering -
konstaterade Statskontoret i sitt remissvar att det varken framgick om de
föreslagna myndighetsuppgifterna överhuvudtaget behövs eller varför de i
sådana fall inte skulle kunna fullgöras av NUTEK. Några svar på
Statskontorets frågor ges inte i propositionen.
De statliga myndighetsinsatserna inom energipolitiken ställer krav på
kompetens inte bara inom energiområdet, utan också när det gäller teknisk
forskning, utveckling och demonstration, företagsutveckling och transport-
frågor. Sådan kompetens finns samlad på NUTEK.
Enligt vår uppfattning är det en helt onödig åtgärd att organisera en ny
myndighet också av det skälet att energisektorn inte är betjänt av ökad
politisk styrning. Som tidigare har redovisats krävs inga politiska beslut för
att säkerställa en långsiktig avveckling av kärnkraften. Förnyelsen och
omställningen av energisystemet gagnas bäst av stabila spelregler och ett
minimum av politisering. Myndighetsuppgifterna på energiområdet kan och
bör även fortsättningsvis skötas av NUTEK.
11.2 Vattenfall AB skadas
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har - huvudsakligen i
samförstånd - genomfört en bolagisering av Vattenfall och en
avreglering av den svenska elmarknaden. Med energipropositionen
bryter nu regeringen även detta samförstånd.
Propositionen vill tilldela Vattenfall AB en otydlig "strategisk roll i
omställningsarbetet" samtidigt som regeringen vidtar åtgärder för att
politisera företagets ledning. Detta innebär ett stort steg tillbaka.
Förslaget visar enligt vår mening att energiuppgörelsens parter ännu inte
har lyckats anpassa sig till de nya förutsättningar som gäller på en
konkurrensutsatt elmarknad. Vattenfall AB är i dag ett strikt affärsmässigt
bolag som deltar i konkurrensen på jämbördiga villkor med andra kraft-
producenter.
Under de fem år som har gått sedan bolagiseringen har Vattenfalls ledning
lyckats att etablera bolaget som en professionell, trovärdig och oberoende
aktör på kraftmarknaden. Alla de mål som riksdagen satte upp vid
bolagiseringen har uppfyllts. Förvaltningen av statens kapital har effektivi-
serats till fromma för skattebetalarna. Verksamheten har rationaliserats till
fromma för kunderna och den har anpassats till den fortgående internation-
aliseringen av elmarknaden. Betydande satsningar - mångmiljardbelopp
under 1990-talet - har gjorts på forskning och utveckling.
Det är ingen tvekan om att en ökad politisk styrning skadar förtroendet för
Vattenfall. Bolagets fortsatta utveckling hämmas om politiska skäl lägger
hinder i vägen för ett affärsmässigt agerande. En politisering riskerar också
att snedvrida konkurrensen på elmarknaden. När staten bestämmer
spelreglerna på en alltmer politiskt styrd energimarknad och samtidigt ökar
den politiska kontrollen över det största företaget på denna marknad uppstår
en skadlig intressesammanblandning. Risken är också överhängande för
skadliga spridningseffekter d.v.s. att politiseringen skapar en generell
osäkerhet om den roll som andra stora statliga företag spelar på
konkurrensutsatta marknader.
Regeringen förefaller också att inse detta. Sålunda innehåller
propositionens motivtext ett antal lugnande plattityder om vikten av
affärsmässighet och om att den teknikutveckling som regeringen vill att
Vattenfall skall ägna sig åt redan ingår som en naturlig del i bolagets
affärsstrategi. Trots dessa motstridiga och knapphändiga besked kvarstår
faktum att Vattenfall fortsättningsvis skall ses som ett politiskt verktyg för
Socialdemokraternas, Centerns och Vänsterpartiets energipolitik.
Sammanfattningsvis anser vi att Vattenfall AB även fortsättningsvis skall
bedriva sin verksamhet självständigt och på helt affärsmässiga grunder. Vi
anser också att ägandet i Vattenfall AB skall breddas.
12 Den avgörande stora avvecklingskostnaden
I denna motion har vi påtalat den totala frånvaron av konkreta besked i
regeringens proposition. De energipolitiska programmen är
ofinansierade. Besked om den framtida energibeskattningen saknas. Det
finns inga bedömningar av de samhällsekonomiska kostnader som
oundvikligen kommer att uppstå när staten medvetet föröder
produktionsresurser som idag står till samhällets förfogande. Det finns
inte ens en antydan till beräkning av de direkta kostnader som kommer
att drabba den svenska statsbudgeten redan nästa år. Än mindre ges några
besked till hushållen och industrin om vilka ytterligare bördor som är att
vänta.
Vi finner det fullständigt otillständigt att regeringen framlägger en
proposition för riksdagen i detta prematura skick. Vi är därtill övertygade om
att den faktiska bilden skulle ha blivit ofullständig, även om regeringen
mäktat med att besvara de ovannämnda, grundläggande frågorna. Vår
bedömning är nämligen att de största kostnaderna för regeringens extrema
energipolitik kommer att ligga på ett annat plan.
Investerare inom och utom landet har under en följd av år förlitat sig på att
socialdemokratisk retorik är just retorik. När den socialdemokratiska
partikongressen 1996 uttalade att "enligt vår målsättning bör kärnkrafts-
avvecklingen inledas under mandatperioden ..." så torde flertalet utom-
stående bedömare ha trott att rationalitet och saklighet så småningom skulle
ta överhanden. Under energiöverläggningarnas första fas uppmuntrades
dessa iakttagare också av insiktsfulla uttalanden från landets näringsminister.
Förhoppningarna kom sedermera på skam när samme näringsminister steg
för steg kastade ut sina samtalspartner till dess att endast företrädare för de
gamla linje 3-partierna återstod.
Ett stort antal av landets energiintensiva företag har idag inslag av
utländskt ägande. Var företagen skall göra sina investeringar är inte givet på
förhand. Alternativ till fortsatta investeringar i Sverige finns nästan alltid.
Det är ett negativt budskap till dessa aktörer som regeringen nu sänder med
sin energiuppgörelse. Styrelserna för landets elintensiva företag - och andra
investerare - förväntade sig att få regeringens besked om de långsiktiga
spelreglerna för att bedriva industriell verksamhet i vårt land. Sannolikt
chockades de av beskedet att partikongressens beslut nu skall verkställas.
I samma ögonblick som detta stod klart tvingades investerarna att ta resten
av det socialdemokratiska kongressbeslutet på fullt allvar. Det går inte längre
att förlita sig på att retoriken bara är retorik. Nu måste alla aktörer anpassa
sig också till kongressens besked om att "... därefter skall kärnkraftsav-
vecklingen fortsätta i jämn takt".
Om denna fortsatta, jämna avvecklingstakt ger regeringens proposition
emellertid inga klara besked. Energiuppgörelsen är väsentligen en kortsiktig
överenskommelse om ofinansierade energianslag i statsbudgeten och om en
eller två reaktorer i Barsebäck. För tiden från och med år 2001 utlovar
regeringen ingenting annat än ett fortsatt partipolitiskt schackrande med nya
förhandlingar, utvärderingar, kontrollstationer och överläggningar.
Därmed har regeringen skapat en bestående osäkerhet om vilka de
långsiktiga förutsättningarna egentligen är för att bedriva industriell
verksamhet i Sverige. Det kommer att kosta vårt land ett stort antal arbets-
tillfällen. Häri ligger den riktigt stora kostnaden för regeringens ansvarslösa
energipolitik.