med anledning av skr. 1996/97:71 Sverige, EU och handelspolitiken inför 2000-talet
Ett övergripande mål för den socialdemokratiska regeringen
är att skapa ett ekologiskt uthålligt samhälle. Detta måste
även påverka Sveriges agerande på det handelspolitiska
området. FN:s konferens UNCED i Rio de Janeiro 1992
resulterade i handlingsprogrammet Agenda 21. Där åtog sig
bl a de rika länderna att minska sin materiella konsumtion så
att u-länderna skulle kunna få större utrymme.
I regeringens skrivelse 1996/97:71 ges en översikt över Sveriges och EU:s
målsättningar på det handelspolitiska området. Skrivelsen tar upp förhåll-
andet mellan handel och miljö och handel med u-länder, men lägger ton-
vikten på de fördelar med det handelspolitiska reglerna som tillkommer det
svenska näringslivet och de svenska konsumenterna. Detta kan visa sig vara
en alltför kortsiktig och snäv analys.
Det är lätt att koncentrera sig på handelspolitikens resultat för Sverige och
EU och underlåta att på allvar analysera dess effekter på lång sikt och ur
global synvinkel. Ur Agenda 21:s perspektiv måste vi ta ett större ansvar för
hela jordens befolkning och framtid. Det som var förutsättningar för ökad
välfärd och frihandel för oss som redan blivit rika kanske inte längre gäller
för dem som nu står i tur att lyfta sig ur fattigdomen.
Fungerar det s k komparativa fördelarna i en värld med lättrörligt globalt
kapital? Är verkligen frihandel på våra villkor den bästa förutsättningen även
för u-länderna att få en god ekonomisk utveckling?
Regeringen bedömer att en öppen världshandel utgör det övergripande
målet för svensk handelspolitik och att det är av betydelse att det svenska
agerandet i FN:s alla organ ska agera konsekvent vad gäller de övergripande
målsättningarna om frihandel. Bekymret är att detta mål i några viktiga
avseenden strider mot andra övergripande mål som den svenska regeringen
satt upp. Ett sådant är målet att minska koldioxidutsläppen. Handel medför
transporter och transporter medför ökad användning av fossila drivmedel.
Även EU:s miljöhandlingsprogram visar att de ökade transporterna är ett
stort och alltmer svårbemästrat miljöproblem. Troligen kommer närhets-
princip och lokal produktion att få ökad betydelse på grund av att det är mer
resursbesparande och miljövänligt.
Handel är ofta ett utbyte av likvärdiga varor, och onödiga transporter. Ett
exempel är den mat som konsumeras av Stockholms befolkning som om man
räknar total energiåtgång i produktion och transport är tio gånger större än
vad maten innehåller. Ett sådant slösaktigt sätt att handla och konsumera är
naturligtvis inte hållbart i längden.
Det finns beräkningar gjorda som visar att den mängd olja och bensin som
varje människa kan göra slut på per dag om inte klimatförändringen ska bli
dramatisk är en liter. Detta borde få konsekvenser för regeringens bedömning
av frihandelns välsignelser.
När WTO bildades stimulerades världsekonomin kraftigt genom de sänkta
handelshindren, men det var huvudsakligen EU, Japan och USA som var
vinnare. Analysen av vilka som tjänar och vilka som skulle behöva tjäna
mest på världshandeln är bristfällig. U-länderna har fått allt sämre betalt för
sina produkter. Den inhemska marknaden i u-länderna är för liten för att ge
företagen tillräckligt stor hemmamarknad.
Att öppna sig för världsmarknaden i ett läge när produktionskapaciteten
inom såväl jordbruk som industri är svag riskerar att leda till underutveckling
och avindustrialisering. Det är vad som sker nu i Afrika söder om Sahara. De
afrikanska länderna har under 15 års tid genomfört handelsliberaliseringar
och strukturanpassningar av sina ekonomier, men de har inte fått en
förbättrad handelssituation och har inte heller dragit till sig utländska
investeringar.
I Sydostasien kan man däremot se en koppling mellan handelsliberali-
sering och välståndsökning. Men studier visar att de viktigaste grunderna för
detta var den politik som fördes på 50- och 60-talet som innehöll radikala
jordreformer, omfördelning av mark och rådgivningstjänster åt småbönderna.
Det medförde att böndernas köpkraft ökade, vilket skapade en marknad för
landsbygdsbaserad industri. Samtidigt skyddades den inhemska industrin i ett
övergångsskede för att hindra utslagning genom övermäktig konkurrens från
i-länderna.
Trots allt vackert tal om frihandel ägnar sig vi i de rika länderna åt den
protektionism som vi anser oss behöva. Genom bildandet av frihandelsavtal
och tullunioner stänger vi andra ute. Den svenska linjen i EU är att verka för
en större öppenhet mot omvärlden inte minst för u-ländernas viktigaste
exportvaror. Men vi kan konstatera att frihandelsintressena inte får genom-
slag om inte medlemsländerna själva gynnas.
Att pracka på sårbara u-länder frihandelsdoktriner som vi själva inte
förmår praktisera är hyckleri och vittnar inte om det helhetstänkande och
globala perspektiv som måste till om mänskligheten ska överleva.
Regeringen skriver att den övergripande målsättningen är att göra handels-
och miljöpolitiken ömsesidigt stödjande och också syfta till en hållbar
utveckling i u-länderna. Ett problem som måste beaktas i detta sammanhang
är den stora skuldbörda som u-länderna dignar under och som tvingar dem
att exploatera sin skogar och andra naturresurser på ett icke uthålligt sätt för
att kunna betala räntor på dessa skulder.
En handels- och miljöpolitik som vill vara trovärdig och uthållig måste
utgå från de oerhört orättvisa villkor som finns i utgångsläget. För att
frihandel ska kunna vara verkligt fri behöver vissa länder växa till sig för att
kunna delta på en någorlunda jämbördig nivå. Annars leder handel, hur fri
den än kallas, till ytterligare exploatering.
Ett av problemen med WTO är de förändrade reglerna kring direkt-
investeringar (TRIMS). Värdlandets förhandlingsmöjligheter gentemot de
transnationella företagen försvagas kraftigt.
WTO är den organisation som måste förändras för att världshandeln ska få
en mer ekologisk och rättvis inriktning. Sverige måste på ett ännu tydligare
sätt påverka EU i denna riktning.
Maastrichtfördraget innebar en politisk vändpunkt för inställningen till
biståndspolitiken. Utvecklingssamarbetet fick formellt en egen position i den
framväxande Europapolitiken, och fattigdomsbekämpningen sattes i centrum
(artikel 130u). Arbetet för att upphäva fattigdomen ska inte påverkas negativt
av annan politik som berör u-länderna (artikel 130v). Politiken inom handeln
ska samordnas med målet om fattigdomsbekämpning. Därmed innebär
Maastrichtfördraget att frågor som rör handel, skuld, strukturanpassnings-
program och mänskliga rättigheter för första gången ska samordnas med
biståndsmålet.
Om u-länderna "harmoniskt och successivt" ska integreras i världs-
ekonomin som Maastrichtfördraget säger krävs det en bättre analys av
handelspolitikens effekter på u-ländernas situation vad gäller fattigdom och
miljö.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av en
utredning om hur målet om fattigdomsbekämpning i Maastrichtfördraget och
en strategi för den svenska handelspolitiken inom EU och WTO avseende
global miljö och rättvisa skall uppfyllas.