De senaste somrarna har man kunnat konstatera att
onykterheten till sjöss - främst bland förare av fritidsbåtar -
ökat starkt. Sjöpolisen förfogar över otillräckliga resurser
och dess möjligheter att ingripa blir därmed starkt
begränsade.
På Västkusten - för att ta ett exempel - finns endast tre polisbåtar längs en
kuststräcka på över 100 sjömil - från norra Halland till norska gränsen. Varje
sommar finns flera tusen fritidsbåtar dagligen ute på sjön i dessa farvatten.
Det är helt omöjligt för sjöpolisen att med så begränsade resurser utöva en
effektiv tillsyn, än mindre att ingripa då så erfordras. Till bedömningen hör
att sjöpolisen också har ett stort antal andra uppgifter som måste utföras.
Ser man på lagstiftningen kan man konstatera att vare sig polis eller
åklagare har tillräckliga medel till sitt förfogande för att effektivt beivra
sjöfylleriet. Den tillgängliga lagstiftningen är luddig.
På land får polisen göra kontroller praktiskt taget när som helst. Någon
misstanke om onykterhet krävs egentligen inte. Till sjöss däremot förbjuder
lagen inte uttryckligen att man är onykter när man framför en båt. Det är
tillräckligt att man inte utgör fara för egen eller andras säkerhet. Någon
promillegräns finns i realiteten inte till sjöss, även om det kan bli straffbart
att
framföra båt om 1,5 promille överskrids.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se över sjöpolisens resurser i områden med omfattande
fritidsbåtstrafik,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se över lagstiftningen för att beivra sjöfylleriet.