Lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre
När en person förvärvar egendom från någon som saknar rätt att förfoga över egendomen och förvärvaren inte inser och inte heller bör inse att den andre saknar förfoganderätt brukar man säga att förvärvet görs i god tro.
Konflikten mellan den ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens anspråk på egendomen brukar man lösa genom att tillämpa endera av två principer, nämligen vindikationsprincipen och exstinktions- principen.
Vindikationsprincipen - som helt eller delvis tillämpas i många länder - innebär att den ursprunglige ägarens rätt består och att han har rätt att få tillbaka egendomen från den godtroende förvärvaren utan att betala någon ersättning för den.
I svensk rätt tillämpas sedan lång tid tillbaka exstinktionsprincipen. Den innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och den tidigare ägarens rätt upphör i och med godtrosförvärvet. Principen modifieras dock genom att den tidigare ägaren har rätt att få tillbaka egendomen mot att han ersätter godtrosförvärvaren för vad denne har betalt för egendomen.
Kritiken av godtrosförvärvslagen
Sedan lagen om godtrosförvärv trädde i kraft den 1 januari 1989, har den flera gånger behandlats i riksdagen till följd av kritik som framförts i olika motioner. Följande kritik har bl.a. gjorts gällande: Stöldgods säljs i stor omfattning och det är oftast missbrukare som för att få pengar till sitt missbruk begår inbrott och stölder och sedan säljer det stulna eller lämnar det i utbyte mot alkohol eller narkotika. Tillämpningen av reglerna om godtrosförvärv innebär inte något hinder för köpare av stöldgods. Det ofta är svårt för den som har förlorat sin egendom att få tillbaka det som rätteligen tillhör dem. Vidare har framförts att godtrosförvärvslagens lösenregler är krångliga och kränkande inte minst med tanke på den skada som den bestulne redan har lidit.
Lagen har också från polishåll kritiserats för att den gör det alltför enkelt att hävda godtrosförvärv av stulen egendom. I polisens manifest om kampen mot narkotikabrottsligheten "Rakt på knarket" (RPS, 3 uppl. s. 9 augusti 1993) uttrycks saken i avsnitt om narkotikabrottsligheten på följande sätt:
En förutsättning för att missbrukaren skall kunna avyttra stöldgodset - för att på så sätt få pengar till sitt missbruk - är givetvis, att han kan finna en köpare. I Sverige är detta, med tanke på de generösa reglerna om godtrosförvärv, inte så svårt.
Ett sätt att radikalt försvåra för missbrukare att avyttra stöldgods skulle därför vara att ändra reglerna för godtrosförvärv, så att köparna inte längre kunde vara så säkra på att få behålla stöldgodset som de kan vara i dag.
Polisen har i sitt manifest "Rakt på knarket" i 88 "att-satser" sammanfattat vilka åtgärder polisen anser bör vidtas för att bekämpa narkotika. Där sägs bl.a. att
reglerna för godtrosförvärv bör ändras så att försäljning av stöldgods avsevärt försvåras, eftersom sådan försäljning ofta finansierar missbruk av narkotika.
Lagen utnyttjas
Tyvärr utnyttjas det nuvarande regelsystemet av både kriminella och så kallade "hederliga" medborgare. Ett konkret exempel på hur nuvarande lagstiftning utnyttjas är handeln med begagnade båtar. Varje år säljs stulna båtar till ett värde av ca 80 miljoner kronor. Sju av tio stulna båtar återfinns aldrig utan saluförs på båtmarknaden.
En stulen båt eller båtmotor som omidentifieras av tjuven försvinner lätt i den stora mängden fritidsbåtar. Båtägare som med hjälp av sjöpolisen skall försöka hitta sin stulna båt har ingen lätt uppgift.
När en stulen båt anträffas av polisen tas den i beslag för utredning. Den nya ägaren hävdar köp i "god tro", men misstänks ofta av polisen för stöld eller häleri. Om åklagaren eller förundersökningen inte anser misstanken styrkt så hävs beslaget och båten återlämnas till den tidigare brottsmisstänkte. Man blir nu som bestulen båtägare utlämnad till att själv driva en civilrättslig process för att återfå båten. I de fall som åklagare beslutar att åtala för stöld eller häleri har man möjlighet att få hjälp med ersättningsyrkandet. I de andra fallen får man själv driva en civilrättslig process och läget blir då mycket komplicerat. Man skall begära båten i kvarstad och sedan i rättegång bevisa att köparen varit i ond tro. Vidare måste man visa att köparen "borde insett" att säljaren, det vill säga tjuven, inte haft rätt att sälja båten. Den person som köpt båten skall bevisa att hon eller han vidtagit vissa undersökningsåtgärder, t.ex. kontrollerat båtens skrovnummer, motornummer samt säljarens identitet. De beviskrav som lagts på köparen är dock lägre, vilket utnyttjas av den oärlige.
På grund av den komplicerade lagstiftningen är det i praktiken mycket få civilrättsliga tvister i godtrosförvärv som prövas rättsligt.
Vindikationsprincipen
Miljöpartiet de gröna förespråkar att vindikationsprincipen införs i svensk rätt för stulen egendom. Därmed vinner man en bättre överensstämmelse med rättssystemet i övrigt som det framstår både i Sverige och i övriga västerländska rättsordningar, särskilt våra grannländer. Vi anser att vindikationsprincipen har övervägande stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Anledningen är nog inte bara att det för medborgare i gemen framstår som anstötligt när hälare får behålla stulet gods.
Miljöpartiet vill att det i 2 § i godtrosförvärvslagen införs en vindikta- tionsregel som anknyter till brott. Regeln bör omfatta, förutom stöldgods, egendom som har frånhänts ägaren genom rånbrott, tillgrepp av fort- skaffningsmedel och egenmäktigt förfarande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en vindikationsregel skall införas i godtrosförvärvslagen som omfattar, förutom stöldgods, egendom som har frånhänts ägaren genom rånbrott, tillgrepp av fortskaffningsmedel och egenmäktigt förfarande.
Stockholm den 24 september 1996
Kia Andreasson (mp)
Thomas Julin (mp) Annika Nordgren (mp)