Konsumentintresset vid ökat användande av elektroniska pengar
Elektroniska pengar är ett ganska nytt begrepp. Vanligtvis
har det handlat om överföringar mellan olika konton inom
banksektorn men även betalning med kreditkort.
Utvecklingen går dock rasande snabbt på detta område och begreppet
elektroniska pengar, digitala pengar eller e-pengar håller på att definieras
tydligare. Dessa nya betalningssätt kan på sikt bli ett substitut för sedlar och
mynt i den dagliga hanteringen. Det som blir allt vanligare är att dessa
elektroniska instrument arbetar off-line. Något konto upprättas inte. Det
innebär att e-pengarna inte avser överföringar mellan konton utan är ett
betalningsmedel. I praktiken handlar det om förbetalda kort som kan
användas som betalningsmedel på ett eller flera inköpsställen. Man talar här
om slutna eller öppna kort. Ett slutet kort är ett avtal mellan två parter,
kortutgivaren (ex. Telia) och kortinnehavaren. Ett öppet system innebär att de
lagrade värdena på kortet kan användas på flera ställen för olika typer av
inköp. Det betyder att det krävs minst tre parter involverade i transaktionerna:
kortutgivaren, kontoinnehavaren och värdemottagaren. En intressant fråga
uppstår då om detta är att betrakta som en form av inlåning eller inte. Om det
är att betrakta som inlåning borde kortinnehavaren vara berättigad till ränta.
När vi hanterar sedlar och mynt garanteras värdet av utgivaren,
Riksbanken. På samma sätt garanteras värdet på ett förbetalt kort av kortets
utgivare. Vad händer då om utgivaren hamnar i betalningssvårigheter eller till
och med i konkurs? Vem skyddar i ett sådant fall kortinnehavarens
(konsumentens) intresse? En lösning är att kortutgivarna måste vara
försäkrade så att konsumenten inte drabbas om utgivaren får betalnings-
svårigheter.
Digitala pengar kan även användas för transaktioner över datanätverk. Man
kan genom att debitera sitt bankkonto beställa elektroniska pengar som förs
över till den egna pc:ns hårddisk och påbörja handel via nätverk. Om
motparten har uppkoppling till aktuellt nät kan de digitala pengarna skickas
från köparens dator till säljarens dator. Säljaren kan sedan kontrollera
äktheten i e-pengarna och sedan skicka dem vidare till sin bank för
kreditering av sitt bankkonto. Denna typ av kommunikation kan anses mycket
säker genom avancerade krypteringssystem som gör att risken för
förfalskningar och obehörig tillgång är minimal.
En ökad användning av e-pengar i samhället leder till ett antal frågor av
skiftande karaktär.
Ökar risken för kriminella aktiviteter som exempelvis förfalskning, olaga
intrång?
Blir det lättare att tvätta svarta pengar?
Vem tillvaratar konsumentens intressen i det nya systemet?
Den sista frågan är oerhört viktig. Bestämmelserna när det
gäller elektroniska pengar måste vara så utformade att den
vanliga konsumenten kan använda det nya betalningsmedlet.
Speciell hänsyn måste i detta fall tas till särskilt utsatta
konsumentgrupper. Detta ansvar torde åvila regeringen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddet för konsumenten när det gäller elektroniska pengar.