De svenska reglerna om skadeståndsansvar vid
kärnkraftsolyckor återfinns i atomansvarighetslagen, skriven
1968. Lagen tillkom för att underlätta och subventionera
kärnkraftens introduktion, då kärnkraften på den tiden sågs
som en önskvärd energikälla och ett värdefullt tillskott för
samhället. Så här uttrycktes det i Atomskadeutredningens
betänkande Atomansvarighet (SOU 1959:34, s. 28):
Det kan knappast råda något tvivel om att begränsning av
skadeståndsansvaret på förevarande område är i hög grad påkallat. Med
hänsyn till de stora skadeståndsbelopp som här kan komma i fråga blir det
nödvändigt att skadeståndsansvaret täckes av ansvarighetsförsäkring eller
annan garanti. Denna måste emellertid begränsas till sitt belopp. Det kan inte
vara rimligt, att anläggningsinnehavaren utöver ett belopp som kan täckas på
ett sådant sätt skall bära ett obegränsat skadeståndsansvar. Det är inte
sannolikt att någon - bortsett möjligen från staten - skulle vilja utan
ansvarighetsbegränsning satsa kapital på en atomanläggning. [Vår kurs.]
Närmare trettio år efter atomansvarighetslagens
ikraftträdande är situationen en helt annan, men lagen
densamma och subventionerna består.
Riksdagen slog fast efter folkomröstningen 1980 att kärnkraften ska
avvecklas senast den 31 december år 2010. Flera svåra olyckor och många
mindre tillbud har visat att kärnkraften inte är en så säker energikälla som det
antogs när den introducerades. Något säkert sätt att hantera kärnbränslet, vars
radioaktivitet först klingat ut efter hundratusentals år, finns inte. Också
själva
uranbrytningen är ett stort miljöproblem.
Mot denna bakgrund bör atomansvarighetslagen ändras så att den inte
längre verkar som ett stöd för kärnkraften, utan tvärtom jämställer kärn-
kraftsindustrins skadeståndsansvar med andra näringars miljöskadeansvar i
händelse av skador på tredje man. Ett sådant skadeståndsansvar kallas
obegränsat, strikt skadeståndsansvar.
Den svenska atomansvarighetslagen baseras på de internationella kon-
ventioner om skadeståndsansvar vid atomolyckor som Sverige undertecknat.
Dessa är på europeisk nivå Pariskonventionen med tilläggskonventioner, på
global nivå Wienkonventionen med tilläggskonventioner. Konventionerna
kan förenklat sägas ha fyra grundprinciper:
Strikt, begränsat ansvar
Ansvaret kan endast utkrävas av innehavaren av en anläggning
Ansvaret är begränsat till det fastställda beloppet
Anläggningsinnehavaren är skyldig att vara försäkrad för skador eller ha
annan godkänd ekonomisk garanti upp till begränsningsbeloppet. För
Sveriges del innebär detta en skyldighet att teckna en atomansvars-
försäkring som ersätter upp till ca 2 miljarder kronor per olyckstillfälle.
Man har tidigare bedömt att ett obegränsat ansvar för
kärnkraftsindustrin skulle vara oförenligt med
Pariskonventionen. Man har då menat att om vi inför ett
obegränsat skadeståndsansvar, så skulle vi ställa oss utanför
den ömsesidiga reglering av skadeståndsansvaret som gäller
för kärnkraftsländerna i Västeuropa.
Det finns dock länder som är anslutna till samma konventioner som
Sverige som har infört obegränsat skadeståndsansvar. Detta gäller bl.a.
Tyskland.
Internationella
förhandlingar utan resultat
Allt sedan 1989 har ett komplicerat förhandlingsarbete pågått
inom Internationella atomenergiorganet (IAEA) för att
revidera Wienkonventionen om skadeståndsansvar vid
atomolyckor. Revisionsarbetet handlar bl.a. om
ansvarsbeloppens storlek, regler om att anläggningsstaten
skall ha ett visst ansvar, ett skadebelopp som skall inkludera
föroreningsskador, längre preskriptionstider m.m.
I förhandlingsarbetet har man försökt införa ett system där
kärnkraftsindustrin i de stater som är anslutna till konventionen skall bidra
med ytterligare ersättning utöver den som utgår enligt dagens konvention.
Dessa försök har fullständigt misslyckats. Anledningen till detta är
densamma som tidigare gjort att inga som helst framsteg gjorts i fråga om ett
mer omfattande atomansvar: Inverkan av kärnkraftsindustrins starka lobby
och nära koppling till IAEA, samt intressegemenskap med atomskade-
poolerna. Genom att hävda begränsade försäkringsmöjligheter utan att bli
emotsagd har man hittills lyckats begränsa sitt skadeståndsansvar. De
internationella förhandlingarna har varit fruktlösa, trots att det borde ligga i
alla staters intresse att överföra ett större ansvar på kärnkraftsindustrin.
Kärnkraften kan och skall
stå för sina egna kostnader
Principen att förorenaren skall betala sina miljökostnader har
vid upprepade tillfällen fastslagits både nationellt och
internationellt, bland annat i Riodeklarationens princip 16e
och i Agenda 21. Att förorenaren skall betala är också en
grundprincip för EU, enligt artikel 130r.
Den viktigaste rekommendationen från World Energy Conference i Tokyo
oktober 1995 var att energislagens alla kostnader inklusive miljöpåverkan
skall internaliseras och ingå i konsumentpriset. Miljöpartiet de gröna anser
det självklart att kärnkraften framöver måste bära sina egna miljökostnader.
Den enda anledningen att låta ett energislag slippa undan en del av sina
kostnader bör vara att man vill underlätta dess introduktion, eller för att nå
miljö- och hälsomässiga vinster. Detta kan rimligtvis inte gälla kärnkraften i
dag.
En väsentlig del av kärnkraftens samhällsekonomiska kostnader skulle -
till skillnad mot i dag - komma till uttryck om staten i lag uttryckligen
klarlägger ett strikt och obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin
i händelse av en reaktorolycka. En sådan förändring måste rimligen
kombineras med krav på utökad solvens för reaktorägarna.
I avvaktan på att de hittills resultatlösa internationella förhandlingar som
pågår skall ge ett resultat som tillnärmelsevis gör att kärnkraftsindustrin får
bära sina egna riskkostnader, måste Sverige ensidigt ta ett flertal steg mot en
svensk lösning av problemet. Dessa skisseras i det följande:
Steg 1: Obegränsat och strikt
skadeståndsansvar
Den första nödvändiga åtgärden är att ändra den svenska
atomansvarighetslagen så att ansvarsgränsen på f.n.
2 miljarder kronor tas bort. Det innebär att vi har ett
obegränsat strikt skadeståndsansvar för skador på tredje man
i händelse av en reaktorolycka. Vi har då följt Tysklands
exempel, så något utträde ur vare sig Paris- eller
Wienkonventionen med tilläggsprotokoll torde inte vara
aktuellt.
Det obegränsade ansvaret innebär att kärnkraftsföretagens eget kapital
kommer att tas i anspråk när skadeståndsanspråken inte täcks av försäkringar
eller andra garantier. Eftersom det obegränsade ansvaret innebär att
företagets eget kapital sätts på spel, kan det finnas motiv för företaget att
kringgå ansvaret genom att bilda ett slags "skyddsbolag" med ett mycket litet
eget kapital. För att motverka detta måste krav på det egna kapitalets storlek
och/eller på garantier från andra företag uttryckas i lag. Det är också på detta
sätt samhället genom gemensamma beslut fastställer upp till vilken nivå
kärnkraftsföretagen skall hålla eget kapital och/eller ekonomiska garantier
för att kunna möta skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Detta krav på
tillgängligt kapital bör justeras vartefter kärnkraftsindustrins ansvar vidgas
enligt steg 2 och steg 3, nedan.
Steg 2: Riskdelning inom landet
Med ett obegränsat skadeståndsansvar är det möjligt att ta ett
andra steg mot ett fullvärdigt skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin. Detta är att göra en lagändring som
innebär att kärnkraftsindustrin i Sverige ömsesidigt svarar
för varandras olyckor. Havererar ett svenskt kärnkraftverk så
inträder ett obegränsat strikt ansvar för samtliga svenska
reaktorägare att betala för olyckan. Med en sådan ömsesidig
riskdelning ökas det kapital som är tillgängligt för
kompensation av skadelidande. Detta system är infört i USA.
Det är uppenbart att en ömsesidig riskdelning inom Sverige är en avsevärd
förbättring, men att den har vissa begränsningar. För det första domineras
svensk kärnkraftsindustri av två stora företag, Vattenfall och Sydkraft, vilket
gör att riskdelningen trots allt är begränsad. Vidare är riskerna inom industrin
förmodligen sammankopplade. Om ett kärnkraftverk havererar så påverkar
det förmodligen aktiekurserna i de övriga kärnkraftbolagen negativt eller
möjligen positivt. Därmed förändras också det för skadestånd tillgängliga
kapitalet, vilket inte är önskvärt. Det lämpliga sättet att komma runt
problemet med sammankopplade risker är att vidga riskdelningen på
internationell nivå. Detta beskrivs i det följande:
Steg 3: Riskdelning genom bilaterala
avtal
Det tredje steget mot en fullvärdig täckning för
kärnkraftsindustrins skadeståndsansvar är att staten tar
initiativ till bilaterala riskdelningsavtal, förslagsvis med
Tyskland som redan har obegränsat ansvar och med USA
som har ömsesidigt ansvar mellan kärnkraftsföretagen.
Miljöpartiet anser att det ligger i kärnkraftsproducerande staters
gemensamma intresse att utöka kärnkraftsindustrins ansvar, samtidigt som
risken sprids mellan många kärnkraftsföretag i flera länder. De bilaterala
avtalen är en framkomlig väg. Om de bilaterala avtalen efter hand blir fler
och mellan fler länder kan resultatet närma sig en internationell lösning
motsvarande en internationell konvention baserad på obegränsat ansvar. En
sådan konvention förefaller omöjlig att direkt förhandla fram i dagsläget.
Därför är det desto viktigare att Sverige går före och tar bilaterala initiativ
till
internationella riskdelningsavtal.
Vad kostar en
reaktorolycka?
Att uppskatta kostnaderna för en reaktorolycka är en absurd
och förskräckande matematik. Det blir lätt en diskussion om
hur många miljoner kronor ett människoliv är värt och en
tvist om hur många döds-, cancer- och övriga sjukdomsfall
som orsakats av de reaktorolyckor vi haft hittills.
I ett system med obegränsat strikt ansvar, riskdelning och en i lag fastställd
lägsta garantinivå för detta ansvar är det dock av största vikt att ha en rimlig
uppfattning om vad de totala skadeståndsanspråken vid en svensk
reaktorolycka kan uppgå till.
I dag finns ett antal begränsade uppskattningar av en svensk atomkata-
strofs kostnader, men kunskapen är mycket knapphändig. Miljöpartiet
föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommission går till botten med
frågan om en svensk reaktorolyckas totala kostnader, omfattande såväl
samhällets kostnader som privata kostnader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta bort ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen och införa ett
obegränsat strikt ansvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att krav på det egna kapitalets storlek och/eller på motsvarande
ekonomiska garantier uttrycks i lag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bilaterala riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar vid atomolyckor,
5. att riksdagen hos regeringen begär utredning av en svensk
reaktorolyckas totala kostnader.
Stockholm den 4 oktober 1996
Yvonne Ruwaida (mp)
Eva Goës (mp)
Kia Andreasson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Annika Nordgren (mp)
Peter Eriksson (mp)