I det fullkomliga rättssamhället ges skydd mot kränkningar
och där finns inga offer. Verkligheten är dessvärre en annan.
Många människor drabbas av övergrepp av varierande slag
och då av brottslingar och media men ibland även av
myndigheter. Här behandlas bara myndighetsoffrens
rättsställning i vårt samhälle.
Allmänhetens uppfattning
I en av SCB utförd undersökning av levnadsföhållandena i
Sverige 1992/93 framkommer alarmerande uppgifter om
medborgarnas syn på myndigheternas verksamhet. Cirka 33
% av befolkningen, alltså drygt 2,2 miljoner svenskar, anser
sig felaktigt eller orättvist behandlade av en eller flera
myndigheter. Av dessa utpekar cirka 560.000 personer social
centralnämnd, arbetsförmedling eller byggnadsnämnd medan
cirka 330.000 personer klagar på rättsväsendet och främst då
polisen. Dessutom finns en stigande trend i missnöjesandelen
från 1978.
Det är naturligtvis vanskligt att påstå att dessa resultat visar faktiska
felaktigheter eller orättvisor, men även om så inte fullt är fallet, så är det
illa
nog om medborgarna upplever sin situation så i ett land som gör anspråk på
att vara ett rättssamhälle.
Glömda myndighetsoffer
Våra myndigheter fungerar nog ändå väl i internationell
jämförelse men kan givetvis bli bättre och är framförallt inte
ofelbara, och felaktiga myndighetsåtgärder kan hårt drabba
enskilda människor. Det mest uppmärksammade fallet är
bilhandlaren Halvar Alvgard som till slut fick ersättning av
staten av nåd eftersom lagen var otillfredsställande. Andra
fall med myndighetsfel framgår av JO:s ämbetsberättelser.
Det kan handla om felaktig rättstillämpning, försenad handläggning,
försummad service, underlåten kontroll eller felaktiga upplysningar men
också om oriktiga frihetsinskränkningar i form av frihetsberövanden eller
andra tvångsåtgärder. Gemensamt för samtliga fall är att enskild person
drabbats av skada.
Gällande regler
Vid felaktig myndighetsutövning finns ett straffrättsligt
ansvar främst genom tjänstefelsbrottet. Ansvarets omfattning
har varierat över tiden. Under senare år har lagstiftningen
skärpts och ansvaret utvidgats, men detta har inte fullt ut
slagit igenom i rättstillämpningen.
Skadeståndsrätten är dock ofta viktigare för myndighetsoffren. Enligt
gällande rätt har myndighetsoffret i vissa fall rätt till skadestånd. Men
regelsystemet är otillfredsställande enligt allmän uppfattning. I princip krävs
att vederbörande tjänsteman har varit vårdslös för att myndighetsoffret ska få
skadestånd. Om så inte är fallet blir det inget skadestånd även om
myndighetsfel föreligger. Resultatet blir detsamma även om den drabbade
inte gjort minsta fel själv.
Några specialfall finns dock, särskilt vid frihetsberövanden inom
straffprocessrätten, exempelvis anhållande och häktning. Där gäller mera
generösa regler, nämligen s.k. strikt ansvar. Det innebär att en person som
varit anhållen eller häktad under minst 24 timmar och målet avskrivits av
åklagare eller ogillats av domstol har rätt till skadestånd även om vårdslös
myndighetsutövning ej förekommit. Nedsättning av skadestånd kan dock ske
för att undvika oskäliga resultat.
Bordlagt utredningsförslag
Under lång tid har kritik framförts mot gällande rätt och den
kulminerade under Alvgardprocessen. En parlamentarisk
utredning tillsattes under 1989 och efter en ingående analys
presenterades ett förslag i juni 1993.
De framförda förslagen innebar att det skulle bli lättare att få skadestånd
vid felaktig myndighetsutövning och felaktig myndighetsinformation men
också vid oriktiga frihetsberövanden även under kortare anhållningstid samt
vid lagligt våld, d.v.s. då exempelvis polis lagligen skadat utomstående till
person eller egendom och den drabbade är utan skuld. Man förtydligade även
nedsättningsregeln.
Det blev ett blandat remissutfall, där remissinstanserna var principiellt
positiva, men i de konkreta förslagen uppvisades en splittrad bild. Skadestånd
vid felaktig myndighetsinformation tillstyrktes av den privata sektorns
företrädare. Däremot avstyrkte myndighetssidan och pekade på stora problem
inklusive stora kostnader, men eventuellt kunde man godtaga en begränsad
reform. Motsvarande bild gäller skadestånd vid frihetsinskränkning men
några remissorgan ville gå längre än utredningsförslaget. Stor enighet förelåg
om bifall till förslaget om ersättning vid lagligt våld. Ersättning för
rättegångskostnader i ersättningsfall tillstyrktes av de flesta instanser.
Oacceptabel förhalning
Frågan om förbättrad lagstiftning har stötts och blötts år ut
och år in av flera regeringar, just nu med justitieminister
Laila Freivalds i spetsen. Tidplanen är synnerligen diffus och
på min fråga den 14 november 1994 i riksdagen var väl
budskapet "kom igen om ett år". När jag den 6 februari 1996
- cirka femton månader senare - upprepade min fråga hade
ingen proposition kommit. Justitieministerns besked blev att
en lagrådsremiss skulle komma under hösten 1996. Någon
lagrådsremiss har dock ännu inte dykt upp och vad värre är,
någon proposition finns inte med på regeringens
propositionsförteckning för 1996/97 års riksmöte. Därmed
tycks en proposition komma tidigast under 1997 med i bästa
fall ikraftträdande någon gång under 1999.
Rimlig utformning
En tillfredsställande förbättring av skadeståndsrätten bygger
på utredningens förslag med vissa tillägg.
Först och främst måste förändringar ske i vidgande riktning, så att
skadestånd kan erhållas även vid gripande och alltid i de fall vederbörande
tjänsteman gjort sig skyldig till ämbetsbrott. Vidare bör möjligheterna till
ersättning för rättegångskostnader förbättras.
Med inskränkande verkan bör införas en förkortad preskriptionstid av
innebörd att anspråk måste göras gällande inom 3 månader. Dessutom måste
införas större nedsättningsmöjligheter så att ersättningen alltid ska jämkas
och då ofta till noll om den skadelidande själv medverkat till skadan.
Avslutningsvis måste betonas att det är hög tid att modernisera
skadeståndsregleringen vid felaktig myndighetsverksamhet. Ärendet får inte
längre förhalas utan istället tas med förtur. Målet måste vara att
myndighetsoffer i ett rättssamhälle i varje fall ska hållas ekonomiskt
skadeslösa.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skadestånd till myndighetsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handläggning med förtur.