I det fullkomliga rättssamhället ges skydd mot kränkningar och där finns inga offer. Verkligheten är dessvärre en annan. Många människor drabbas av övergrepp av varierande slag och då av brottslingar och media men ibland även av myndigheter. Här behandlas bara myndighetsoffrens rättsställning i vårt samhälle.
Allmänhetens uppfattning
I en av SCB utförd undersökning av levnadsföhållandena i Sverige 1992/93 framkommer alarmerande uppgifter om medborgarnas syn på myndigheternas verksamhet. Cirka 33 % av befolkningen, alltså drygt 2,2 miljoner svenskar, anser sig felaktigt eller orättvist behandlade av en eller flera myndigheter. Av dessa utpekar cirka 560.000 personer social centralnämnd, arbetsförmedling eller byggnadsnämnd medan cirka 330.000 personer klagar på rättsväsendet och främst då polisen. Dessutom finns en stigande trend i missnöjesandelen från 1978.
Det är naturligtvis vanskligt att påstå att dessa resultat visar faktiska felaktigheter eller orättvisor, men även om så inte fullt är fallet, så är det illa nog om medborgarna upplever sin situation så i ett land som gör anspråk på att vara ett rättssamhälle.
Glömda myndighetsoffer
Våra myndigheter fungerar nog ändå väl i internationell jämförelse men kan givetvis bli bättre och är framförallt inte ofelbara, och felaktiga myndighetsåtgärder kan hårt drabba enskilda människor. Det mest uppmärksammade fallet är bilhandlaren Halvar Alvgard som till slut fick ersättning av staten av nåd eftersom lagen var otillfredsställande. Andra fall med myndighetsfel framgår av JO:s ämbetsberättelser.
Det kan handla om felaktig rättstillämpning, försenad handläggning, försummad service, underlåten kontroll eller felaktiga upplysningar men också om oriktiga frihetsinskränkningar i form av frihetsberövanden eller andra tvångsåtgärder. Gemensamt för samtliga fall är att enskild person drabbats av skada.
Gällande regler
Vid felaktig myndighetsutövning finns ett straffrättsligt ansvar främst genom tjänstefelsbrottet. Ansvarets omfattning har varierat över tiden. Under senare år har lagstiftningen skärpts och ansvaret utvidgats, men detta har inte fullt ut slagit igenom i rättstillämpningen.
Skadeståndsrätten är dock ofta viktigare för myndighetsoffren. Enligt gällande rätt har myndighetsoffret i vissa fall rätt till skadestånd. Men regelsystemet är otillfredsställande enligt allmän uppfattning. I princip krävs att vederbörande tjänsteman har varit vårdslös för att myndighetsoffret ska få skadestånd. Om så inte är fallet blir det inget skadestånd även om myndighetsfel föreligger. Resultatet blir detsamma även om den drabbade inte gjort minsta fel själv.
Några specialfall finns dock, särskilt vid frihetsberövanden inom straffprocessrätten, exempelvis anhållande och häktning. Där gäller mera generösa regler, nämligen s.k. strikt ansvar. Det innebär att en person som varit anhållen eller häktad under minst 24 timmar och målet avskrivits av åklagare eller ogillats av domstol har rätt till skadestånd även om vårdslös myndighetsutövning ej förekommit. Nedsättning av skadestånd kan dock ske för att undvika oskäliga resultat.
Bordlagt utredningsförslag
Under lång tid har kritik framförts mot gällande rätt och den kulminerade under Alvgardprocessen. En parlamentarisk utredning tillsattes under 1989 och efter en ingående analys presenterades ett förslag i juni 1993.
De framförda förslagen innebar att det skulle bli lättare att få skadestånd vid felaktig myndighetsutövning och felaktig myndighetsinformation men också vid oriktiga frihetsberövanden även under kortare anhållningstid samt vid lagligt våld, d.v.s. då exempelvis polis lagligen skadat utomstående till person eller egendom och den drabbade är utan skuld. Man förtydligade även nedsättningsregeln.
Det blev ett blandat remissutfall, där remissinstanserna var principiellt positiva, men i de konkreta förslagen uppvisades en splittrad bild. Skadestånd vid felaktig myndighetsinformation tillstyrktes av den privata sektorns företrädare. Däremot avstyrkte myndighetssidan och pekade på stora problem inklusive stora kostnader, men eventuellt kunde man godtaga en begränsad reform. Motsvarande bild gäller skadestånd vid frihetsinskränkning men några remissorgan ville gå längre än utredningsförslaget. Stor enighet förelåg om bifall till förslaget om ersättning vid lagligt våld. Ersättning för rättegångskostnader i ersättningsfall tillstyrktes av de flesta instanser.
Oacceptabel förhalning
Frågan om förbättrad lagstiftning har stötts och blötts år ut och år in av flera regeringar, just nu med justitieminister Laila Freivalds i spetsen. Tidplanen är synnerligen diffus och på min fråga den 14 november 1994 i riksdagen var väl budskapet "kom igen om ett år". När jag den 6 februari 1996 - cirka femton månader senare - upprepade min fråga hade ingen proposition kommit. Justitieministerns besked blev att en lagrådsremiss skulle komma under hösten 1996. Någon lagrådsremiss har dock ännu inte dykt upp och vad värre är, någon proposition finns inte med på regeringens propositionsförteckning för 1996/97 års riksmöte. Därmed tycks en proposition komma tidigast under 1997 med i bästa fall ikraftträdande någon gång under 1999.
Rimlig utformning
En tillfredsställande förbättring av skadeståndsrätten bygger på utredningens förslag med vissa tillägg.
Först och främst måste förändringar ske i vidgande riktning, så att skadestånd kan erhållas även vid gripande och alltid i de fall vederbörande tjänsteman gjort sig skyldig till ämbetsbrott. Vidare bör möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader förbättras.
Med inskränkande verkan bör införas en förkortad preskriptionstid av innebörd att anspråk måste göras gällande inom 3 månader. Dessutom måste införas större nedsättningsmöjligheter så att ersättningen alltid ska jämkas och då ofta till noll om den skadelidande själv medverkat till skadan.
Avslutningsvis måste betonas att det är hög tid att modernisera skadeståndsregleringen vid felaktig myndighetsverksamhet. Ärendet får inte längre förhalas utan istället tas med förtur. Målet måste vara att myndighetsoffer i ett rättssamhälle i varje fall ska hållas ekonomiskt skadeslösa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadestånd till myndighetsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggning med förtur.
Stockholm den 2 oktober 1996
Bengt Harding Olson (fp)