med anledning av prop. 1996/97:22 Statliga stiftelser
Löntagarfondsfrågan präglades av djupgående politiska
motsättningar, av en art som är mycket ovanliga för svensk
politik. Mot den bakgrunden bör man se förslaget om att
inrätta forskningsstiftelser som fyrklöverregeringen lade
under förra mandatperioden och som riksdagen fattade beslut
om. Därigenom avsattes cirka 18 miljarder kronor av
löntagarfondsmedlen till elva olika forskningsstiftelser.
Stiftelserna kom till för att utveckla och stärka forskningen i
för Sverige viktiga och angelägna områden där svenskt
näringsliv kan bli världsledande.
Elva stiftelser bildades i olika omgångar. Först bildades två stiftelser för
strategisk respektive miljöstrategisk forskning. Därefter fick två högskolor
stiftelseform; Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping.
Därefter bildades ytterligare sju forskningsstiftelser - KK-stiftelsen, stödjer
kunskaps- och kompetensutveckling, Östersjöstiftelsen, Stiftelsen för inter-
nationalisering av högre utbildning och forskning, Vårdal-stiftelsen, stödjer
forskning inom vård och allergi, Stiftelsen innovationscentrum, Stiftelsen
framtidens kultur samt Stiftelsen för internationella institutet för industriell
miljöekonomi vid Lunds universitet.
Vill vi åstadkomma en hög tillväxt byggd på kompetens, då är forskningen
nödvändig. Forskning och utbildning skapar konkurrenskraft, tillväxt och
därmed nya arbetstillfällen. Fyrklöverregeringens politik innebar betydande
överföring av medel till stöd för svensk forskning och forskarutbildning.
Forskningsstiftelserna har redan haft en viktig roll för bland annat
forskarutbildningen vid mindre och medelstora högskolor. Forskningsstiftel-
serna har också inneburit förstärkning över i princip hela forskningsfältet,
men i väsentlig grad har resurserna ökat främst inom miljöforskning,
vårdforskning, probleminriktad naturvetenskaplig-teknisk forskning och
samhällsforskning. Ett viktigt motiv bakom inrättandet av forskningsstiftel-
serna var att öka mångfalden. Stiftelserna har bidragit till att skapa fler av
varandra oberoende forskningsfinansiärer. Det har ett värde i sig att på det
sättet skapa mångfald även ifråga om de medel som härrör från den offent-
liga ekonomin. Genom att sprida makten över forskningsmedlen ges forskare
möjlighet att söka medel ur flera, av varandra oberoende, finansierings-
källor.
Ur såväl politisk som rättslig synvinkel hade det varit att föredra att frågan
om makten över forskningsstiftelsernas medel inte hade förelagts riksdagen
ännu en gång. Förändringar i stiftelselagen av det slag regeringen föreslår är
olämpliga med hänsyn till vikten av tilltro till stiftelseinstitutet. Det är
dock
värt att notera att Lagrådet i sitt remissvar säger sig "visa förståelse för de
rättspolitiska skäl som ligger bakom förslaget". Stiftelselagens grund-
läggande krav får dock ej undergrävas. Principen om stiftelsers fristående
roll och självständiga förvaltning av stiftelsemedel måste även fortsättnings-
vis hävdas. Därför kan propositionens långtgående förslag vad gäller föränd-
ringar i stiftelselagen inte accepteras.
Lagrådet har i sitt yttrande med anledning av lagutskottets remiss uttalat att
det inte vill motsätta sig att det aktuella förslaget genomförs. Detta uttalande
innebär inte ett oreserverat tillstyrkande till regeringens förslag. Att
regeringens förslag, enligt Lagrådets mening, inger betänkligheter har
Lagrådet uttalat i såväl yttrandet över den första lagrådsremissen som i den
remiss lagutskottet begärde.
Forskningen är en verksamhet som är av långsiktig natur, därför bör inte
inriktningen ändras vid varje regeringsskifte. Från Centerpartiets sida avvisar
vi regeringens förslag så som det nu föreligger, men är däremot beredda att
utveckla formerna för stiftelsernas verksamhet, så att den på bästa sätt
kommer forskningen till godo.
Centerpartiet föreslår en vidareutveckling av formerna för hur man utser
styrelserna i forksningsstiftelserna. Representanterna utses genom självför-
nyelse, dvs. styrelseledamöterna beslutar själva om eventuell förlängning av
sina mandat respektive utser nya ledamöter. Styrelsernas legitimitet skulle
stärkas, inte minst i forskarvärlden, om de istället utsågs genom en ordning
som liknar forskarråden där regeringen utser ordföranden och tre andra
ledamöter. Forskarsamhället representeras i sin tur av sju ledamöter som
väljs av en elektorsförsamling, vars ledamöter i sin tur är valda av berörda
fakultetskollegier.
Regeringen bör enligt vår mening initiera samarbete med forsknings-
stiftelserna i syfte att genom en överenskommelse avtala om att övriga
ledamöter ska utses enligt en ordning som har förordningen om elektors-
församling vid forskningsråden (SFS 1979:728) som förebild. Då forsknings-
stiftelsernas verksamhetsområde är olika sektorer är det rimligt att även
företrädare för dessa sektorer ska ha representation i stiftelserna. Vad som
ovan sagts om att regeringen ska initiera samtal om val till styrelse i
forskningsstiftelserna bör ges regeringen tillkänna.
Härutöver föreslår vi en förändring i stiftelselagen som ger regeringen rätt
att utse en minoritet av ledamöterna. Ett sådant ingrepp i stiftelselagen måste
dock vara så litet som möjligt. En förändring får inte vara mer omfattande än
vad som oundgängligen krävs för att uppnå det syfte som avses, dvs. att ge
regeringen möjlighet att utse några ledamöter.
Regeringens förslag till lagändring berör 6 kap 1 § första stycket punkterna
2-9. Punkterna 2, 3 och 5-9 avser förmögenhetsplacering, beslutsförhet och
omröstning i styrelsen, arvode, räkenskaper, revision m.m. Enligt vår mening
finns det ingen anledning att propositionens föreslagna lagändring även ska
omfatta dessa regler. För att uppnå vad vi avser räcker det att beröra
paragrafens fjärde punkt. Övriga punkter bör lämnas utanför lagstiftnings-
åtgärder.
Vad gäller paragrafens fjärde punkt så behöver den endast i begränsad mån
beröras för att uppnå det ovan nämnda syftet. Enligt vår mening kan det, som
vi avser, tillgodoses genom att högst en tredjedel av styrelsens ledamöter kan
utses och entledigas av regeringen. Om regeringen ges obegränsad rätt att
förfoga över föreskrifterna om styrelsernas sammansättning kan i praktiken
stiftelsernas självständighet allvarligt äventyras. I ett läge där starka
politiska
motsättningar har uppkommit kan det befaras att en sådan föreskrift om
styrelsernas sammansättning skulle kunna medföra att varje regeringsskifte
kan få genomgripande följder för stiftelserna. Detta strider mot grundtanken
med stiftelseinstitutet.
Enligt vår uppfattning bör den minst ingripande förändringen i
stiftelselagen utformas enligt följande. En ny paragraf i 6 kap stiftelselagen
bör införas. Innebörden av denna regel bör vara att regeringen oberoende av
andra bestämmelser i stiftelselagen ska kunna utse och entlediga högst en
tredjedel av styrelsens ledamöter.
Regeringen skriver i forskningspropositionen att medelstilldelningen till
forskningen kan ske under förutsättning att staten får kontroll över
forskningsmedlens medel. Detta är ett i grunden felaktigt resonemang. Inte
heller regeringens långtgående ingrepp leder till en så pass hård kontroll.
Inga garantier kan uppställas för att stiftelsernas medel ska ingå som en del i
finansieringen av de forskningsmedel som anvisas i statsbudgeten. Det är
enligt vår mening istället en bättre väg att åstadkomma samarbete mellan
forskningsstiftelserna och de statliga forskningsråden. På så vis kan
stiftelsemedel komma forskning till godo, som hittills betalats med statliga
medel, utan att stiftelsernas oberoende ställning rubbas. Regeringen bör ta
initiativ till sådana överläggningar med stiftelserna. En möjlighet är att
forskningsberedningen får ansvar för detta samarbete.
Ur demokratisk synpunkt är det av betydelse att forskningsstiftelsernas
verksamhet och förvaltning är öppen och att regeringen har insyn i denna.
Det ligger även i stiftelsernas intresse att verksamheten sker under största
möjliga insyn. Riksdagen bör enligt vår mening uttala att regeringen bör
inleda samtal med forskningsstiftelserna i syfte att åstadkomma största
möjliga öppenhet i stiftelsernas verksamhet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av forskningsstiftelsernas styrelser i enlighet med de
principer som gäller för forskningsråden,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om sådan
ändring i stiftelselagen (1994:1220) att en ny 6 kap. 4 a § föreskrivs med
följande lydelse: För en stiftelse som har bildats av staten får regeringen
oberoende av andra bestämmelser i denna lag besluta om sådan ändring av
stiftelseförordnandet, att högst en tredjedel av styrelsens ledamöter får utses
och entledigas av regeringen eller förvaltningsmyndighet under regeringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbete gällande forskningsstiftelsernas medel och över
statsbudgeten finansierade forskningsmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringen och forskningsstiftelserna i samverkan bör verka för
största möjliga öppenhet i stiftelsernas verksamhet.
Stockholm den 4 oktober 1996
Andreas Carlgren (c)
Marianne Andersson (c)
Marie Wilén (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Margareta Andersson (c)
Karin Israelsson (c)