Riksdagen uttalade med stor majoritet den 30 november 1989 att en friköpsrätt för jordbruksbefolkningen vid s k historiska arrenden bör införas. Det fick ankomma på regeringen att utforma lagförslag och återkomma till riksdagen.
Både före och efter senaste valet intog regeringarna tyvärr en avvisande hållning till riksdagens begäran. De kan emellertid konstateras, att starka skäl kvarstår för en friköpsrätt för jordbruksbefolkningen i bygder underkastade meningslös bindning vid tidsfrämmande överhet. Även om antalet berörda inte är stort, får frågan ändå anses vara en viktig medborgarrättslig angelägenhet, både för landsbygdsbefolkningen ifråga och för lagstiftarna att komma till rätta med och den diskrepans som föreligger mellan regeringsformens stadganden och gällande historiska kvarlevor.
I samband med proposition 1994/95:155 Investeringar i arrendejordbruket redovisades visserligen arrendelagskommitténs lagförslag till friköpsrätt med historiska arrenden men med regeringens avstyrkan till ett införande. Att riksdagen i det läget kom att avslå motioner om antagande av kommittéförslaget är därför knappast förvånande.
Problemet var inte brist på ett bra lagförslag. Det hade tillstyrkts av flera oberoende instanser, bl a länsstyrelsen i Kristianstad som uttalade att betänkandet var väl ägnat att ligga till grund för den avsedda lagstiftningen.
Problemet kan inte heller ligga i påstådd ovisshet om ett införande är förenligt med Europarådskonventionen om mänskliga fri- och rättigheter från 1952, vilken Sverige förbundit sig att respektera. Det borde säga sig självt att införande av mänskliga fri- och rättigheter på ett område som sedan medeltiden genomsyrats av härskande över jordbruksbefolkningen i annekterade landområden, inte gärna kan hindras av en konvention som just är tillkommen för att främja mänskliga fri- och rättigheter.
Ändå åberopades detta som hinder även av dem som i all välmening vill värna om enskild äganderätt i andra sammanhang. Här står emellertid de enskildas rätt att med lagfart och till priset av marknadsvärde lösa ut det historiska ägandet för att med självägande förfoga över vad de i hem, i näring och i nedlagda kostnader genom generationers livsverk skapat - emot ännu bestående blockeringar i form av fideikommiss, stiftelser, kyrkan, universitet och liknande med beskattningsrätt över allmogen i gången tid som ägandegrund.
Då den tilltänkta reformen dessutom stadgar att friköp ej får ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägarparten kan reformen inte sägas på något sätt strida mot nämnda Europakonvention eller mot grundlagen.
En förnyad prövning bör därför göras i regeringskansliet på denna punkt. Blir bedömningen densamma som i denna motion bör därför lagförslaget åter aktualiseras och tillställas lagrådet, så att riksdagen kan ta upp ärendet i vanlig beslutsordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om friköpsrätt för jordbruksbefolkning under historiska arrendesystem.
Stockholm den 7 oktober 1996
Ingbritt Irhammar (c)
Gotab, Stockholm 1996