Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en
medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än
en arrendefråga. I århundraden har befolkningen under
historiska arrenden varit bestulen rätten att äga sin jord. De
har tvingats till flera hundra årliga hoveridagsverken, körslor
och avgifter till adliga slottsherrar. De som inte orkade med
blev vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat.
De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de
kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken
och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett
oändligt antal gånger.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för
ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta
plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till
självständighet och en frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag
om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade
ägarsystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon
ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst. Det
historiska arrendejordägarsystemet, särskilt under fideikommissen, har också
på ett förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Under senare tid
förekommer i ökande utsträckning också indragning av åkermark till
storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i
det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av bidrag från EU.
Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl folkmajoriteten som
dess företrädare i Sveriges riksdag torde också stå utom alla tvivel. Under
hela detta sekel har frågan om friköp varit aktualiserad ett otal gånger. Bara
sedan 1976 har ett drygt 20-tal motioner från fem olika partier väckts i
Sveriges riksdag med yrkanden om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen
under historiskt betingade arrendesystem. Den 30 november 1989 fattade
riksdagen med stor majoritet det historiska beslutet att en sådan friköpsrätt
borde införas. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet.
1989/90:LU6) bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska
arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag
saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för
de investeringar som gjorts på arrendestället. - - - Det värde som
arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats
genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de
ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att
arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda
investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn. - - -
För alla jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de -- i den mån annat
inte avtalats med jordägaren -- själva får svara för investeringarna och för
hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för
växtodling och djurhållning.
Utskottet vill vidare hänvisa till vad utskottet anförde vid
frågans behandling år 1983 (LU 1982/83:27), nämligen att en
friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig
befolkningssammansättning på landsbygden. Utskottet vill
även peka på att en friköpsrätt ligger i linje med den
jordbrukspolitiska målsättningen att ägande och brukande av
jordbruksmark bör vara förenat. Det finns således enligt
utskottets mening starka skäl som talar för att en friköpsrätt
till historiska arrenden bör införas.
Dåvarande justitieministern (s) tillkallade efter riksdagsbeslutet 1990 års
arrendekommitté med uppgift att "i vissa avseenden se över arrendelag-
stiftningen". Friköpsfrågan behandlades på det ansvariga statsrådets initiativ
med förtur.
I sitt delbetänkande "Historiska arrenden", Förslag till friköpslag, (SOU
1991:85) framlade kommittén enhälligt en lag om rätt att friköpa historiska
arrenden. I sin motivering skriver kommittén bl.a.:
Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i
ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer
tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället, medan
motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan,
varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn
ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.
Härefter har riksdagen två gånger (92-03-11 och 93-11-10) med knappa
majoriteter avslagit motioner (s) och (c) med krav på påskyndande av 1989
års riksdagsbeslut med motiveringen att "frågan om förslag till friköpslag för
närvarande bereds i regeringskansliet". I frågesvar i riksdagen den 11 januari
1994 meddelade dåvarande ansvariga statsrådet Reidunn Laurén att en
proposition var att vänta under vårriksdagen. I proposition 1994/95:155
skriver regeringen bl.a. att en lag om friköp ofrånkomligen kommer att bli
godtycklig. Det anförs sålunda att en arrendator vars familj innehaft arrendet
sedan 1901 riskerar att inte få friköpsrätt om man, som Arrendekommittén
föreslagit, kräver att arrendestället inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt
brukats av fastighetens ägare. Mot detta kan sägas att gränsdragningar i fråga
om tider för innehav m.m. alltid måste göras i lagar av detta slag. Sådana
gränsdragningar har förekommit i vår tidigare friköpslagstiftning --
ensittarlagen -- som tillkom år 1918 och gällde i ca 60 år.
Den gränsdragningen uppfattades aldrig som godtycklig. En annan --
enligt vår mening -- inte bärande invändning mot en friköpslag är att endast
ett begränsat antal personer kan ha intresse av att få friköpa mark. Detta är en
ovidkommande synpunkt. Såvitt vi kunnat utröna har den aldrig tillmätts
någon betydelse i Europadomstolens praxis eller i andra rättsliga
sammanhang. Och om en friköpslag anses gynna endast ett begränsat antal
personer, så är det ju ännu färre personer -- godsägarna -- som kan "drabbas"
därav. För övrigt föreslog kommittén att friköp inte skulle kunna ske om det
av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren.
Den ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen som nu trätt i kraft har angetts
innebära en precisering av det egendomsskydd som ställs i Europakonven-
tionen (KU 1993/94:24 s. 28). Syftet med grundlagsändringen är alltså att
uppnå en anpassning till konventionen, inte att ställa högre krav på denna.
Tolkningen av konventionen, sådan den gjorts av Europadomstolen, bör
därför bli avgörande för bedömningen av vad som kan anses utgöra
angelägna allmänna intressen enligt den ändrade paragrafen i regerings-
formen. Det föreligger en beaktansvärd risk att en friköpslag skulle stå i strid
med Europakonventionen, hävdar regeringen (prop. s. 53), som inte delar
uppfattningen att fallet James m.fl. mot Storbritannien beträffande de sakliga
förutsättningarna företer likheter med den situation som avhandlas här. Till
detta kan först sägas, att den lag som trädde i kraft den 1 januari 1995 är
samma konvention som så utförligt genomgåtts av Arrendekommittén. Ingen
av de fyra juristerna, ledamöterna eller de fem sakkunniga har funnit att vad
som föreslås skulle strida mot konventionen. I själva verket finns det både
likheter och skillnader. De senare torde snarare tala än starkare till förmån
för ett friköp av historiska arrenden i Sverige. I vårt land rör det sig bl.a. i
än
högre grad än i England om historiska företeelser där ägarparten från början
genom kronan/statsmakten kommit att bli betraktad som ägare av befintliga
jordbruk och bygder.
Det ekonomiska värdet av arrendatorernas egendom på ofri grund torde
också väsentligt överstiga motsvarande förhållanden i Storbritannien. I
Sverige föreslås friköp till marknadspris medan ersättningen i Storbritannien
regelmässigt torde ha understigit marknadsvärdet. Men det viktiga är inte om
omständigheterna i ett visst rättsfall är helt likartade med fall som kan
uppkomma i Sverige. Det väsentliga är givetvis vilka uttalanden Europa-
domstolen gjort i sin dom. I fallet James m.fl. mot Storbritannien, vilket
refereras av Arrendekommittén (s. 35--36), sträcker sig domsmotiveringen
principiellt, vilket ökar dess betydelse. Så t.ex. anges de nationella organen
vara bättre skickade än domstolen att avgöra vad som skall anses vara i det
allmännas intresse.
Dessutom måste uttrycket "i det allmännas intresse" av nödvändighet vara
extensivt. Varje land måste följaktligen ges ett betydande mått av frihet
(margin of appreciation) när det gäller lagstiftning med social och ekonomisk
anknytning. Europadomstolen förklarade sig med hänsyn härtill komma att
respektera den nationelle lagstiftarens bedömning av vad som var i det
allmännas intresse, om inte denna bedömning uppenbarligen saknade rimlig
grund (manifestly without reasonable foundation). Här redovisade uttalanden
av Europadomstolen ger klart stöd för att det inte med hänsyn till
Europakonventionen finns några rättsliga hinder mot en svensk lag om friköp
som grundas på sociala skäl och politiska värderingar. Något uttalande från
EU eller Europadomstolen som stöder uppfattningen att en friköpsrätt skulle
stå i konflikt med äganderätten existerar för övrigt inte, varför slutsatserna i
proposition 1994/95:155 resp. lagutskottet (bet. 1994/95:LU26) måste anses
kraftigt överbetona de feodala systemens knytning till äganderätten i grund-
lagens mening. Inte ens Uppsala universitet, som i övrigt är kallsinnigt
inställt till en friköpslag, och som sedan 1650-talet förlänats ett antal
historiska arrenden, gör så snäva bedömningar av begreppet "allmänt
intresse" som regeringen. Tvärtom är universitetets inställning mycket
klargörande på denna punkt: "Allmänt intresse behöver inte endast föreligga
i fall, då egendom överförs till staten eller kommun, utan ett sådant intresse
kan finnas även när egendom överförs från en enskild till en annan enskild.
Hinder föreligger därför inte i och för sig mot att överföra egendom från
fastighetsägaren till arrendatorn." Det förhållandet att "en klar majoritet av
remissinstanserna" ställt sig negativa till en friköpslag är mot bakgrund av de
faktiska förhållandena inte heller något tungt vägande skäl för att avstå från
att införa en sådan lag. För det första har tolv av remissinstanserna sagt ett
klart ja till friköpslag. Och av de oberoende instanserna föreligger ungefär en
lika stor del tillstyrkanden som avstyrkanden. För det andra saknas bland de
instanser som beretts tillfälle att avge remissvar bl.a. Glesbygdsdelegationen
som med utgångspunkt från att en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig
befolkningssammansättning på landsbygden redan 1983 ställde sig positiv
till att införa friköpsrätt för historiska arrenden. För det tredje ger
nedanstående utdrag ur ett protokoll från ett styrelsemöte i Sveriges
Jordbruksarrendatorers förbund (SJA) en klar illustration till vilka metoder
som kommit till användning för att till varje pris förhindra tillkomsten av en
friköpslag:
Utdrag ur protokoll från sammanträde i SJA 1993-05-27 157 §:
SJA:s, LRF:s och Sveriges Jordägareförbunds remissyttranden avseende
1990 års arrendekommittés betänkanden hade utsänts. Jordägareförbundets
yttrande är svårt att tyda, men stark kritik riktas mot den föreslagna rätten
till
investeringar på arrendeställen, vilket ansågs bryta den överenskommelse,
som finns om att SJA stöttar nej till rätt att friköpa historiska arrenden mot
att Jordägareförbundet stöttar ja till rätt till investeringar.
Sedan riksdagen i maj 1995 avslagit motioner om friköpsrätt till historiska
arrenden har utvecklingen för den berörda jordbruksbefolkningen under
godsen tagit en ny och oroväckande vändning. Samtidigt som godsägarna
framhärdar i att slå vakt om det otidsenliga feodala systemet, öppnar kyrkan
och Domänverket i allt större utsträckning möjligheter till friköp. Troligen
övertygade om att friköpsfrågan en gång för alla avförts från den politiska
dagordningen och möjligheten att påverka genom demokratiska beslut i
Sveriges riksdag har jordägarna på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. I
flera fall, t.ex. på Trolle-Ljungby i Skåne och Blekinge, rör det sig om
höjningar på mer än 50 %. I ett uppmärksammat fall vill fideikom-
missinnehavaren till Trolle-Ljungby höja arrendet från 51.000 kronor till
103.000 kronor. Flera arrendatorer har utnyttjat möjligheten till bidrag för att
bevara kulturmiljön och den biologiska mångfalden. Sådant bidrag utgår
med 800 kronor per ha. Trots att dessa värden är skapade av jordbruks-
befolkningen och inte av godsherrarna vill fideikommissinnehavaren till
Trolle-Ljungby höja arrendeavgiften med 500 kronor per ha för att komma i
åtnjutande av en del av miljöstödet. Detta tillsammans med en ökande
tendens till indragningar hotar landsbygdsbefolkningens intressen och rätt att
värna om sitt eget kulturarv.
Det finns mot ovanstående bakgrund sålunda synnerligen starka sociala,
medborgarrättsliga och politiska skäl att nu fatta ett definitivt beslut om
införande av en lag om friköp av historiska arrenden. Det handlar om
fullvärdig medborgarrätt för jordbruksbefolkningen under publika ägoslag
och adelns fideikommiss från 1700-talet. Det handlar om generationers kamp
för friköp av sina fädernegårdar. Det handlar om brukarna i de bygder som
ställdes utanför de skatteköpsreformer, som är grunden för nästan all enskilt
ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. I sammanhanget finns det
också anledning att påpeka att den feodalt grundade fideikommissen i
Danmark och övriga nordiska länder kunnat avlösas genom lagar som
inneburit självständighet för jordbruksbefolkningen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om friköp av historiskt betingade arrenden.
Stockholm den 2 oktober 1996
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Eva Johansson (s)
Christer Skoog (s)
Bengt Kronblad (s)