Friköpsfrågan för den berörda befolkningsgruppen är en medborgarrättslig angelägenhet och en samhällsfråga mer än en arrendefråga. I århundraden har befolkningen under historiska arrenden varit bestulen rätten att äga sin jord. De har tvingats till flera hundra årliga hoveridagsverken, körslor och avgifter till adliga slottsherrar. De som inte orkade med blev vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat. De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett oändligt antal gånger.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är ett led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till självständighet och en frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade ägarsystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst. Det historiska arrendejordägarsystemet, särskilt under fideikommissen, har också på ett förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Under senare tid förekommer i ökande utsträckning också indragning av åkermark till storgodsen från arrendeställen även med välutrustade ekonomibyggnader i det uppenbara syftet att komma i åtnjutande av bidrag från EU.
Att en friköpsrätt har en stark förankring hos såväl folkmajoriteten som dess företrädare i Sveriges riksdag torde också stå utom alla tvivel. Under hela detta sekel har frågan om friköp varit aktualiserad ett otal gånger. Bara sedan 1976 har ett drygt 20-tal motioner från fem olika partier väckts i Sveriges riksdag med yrkanden om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under historiskt betingade arrendesystem. Den 30 november 1989 fattade riksdagen med stor majoritet det historiska beslutet att en sådan friköpsrätt borde införas. I sin motivering för beslutet skriver lagutskottet (bet. 1989/90:LU6) bl.a.:
Enligt utskottets mening måste de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp ses mot bakgrund av att det i dag saknas generella regler som ger en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället. - - - Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn. - - - För alla jordbruksarrendatorer gäller generellt sett att de -- i den mån annat inte avtalats med jordägaren -- själva får svara för investeringarna och för hela riskkapitalet och därmed bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning.
Utskottet vill vidare hänvisa till vad utskottet anförde vid frågans behandling år 1983 (LU 1982/83:27), nämligen att en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig befolkningssammansättning på landsbygden. Utskottet vill även peka på att en friköpsrätt ligger i linje med den jordbrukspolitiska målsättningen att ägande och brukande av jordbruksmark bör vara förenat. Det finns således enligt utskottets mening starka skäl som talar för att en friköpsrätt till historiska arrenden bör införas.
Dåvarande justitieministern (s) tillkallade efter riksdagsbeslutet 1990 års arrendekommitté med uppgift att "i vissa avseenden se över arrendelag- stiftningen". Friköpsfrågan behandlades på det ansvariga statsrådets initiativ med förtur.
I sitt delbetänkande "Historiska arrenden", Förslag till friköpslag, (SOU 1991:85) framlade kommittén enhälligt en lag om rätt att friköpa historiska arrenden. I sin motivering skriver kommittén bl.a.:
Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället, medan motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare för jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.
Härefter har riksdagen två gånger (92-03-11 och 93-11-10) med knappa majoriteter avslagit motioner (s) och (c) med krav på påskyndande av 1989 års riksdagsbeslut med motiveringen att "frågan om förslag till friköpslag för närvarande bereds i regeringskansliet". I frågesvar i riksdagen den 11 januari 1994 meddelade dåvarande ansvariga statsrådet Reidunn Laurén att en proposition var att vänta under vårriksdagen. I proposition 1994/95:155 skriver regeringen bl.a. att en lag om friköp ofrånkomligen kommer att bli godtycklig. Det anförs sålunda att en arrendator vars familj innehaft arrendet sedan 1901 riskerar att inte få friköpsrätt om man, som Arrendekommittén föreslagit, kräver att arrendestället inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Mot detta kan sägas att gränsdragningar i fråga om tider för innehav m.m. alltid måste göras i lagar av detta slag. Sådana gränsdragningar har förekommit i vår tidigare friköpslagstiftning -- ensittarlagen -- som tillkom år 1918 och gällde i ca 60 år.
Den gränsdragningen uppfattades aldrig som godtycklig. En annan -- enligt vår mening -- inte bärande invändning mot en friköpslag är att endast ett begränsat antal personer kan ha intresse av att få friköpa mark. Detta är en ovidkommande synpunkt. Såvitt vi kunnat utröna har den aldrig tillmätts någon betydelse i Europadomstolens praxis eller i andra rättsliga sammanhang. Och om en friköpslag anses gynna endast ett begränsat antal personer, så är det ju ännu färre personer -- godsägarna -- som kan "drabbas" därav. För övrigt föreslog kommittén att friköp inte skulle kunna ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren.
Den ändring av 2 kap. 18 § regeringsformen som nu trätt i kraft har angetts innebära en precisering av det egendomsskydd som ställs i Europakonven- tionen (KU 1993/94:24 s. 28). Syftet med grundlagsändringen är alltså att uppnå en anpassning till konventionen, inte att ställa högre krav på denna. Tolkningen av konventionen, sådan den gjorts av Europadomstolen, bör därför bli avgörande för bedömningen av vad som kan anses utgöra angelägna allmänna intressen enligt den ändrade paragrafen i regerings- formen. Det föreligger en beaktansvärd risk att en friköpslag skulle stå i strid med Europakonventionen, hävdar regeringen (prop. s. 53), som inte delar uppfattningen att fallet James m.fl. mot Storbritannien beträffande de sakliga förutsättningarna företer likheter med den situation som avhandlas här. Till detta kan först sägas, att den lag som trädde i kraft den 1 januari 1995 är samma konvention som så utförligt genomgåtts av Arrendekommittén. Ingen av de fyra juristerna, ledamöterna eller de fem sakkunniga har funnit att vad som föreslås skulle strida mot konventionen. I själva verket finns det både likheter och skillnader. De senare torde snarare tala än starkare till förmån för ett friköp av historiska arrenden i Sverige. I vårt land rör det sig bl.a. i än högre grad än i England om historiska företeelser där ägarparten från början genom kronan/statsmakten kommit att bli betraktad som ägare av befintliga jordbruk och bygder.
Det ekonomiska värdet av arrendatorernas egendom på ofri grund torde också väsentligt överstiga motsvarande förhållanden i Storbritannien. I Sverige föreslås friköp till marknadspris medan ersättningen i Storbritannien regelmässigt torde ha understigit marknadsvärdet. Men det viktiga är inte om omständigheterna i ett visst rättsfall är helt likartade med fall som kan uppkomma i Sverige. Det väsentliga är givetvis vilka uttalanden Europa- domstolen gjort i sin dom. I fallet James m.fl. mot Storbritannien, vilket refereras av Arrendekommittén (s. 35--36), sträcker sig domsmotiveringen principiellt, vilket ökar dess betydelse. Så t.ex. anges de nationella organen vara bättre skickade än domstolen att avgöra vad som skall anses vara i det allmännas intresse.
Dessutom måste uttrycket "i det allmännas intresse" av nödvändighet vara extensivt. Varje land måste följaktligen ges ett betydande mått av frihet (margin of appreciation) när det gäller lagstiftning med social och ekonomisk anknytning. Europadomstolen förklarade sig med hänsyn härtill komma att respektera den nationelle lagstiftarens bedömning av vad som var i det allmännas intresse, om inte denna bedömning uppenbarligen saknade rimlig grund (manifestly without reasonable foundation). Här redovisade uttalanden av Europadomstolen ger klart stöd för att det inte med hänsyn till Europakonventionen finns några rättsliga hinder mot en svensk lag om friköp som grundas på sociala skäl och politiska värderingar. Något uttalande från EU eller Europadomstolen som stöder uppfattningen att en friköpsrätt skulle stå i konflikt med äganderätten existerar för övrigt inte, varför slutsatserna i proposition 1994/95:155 resp. lagutskottet (bet. 1994/95:LU26) måste anses kraftigt överbetona de feodala systemens knytning till äganderätten i grund- lagens mening. Inte ens Uppsala universitet, som i övrigt är kallsinnigt inställt till en friköpslag, och som sedan 1650-talet förlänats ett antal historiska arrenden, gör så snäva bedömningar av begreppet "allmänt intresse" som regeringen. Tvärtom är universitetets inställning mycket klargörande på denna punkt: "Allmänt intresse behöver inte endast föreligga i fall, då egendom överförs till staten eller kommun, utan ett sådant intresse kan finnas även när egendom överförs från en enskild till en annan enskild.
Hinder föreligger därför inte i och för sig mot att överföra egendom från fastighetsägaren till arrendatorn." Det förhållandet att "en klar majoritet av remissinstanserna" ställt sig negativa till en friköpslag är mot bakgrund av de faktiska förhållandena inte heller något tungt vägande skäl för att avstå från att införa en sådan lag. För det första har tolv av remissinstanserna sagt ett klart ja till friköpslag. Och av de oberoende instanserna föreligger ungefär en lika stor del tillstyrkanden som avstyrkanden. För det andra saknas bland de instanser som beretts tillfälle att avge remissvar bl.a. Glesbygdsdelegationen som med utgångspunkt från att en friköpsrätt kan bidra till fortsatt allsidig befolkningssammansättning på landsbygden redan 1983 ställde sig positiv till att införa friköpsrätt för historiska arrenden. För det tredje ger nedanstående utdrag ur ett protokoll från ett styrelsemöte i Sveriges Jordbruksarrendatorers förbund (SJA) en klar illustration till vilka metoder som kommit till användning för att till varje pris förhindra tillkomsten av en friköpslag:
Utdrag ur protokoll från sammanträde i SJA 1993-05-27 157 §:
SJA:s, LRF:s och Sveriges Jordägareförbunds remissyttranden avseende 1990 års arrendekommittés betänkanden hade utsänts. Jordägareförbundets yttrande är svårt att tyda, men stark kritik riktas mot den föreslagna rätten till investeringar på arrendeställen, vilket ansågs bryta den överenskommelse, som finns om att SJA stöttar nej till rätt att friköpa historiska arrenden mot att Jordägareförbundet stöttar ja till rätt till investeringar.
Sedan riksdagen i maj 1995 avslagit motioner om friköpsrätt till historiska arrenden har utvecklingen för den berörda jordbruksbefolkningen under godsen tagit en ny och oroväckande vändning. Samtidigt som godsägarna framhärdar i att slå vakt om det otidsenliga feodala systemet, öppnar kyrkan och Domänverket i allt större utsträckning möjligheter till friköp. Troligen övertygade om att friköpsfrågan en gång för alla avförts från den politiska dagordningen och möjligheten att påverka genom demokratiska beslut i Sveriges riksdag har jordägarna på flera håll chockhöjt arrendeavgifterna. I flera fall, t.ex. på Trolle-Ljungby i Skåne och Blekinge, rör det sig om höjningar på mer än 50 %. I ett uppmärksammat fall vill fideikom- missinnehavaren till Trolle-Ljungby höja arrendet från 51.000 kronor till 103.000 kronor. Flera arrendatorer har utnyttjat möjligheten till bidrag för att bevara kulturmiljön och den biologiska mångfalden. Sådant bidrag utgår med 800 kronor per ha. Trots att dessa värden är skapade av jordbruks- befolkningen och inte av godsherrarna vill fideikommissinnehavaren till Trolle-Ljungby höja arrendeavgiften med 500 kronor per ha för att komma i åtnjutande av en del av miljöstödet. Detta tillsammans med en ökande tendens till indragningar hotar landsbygdsbefolkningens intressen och rätt att värna om sitt eget kulturarv.
Det finns mot ovanstående bakgrund sålunda synnerligen starka sociala, medborgarrättsliga och politiska skäl att nu fatta ett definitivt beslut om införande av en lag om friköp av historiska arrenden. Det handlar om fullvärdig medborgarrätt för jordbruksbefolkningen under publika ägoslag och adelns fideikommiss från 1700-talet. Det handlar om generationers kamp för friköp av sina fädernegårdar. Det handlar om brukarna i de bygder som ställdes utanför de skatteköpsreformer, som är grunden för nästan all enskilt ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. I sammanhanget finns det också anledning att påpeka att den feodalt grundade fideikommissen i Danmark och övriga nordiska länder kunnat avlösas genom lagar som inneburit självständighet för jordbruksbefolkningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiskt betingade arrenden.
Stockholm den 2 oktober 1996
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s) Berit Löfstedt (s) Johnny Ahlqvist (s) Eva Johansson (s) Christer Skoog (s) Bengt Kronblad (s)