Motion till riksdagen
1996/97:L419
av Tanja Linderborg m.fl. (v)

Homosexuella kvinnor och män som föräldrar


Homosexuella kvinnor och män diskrimineras på flera sätt
av svensk lagstiftning. Den mest påfallande formen av
särbehandling finns inom de bestämmelser som rör
föräldraskap. Denna motion tar upp reglerna om adoption.
Enligt nu gällande lagstiftning kan endast ett gift heterosexuellt par
adoptera barn. Det är alltså på förhand uteslutet att ett homosexuellt par skall
kunna adoptera barn. Det är inte ens möjligt med s k styvbarnsadoption, det
vill säga att en kvinna eller en man adopterar sin homosexuella partners bio-
logiska barn så att de tillsammans blir föräldrar i juridisk mening.
Även heterosexuella sambor saknar sätt att adoptera barn gemensamt. Den
viktiga skillnaden är emellertid, att heterosexuella sambor, alltid har
möjligheten att ingå äktenskap och därmed få rätt att adoptera barn
gemensamt. Ensamstående personer kan adoptera barn. Här finns inget
hinder i lagen för att homosexuella skulle komma ifråga som adoptiv-
förälder. En fördomsfull och negativ syn från myndigheternas sida på
homosexuella som föräldrar har dock medfört, att det aldrig har hänt, att en
öppet homosexuell person har fått godkännande som adoptivförälder.
Grundregeln i lagen om registrerat partnerskap är, att alla rättsverkningar
som avser gifta par också skall tillämpas på par som ingått partnerskap. I 3
kap. 2 § stadgas dock: "registrerade partner får varken gemensamt eller var
för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrarbalken".
Den säregna situationen har alltså uppstått, att partnerskapslagen - ett
genombrott för erkännandet av homosexuell samlevnad - blivit den första
lag som uttryckligen förbjuder homosexuella att adoptera barn. Medan den
som inte ingått partnerskap har en teoretisk möjlighet att bli adoptivförälder,
är denna möjlighet utesluten för den som har ingått partnerskap.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning har ingen "rätt" att adoptera barn.
Beslutet i ett adoptionsärende skall alltid fattas utifrån barnets bästa. Att
svensk lagstiftning utestänger homosexuella från möjligheten till adoption,
handlar inte om hänsynen till barnets bästa, utan om en negativ syn på
homosexualitet och homosexuella. All forskning och alla mänskliga
erfarenheter på området pekar på att en persons lämplighet som förälder har
mycket litet att göra med huruvida förälderns sexuella läggning är homo-, bi-
eller heterosexuell. Det centrala är om föräldern har kapacitet att ge barnet
trygghet, kärlek och bekräftelse.
I juni 1996 blev Island det första landet i världen, som ger homosexuella
par möjlighet till gemensam vårdnad om ett barn. Islands nya lagstiftning är
glädjande, men den medför även att den svenska lagstiftningen blir än mer
problematisk. Förr eller senare kommer en barnfamilj med två homosexuella
föräldrar att flytta från Island till Sverige. Kommer då Sverige att splittra
denna barnfamilj genom att vägra erkänna att två personer av samma kön kan
vara juridiska föräldrar till ett barn? Skulle ett sådant förfarande tjäna
barnets
intressen?
Varje adoptionsbeslut skall fattas individuellt. Om det är till fördel för ett
visst barn, att adopteras av en viss person, och denna person råkar vara
homosexuell, bör inte lagen lägga hinder i vägen. Om det inte skulle vara till
fördel för barnet att adopteras av den homosexuelle personen, skulle ett
beslut om adoption inte fattas. För detta behövs ingen lagstiftning som
förbjuder homosexuella att adoptera barn.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att homo- och
heterosexuella jämställs i lagstiftningen om adoption.

Stockholm den 4 oktober 1996
Tanja Linderborg (v)
Alice Åström (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

Marie Engström (v)

Kenneth Kvist (v)

Stig Sandström (v)