Lika självklar som principen att de närmaste anhöriga ärver
en person som inte har efterlämnat några andra uttalade
önskemål om sin kvarlåtenskap, borde rätten vara för den
som har en annan åsikt om hur hennes egendom ska
disponeras den dag hon lämnar livet, att veta att denna vilja
till fullo kommer att respekteras.
Tillgodoses då inte detta genom att man har rätt att skriva ett personligt
testamente som har företräde framför andra arvslagar? Svaret är nej. Om man
har barn, barnbarn eller kanske barnbarnsbarn, vilket de flesta människor har
då sanden i deras personliga timglas rinner ut, är denna rätt kraftigt
begränsad.
Om det finns ett testamente respekteras detta, men inte längre än att
bröstarvingarna har rätt att, i strid mot den dödes uttalade vilja, begära
hälften av det arv som de enligt lagen skulle ha fått ut om det inte funnits
något testamente. Detta kallas laglott och vad som menas är alltså den del av
arvet som en arvinge har rätt till trots däremot stridande testamente.
Är det då inte fullt naturligt att barn ärver sina föräldrar och att föräldrars
naturliga instinkt att vilja utrusta den nya generationen så gott de kan ska
vara normen i ett samhälle? Jovisst, för de flesta av oss känns det
förmodligen självklart att eventuella barn ska få det mesta vi lämnar efter oss
den dag vi lämnar jordelivet. Men även om den uppfattningen är allmänt
utbredd kan det finnas situationer när människor har goda skäl att vilja
handla annorlunda.
Man kan till exempel tänka sig följande uppdiktade situationer:
A. Den mycket gamla damen Emilia Asp har som enda bröstarvingar två
barnbarnsbarn boende i USA som hon aldrig någonsin har fått tillfälle att
träffa. Hon känner mycket större samhörighet med sin gamla labrador som
varit en trogen vän samt med stadens djurskyddsförening, vars verksamhet
hon noga följt, även sedan orken att arbeta aktivt försvann. Hennes högsta
önskan är att hennes lilla sparkapital ska gå till föreningens smådjurssjukhus.
B. Göte Björk har så länge han kan minnas blivit misshandlad av sin
vuxne son. Göte har haft svårt att neka sonen de pengar han med jämna
mellanrum kommit och krävt och givetvis har Göte varken vågat eller velat
anmäla sin egen son för misshandeln. Det sista året Göte är i livet känns det
skönt för honom att äntligen få lätta sitt hjärta inför personalen på sjukhuset.
Han frågar: "Måste verkligen pengarna som försäljningen av min lilla
bostadsrätt ger gå till min son? Jag skulle så gärna vilja att
brottsofferjouren,
som så många gånger hjälpt mig, får dem i stället".
C. Direktör Ceder äger på sin ålders höst mer än de allra flesta. Han är
närmare bestämt god för 50 miljoner kronor. Den gamle direktören har alltid
haft ett gott förhållande till sina fyra barn och önskar dem det allra bästa.
Han är av den åsikten att han ger dem de bästa förutsättningarna för ett
fortsatt bra liv om var och en får ärva en miljon kronor. "Ja, själv började
jag ju med två tomma händer, så en miljon är väl inte så pjåkigt och mer
skulle riskera att förstöra deras vilja att åstadkomma något själva." säger
Ceder till sin advokat. Det återstående 46 miljonerna vill han testamentera
till ett projekt för att hjälpa Estlands nyvunna demokrati, projektet som varit
hans skötebarn under åren som pensionär. Där gör pengarna större nytta än
på hans barns bankkonton resonerar han.
D. Agnes Dadelpalm har under sin tio år långa och svåra sjukdom ofta
vädjat till sina två vuxna barn, som bor i en stad 30 mil från
långvårdskliniken där hon ligger, att de ska komma och hälsa på. Inte ens då
Agnes läkare ringer och säger att deras mor bara har ett par dagar kvar att
leva visar de något som helst intresse. Agnes skulle vilja testamentera större
delen av sin egendom till sin sambo sedan 30 år, Rune, samt en del tillräcklig
för att bekosta ett utbildningsår utomlands till sin systerdotterdotter Lisa som
in i det sista hjälpt henne och Rune.
E. Beata Fikonlöv har in i det sista snålat med sin minimala pension för att
slippa sälja det enda hon äger av egentligt värde, en fantastisk veteranbil,
unik i sitt slag. Många samlare har bjudit henne ansenliga belopp för
rariteten, men Beata har varit ståndaktig. Hennes söndagsritual har varit att ta
bussen ut till en gammal vän som upplåtit en del av sin lada till Beatas bil,
stryka med handen över den blanka lacken och sitta en stund i bilen och
minnas de härliga utfärder som hon gjorde med sin käre, sedan länge
bortgångne, make. När Beata inte längre finns, skulle hon vilja att bilen
ställdes ut i den lokala veteranbilklubbens lilla museum, men hon vet att
eldsjälarna i klubben inte har råd att betala ens i närheten av vad rariteten är
värd. Å, vad hon skulle önska att hennes vuxna barnbarn som är de närmaste
arvingarna skulle förstå henne och respektera om hon testamenterade bilen
till klubben för att vara säker på vart den tar vägen. Hon tycker om sina
barnbarn men är väl medveten om att ingen av dem förstår sig på vad som är
speciellt med den gamla bilen, särskilt inte när de båda är i sådant behov av
reda pengar.
I alla dessa fall kan alltså bröstarvingarna, i strid mot Asps, Björks,
Ceders, Dadelpalms och Fikonlövs viljor, begära att få ut sin laglott.
För rättvisans skull kanske man ska tillägga att om Björks son hade gått så
långt att han hade slagit ihjäl sin gamle far, hade han ej fått ut något arv,
åtminstone inte om han hade bedömts vara vid sina sinnens fulla bruk vid
händelsen.
En majoritet av befolkningen är varken mycket rika, misshandlade av sina
barn eller har bröstarvingar som de aldrig har sett. Men det är ändå alla de
enskilda fallen man måste ta hänsyn till när man bestämmer över människor.
Vi har redan konstaterat att de som liksom de flesta vill att familjen ska ärva
tillgångarna aldrig behöver bekymra sig, i de fallen blir resultatet detsamma
oavsett om det finns en tvingande laglott eller ej.
Betänk dessutom det faktum att ingenting hindrar att en person tiden strax
före sin död skänker bort samtliga tillgångar. Ur det perspektivet framstår
"tvångsarvet" som ännu mer oförsvarbart.
För att undvika missförstånd vill jag klargöra att jag självklart inte vänder
mig mot den primära rätten för familj och släktingar att ärva varandra, då den
döde inte klart uttalat något annat. Den rätten borde tvärtom vara mer
långtgående än den är i dag. I dag slutar arvsrätten på faster/morbror-nivå.
Jag föreslår i stället att även kusiner ska få ärva, i stället för såsom i
dagens
situation där den statliga Allmänna arvsfonden lägger beslag på egendomen.
Men låt den lagstiftning som finns kring vem som ärver i en viss situation
vara helt dispositiv. Vad som i grunden är fel är att en människa inte har
friheten att själv besluta om vad som ska hända med hennes egendom den
dag hon är död.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
ärvdabalken att rätten till laglott avskaffas i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
ärvdabalken att hela tredje parentelet, dvs. även kusiner och deras
avkomlingar, automatiskt får ärva då närmare släktingar till den döde ej finns
i livet i enlighet med vad som anförts i motionen.