Lika självklar som principen att de närmaste anhöriga ärver en person som inte har efterlämnat några andra uttalade önskemål om sin kvarlåtenskap, borde rätten vara för den som har en annan åsikt om hur hennes egendom ska disponeras den dag hon lämnar livet, att veta att denna vilja till fullo kommer att respekteras.
Tillgodoses då inte detta genom att man har rätt att skriva ett personligt testamente som har företräde framför andra arvslagar? Svaret är nej. Om man har barn, barnbarn eller kanske barnbarnsbarn, vilket de flesta människor har då sanden i deras personliga timglas rinner ut, är denna rätt kraftigt begränsad.
Om det finns ett testamente respekteras detta, men inte längre än att bröstarvingarna har rätt att, i strid mot den dödes uttalade vilja, begära hälften av det arv som de enligt lagen skulle ha fått ut om det inte funnits något testamente. Detta kallas laglott och vad som menas är alltså den del av arvet som en arvinge har rätt till trots däremot stridande testamente.
Är det då inte fullt naturligt att barn ärver sina föräldrar och att föräldrars naturliga instinkt att vilja utrusta den nya generationen så gott de kan ska vara normen i ett samhälle? Jovisst, för de flesta av oss känns det förmodligen självklart att eventuella barn ska få det mesta vi lämnar efter oss den dag vi lämnar jordelivet. Men även om den uppfattningen är allmänt utbredd kan det finnas situationer när människor har goda skäl att vilja handla annorlunda.
Man kan till exempel tänka sig följande uppdiktade situationer:
A. Den mycket gamla damen Emilia Asp har som enda bröstarvingar två barnbarnsbarn boende i USA som hon aldrig någonsin har fått tillfälle att träffa. Hon känner mycket större samhörighet med sin gamla labrador som varit en trogen vän samt med stadens djurskyddsförening, vars verksamhet hon noga följt, även sedan orken att arbeta aktivt försvann. Hennes högsta önskan är att hennes lilla sparkapital ska gå till föreningens smådjurssjukhus.
B. Göte Björk har så länge han kan minnas blivit misshandlad av sin vuxne son. Göte har haft svårt att neka sonen de pengar han med jämna mellanrum kommit och krävt och givetvis har Göte varken vågat eller velat anmäla sin egen son för misshandeln. Det sista året Göte är i livet känns det skönt för honom att äntligen få lätta sitt hjärta inför personalen på sjukhuset. Han frågar: "Måste verkligen pengarna som försäljningen av min lilla bostadsrätt ger gå till min son? Jag skulle så gärna vilja att brottsofferjouren, som så många gånger hjälpt mig, får dem i stället".
C. Direktör Ceder äger på sin ålders höst mer än de allra flesta. Han är närmare bestämt god för 50 miljoner kronor. Den gamle direktören har alltid haft ett gott förhållande till sina fyra barn och önskar dem det allra bästa. Han är av den åsikten att han ger dem de bästa förutsättningarna för ett fortsatt bra liv om var och en får ärva en miljon kronor. "Ja, själv började jag ju med två tomma händer, så en miljon är väl inte så pjåkigt och mer skulle riskera att förstöra deras vilja att åstadkomma något själva." säger Ceder till sin advokat. Det återstående 46 miljonerna vill han testamentera till ett projekt för att hjälpa Estlands nyvunna demokrati, projektet som varit hans skötebarn under åren som pensionär. Där gör pengarna större nytta än på hans barns bankkonton resonerar han.
D. Agnes Dadelpalm har under sin tio år långa och svåra sjukdom ofta vädjat till sina två vuxna barn, som bor i en stad 30 mil från långvårdskliniken där hon ligger, att de ska komma och hälsa på. Inte ens då Agnes läkare ringer och säger att deras mor bara har ett par dagar kvar att leva visar de något som helst intresse. Agnes skulle vilja testamentera större delen av sin egendom till sin sambo sedan 30 år, Rune, samt en del tillräcklig för att bekosta ett utbildningsår utomlands till sin systerdotterdotter Lisa som in i det sista hjälpt henne och Rune.
E. Beata Fikonlöv har in i det sista snålat med sin minimala pension för att slippa sälja det enda hon äger av egentligt värde, en fantastisk veteranbil, unik i sitt slag. Många samlare har bjudit henne ansenliga belopp för rariteten, men Beata har varit ståndaktig. Hennes söndagsritual har varit att ta bussen ut till en gammal vän som upplåtit en del av sin lada till Beatas bil, stryka med handen över den blanka lacken och sitta en stund i bilen och minnas de härliga utfärder som hon gjorde med sin käre, sedan länge bortgångne, make. När Beata inte längre finns, skulle hon vilja att bilen ställdes ut i den lokala veteranbilklubbens lilla museum, men hon vet att eldsjälarna i klubben inte har råd att betala ens i närheten av vad rariteten är värd. Å, vad hon skulle önska att hennes vuxna barnbarn som är de närmaste arvingarna skulle förstå henne och respektera om hon testamenterade bilen till klubben för att vara säker på vart den tar vägen. Hon tycker om sina barnbarn men är väl medveten om att ingen av dem förstår sig på vad som är speciellt med den gamla bilen, särskilt inte när de båda är i sådant behov av reda pengar.
I alla dessa fall kan alltså bröstarvingarna, i strid mot Asps, Björks, Ceders, Dadelpalms och Fikonlövs viljor, begära att få ut sin laglott.
För rättvisans skull kanske man ska tillägga att om Björks son hade gått så långt att han hade slagit ihjäl sin gamle far, hade han ej fått ut något arv, åtminstone inte om han hade bedömts vara vid sina sinnens fulla bruk vid händelsen.
En majoritet av befolkningen är varken mycket rika, misshandlade av sina barn eller har bröstarvingar som de aldrig har sett. Men det är ändå alla de enskilda fallen man måste ta hänsyn till när man bestämmer över människor. Vi har redan konstaterat att de som liksom de flesta vill att familjen ska ärva tillgångarna aldrig behöver bekymra sig, i de fallen blir resultatet detsamma oavsett om det finns en tvingande laglott eller ej.
Betänk dessutom det faktum att ingenting hindrar att en person tiden strax före sin död skänker bort samtliga tillgångar. Ur det perspektivet framstår "tvångsarvet" som ännu mer oförsvarbart.
För att undvika missförstånd vill jag klargöra att jag självklart inte vänder mig mot den primära rätten för familj och släktingar att ärva varandra, då den döde inte klart uttalat något annat. Den rätten borde tvärtom vara mer långtgående än den är i dag. I dag slutar arvsrätten på faster/morbror-nivå. Jag föreslår i stället att även kusiner ska få ärva, i stället för såsom i dagens situation där den statliga Allmänna arvsfonden lägger beslag på egendomen.
Men låt den lagstiftning som finns kring vem som ärver i en viss situation vara helt dispositiv. Vad som i grunden är fel är att en människa inte har friheten att själv besluta om vad som ska hända med hennes egendom den dag hon är död.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i ärvdabalken att rätten till laglott avskaffas i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i ärvdabalken att hela tredje parentelet, dvs. även kusiner och deras avkomlingar, automatiskt får ärva då närmare släktingar till den döde ej finns i livet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 6 oktober 1996
Annika Jonsell (m)