Debatten om homosexuellt föräldraskap handlar ofta om
huruvida homosexuella kvinnor och män skulle vara
lämpliga som föräldrar. Debatten borde i stället föras om på
vilket sätt man kan stödja de homosexuella föräldrar och de
barn till homosexuella som redan finns. Man har vid
psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet
uppskattat att ca 40.000 svenska barn har minst en
homosexuell förälder. Det är barn från tidigare
heterosexuella relationer eller barn som homosexuella skaffat
via insemination eller samlag i avsikt att fostra och värna
om, som ensamstående eller tillsammans med en partner av
samma kön. Barn till homosexuella existerar alltså redan.
Lagstiftningen erkänner dock inte dessa barn på samma sätt
som barn till heterosexuella.
Parlamentarisk utredning
Den forskning som bedrivs har inte på något sätt givit stöd åt
antagandet att homosexuella skulle vara sämre som föräldrar
än andra. Ändå ligger detta antagande till grund för den
nuvarande svenska lagstiftningen om homosexuella och
barn. Det är därför hög tid att noggrant pröva huruvida den
negativa särbehandlingen av homosexuella som föräldrar
verkligen är befogad.
När Partnerskapskommittén avgav sitt betänkande (SOU 1993:98) föreslog
den enhälligt att frågan om homosexuellt föräldraskap skulle bli föremål för
en ny utredning. För att frågan om homosexuellt föräldraskap skall kunna
diskuteras utifrån sakliga grunder är det angeläget att empirisk forskning på
området sammanställs och presenteras. Med tanke på frågans politiska
betydelse bör den utredas av en parlamentariskt sammansatt kommitté.
Adoption
De enda som kan adoptera ett barn gemensamt är ett gift
heterosexuellt par. Det är inte heller möjligt för en man eller
kvinna att adoptera sin homosexuella partners biologiska
barn så att de i juridisk mening tillsammans blir föräldrar.
Svenska myndigheter vägrar personer som lever i
homosexuella förhållanden tillstånd att ta emot ett utländskt
barn i hemmet för adoption (Regeringsrättens årsbok 1993
ref 102).
I och med partnerskapslagens ikraftträdande har situationen fått absurda
drag. Partnerskapslagen har blivit den första lag som uttryckligen förbjuder
homosexuella att adoptera barn. Den som lever ett öppet liv som homosexuell
och som väljer att legalisera sitt parförhållande genom ett partnerskap
förvägras möjligheten till adoption, medan den person som gör allt för att
dölja sin sexuella läggning och som lyckas med detta också kan lyckas med
att godkännas som ensamstående adoptivförälder.
Det isländska beslutet att tillåta styvbarnsadoption för homosexuella par
har gjort det ytterst angeläget att se över den svenska lagstiftningen på
området. Förr eller senare kommer ett isländskt homosexuellt föräldrapar att
flytta till Sverige med sitt barn. Kommer Sverige då verkligen att splittra
denna familj i juridisk mening? Om så sker, är det verkligen till barnets
bästa? Om så inte sker, varför kan då inte svenska homosexuella föräldrar få
möjlighet till styvbarnsadoption?
Ofta används fördomar mot homosexuella som argument för att inte ge
homosexuella möjlighet till adoption. Det är dock inte acceptabelt att
fördomar mot en samhällsgrupp används som skäl för att behandla denna
grupp sämre än andra samhällsgrupper. Detta är inte att se till vad som är bäst
för barnen. Lagstiftning och praxis bör ändras så att homo- och
heterosexuella behandlas likvärdigt i adoptionsärenden, inklusive ärenden
rörande styvbarnsadoption.
Insemination
Sverige är ett av de få länder som uttryckligen förbjuder
lesbiska kvinnor tillgång till konstgjord befruktning. I lagen
om insemination och lagen om befruktning utanför kroppen
slås fast att insemination och provrörsbefruktning endast kan
utföras om kvinnan är gift eller sammanboende med en man.
Det finns således ingen möjlighet för lesbiska att erhålla
konstgjord befruktning.
Detta har lett till att många lesbiska kvinnor i stället låter inseminera sig i
hemmet eller åker till en klinik utomlands. Detta får till följd att
befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket är en fara för
såväl kvinnan som fostret. Dessutom kan barnet komma att leva under osäkra
juridiska förhållanden.
Även partnerskapslagen bidrar till att förstärka och tydliggöra samhällets
negativa syn på homosexuella som föräldrar genom att förbjuda registrerade
partner att erhålla konstgjord befruktning. Etiska och medicinska skäl talar
för att samhället skall ge lesbiska deras självklara rätt till samma möjligheter
och villkor som heterosexuella kvinnor att få tillgång till konstgjord
befruktning och insemination.
Diskrimineringsskydd i
regeringsformen
Genom lagen om registrerat partnerskap har lagstiftaren tagit
ställning för att homosexuella skall synliggöras och att
homosexualiteten som sexuell läggning och som
samlevnadsform är jämställd heterosexualiteten. Fortfarande
finns det dock flera områden inom svensk lagstiftning där
homosexuella diskrimineras genom att särbehandlas negativt.
Det mest påfallande av dessa områden handlar om
homosexuellt föräldraskap. Riksdagen måste visa att den är
beredd att dra de fulla konsekvenserna av sina deklarationer
om att homosexuell samlevnad ur samhällets synpunkt är en
fullt acceptabel samlevnadsform (bet. LU1973:20), att det
fortlöpande på olika rättsområden bör skapas regler som så
långt det är möjligt inte diskriminerar homosexuella (bet.
SoU1975/76:19) och att varje form av diskriminering av
homosexuella bör motarbetas (bet. 1986/87:SoU31).
Regeringsformen innehåller ett förbud mot lagar eller andra
föreskrifter som innebär att personer missgynnas därför att
de med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör
en minoritet (RF 2:15, 2:22). Det är alltså förbjudet att införa
lagar som diskriminerar t.ex. svarta eller zigenare.
Den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i
sitt betänkande (SOU 1984:63) att detta förbud skulle utsträckas till att även
gälla lagar som diskriminerar homosexuella. Frågan har flera gånger varit
uppe till behandling i riksdagen men har ännu inte lett fram till ett positivt
beslut. Vid en uppvaktning av justitieministern den 24 oktober 1995 fick
företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) veta att en
lagändring inte var aktuell eftersom den skulle leda till att lagstiftningen
skulle behöva jämställa homo- och heterosexuella även på föräldrarättens
område.
Med hänvisning till ett påstått behov av att särbehandla homosexuella på
föräldrarättens område vill regeringen med andra ord att riksdag och regering
skall förbehålla sig rätten att fritt kunna stifta lagar som diskriminerar
homosexuella. Mot bakgrund av tidigare tillkännagivanden om att varje form
av diskriminering av homosexuella bör motarbetas kan regeringens
inställning inte accepteras. Riksdagen bör alltså ge regeringen i uppdrag att
komma med ett förslag till förbud i regeringsformen mot lagstiftning som
diskriminerar homosexuella.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning rörande homosexuellt föräldraskap,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag
som innebär att homo- och heterosexuella jämställs i lagstiftningen rörande
adoptioner, inklusive styvbarnsadoptioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar av lag om inseminering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen,
5. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag
som innebär ett förbud i regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar
homosexuella.1