År 1973 fick vi Sverige för första gången en lag som reglerade ogifta sambors inbördes förhållanden. Efter ett tiotal år ansågs denna lag inte längre vara tillräcklig och 1987 var det dags för Sveriges riksdag att fatta beslut om en reviderad lag som kallades sambors gemensamma hem.
Den då beslutade lagen innebar en viss förstärkning av rätten för en sambo att efter behovs- och skälighetsprövning överta den gemensamma bostaden då ett samboförhållande upphör och då inget avtal är skrivet eller i förekommande fall vid dödsfall inget testamente finnes. Det infördes också en regel om rätt för sambo att överta bohag som ingår i det gemensamma hemmet och som förvärvats för gemensamt bruk. I händelse av dödsfall begränsade man det dock till två gånger det vid dödsfallet gällande basbeloppet.
Lagen har nu gällt i snart tio år och att det finns brister i denna lag vittnas om från många håll. Människor har invaggats i en falsk känsla av trygghet i och med att det fanns en lag. Flertalet samboförhållanden saknar avtal om de inbördes ekonomiska förhållandena och hur man skall gå tillväga vid en eventuell separation. Den part som under samlevnaden stått för de dagliga hushållsutgifterna kan inte hävda äganderätt till kapitalvaror, gemensamt inköpt bil t ex, som står skriven på andra parten och blir på detta sätt missgynnad.
Vid dödsfall har den dödes arvingar rätt till den avlidnes del och den överlevande sambon kan i många fall drabbas mycket hårt. Många gånger händer det också att en sambo testamenterar sin kvarlåtenskap till den andre sambons barn, alltså "sambostyvbarn", som då hamnar i arvsskatteklass 2, medan egna barn hamnar i arvsskatteklass ett. Detta har ansetts synnerligen orättvist och har som ärende vandrat hela vägen i rättsmaskineriet. HD tog beslutet 1995, så någon förändring i detta avseende kan inte ske förrän lagen ändras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av sambolagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arvsreglerna.
Stockholm den 1 oktober 1996
Märta Johansson (s)
Lennart Nilsson (s) Lisbet Calner (s) Sverre Palm (s) Mona Berglund Nilsson (s)