Den statliga lönegarantin infördes 1970.
Lönegarantisystemet skall skydda arbetstagare i det utsatta
läget då arbetsgivaren drabbas av konkurs. Regleringen har
således stark karaktär av social skyddslagstiftning.
Denna skyddskaraktär är emellertid inte ny. Redan i 1734 års lag, HB 17
kap. tillförsäkrades "betjänter och tjänstehjon" samt "annan arbetares dag-
penning eller avlöning" en god förmånsrätt vid konkurs. Detta skedde med
hänsyn till arbetstagares utsatta ställning. Lönegarantireglerna har införts och
förändrats i etapper. Med hänvisning till det skydd lönegarantin ger de
anställda har de successivt placerats i en sämre förmånsrättsordning vid
konkurs. Den nuvarande placeringen medför att ersättning regelmässigt inte
utgår för lön, eftersom exempelvis såväl förlagsinteckningar som skatter
ligger före i förmånsrättsordningen.
Den 1 juli 1994 förändrades lönegarantilagen, semesterlagen och 12 §
förmånsrättslagen. Dessa försämringar i kombination med tidigare försäm-
ringar i förmånsrättsordningen som skett med hänvisning till det förbättrade
sociala skyddet som lånegarantilagen inneburit har fått för den enskilde
arbetstagaren oacceptabla konsekvenser.
Dels kan arbetstagaren inte komma i åtnjutande av utdelning från
konkursegendomen, dels har lönegarantireglerna gjorts så snäva att inte ens
arbetstagarens insatser för produktivt arbete under de sista månaderna före
konkursen och under uppsägningstiden kommer att kunna avlönas för arbets-
tagare med längre uppsägningstid än 3 månader. Från att ha tillhört den mest
gynnade kategorin i arbetsgivarens konkurs, har arbetstagarnas ställning blivit
sådan att de inte ens får ersättning för produktivt arbete som gynnar övriga
borgenärer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om vad i motionen
anförts om löntagarnas utsatta ställning vid konkurser.