Svensk ekonomi och arbetsmarknad har under de senaste
åren genomgått avsevärda förändringar. Företagen och deras
anställda verkar i en alltmer internationell miljö. Den fria
rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor påverkar
Sverige och det svenska regelsystemet. Dagens öppna
internationella kapitalmarknad har också väsentligt ändrat
förutsättningarna för svensk ekonomi och svenskt näringsliv.
I dagens näringsliv har bl.a. som en följd av denna utveckling ett flertal nya
företagsformer uppstått. En av de snabbast växande är franchising.
Franchisesystemen kännetecknas av en stark ensidighet - för att inte säga
utnyttjande av den svagare parten - franchisetagaren.
Europarådet antog 1992 med anledning av en rapport utarbetad av
riksdagsledamot Stig Gustafsson (s) en rekommendation där
medlemsregeringarna anmodas att införa och harmonisera lagstiftning om
franchising samt i avvaktan på en lag verka för etiska regler. Sverige har
hittills alltid sett till att leva upp till Europarådets rekommendationer och
bör
så göra även nu. Europarådets European Committee on Legal Co-operation
(CDCJ) har även nyligen i ett memorandum påmint medlemsstaterna om
1992 års beslut.
Franchising är nämligen en företagsform som på senare tid vuxit kraftigt i
Sverige. Rubriker i pressen som "Franchising - hennes chans", "Missnöjd
med Seven-Elevens avtal", "Franchiseavtalen påtagligt ensidiga", beskriver
emellertid en del av verkligheten när det gäller detta relativt nya fenomen.
Företagsformen franchising diskuteras därför livligt i dag. Det är ingen
tillfällighet. Allt fler verksamheter - framför allt inom tjänstesektorn -
"franchiseras", dvs. utarrenderas till enskilda personer som vanligtvis driver
ett filialföretag till "franchisegivaren". McDonald´s, Polarn & Pyret och
Seven-Eleven är några exempel. De avtal som träffas mellan franchisegivaren
och franchiseföretagen är oftast ensidigt utformade till franchisetagarens
nackdel.
En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att den inte är
lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987 fram ett förslag till
lagstiftning om franchising. Förslaget ligger alltjämt i Justitiedepartementet.
Men nu är det dags att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket utsatta
småföretagare.
För franchisetagare finns en särskild organisation, Franchisetagarnas
riksorganisation (FRO), som till skillnad från franchisegivarnas organisation,
Franchiseföreningen, är en förening enbart för franchisetagarna.
Franchiseföreningen har - sedan man i 1984 års franchiseutredning uppträdde
som part för franchisegivare - idag som medlemmar såväl franchisegivare
som franchisetagare. Denna organisation har avsiktligt konstruerats på detta
sätt för att förhindra förhandlingar med FRO om s.k. agreed document. Man
kan också uttrycka saken på så sätt att organisationen seglar under falsk
flagg.
FRO är den enda organisationen i Sverige som tillvaratar franchisetagarnas
intressen gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen mellan
parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. FROs viktigaste uppgift är
att i förhandlingar med franchisegivarna söka åstadkomma ett huvudavtal
med en förhandlingsordning.
Till en början bör franchisetagaren tillförsäkras rätt till viss uppsägningstid
och "saklig grund" vid uppsägning. Ett visst "indirekt besittningsskydd"
liknande de regler som gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.
Franchisetagare måste i förenings- och förhandlingsrättshänseende
likställas med s.k. jämställda uppdragstagare. Här kan en jämförelse göras
med petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem. En förenings-
och förhandlingsrätt skulle medföra ett radikalt minskat behov av
detaljlagstiftning.
FRO har förgäves sökt få förhandlingar till stånd om ett avtal med
franchisegivarnas organisation. Franchiseföreningen vägrar dock envist att
ställa upp i förhandlingar med FRO. Detta är ett uppträdande som alltför
mycket påminner om hur arbetsgivarna behandlade fackföreningarna i början
av 1900-talet och gör att Franchiseföreningen inte kan accepteras som en
seriös organisation.
I ett franchiseförhållande finns två parter: franchisegivaren och
franchisetagaren. Teoretiskt föreligger ett avtal mellan två jämställda parter,
men i praktiken är franchisegivaren ofta ett stort multinationellt företag
medan franchisetagaren i regel är en f.d. affärsanställd, restauranganställd
eller liknande, vilket gör att franchisetagaren lever i en utsatt situation och
får
en starkt beroende ställning.
I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning som skyddar
franchisetagaren. Enligt t.ex. lagstiftningen i USA är franchisegivaren skyldig
att informera om sitt företags ekonomiska ställning samt visa att han kan
uppfylla de förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren. Ett
allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina
kontraktsenliga förpliktelser mot franchisetagarna som därmed förlorar det
kapital - ofta 400 000-500 000 kr - som de satsat i rörelsen.
Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en definition av
"franchising". En definition som har bakgrund i affärsjuridik är följande:
Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på skriftligt avtal, enligt
vilket ena parten, franchisegivare, ger andra parten, franchisetagare, rätt att,
för egen räkning, inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens
särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken, mot att
franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av franchisegivaren uppställda
villkor för profilering. Med franchisetagare enligt denna lag förstås även
delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är personligen
förpliktade att tillämpa avtalet.
Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att i lag reglera denna företeelse. Även inom
Europarådet pågår som redan nämnts ett arbete som syftar till
att lagreglera franchising. En lag skulle vara ett viktigt skydd
för denna ofta svårt utnyttjade grupp av småföretagare.
Något ytterligare utredningsarbete är heller inte nödvändigt.
Det förslag som lades fram av Franchiseutredningen 1987 är
en utmärkt grund för lagstiftning.
Det finns andra grupper i samhället med likartade problem som
franchisetagarna, framför allt när det gäller den beroende ställningen. Det
gäller t.ex. hyresgäster, arrendatorer, kommissionärer och agenter.
Lagstiftaren har sedan länge, i flera fall sedan mycket länge, insett behovet av
skydd för dessa grupper mot att den dominanta parten missbrukar sitt övertag.
Franchisetagarnas beroendeställning är på intet sätt mindre än de nämnda
gruppernas. Tvärtom har man i detta fall, till skillnad från de övriga, inte ens
lyckats åstadkomma ett förtroendefullt samarbete mellan organisationer för
parterna. Detta trots att FRO inbjudit den tidigare organisationen för
franchisegivarna till förhandlingar för att söka uppnå konsensus genom
frivilliga överenskommelser om regler, s.k. agreed document. Numera finns
inte ens en renodlad organisation för franchisegivarna, ingen motpart.
Lagutskottet har i tidigare betänkande hävdat, att några olägenheter med
franchising inte framkommit. Detta uttalande måste rimligen grunda sig på att
man inte anser att det föreligger allvarliga tvister mellan parterna och -
vilket
påståtts - att konkurser inte är vanliga. Detta är emellertid en
missuppfattning. Konkurser är minst lika vanliga bland franchisetagare som
för övriga företagare och har förekommit också bland franchisegivare med
besvärande följder för franchisetagarna. Det finns dock ingen särskild
registrering av franchisetagare och därför inte heller någon registrering av
just konkurser i detta sammanhang. Ingen vet därför säkert hur det förhåller
sig härmed utanför de i branschen verksamma. Viktigt i detta sammanhang
att känna till är att en franchisetagare i sitt registrerade firmanamn inte får
använda sig av franchisegivarens namn eller i övrigt ange att det rör sig om
ett franchiseförhållande.
Det är däremot riktigt att tvister förekommer mycket sällan i den
betydelsen att tvister kommer till allmän kännedom eller till domstol. Detta
beror på att så gott som alla franchisekontrakt innehåller en skiljedomsklausul
och franchisetagarna har därför inte råd att driva en tvist. Inom FRO känner
man endast till ett enda fall som gått till sådan prövning och kostnaderna
härför blev också orimligt höga, närmare 500 000 kr.
Konkurrensregler och bestämmelser om s.k. gruppundantag löser inte
franchisetagarnas problem - dessa regler tillgodoser endast franchisegivarnas
intressen. Det minsta man kan begära är att den svenska regeringen i
avvaktan på lagstiftning åtminstone inrättar ett råd för upprätthållande av
etiska regler liknande det regeringen i Australien inrättat och Europarådet
avsett med sin rekommendation. Ett sådant råd bör bestå av representanter för
både franchisetagarnas och franchisegivarnas organisationer.
Från lagutskottets sida har man ansett att någon lagstiftning på detta
område inte borde införas mot bakgrund av att en självsanerande verksamhet
skulle ha uppkommit och nämner som exempel inslag av bl.a.
uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka
för god affärssed på området.
När det först gäller uppförandereglerna kan konstateras att dessa ensidigt
utfärdats av branschen - franchisegivarna - utan medverkan av den andra
parten - franchisetagarna. Ingen skulle acceptera om man på
arbetsmarknaden i övrigt skulle ha uppföranderegler utfärdade ensidigt av
arbetsgivarna. Varför skulle det vara mera acceptabelt med ensidigt utfärdade
uppföranderegler i förhållandet franchisegivare-franchisetagare än mellan
arbetstagare-arbetsgivare?
När det sedan gäller den "etiska nämnd" som franchisegivarnas
organisation i Sverige inrättat så kan den inte betecknas som ett oberoende
och fristående organ eftersom någon organisation som representerar enbart
franchisetagare inte är representerad i den. Nämnden är närmast att betrakta
som en Potemkinkuliss - uppsatt av franchisegivarna, för att dölja
missförhållandena i branschen! De av Europarådet föreslagna etiska reglerna
är något helt annat.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning om franchising.