De offentligrättsliga organen såsom staten, landstingen och
kommunerna utnyttjar allt oftare andra verksamhetsformer än
myndighetsformen. Detta förekommer särskilt då det finns
skäl att samverka med andra parter t.ex.
universitet/högskolor, företag, teatrar och museer. Sådan
samverkan blir allt viktigare på alltfler områden för att uppnå
viktiga gemensamma mål. Nu aktuell verksamhet är ofta
beroende av återkommande tilldelning av anslagsmedel.
Sådan verksamhet har då många gånger bedrivits i
privaträttslig form som s.k. anslagsstiftelser. Denna
verksamhetsform är dock i princip inte möjlig efter den nya
stiftelselagens ikraftträdande den 1 januari 1996.
Olyckligt beslut
I detta nya rättsläge gällde det att finna en lämplig
privaträttslig form för anslagsberoende verksamhet. Därför
efterfrågade riksdagen (1993/94:LU12) en ny och alternativ
associationsrättslig form för sådan verksamhet.
Regeringen avvisade dock riksdagens beslut och hävdade att
anslagsberoende verksamhet lämpligen kunde bedrivas i form av aktiebolag
eller ideell förening.
Det borde vara en konstitutionell självklarhet att regeringen verkställer
riksdagens beslutade beställningar. Lika självklart borde det vara att - om
regeringen nonchalerar en sådan beställning - riksdagen vidhåller sin tidigare
beställning, särskilt som enighet förelåg både i LU och hela riksdagen. Men
efter ett lika plötsligt som betänkligt åsiktsbyte framställs inte någon sådan
upprepad beställning av lagutskottet. I stället bifölls regeringens proposition
genom ett majoritetsbeslut av (s) och (v). Detta kan lätt uppfattas som att
riksdagen inte hävdar sin parlamentariska roll.
Tvivelaktig ståndpunkt
Regeringens och därmed riksdagens ståndpunkt är också
tvivelaktig i sak. Många invändningar har också framförts
från olika håll. De nämnda associationsformerna är inte
avsedda för nu aktuell verksamhet och därför inte heller
anpassade för ändamålet. AB-formen är föremål för en
synnerligen omfattande reglering och främst lämpad för
institutioner med en betydande del egenintäkter. Ideella
föreningar saknar central civilrättslig lagstiftning, vilket
naturligtvis kan skapa problem och vilkas lösning kanske
kräver stiftandet av en särskild föreningslag. De anvisade
associationsformerna skapar särskilda problem för
kommuner och inom kulturområdet. För övrigt saknas en
grundläggande analys för att tillskapa en ny och lämplig
associationsform.
Oacceptabla konsekvenser
Riksdagsbeslutet leder till oacceptabla konsekvenser. För det
första skapas en rättslig "röra". De gamla anslagsberoende
stiftelser som behålls efter årsskiftet 1995/96 måste nämligen
följa den nya lagens samtliga bestämmelser. Detta blir en
chock eftersom lagen inte är anpassad till sådan verksamhet.
För att undkomma denna situation måste man övergå till
bolags- eller föreningsform. Då hamnar man i en ny och
rättsligt osäker situation, eftersom inte heller dessa
associationsformer är anpassade till anslagsberoende
verksamhet. För det andra uppkommer ett allvarligt
nedläggningshot mot många nu existerande stiftelser.
Resultatet kan bli en omfattande "slakt" av s.k.
anslagsstiftelser särskilt på kulturområdet. Det är inte
osannolikt att följden blir densamma i kommuner och
landsting. Denna situation av rättslig "röra" och beklaglig
"slakt" hade kunnat undvikas om man tillskapat en ny
rättsfigur som även möjliggjort verksamhet i ekonomiskt
bättre former.
Stort behov
Det finns ovedersägligen ett behov av en särskild rättslig
reglering för anslagsberoende verksamhet. Detta tyckte
enhälligt både LU och KrU våren 1994 och så tyckte hösten
1995 ett enhälligt KrU och en stor minoritet i LU bestående
av (m), (c), (fp) och (mp) och väl även av (kds) - och
behovet utesluts inte ens av LU:s majoritet. Detta behov har
nu accentuerats på senare tid och särskilt i den kommunala
sektorn.
Kommunalrättslig
komplikation
Kommunallagstiftningen fungerar som garant för det
kommunala självstyret och lagen är neutral till de
kommunala driftsformerna. Därmed har de kommunala
anslagsstiftelserna legaliserats och kommunerna givits frihet
att själva reglera stiftelsernas inre organisation. Genom
kommunallagen och sekretesslagen ges rättsliga möjligheter
att utöva styrning av och ha insyn i kommunala stiftelser (till
skillnad från statliga anslagsstiftelser). Den nya stiftelselagen
har nu genom sitt förbud mot anslagsstiftelser i realiteten
inskränkt det kommunala självstyret.
Härigenom har uppkommit ett rättsligt dilemma. De kommunala
anslagsstiftelserna tycks tillåtas i den ena lagen men förbjudas i den andra
lagen. Detta är naturligtvis en oacceptabel situation som lämpligen kan lösas
genom inrättande av en särskild associationsform för anslagsstiftelser.
I den uppkomna situationen ligger det nära till hands för lagutskottet att
före beslut inhämta yttrande från konstitutionsutskottet, som tidigare beslutat
om kommunala verksamhetsstiftelser, och särskilt därför att frågan berör det
viktiga kommunala självstyret.
Nytt förslag
Riksdagen och dess lagutskott utgick från att regeringen med
uppmärksamhet skulle följa frågan och om något år
återkomma till riksdagen med en redovisning härav samt
förslag till en ny rättslig reglering om ett sådant behov skulle
visa sig föreligga. Av ovanstående framgår att trängande
behov nu föreligger av en sådan reglering för de s.k.
anslagsberoende stiftelserna.
Mot denna bakgrund borde den logiska slutsatsen bli att riksdagen på nytt
måste kräva förslag av regeringen och då i enlighet med sin tidigare begäran
för att erhålla en lämplig associationsform för anslagsberoende verksamhet,
som garanterar erforderlig långsiktighet, nödvändig flexibilitet och klar
ansvarsfördelning mellan medverkande parter och som inte inkräktar på det
kommunala självstyret.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anslagsberoende verksamhet.