Länsmuseerna har en nyckelroll i det regionala kulturlivet.
De är basen för en stor del av den kulturverksamhet som
utövas av organisationer och kommuner runt om i länen, och
de har en viktig funktion som samverkansparter inom flera
andra samhällsområden, som skola och fysisk planering och
nu i alltmer ökande grad också turismen.
Samtidigt kämpar länsmuseerna med betydande ekonomiska svårigheter.
Olika utredningar visar hur huvuddelen av intäkterna är bundna i fasta
kostnader och hur nästan inga länsmuseer inom ramen för tillgängliga
resurser kan klara av alla de uppgifter de förutsätts utföra. Dessa problem har
ökat under senare års ekonomiska åtstramning.
Därför är det olyckligt när kulturpropositionen föreslår indragning av delar
av det nuvarande statsbidraget och omvandling till rörliga projektbidrag.
Detta kan fungera för teater- och musikinstitutioner, men museerna skulle
med sin mångfacetterade verksamhet och höga andel fasta kostnader drabbas
hårt. Den del av statsbidraget som skulle gå förlorad utgör vid många
länsmuseer nästan alla fria medel som finns till förfogande för kostnader i
samband med utställningar och annat publikarbete. Även om man skulle
kunna återfå pengar som rörliga bidrag för speciella, av regeringen och
Kulturrådet bestämda ändamål, skulle museerna bli avsevärt försvagade.
Till det som gör länsmuseernas situation annorlunda hör att de långt mer än
andra svenska kulturinstitutioner uppfyller propositionens önskemål på sid.
136 att vara förankrade i det omgivande samhället. Integrationen mellan
länsmuseerna och deras många samarbetspartner inom stat, kommun och
föreningsliv har gått så långt att en övervägande del av länsmuseernas
verksamhet styrs av andras behov och önskemål. Utrymmet för egen
planering och initiativtagande är redan alltför litet.
Kulturutredningen uppmärksammade detta förhållande och framhöll också
att museernas behov av långsiktighet i planeringen gjorde att de inte kunde
jämställas med teatrar och musikinstitutioner.
För att garantera fortsatt verksamhet bör länsmuseerna få behålla sina
nuvarande statsbidrag, åtminstone tills erfarenheterna av de rörliga bidragen
till övriga regionala kulturinstitutioner visat om vinsterna med indragningen
alls kan stå i proportion till den skada som åstadkommits.
Ytterligare ett viktigt skäl för att särbehandla länsmuseerna är, som
Kulturutredningen anger, deras uppgifter inom kulturminnesvården. Inga
andra kulturinstitutioner har något liknande åtagande kopplat till
statsbidraget, och det gör att staten redan kraftfullt påverkar en stor del av
verksamheten.
Därför bör man också ytterligare bearbeta kulturpropositionens förslag om
ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården (avsnitt 14.6.2). Här sägs att
länsmuseerna ska tillgodose länsstyrelsernas behov av biträde inför fattande
av beslut och att statsbidraget skall anpassas till i vilken utsträckning museet
är villigt att påta sig och utföra dessa arbetsuppgifter.
Som förslaget är skrivet tar det inte någon hänsyn till att länsmuseets
verksamhet inom kulturmiljöområdet riktar sig minst lika mycket till
kommuner och allmänhet som till staten. Dessutom kullkastar det den av
Riksantikvarieämbetet hävdade principen att länsmuseer och länsstyrelser bör
betraktas som två självständiga och jämbördiga parter i planeringen av det
regionala arbetet.
Mot bakgrund av senare års utveckling av kulturmiljövården vore detta en
mycket olämplig utveckling. När den nuvarande bestämmelsen att
länsmuseerna skulle biträda länsstyrelserna infördes 1977 motiverades det
med att länsstyrelserna hade en enda tjänsteman inom verksamhetsområdet,
LÄA, och att denne inte kunde klara sig utan direkt biträde av länsmuseet.
Sedan dess har länsstyrelsernas personal för detta verksamhetsområde ökat
till tre, fyra, fem eller flera handläggare, och behoven av länsmuseernas
insatser har alltmer förskjutits mot medverkan i kommunernas arbete,
levandegörande och upplysningsverksamhet till allmänheten.
Därför genomförde Riksantikvarieämbetet under 1994-1995 i två etapper
en utredning och förhandling om lämplig ansvarsfördelning, som resulterade i
den i propositionen omtalade rapporten (sid. 158). Länsstyrelser och
länsmuseer medverkade aktivt i utredningsarbetet, som fick formen av en
överenskommelse mellan parterna. Riksantikvarieämbetets förslag innebär att
man bör slopa kravet på biträde i länsstyrelsens handläggande arbete. I stället
bör länsstyrelse och länsmuseum i samverkan ha huvudansvaret för var sin
del av verksamheten, länsstyrelsen för myndighetsutövning och vård,
länsmuseet för kunskapsuppbyggnad och levandegörande. Med denna
arbetsfördelning får man redan inom nuvarande resurser en förstärkning av
den regionala kulturminnesvården.
För länsmuseernas verksamhet och för det regionala kulturmiljöarbetet i sin
helhet är det därför viktigt att ansvarsfördelningen blir annorlunda än som
föreslås i propositionen. Riksdagen föreslås uttala att arbetsfördelningen bör
ses över i enlighet med Riksantikvarieämbetets förslag, och att
Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd får i uppdrag att på grundval av
detta utfärda gemensamma riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan
länsmuseer och länsstyrelser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att förslagen om att använda 6 % av bidraget till
regional kulturverksamhet till riktade insatser inte skall gälla länsmuseerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvarsfördelningen inom den regionala kulturmiljövården.