Länsmuseerna har en nyckelroll i det regionala kulturlivet. De är basen för en stor del av den kulturverksamhet som utövas av organisationer och kommuner runt om i länen, och de har en viktig funktion som samverkansparter inom flera andra samhällsområden, som skola och fysisk planering och nu i alltmer ökande grad också turismen.
Samtidigt kämpar länsmuseerna med betydande ekonomiska svårigheter. Olika utredningar visar hur huvuddelen av intäkterna är bundna i fasta kostnader och hur nästan inga länsmuseer inom ramen för tillgängliga resurser kan klara av alla de uppgifter de förutsätts utföra. Dessa problem har ökat under senare års ekonomiska åtstramning.
Därför är det olyckligt när kulturpropositionen föreslår indragning av delar av det nuvarande statsbidraget och omvandling till rörliga projektbidrag. Detta kan fungera för teater- och musikinstitutioner, men museerna skulle med sin mångfacetterade verksamhet och höga andel fasta kostnader drabbas hårt. Den del av statsbidraget som skulle gå förlorad utgör vid många länsmuseer nästan alla fria medel som finns till förfogande för kostnader i samband med utställningar och annat publikarbete. Även om man skulle kunna återfå pengar som rörliga bidrag för speciella, av regeringen och Kulturrådet bestämda ändamål, skulle museerna bli avsevärt försvagade.
Till det som gör länsmuseernas situation annorlunda hör att de långt mer än andra svenska kulturinstitutioner uppfyller propositionens önskemål på sid. 136 att vara förankrade i det omgivande samhället. Integrationen mellan länsmuseerna och deras många samarbetspartner inom stat, kommun och föreningsliv har gått så långt att en övervägande del av länsmuseernas verksamhet styrs av andras behov och önskemål. Utrymmet för egen planering och initiativtagande är redan alltför litet.
Kulturutredningen uppmärksammade detta förhållande och framhöll också att museernas behov av långsiktighet i planeringen gjorde att de inte kunde jämställas med teatrar och musikinstitutioner.
För att garantera fortsatt verksamhet bör länsmuseerna få behålla sina nuvarande statsbidrag, åtminstone tills erfarenheterna av de rörliga bidragen till övriga regionala kulturinstitutioner visat om vinsterna med indragningen alls kan stå i proportion till den skada som åstadkommits.
Ytterligare ett viktigt skäl för att särbehandla länsmuseerna är, som Kulturutredningen anger, deras uppgifter inom kulturminnesvården. Inga andra kulturinstitutioner har något liknande åtagande kopplat till statsbidraget, och det gör att staten redan kraftfullt påverkar en stor del av verksamheten.
Därför bör man också ytterligare bearbeta kulturpropositionens förslag om ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården (avsnitt 14.6.2). Här sägs att länsmuseerna ska tillgodose länsstyrelsernas behov av biträde inför fattande av beslut och att statsbidraget skall anpassas till i vilken utsträckning museet är villigt att påta sig och utföra dessa arbetsuppgifter.
Som förslaget är skrivet tar det inte någon hänsyn till att länsmuseets verksamhet inom kulturmiljöområdet riktar sig minst lika mycket till kommuner och allmänhet som till staten. Dessutom kullkastar det den av Riksantikvarieämbetet hävdade principen att länsmuseer och länsstyrelser bör betraktas som två självständiga och jämbördiga parter i planeringen av det regionala arbetet.
Mot bakgrund av senare års utveckling av kulturmiljövården vore detta en mycket olämplig utveckling. När den nuvarande bestämmelsen att länsmuseerna skulle biträda länsstyrelserna infördes 1977 motiverades det med att länsstyrelserna hade en enda tjänsteman inom verksamhetsområdet, LÄA, och att denne inte kunde klara sig utan direkt biträde av länsmuseet. Sedan dess har länsstyrelsernas personal för detta verksamhetsområde ökat till tre, fyra, fem eller flera handläggare, och behoven av länsmuseernas insatser har alltmer förskjutits mot medverkan i kommunernas arbete, levandegörande och upplysningsverksamhet till allmänheten.
Därför genomförde Riksantikvarieämbetet under 1994-1995 i två etapper en utredning och förhandling om lämplig ansvarsfördelning, som resulterade i den i propositionen omtalade rapporten (sid. 158). Länsstyrelser och länsmuseer medverkade aktivt i utredningsarbetet, som fick formen av en överenskommelse mellan parterna. Riksantikvarieämbetets förslag innebär att man bör slopa kravet på biträde i länsstyrelsens handläggande arbete. I stället bör länsstyrelse och länsmuseum i samverkan ha huvudansvaret för var sin del av verksamheten, länsstyrelsen för myndighetsutövning och vård, länsmuseet för kunskapsuppbyggnad och levandegörande. Med denna arbetsfördelning får man redan inom nuvarande resurser en förstärkning av den regionala kulturminnesvården.
För länsmuseernas verksamhet och för det regionala kulturmiljöarbetet i sin helhet är det därför viktigt att ansvarsfördelningen blir annorlunda än som föreslås i propositionen. Riksdagen föreslås uttala att arbetsfördelningen bör ses över i enlighet med Riksantikvarieämbetets förslag, och att Riksantikvarieämbetet och Statens kulturråd får i uppdrag att på grundval av detta utfärda gemensamma riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan länsmuseer och länsstyrelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att förslagen om att använda 6 % av bidraget till regional kulturverksamhet till riktade insatser inte skall gälla länsmuseerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvarsfördelningen inom den regionala kulturmiljövården.
Stockholm den 30 september 1996
Jörgen Persson (s) Berit Andnor (s)
Gotab, Stockholm 1996