Nyckelharpan har en självklar plats i vår svenska
musikhistoria, det är här den har överlevt och utvecklats.
Några decennier under 1900-talet förde harpan en tynande
tillvaro. Den såg ut att försvinna men överlevde och har
upplevt en fantastisk renässans. Nyckelharpan uppfattas i dag
som något genuint svenskt och många ser den redan som vårt
nationalinstrument. Nu när den är på väg ut i världen är det
viktigt att svenskursprunget betonas och dess status
klarläggs.
De äldsta beläggen vi har för europeiska stråkinstrument är från 1000-talet.
Då nyckelharpan är ett stråkinstrument är det inte troligt att den skulle vara
äldre än från 1100-talet. I Källunge kyrka på Gotland finns en känd
avbildning som anses vara mer än 600 år. Denna och senare målningar säger
en hel del om harpans ställning och att den ingick i instrumentbeståndet.
Under medeltidens beryktade mörker såg man ljust på harpan. Så ljust att
man målade nyckelharpor i händerna på änglar när man ville skildra himlens
musik, medan det på 1800-talet förekom att man eldade upp nyckelharpor för
att man ansåg dem vara djävulens redskap. I modern tid har den delvis
använts som vårt musikaliska ansikte utåt i representationssammanhang men
i övrigt fått väldigt lite stöd. Den svenska folkmusiken och nyckelharpan är
något unikt och särpräglat som vi ska vara stolta över och värna om. Den är
en del av vårt kulturella arv och bidrar till den identitet som behövs i mötet
med andra kulturer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge nyckelharpan dess berättigade status som officiellt
nationalinstrument.