I Sverige finns cirka tusen hembygdsgårdar med omkring 6 000 historiska
byggnader.
Den traditionella hembygdsparken visar främst upp landsbygdens äldre byggnader.
Men
hembygdsrörelsen tar också hand om industribyggnader, arbetarbaracker,
biografer,
missionshus osv.
Hembygdsgårdarna är en levande förmedlare av det lokala kulturarvet till ortens
innevånare, såväl infödda
som inflyttade med andra kulturbakgrunder, mellan generationer men också till
tillfälliga besökare som vill ta
del av regionala särdrag av vår svenska kultur. Hembygdsgården kan visa ortens
identitet och vara en förankring
mellan historien och nuet. Hembygdsgården genererar också sysselsättning både
direkt och i form av den ökade
sysselsättning som kulturturismen skapar.
Hembygdsgårdens styrka men också dess svaghet är att den förvaltas av ideella
krafter. Den enda
bidragsgivaren vid sidan av medlemmarnas egna insatser har varit kommunerna och
med kommunernas allt
snävare ekonomiska läge har föreningarna hamnat i en allt svårare ekonomisk
situation.
De statliga medlen som är avsedda för kulturmiljövård har endast i undantagsfall
kommit hembygdsgårdarna
till del. I de riktlinjer, som ligger till grund för fördelningen av medel till
kulturmiljövård och specifik
byggnadsvård, är en av förutsättningarna att byggnaderna skall ligga kvar på
ursprunglig plats.
När hembygdsgårdarna och friluftsmuseerna började anläggas vid seklets början
var Skansen i Stockholm den
naturliga förebilden. Tanken var då att samla de äldsta och mest unika
byggnaderna i trakten till ett museum.
Det var byggnader som annars skulle ha rivits, förfallit eller genomgått
kraftiga förändringar. Utifrån nutida
kulturhistoriska betraktelsesätt var detta ett felaktigt tillvägagångssätt, då
dagens strävan är att bevara
byggnader på ursprunglig plats i sin historiska kontext. Tyvärr går tiden inte
att vrida tillbaka och trots att dessa
byggnader är flyttade har de utan tvivel ett högt kulturhistoriskt värde. Det
vore dessutom olyckligt om det
uppstår ett A- och ett B-lag inom hembygdsrörelsens byggnadsbestånd där de
byggnader som har bevarats på
ursprunglig plats tillmäts ett högre värde än de hus som har flyttats och
utgjort stommen i hembygdsgårdarna
sedan seklets början.
En annan förutsättning är att bidragen skall bekosta särskilda åtgärder s.k.
antikvariska överkostnader och i
utgångspunkten endast en viss procent av överkostnaden. När det gäller vård och
underhåll av byggnader i en
hembygdsgård är traditionella byggmaterial och metoder det enda acceptabla. Alla
kostnader är därmed
antikvariska och kan rent principiellt inte ses som en överkostnad.
Hembygdsföreningarnas byggnader faller "mellan två stolar" i det nuvarande
kulturhistoriska
bidragssystemet. Hembygdsgårdarna har utifrån sin särart svårt att kunna
tillgodogöra sig de medel som i dag
fördelas. Möjligheten att specialdestinerade medel till hembygdsgårdar för vård
och underhåll av byggnader bör
därför prövas.
Hembygdsrörelsen i Sverige består av drygt 1 700 hembygdsföreningar, som är
anslutna till regionala
läns/landskapsförbund. De regionala förbunden är sedan medlemmar i Sveriges
Hembygdsförbund. Cirka 1 000
hembygdsföreningar förfogar över uppskattningsvis 6 000 byggnader. Behovet av
underhåll är omfattande över
hela landet.
Med långsiktig årlig fördelning av bidrag i storleksordningen 2,5 miljoner
kronor per län bör
hembygdsgårdarnas kulturarv i form av byggnader kunna säkras, men även ett lägre
årligt bidrag och/eller en
tidsbegränsad stimulansåtgärd kan mobilisera ideella krafter och ge tiofalt i
ekonomisk utdelning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ett
särskilt anslag för vård av
hembygdsgårdarnas kulturbyggnader.