I Sverige finns cirka tusen hembygdsgårdar med omkring 6 000 historiska byggnader. Den traditionella hembygdsparken visar främst upp landsbygdens äldre byggnader. Men hembygdsrörelsen tar också hand om industribyggnader, arbetarbaracker, biografer, missionshus osv.
Hembygdsgårdarna är en levande förmedlare av det lokala kulturarvet till ortens innevånare, såväl infödda som inflyttade med andra kulturbakgrunder, mellan generationer men också till tillfälliga besökare som vill ta del av regionala särdrag av vår svenska kultur. Hembygdsgården kan visa ortens identitet och vara en förankring mellan historien och nuet. Hembygdsgården genererar också sysselsättning både direkt och i form av den ökade sysselsättning som kulturturismen skapar.
Hembygdsgårdens styrka men också dess svaghet är att den förvaltas av ideella krafter. Den enda bidragsgivaren vid sidan av medlemmarnas egna insatser har varit kommunerna och med kommunernas allt snävare ekonomiska läge har föreningarna hamnat i en allt svårare ekonomisk situation.
De statliga medlen som är avsedda för kulturmiljövård har endast i undantagsfall kommit hembygdsgårdarna till del. I de riktlinjer, som ligger till grund för fördelningen av medel till kulturmiljövård och specifik byggnadsvård, är en av förutsättningarna att byggnaderna skall ligga kvar på ursprunglig plats.
När hembygdsgårdarna och friluftsmuseerna började anläggas vid seklets början var Skansen i Stockholm den naturliga förebilden. Tanken var då att samla de äldsta och mest unika byggnaderna i trakten till ett museum. Det var byggnader som annars skulle ha rivits, förfallit eller genomgått kraftiga förändringar. Utifrån nutida kulturhistoriska betraktelsesätt var detta ett felaktigt tillvägagångssätt, då dagens strävan är att bevara byggnader på ursprunglig plats i sin historiska kontext. Tyvärr går tiden inte att vrida tillbaka och trots att dessa byggnader är flyttade har de utan tvivel ett högt kulturhistoriskt värde. Det vore dessutom olyckligt om det uppstår ett A- och ett B-lag inom hembygdsrörelsens byggnadsbestånd där de byggnader som har bevarats på ursprunglig plats tillmäts ett högre värde än de hus som har flyttats och utgjort stommen i hembygdsgårdarna sedan seklets början.
En annan förutsättning är att bidragen skall bekosta särskilda åtgärder s.k. antikvariska överkostnader och i utgångspunkten endast en viss procent av överkostnaden. När det gäller vård och underhåll av byggnader i en hembygdsgård är traditionella byggmaterial och metoder det enda acceptabla. Alla kostnader är därmed antikvariska och kan rent principiellt inte ses som en överkostnad.
Hembygdsföreningarnas byggnader faller "mellan två stolar" i det nuvarande kulturhistoriska bidragssystemet. Hembygdsgårdarna har utifrån sin särart svårt att kunna tillgodogöra sig de medel som i dag fördelas. Möjligheten att specialdestinerade medel till hembygdsgårdar för vård och underhåll av byggnader bör därför prövas.
Hembygdsrörelsen i Sverige består av drygt 1 700 hembygdsföreningar, som är anslutna till regionala läns/landskapsförbund. De regionala förbunden är sedan medlemmar i Sveriges Hembygdsförbund. Cirka 1 000 hembygdsföreningar förfogar över uppskattningsvis 6 000 byggnader. Behovet av underhåll är omfattande över hela landet.
Med långsiktig årlig fördelning av bidrag i storleksordningen 2,5 miljoner kronor per län bör hembygdsgårdarnas kulturarv i form av byggnader kunna säkras, men även ett lägre årligt bidrag och/eller en tidsbegränsad stimulansåtgärd kan mobilisera ideella krafter och ge tiofalt i ekonomisk utdelning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ett särskilt anslag för vård av hembygdsgårdarnas kulturbyggnader.
Stockholm den 25 september 1996
Sigrid Bolkéus (s)