Kultur har ett värde i sig. Det är fel att med skattemedel
försöka styra människornas deltagande i kulturlivet.
Kulturutbudets innehåll och den enskildes val bör vara
utslagsgivande. Moderata samlingspartiet förordar en
kulturpolitik som möjliggör ett rikt kulturutbud med hög
kvalitet.
Med ökade internationella kontakter får den svenska kulturen och det
svenska kulturarvet en särskild betydelse som grund för vår identitet. Men
kulturen är inte statisk; nya impulser tillförs och invanda mönster omprövas.
Alla skall kunna utöva sin kultur så länge den inte står i strid med
grundläggande värderingar i vårt samhälle.
Regeringens förslag till mål för kulturpolitiken avvisas, liksom förslaget
till bibliotekslag. Vidare avvisas förslaget att flytta Folkens museum,
Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet från Stockholm till Göteborg.
Fria media är en förutsättning i ett modernt demokratiskt samhälle.
Sveriges Radios och Sveriges Televisions dominans på alla programområden
måste brytas. Den licensfinansierade verksamheten bör koncentreras till en
TV-kanal och två radiokanaler vilka bör få en central roll i det svenska
kulturlivet. Public service bör vara ett kvalitetsalternativ som genom djup
och bredd svarar för ett varierat kulturutbud, en seriös nyhetsförmedling och
en saklig debatt.
Grunden för ett framtida kulturintresse och engagemang läggs tidigt.
Förskolans, skolans och lärarutbildningens betydelse framhålls.
Det statliga ansvaret på kulturområdet bör renodlas. Huvuddelen av
kulturutgifterna betalas av de enskilda människorna själva.
Kulturverksamheten är ändå i allt för stor utsträckning beroende av offentlig
finansiering. Vad gäller övriga medel bör kulturen vila på många
finansieringskällor.
Vår syn på kultur och
kulturpolitik
Moderata samlingspartiet vill föra en kulturpolitik som leder
till kulturell mångfald och rika möjligheter att välja i ett
kulturutbud av hög kvalitet. Kulturpolitikens uppgift är att
främja en sådan utveckling, inte att styra människornas val.
Kultur ger glädje, samhörighet och identitet. Kulturens former är
mångfasetterade och låter sig ej fångas i en enkel beskrivning.
Kulturupplevelserna medverkar till att vi bildar oss olika uppfattningar och
bidrar till viktiga delar av vår identitet. Enskilda människor, grupper och
nationer binds samman i kulturella likheter. Samtidigt framträder olikheter
som bör förstås och respekteras.
Kultur i vid mening kan vara ett värderande eller normativt begrepp.
Andlig odling och förkovran är för flertalet något i grunden positivt eller
eftersträvansvärt. Ur kulturpolitisk synvinkel behövs en avgränsning och
Kulturutredningen (SOU 1995:84) valde ett beskrivande kulturbegrepp
genom att med kultur avse konstarterna, medierna, bildningssträvanden och
kulturarven. Kulturverksamhet är dock inte avgränsad till det kulturpolitiska
området. Inom t.ex. utbildning, forskning och samhällsplanering görs
insatser som bidrar till utveckling av kulturarv och kulturklimat.
Kulturen har ett värde i sig, ett värde i relation till enskilda mottagare som
kommer till uttryck genom den enskildes val av aktivitet . Att med
skattemedel söka styra medborgarnas val till olika former av
kulturverksamhet är att underskatta den enskilda människans val och
värderingar. Det är i stället kulturutbudets innehåll och kvalitet som bör få
vara utslagsgivande.
Kulturutövning är en aktivitet som ger personliga upplevelser. Antingen vi
läser en bok, lyssnar på en skiva eller går på en konsert är det den personliga
upplevelsen som är det centrala. Detta gäller även den som väljer att
tillsammans med andra dansa, studera eller spela ett instrument. Åtskilligt av
det vi gör på vår fritid kan hänföras till kultursfären.
Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig har
så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud.
Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, den ökade
internationaliseringen och samspelet dem emellan. Fria media är en av det
öppna samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern - mot
socialdemokraternas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion
och av den tekniska utvecklingen - ger oss möjlighet att välja i ett ständigt
växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till
förändringar av den svenska mediepolitiken. Informationstekniken utvecklas
i ett tempo som innebär att lagstiftningen inte håller jämna steg.
Informationsteknik ger möjligheter till kommunikation i ständigt nya
konstellationer. IT kan bredda demokratin. På kulturområdet ger IT
dramatiska möjligheter att utveckla nya arbetsformer och öka
tillgängligheten av kulturarvet.
Ingen anser att bidragen till kulturen helt kan upphöra. Däremot måste
kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses
som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot
verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till
stånd utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt
vägval
som gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret
bör avgränsas och tydliggöras.
Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många
kulturyttringar är viktiga - och annorlunda - former att utöva
yttrandefriheten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör
därför kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism
som bör vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste slås fast att all
kultur inte kan uppbära stöd.
Socialdemokraternas
kulturpolitik
Socialdemokraterna ser kulturen som ett redskap att nå
människor och knyta dem till sig. Detta sker genom att
kanalisera betydande delar av bidragen till ändamål som
socialdemokraterna vill gynna eller till organisationer som
står socialdemokratin nära. Genom stöd riktade till
"eftersatta grupper" har man strävat efter att få fler att
medverka i ett kulturliv de själva inte valt. Betydande
resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar,
konserter eller i studiecirklar. Att, samtidigt som man
föreslår en besparing på 100 miljoner kronor på
folkbildningen (en besparing som vi i och för sig tillstyrker),
belasta detta anslag med 40 miljoner kronor som skall
användas för utbildnings- och folkbildningsinsatser i de
fackliga organisationerna och vissa andra organisationer är
en åtgärd som inger stora betänkligheter. I projekt som
Kultur i arbetslivet har fackliga företrädare med hjälp av
generösa statsbidrag strävat efter att engagera sina
medlemmar i olika kulturaktiviteter. Åtskilligt i denna
verksamhet har varit av stort värde för deltagarna men
satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och till en
relativt hög kostnad. Emellertid bygger dessa verksamheter
på tanken att många människor inte förstår sitt eget bästa
utan måste hjälpas att komma i kontakt med en mer värdefull
kulturform än de annars skulle ha valt.
Det är karakteristiskt för socialdemokratisk politik att vilja ställa saker till
rätta genom att vidta "åtgärder" på olika områden i stället för att erbjuda den
enskilde möjlighet att göra egna val för sig och de sina.
Ofta ser socialdemokratin kulturpolitiken som ett redskap att nå andra mål.
Det kan gälla att påverka attityder till sådant som jämställdhet, miljö- eller
fredsfrågor. Även om verksamheten i sig kan synas angelägen innebär
riktade bidrag för vissa ändamål en styrning av verksamheter som bör vara
obundna. En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är
en
viktig del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ
ta upp de problem man vill belysa. Att regeringen nu återkommer med ett
förslag om att kulturen skall motverka kommersialismens negativa
verkningar är ett utslag av just denna felaktiga politik.
Regeringens förslag till bibliotekslag som tidigare endast stötts av
vänsterpartiet är ytterligare ett exempel på socialdemokraternas förkärlek för
att styra genom lagstiftning. Det aktuella förslaget är uddlöst och innebär inte
någon form av kvalitetssäkring av biblioteksverksamheten. Ingen kommun
har för avsikt att avveckla folkbiblioteken som ofta är en naturlig lokal
samlingsplats för en varierad kulturverksamhet. Om man strikt följer den av
riksdagen fastställda finansieringsprincipen skulle ett statligt övertagande av
ansvaret för verksamhetens omfattning också medföra att staten tar på sig
kostnaderna. En sådan utveckling är icke önskvärd. Biblioteken bör även i
framtiden vara ett lokalt ansvar och någon reglering vare sig av omfattning
eller driftformer är icke nödvändig. Regeringens förslag bör avvisas.
Ny tid - nya förutsättningar
Den tydligaste förändring som inträtt under den tid som de
hittillsvarande kulturpolitiska målen varit gällande - d.v.s.
sedan 1974 - rör mediaområdet. Antalet radio- och TV-
kanaler har ökat dramatiskt. Text- och bildproduktion kan nu
med teknikens hjälp behärskas av personer och
organisationer utan jättelika resurser. Informationstekniken
med sina möjligheter till kommunikation i nätverk ger
enskilda människor möjligheter att direkt delta i och påverka
det som tidigare i praktiken var förbehållet ett fåtal. Denna
utveckling kommer att fortsätta. När datorer med hjälp av
telenätet, den nya bredbandstekniken, Internet och TV-
apparater med ännu bättre bild- och ljudåtergivning kopplas
samman uppstår nya möjligheter för allt fler.
Tidigare var konsert- eller teaterbesöket kanske den enda möjligheten att få
en rik och kvalitativ upplevelse av musik och skådespel. CD-spelare och CD-
skivor kan numera göra det egna hemmet till en konsertlokal och genom TV
förmedlas många goda opera- och teaterföreställningar. Ett stort antal
högklassiga operaföreställningar finns också tillgängliga på video.
Tekniken har givit oss ökade möjligheter till en gränsöverskridande
samverkan. Men även på andra sätt ökar det internationella utbytet. Vi reser
mer. I synnerhet ungdomar väljer att inte bara förlägga semesterresor till
andra länder. Fler ungdomar än tidigare studerar eller arbetar någon tid i ett
annat land. Rörligheten har ökat över lag och det internationella samarbetet -
inte minst inom EU - innebär att kunskapen om andra länder och
levnadsförhållanden ökar stadigt. Uppfattningen om Sverige och den svenska
modellens förträfflighet prövas kritiskt mot andra upplevelser av länders
system.
Även invandringen bidrar till nya impulser och medför att invanda mönster
prövas. Alla skall kunna leva med sina traditioner och utöva sin kultur så
länge den inte står i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle. På
sikt sker en integration som kan vara fruktbar för alla parter.
Internationellt kulturutbyte har alltid varit en naturlig del av
kulturverksamheten. Genom kontakter med omvärlden tillförs nya intryck
samtidigt som den egna kulturens särdrag framstår med större tydlighet. Den
svenska kulturen och det svenska kulturarvet får i kontakten med andra
kulturer ett eget värde och en särskild betydelse som grunden för vår
identitet. Genom Sveriges medlemskap i EU och Europarådet öppnas
ytterligare kanaler för internationellt kultursamarbete. Störst betydelse för
kultursamarbetet inom EU har den fria rörligheten. Sverige måste därför med
all kraft motverka de protektionistiska strömningar som med jämna
mellanrum dyker upp i den europeiska kulturdebatten. Inom EU finns ingen
ambition att bedriva en gemensam kulturpolitik på europeisk nivå. EU:s
insatser syftar till att främja samarbete mellan medlemsstaterna samt stödja
deras insatser när det gäller att förbättra kunskaperna om de europeiska
folkens kultur och historia, att bevara kulturarvet, främja kulturutbyte och
stödja konstnärligt och litterärt skapande.
EU:s stöd bedrivs i huvudsak på tre olika sätt. Det första gäller program
inriktade på kulturstöd. Exempel på ett sådant program är satsningar på
kultur och media. EU:s strukturfonder kommer till användning för att stödja
olika former av regionala kulturprojekt. En tredje form av kulturstöd
förekommer inom andra samarbetsområden än den rena
kulturverksamheten. Det kan t. ex. avse utbildningsfrågor.
Stockholm - Europas
kulturhuvudstad
Stockholm har utsetts att vara Europas kulturhuvudstad
1998. Detta kommer att sätta inte bara Stockholm utan hela
Sverige och den svenska kulturen i fokus detta år. Enligt
målsättningen skall en europeisk kulturhuvudstads program
visa upp speciella aspekter av stadens, regionens och landets
kultur.
Såväl staten som staden har ett ansvar för att det bästa av svensk kultur i
alla dess former lyfts fram under kulturhuvudstadsåret. Ambitionen skall
vara att ge såväl en historisk bakgrund som en fyllig presentation av den
aktuella och nyskapande kulturen.
Stockholm har i sina kulturella institutioner, sin arkitektur och sina
byggnadsminnen och verksamheter rika möjligheter att presentera ett varierat
och intressant utbud. Samtidigt bör alla möjligheter tillvaratas för att
redovisa det som är specifikt svenskt även från andra delar av landet. De
offentliga anslagen till projektet måste utformas så att de blir till gagn för
en
samverkan mellan huvudstaden och resten av landet även efter
kulturhuvudstadsåret. Kulturhuvudstadsåret bör bli ytterligare en väg att
bygga broar mellan kulturutövare och publik i hela Sverige.
Den uppmärksamhet som Sverige får inom kulturområdet bör samtidigt
utnyttjas för att i vidaste mening presentera och marknadsföra svenskt
kunnande och svenska produkter. Utan ett utvecklat samarbete kring
arrangemangen med företrädare för svenskt näringsliv finns det risk för att
dessa positiva effekter inte får fullt genomslag. Det är väsentligt att
tillämpningen av skattereglerna för kultursponsring blir sådan att den
underlättar detta samarbete.
Mål för kulturpolitiken
De nationella mål som gällt för svensk kulturpolitik sedan
1974 har - trots att de lades fast av en enig riksdag -
kritiserats för att de ser kulturen som ett redskap för andra
syften än den rena kulturverksamheten. Enligt 1974 års mål
skulle kulturpolitiken bidra till decentralisering och särskilt
utformas med hänsyn till eftersatta gruppers behov. Den
starkaste kritiken har gällt formuleringen "kulturpolitiken
skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom
kulturområdet". De mål som direkt hade bäring på kulturen
som sådan gällde stöd för konstnärlig och kulturell förnyelse,
kulturarvet samt internationellt utbyte.
De kulturpolitiska målen har, med sin hittillsvarande utformning, haft
betydelse för programskrivning inom den offentliga sektorn. Däremot har
målen sällan använts som utgångspunkt för prioriteringar eller vid beslut om
reformer inom kultursektorn.
För den kulturutredning som - efter riksdagens beställning - tillsattes 1993
var huvuduppgiften att utvärdera de kulturpolitiska målen, deras effekter
samt mot bakgrund härav föreslå förändrade mål i syfte att främja en positiv
utveckling av kulturlivet och kulturen.
Utredningen fann att under de cirka 20 år som förflutit sedan 1974 har en
omfattande utbyggnad av framför allt regionala kulturinstitutioner ägt rum.
Kulturvanorna är i stort sett stabila. De kulturpolitiska målen hade endast i
liten grad varit vägledande vid beslut och prioriteringar inom kulturområdet.
Andra studier - av t.ex. ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi -
visade samtidigt att produktiviteten gått ned mycket starkt inom vissa
områden.
Kulturutredningen stannade för att föreslå en modernisering av de
nationella målen för kulturpolitiken. Samtidigt förordade utredningen att
dessa mål skulle kompletteras med sektorsmål och verksamhetsmål.
Sektorsmålen skulle gälla teater, musik, litteratur, bildkonst, arkitektur etc.
Den föreslagna ordningen skulle innebära att man genom en samsyn mellan
nationellt mål, sektorsmål och verksamhetsmål skulle skapa tydligare
styrsignaler men också förutsättningar att utvärdera verksamheten. Målen
skulle därmed vara ett instrument vid beslut och prioritering.
Regeringen föreslår i den nu framlagda kulturpropositionen följande mål
för kulturpolitiken:
att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att
använda den
att verka för allas möjlighet till kulturupplevelser och eget skapande
att motverka kommersialismens negativa verkningar och främja kulturell
mångfald, konstnärlig fönyelse och kvalitet
att bevara och bruka kulturarvet
att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer
inom landet.
Regeringens förslag innebär förändringar i förhållande till
kulturutredningens förslag. Bl.a. återkommer den så
kritiserade formuleringen "att motverka kommersialismens
negativa verkningar". Fortfarande ses kulturen som ett
redskap för att nå andra mål. En positiv markering är att
regeringen inte drar sig för att i sammanhanget bruka ordet
"kvalitet".
Vi vill för vår del framhålla att kulturen har ett värde i sig. Detta värde är
högst individuellt och relateras till den egna upplevelsen. Att kultur ger
glädje och mening i livet är för många ett fullgott skäl för att själva vilja
delta i eller stödja kulturverksamheter av skilda slag. Många anser att
kulturen har ett "optionsvärde" - man vill kunna gå på teater eller biblioteket
någon gång och därför skall dessa verksamheter finnas.
Kvalitetsaspekten bör lyftas fram och vara ett levande kriterium vid
politiska beslut på ett principiellt plan men politiker får inte styra
innehållet i
kulturverksamheten. Det är rimligt att skapa kvalitetsgrupper och andra
system vid t.ex. bidragsgivning. Så sker redan idag vid beslut om stipendier
eller vid de auditioner som föregår en teateruppsättning. Att värna om
kvalitet i kultursammanhang innebär också att på alla sätt motverka
korporativa tendenser och vänskapskorruption i beslutsfattandet.
Yttrandefriheten är grundlagsfäst och om dess oförytterliga värde råder
inga delade meningar. Men att utlova att kulturpolitiken skall ge alla reella
möjligheter att använda yttrandefriheten kan få långtgående konsekvenser.
Vi kan inte acceptera att ett av de nationella kulturpolitiska målen skall
gälla att motverka kommersialismens negativa verkningar. Redan ordet
kommersialism är så som det brukas i detta sammanhang ett värdeord, ett
värdeord som dessutom ofta är felanvänt. Man måste skilja på kommersiellt
(d.v.s. så bra att det betalar sig självt på en öppen marknad) och
kommersialiserat (d.v.s. enbart tillkommet för att tjäna pengar). Gör man inte
det framstår kultur som en med naturlig nödvändighet "olönsam" verksamhet
som i alla lägen måste ha bidrag. Det skapar ett dåligt anseende åt kulturen.
Normal affärsverksamhet är i sig varken ond eller god. Den förutsätter en
köpare och en säljare. Om inte båda är nöjda blir det ingen affär. När
regeringen säger sig vilja motverka kommersialismens negativa verkningar
underkänner den de facto enskilda människors val. Om regeringen är
bekymrad över en torftighet i kulturutbudet skall de långsiktiga insatserna
göras inom utbildningen. Utan en genuin efterfrågan sker ingen varaktig
förändring.
Det är, enligt vår mening, illavarslande att regeringen väljer att lägga ett
förslag till nationella kulturpolitiska mål som inte alla kan sluta upp bakom.
Den nationella kulturen är en gemensam angelägenhet och regeringen borde
inse att det har ett betydande värde för kulturverksamheten att den fortsatta
debatten inte förs i ständig konfrontation. Regeringens förslag till
kulturpolitiska mål bör avvisas. Regeringen bör återkomma med förslag som
kan antas av en enig riksdag.
Fria media
I det öppna samhället är fria media en självklarhet. De är en
förutsättning för yttrandefrihet, informationsfrihet och
kulturell mångfald. Fria media medverkar till höjd kvalitet
och ökad dynamik i utveckling och debatt. Att publiken
genom eget val ställer krav på utbudet borde vara ett
utvecklat samhälles kännemärke. I Sverige har det länge
funnits en medveten strävan att bevara Sveriges Radios och
Sveriges Televisions monopol i etern. Så sent som på 1980-
talet beslutade socialdemokratiska partikongressen att reklam
i radio och TV allt framgent skulle förbjudas och att den
enda tillåtna finansieringen skulle vara licensmedel och
statsbidrag. Först när den tekniska utvecklingen öppnade
möjligheter som stod utanför politisk kontroll förelåg
förutsättningar för nya fristående radio- och TV-kanaler. I
Sverige finns nu ett omfattande utbud i såväl svenska som
utländska TV-kanaler. Antalet lokalradiostationer har ökat
dramatiskt. Det är rimligt att anta att mycket av denna
verksamhet ännu befinner sig i en inledande fas. Många
radio- och TV-stationer kommer att söka sig fram efter nya
vägar.
Mot bakgrund av den nya situationen är det helt uppenbart att de
licensfinansierade radio- och TV-kanalernas antal och utbud måste förändras
och public service-uppdraget ges en ny innebörd. Sveriges Radios och
Sveriges Televisions dominans på alla programområden - kultur,
underhållning, nyheter och samhällsdebatt - måste brytas.
Public service-kanalerna bör erbjuda de program som publiken annars inte
skulle få tillgång till. En koncentration av den med licensmedel finansierade
verksamheten till en TV-kanal och två radiokanaler skulle ge dessa en central
roll i det svenska kulturlivet. Public service bör i framtiden vara ett
kvalitetsalternativ som genom djup och bredd i sin verksamhet svarar för ett
varierat kulturutbud, en seriös nyhetsförmedling och en saklig debatt. En
sådan, med offentliga medel finansierad, verksamhet leder också till
utrymme för de fristående radio- och TV-kanalerna att utvecklas.
Public service-verksamheten har betydande förutsättningar att vara en
ledande institution inom det svenska kulturlivet. Sveriges Radio och Sveriges
Television förfogar över resurser som är större än statens anslag till
kulturinstitutionerna. Dessa resurser bör i högre grad än nu koncentreras till
skapande och produktion. Företagen bör i sin programverksamhet vända sig
till hela svenska folket med en riktning mot kvalitet och fördjupning. De bör
slå vakt om det svenska språket och skapa nya och ökade ambitioner vad
gäller svensk produktion och kulturellt skapande. Det gäller i hög grad även
barn-och ungdomsprogram. Samhällsdebatt och långsiktiga perspektiv bör
prägla den allmänna samhällsbevakningen. Public service-företagen ges med
denna inriktning en tydlig identitet i den nya mediamiljön.
Arbetet med att ge public service-kanalerna en ny inriktning bör inledas
utan dröjsmål. En TV-kanal och två nationella radiokanaler privatiseras.
Staten måste förhålla sig neutral till public service-verksamhet och andra
programverksamheter. Public service-verksamheten bör ges förutsättningar
för en central roll i kulturlivet. Inga onödiga hinder bör uppställas för den
fortsatta tekniska utvecklingen.
TV 4 betalar idag en koncessionsavgift på 280 miljoner kronor. Detta krav
på leverans av intäkter till statskassan förenas från statens sida med vissa
krav på verksamheten. Avtalet går ut 1998 och omförhandlas nu. Kritik har
riktats mot både programutbud och omfattningen av programproduktion
förlagd utanför Stockholm. Samtidigt har kanalen lockat många tittare.
Det är, enligt vår mening, inte rimligt att de fristående radio- och TV-
kanalerna skall avkrävas koncessionsavgifter i den omfattning som sker idag.
Om de i stället fick använda sina inkomster till programproduktion skulle
programmens kvalitet kunna öka till gagn för ett rikare kulturutbud.
Barn och ungdom
Under den tid som förflutit sedan 1974 har kulturvanorna i
stort förblivit stabila. Det starkaste sambandet mellan ett
mångsidigt kulturintresse och olika bakgrundsvariabler hos
den enskilde står att finna i utbildningsnivån. Samtidigt kan
noteras att fler ungdomar än någonsin numera ägnar en
väsentlig del av sin tid åt musik antingen som lyssnare eller
utövare. Här läggs för många grunden till ett genuint intresse
och efterfrågan av kultur.
Att låta barn och ungdomar få rika tillfällen att komma i kontakt med
kultur är en investering för framtiden. Den första överföringen av
kulturmönster och kunskap sker i familjen. Vi utvecklar i vår motion om
familjepolitiken hur vi vill öka föräldrarnas möjlighet att vara tillsammans
och välja barnomsorg för sina barn.
De flesta barn får i dag en tidig kontakt med förskolan. Det är angeläget att
förskolan utvecklar arbetsformer som leder till en god inlärning. Viktiga
delar av det svenska kulturarvet i form av sånger, lekar, danser och sagor
utgör naturliga inslag i förskolans verksamhet. Moderata samlingspartiet
anser att en viktig uppgift för förskolan är att genom konsekventa förebilder
ge barn erfarenheter och vanor som lägger grunden för framtida utbildning
och kulturintresse.
Skolan är, eller borde vara, den kanske viktigaste kulturförmedlande
institutionen. Det är angeläget att framhålla att hela skolans verksamhet är
kulturförmedling. Kultur är ingenting som bedrivs i form av särskilda projekt
eller med särskilda medel. Författarbesök, konserter eller teater är givetvis
angelägna inslag som bör förekomma i skolan men eleverna får inte
bibringas uppfattningen att kultur består just i dessa enskilda evenemang.
Skolans kulturansvar skall inte ses som tillägg till den reguljära
undervisningen, det skall genomsyra all verksamhet. Ämnen som svenska
och historia är nödvändiga förutsättningar för att man senare i livet skall
kunna tillgodogöra sig konst, musik och litteratur. I de nya läroplanerna för
skolan har detta markerats. Det är viktigt att skolmyndigheterna i sin
uppföljning analyserar hur dessa mål förverkligas i den dagliga
verksamheten.
Den kommunala musikskolan är ett värdefullt komplement till skolans
reguljära undervisning. På många håll omvandlas nu de kommunala
musikskolorna till kulturskolor. Detta kan vara en lösning men
kulturskolorna ersätter inte på något sätt de friskolor som har en särskild
kulturprofil på sitt program. Det är i stället angeläget att elevernas
valmöjligheter ökar genom att fler friskolor med olika kulturell inriktning
kommer till stånd. För att ytterligare stärka de ungas möjligheter till
musikverksamhet bör samverkan främjas mellan skolan, kommunala
musikskolan, de många samfund som bedriver musikutbildning och de
privata musikskolor och musiklärare som är verksamma på alla större orter.
Lärare har en nyckelroll när det gäller att väcka och utveckla elevernas
intresse för kultur. Det är angeläget att lärarutbildningen har ett innehåll och
bedrivs i sådana former att de blivande lärarna rustas för denna viktiga
uppgift.
Litteratur och
litteraturförsörjning
Regeringen lägger i sin proposition förslag om bibliotekslag.
Enligt vår uppfattning är förslaget till bibliotekslag endast en
symbolhandling som inte leder till någon förändring av
folkbibliotekens verksamhet. En bibliotekslag strider mot
principen om den kommunala självstyrelsen. Det är inte fler
lagar som kommunerna behöver. Kommunerna har hittills
visat att de kan driva folkbiblioteken utan någon central
lagstiftning. En bibliotekslag definierar endast en
miniminivå. Det finns en risk att denna miniminivå blir
normgivande och att effekten av lagen för kommunernas del
i stället blir en sänkning av ambitionsnivån. Principen är att
staten inte kan föreskriva vissa nivåer på bokinköp,
öppethållande eller annan verksamhet utan att i så fall själv
finansiera verksamheten.
Litteraturstödet består i dag av många komponenter: För böcker ges
produktionsstöd, distributionsstöd och stöd för lagerhållning. Vidare
förekommer stöd för utgivning av klassiker samt ett särskilt stöd för "En bok
för alla". Betydande belopp går till författarstöd och stipendier. Vidare
förekommer stöd till dagspressen omfattande presstöd och distributionsstöd,
samt ett särskilt stöd för kulturtidskrifter.
Regeringen föreslår ett nytt statligt stöd om 25 miljoner kronor för att ge
skol- och folkbiblioteken möjlighet att köpa in barn- och ungdomslitteratur
men även skönlitteratur för vuxna. Det är varken lämpligt eller önskvärt att
staten genom bidragsgivning på detta område helt eller delvis tar över
kommunernas ansvar och dessutom kränker den rådande inköpsfriheten för
ansvariga bibliotekarier. Enligt vår mening bör något sådant statligt stöd inte
införas.
Kulturskaparnas villkor
Konstnärer och andra kulturskapare ger omistliga bidrag i ett
demokratiskt samhälle där ett fritt tankeutbyte är en självklar
del. Kulturskaparna kan ofta påtala och gestalta problem i
sådana former att nya infallsvinklar kommer fram. Detta är
en värdefull del i yttrandefriheten och bidrar till att vitalisera
debatten.
Det är angeläget att konstnärer och kulturskapare kan arbeta under sådana
villkor att deras verksamhet inte i onödan hämmas av ekonomiska
bekymmer. Det svenska skattesystemet är illa anpassat till konstnärlig
verksamhet. Även den arbetsrättsliga lagstiftningen bidrar till en stelbenthet
som gör att många konstnärligt verksamma får arbeta under sämre
förhållanden än vad som vore möjligt med individuellt utformade
överenskommelser och avtal.
Bildkonstnärer, författare och andra fria kulturskapare har ofta svårt att
klara ekonomin. Detta gäller framför allt under de första verksamhetsåren.
De regler för avdrag som tillämpas på skatteområdet måste vara så utformade
att de tar i beaktande de speciella utvecklingskostnader som den konstnärliga
verksamheten innebär. De stipendier som förekommer bör ge de konstnärligt
verksamma möjlighet att under en längre men avgränsad tid få uppbära
sådana. I villkoren skall finnas ett krav, eller en möjlighet, att stipendiaten
skall visa upp resultatet av sitt konstnärliga skapande på lämpligt sätt under
stipendieperioden. Därigenom bör klarhet skapas om den konstnärliga
verksamheten håller den kvalitet och röner det intresse som kan ligga till
grund för utkomst på skälig nivå utan ytterligare bidrag.
Detta är en anledning till att det ofta höjs krav på att det allmänna skall
träda in och med ökade bidrag trygga konstnärligt verksamma personers
försörjning. Kulturutredningen prövade ett sådant förslag till inkomstgaranti
för konstnärer men fann att förslaget inte borde förverkligas. Vi delar denna
uppfattning. Det är realistiskt att många av dem som är konstnärligt
verksamma - åtminstone för en tid - utövar denna verksamhet på deltid och
att den resterande tiden fylls med annan yrkesverksamhet. Att i en situation
med stor arbetslöshet inom de konstnärliga yrkena utöka utbildningen vid
Högskolan i Luleå med skådespelarutbildning förefaller mindre välbetänkt.
Bidragsberoende måste undvikas för konstnärer. Det finns flera metoder,
främjande av uppdragsverksamhet, nya skatteregler för konstinköp m.m. som
skulle ge fler chansen att försörja sig på sitt skapande.
Konstnärer beskattas som andra egenföretagare. De betalar egenavgifter på
samma sätt som andra självständiga yrkesutövare. Konstnären som säljer en
tavla, musikern eller skådespelaren som erhåller ett gage, eller författaren
som erhåller royalty arbetar alla under speciella förutsättningar. Bakom varje
framträdande eller produkt finns ofta mycket långa perioder av studier eller
övning innan arbetet kan resultera i en inkomst. Detta måste kunna vägas in
vid beskattningen. Det är viktigt att kulturskapare möts av generositet vid
bedömning för rätt till avdrag för genomförda studieresor och andra
kostnader.
Regeringen aviserar i bugetpropositionen att två utredningar skall tillsättas
för att studera förutsättningarna för en omställning av konstnärspolitiken och
den konstnärliga arbetsmarknaden. Det är uppenbart att de konstnärligt
verksamma liksom andra företagare drabbas av det höga skattetrycket.
Utredningen bör beakta de konstnärligt verksammas speciella förutsättningar
men i övrigt inte skapa några speciella regler som inte kan komma andra fria
företagare till del.
Kulturmiljön
En viktig statlig uppgift på kulturområdet är att skydda och
bevara värdefull kulturmiljö. Detta gäller både landskapsvård
och bebyggelse. På många håll har dessvärre förstöringen av
kulturskatter nått en sådan omfattning att många
kulturminnen inte kan räddas. Det gäller också många äldre
stadsmiljöer som i stor utsträckning raserades under 1960-
talet. Skulpturer vittrar sönder, underhållet av kyrkor och
konstskatter försvåras och fördyras för varje år. De tillfälliga
medel som riksdagen anvisat för att åtgärda det s.k.
vårdberget - den stora mängd föremål som tillvaratagits men
som inte konserverats eller registrerats - är en värdefull
insats som måste fortsätta.
På många håll finns fornlämningar som snabbt måste undersökas. Inte
minst de senaste årens stora satsningar på infrastrukturen har lett till att
mängder av nya fornlämningar blivit kända. Det är viktigt att de utgrävningar
och undersökningar som genomförs sker under en strikt vetenskaplig
kontroll. Detta kan emellertid utföras av företag med dokumenterad
kompetens som efter anbudsförfarande får genomföra undersökningarna.
Denna möjlighet finns redan i dag men utnyttjas sparsamt och motarbetas på
många håll. Den offentliga verksamheten på detta område bör inskränkas till
myndighetsutövning och kontroll medan den reella fältundersökningen bör
kunna bedrivas i konkurrens.
Ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården präglas av stor osäkerhet.
Det skulle vara önskvärt med ett klargörande av ansvarsfördelningen mellan
den centrala myndigheten, länsstyrelser, regionala och lokala museer samt
med en precisering av villkoren för statsbidrag. Riksantikvarieämbetet
(RAÄ) skulle kunna fungera som en ren sektorsmyndighet utan egna
genomföranderesurser och med möjlighet att genom avtal med olika
intressenter åstadkomma ett aktivt kulturmiljöarbete. Länsstyrelserna skulle
då utöva den regionala myndighetsfunktionen och sköta upphandling och
kontroll av olika insatser. Länsmuseernas roll som kunskapscentra och
förmedlare av information om forskningsresultat kan renodlas liksom övriga
regionala och lokala museers. Statsbidraget till länsmuseerna och andra
museer som RAÄ sluter avtal med kan då ses som två oberoende delar, dels
den som f.n. förmedlas av Statens kulturråd, dels den som avtalet med RAÄ
kan medföra. Hembygdsföreningarnas roll kan stärkas. Landsantikvarie-
funktionen kan genom att den får sitt statsbidrag direkt från RAÄ frigöras
från museerna och ges en bred folklig förankring.
Sverige måste ha tillgång till personal med kunskaper om äldre material-
teknik och byggnadsteknik. Åtgärder måste vidtas för att stärka utbildningen
i byggnadsvård, äldre byggnadsteknik och materialframställning.
Många privatpersoner övertar nu äldre bebyggelse som fritidshus.
Åtskilliga av dessa har en stark önskan att bevara sina byggnader i ursprung-
ligt skick. Det är viktigt att det sprids kännedom om verksamheter liknande
det centrum för byggnadsvård som skapats i Gysinge.
Renodla statens ansvar
Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller
inriktning, långsiktighet och ansvarsfördelning. Det statliga
ansvaret bör tydliggöras. Exempelvis bör staten klargöra att
all biblioteksverksamhet utom de statliga
forskningsbiblioteken är kommunernas ansvar. På
motsvarande sätt kan staten förklara sig ta ett fullt ansvar för
ett antal symfoniorkestrar så placerade att hela landet kan få
rimlig del av ett vitalt musikutbud. Ansvaret för de teatrar
som inte är nationalscener läggs helt på regional nivå.
Staten har ett särskilt ansvar för väsentliga delar av det nationella
kulturarvet. Detta skall bevaras, utvecklas och föras vidare. Det innebär att
statens ansvar gäller en rad institutioner på olika områden, t.ex.
nationalscenerna, arkiv och vissa museer.
När det gäller museerna är det otillfredsställande att regeringen inte lägger
fram något heltäckande förslag till ansvarsfördelning. De grupperingar som
föreslås för de sjöhistoriska och etnografiska museerna borde dels
överarbetas för att bli konsekvent, dels fullföljas med ett genomarbetat
förslag till ansvarsmuseer på andra områden. Inte minst viktigt är det att de
olika friluftsmuseernas verksamhet kan samordnas i en sådan organisation,
där Skansen skulle kunna fungera som ansvarsmuseum. Den nuvarande
förvirringen där begreppen statliga museer, centrala museer och
ansvarsmuseer förekommer sida vid sida kunde då också få en lösning.
Regeringens förslag till nationella uppdrag skulle kunna utökas till att gälla
flera verksamheter som finns spridda över landet. Staten träffar ett relativt
detaljerat avtal med den institution som har bäst kompetens för uppdraget,
oavsett huvudman och geografiskt läge, om att den ikläder sig samordnings-
och ledaransvaret för en viss sektor. Avtalet bör göras tidsbegränsat.
En viktig del av kulturförmedlingen ligger i statens ansvar för
utbildningen. I de läroplaner som nu gäller för grundskolan har målen och
skolans ansvar för utbildningen lagts fast. Ämnen och avsnitt som har
särskild betydelse från kultursynpunkt har formulerats tydligare. Det gäller
t.ex ämnen som svenska eller historia.
Ett samlat etnografiskt
museum
I budgetpropositionen föreslår regeringen att en ny
museimyndighet bildas i Göteborg. Till myndigheten skall
höra Göteborgs etnografiska museum, Folkens museum -
etnografiska, Östasiatiska museet samt Medelhavsmuseet, de
tre sistnämnda belägna i Stockholm. Senare har framkommit
att regeringen även avser att föra samman föremålen från de
fyra museerna till en ny museibyggnad i Göteborg. Förslaget
har - så vitt känt - icke föregåtts av någon utredning. För
personalen vid de berörda museerna kom förslaget som en
total överraskning.
Föremålssamlingarna vid de tre Stockholmsmuseerna och Etnografiska
museet i Göteborg är helt unika. Betydande delar av materialet har kommit i
museernas ägo genom donationer. Donatorerna har rimligen förutsatt att
samlingarna skall bevaras för framtiden i Stockholm respektive Göteborg.
Hedinstiftelsen, vars samlingar finns på Folkens museum i Stockholm, tillhör
t.ex. Kungliga vetenskapsakademien. Den forskning som förekommer
bedrivs dessutom i dagligt samspel med Riksarkivet. Att på detta sätt - utan
förvarning - tömma befintliga institutioner på samlingar från fjärran kulturer
är närmast ett övergrepp!
Att förslaget tillkommit i hast illustreras av att Kulturdepartementet så sent
som för några veckor sedan ansökte om medel från EU för ett Islamiskt
centrum vid Medelhavsmuseet i Stockholm.
Vid Stockholms universitet finns cirka 600 studerande i ämnena antikens
kultur och historia, antropologi, konstvetenskap och sinologi vilka har
betydande delar av sin undervisning knutna till de aktuella museernas
bibliotek och föremålssamlingar. Även studerande vid Uppsala universitet
använder biblioteken vid framför allt Östasiatiska museet i Stockholm.
De etnografiska samlingarna i Stockholm och Göteborg representerar
delvis olika kulturer. Det innebär att museerna kompletterar varandra på ett
utmärkt sätt. Vi finner det också angeläget att museerna samverkar och
förslaget att sammanföra dem till en myndighet ger vissa fördelar. Vi
motsätter oss inte förslaget i denna del.
Däremot bör Stockholm och Göteborg även fortsättningsvis ha var sitt
etnografiskt museum. Vi avvisar också en flyttning till Göteborg av
föremålssamlingarna vid Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet.
Kulturens finansiering
Huvuddelen av kulturutgifterna - ca 75 % - betalas i dag av
de enskilda människorna. Detta faktum kontrasterar starkt
mot den bild som ofta förs fram om kulturverksamhetens
förutsättningar. Här förs diskussionen som om ingen kultur
kunde existera utan offentliga bidrag.
Högt skatteuttag leder inom kulturområdet - liksom inom andra områden -
till att det allmänna genom bidragsgivning får kompensera för det höga
kostnadsläget. Väsentliga delar av kulturen blir därmed beroende av ett
mecenatskap som bygger på politiska beslut, vilket skapar beroende och
osäkerhet. Detta fenomen drabbar i praktiken all kulturverksamhet. Få
aktiviteter kan av egen kraft fungera på den marknad som efterfrågan skapar
när en så stor del av köpkraften dragits in skattevägen. För att få stadga inom
kultursektorn med avseende på uppföljningen gentemot kulturpolitiska mål
på olika nivåer och därmed följande bättre ekonomisk ordning bör alla
anslag i framtiden bygga på klara avtal mellan anslagsbeviljande instans och
utförande institution. Således bör ett kommunalt kulturprogram ligga till
grund för ett avtal mellan ägaren (kommunen) och t.ex. den kommunala
teatern. På samma sätt bör relationen vara mellan staten och en regional
huvudman eller institution.
Av debatten om kulturens förutsättningar får man lätt intrycket att ingen
kultur kan existera utan offentligt finansierade bidrag. En biljett på Operan,
Dramaten eller Riksteatern skulle utan statliga bidrag kosta cirka 1 500, 700
respektive 750 kronor, en kostnad som om den skulle bäras av de enskilda
besökarna i dagsläget skulle leda till att stora delar av publiken uteblev.
För att köpa en bok för 250 kronor krävs en bruttoinkomst på 325-375
kronor, med löneskatter närmare 500 kronor. Författaren får cirka 20 kronor
på vilka han betalar skatt och egenavgifter. Mot denna bakgrund kan
produktionsstöd, stöd till bokdistribution, lagerhållning och bibliotek
förklaras, men det är inte givet att denna ordning bör bestå. Allt för mycket
av kulturverksamheten har gjorts beroende av offentliga bidrag.
Kulturen borde i stället vila på flera finansieringsvägar. I första hand måste
de enskildas avgifter utgöra ett viktigt bidrag till verksamheten. Enskilda kan
också bidra i form av medlemskap i kulturföreningar etc. Andra bidrag kan
komma från företag och institutioner, antingen som direkta bidrag till viss
verksamhet eller som bidrag till fondavsättningar. Slutligen måste en del av
kulturverksamheten finansieras genom offentliga bidrag.
Vi förordar att möjligheter skapas för såväl lokala och regionala
kulturfonder som en eller flera centrala fonder och att Stiftelsen framtidens
kultur återfår sina ursprungliga uppdrag och möjligheter. Detta främjar
mångfalden både vad gäller idéer och finansieringsmöjligheter. Centrala
fonder kan utformas som en "Svenskarnas kulturfond" dit man kan
testamentera och donera medel, liksom att av de medel som i dag tillfaller
Allmänna arvsfonden även en sådan fond skulle komma ifråga. En annan
form av organisation som skulle kunna gynna vården av våra kulturmiljöer
vore en motsvarighet till den brittiska "National Trust", till vilken både
offentliga och privata medel skulle kunna lämnas.
Beslut om bidrag kommer oftast via en enda offentlig kanal. Detta hindrar
förnyelse och verkar hämmande på utvecklingen, utan att detta i och för sig
är handläggarnas avsikt. Det är därför fel och en fara för kreativitetens
möjligheter när nu ytterligare uppgifter läggs på Statens kulturråd. Än
allvarligare blir det då Kulturrådet också bereder och handlägger
ansökningarna åt Stiftelsen framtidens kultur.
Stiftelsen framtidens kultur som bildades genom medel från de tidigare
löntagarfonderna har fått i uppgift att under tio år dela ut stöd motsvarande
70 miljoner kronor årligen i 1995 års penningvärde. Avsikten med denna
lösning var att ett betydande extra tillskott skulle komma kulturområdet till
del under denna tid.
Senare har det visat sig att stiftelsen beskattas med betydande belopp vilket
minskar möjligheterna till utdelning. Vidare har diskuterats möjligheterna att
värdesäkra stiftelsekapitalet och därmed permanenta stiftelsen samtidigt som
den årliga utdelningen ytterligare minskar. I kombination med en betydande
beskattning blir detta inte ett realistiskt alternativ om den ursprungliga
målsättningen för stiftelsen skall gälla.
Regeringen föreslår att lagen ändras så att regeringen kan tillsätta en
majoritet av ledamöterna i de statliga stiftelser som bildades med medel från
de avvecklade löntagarfonderna. Denna möjlighet att påverka styrelsen
förelåg redan från början för Stiftelsen framtidens kultur. Regeringen
utnyttjade också denna möjlighet efter regeringsskiftet och bytte ut stiftelsens
styrelse. Vi anser att ett sådant förfarande är olämplig särskilt mot bakgrund
av att kulturverksamhetens innehåll inte skall styras av staten.
Regeringens agerande strider direkt mot strävan efter pluralism och utgör
ett hot mot kulturverksamhetens kvalitet. För kulturverksamheten, liksom för
forskningen, är flera finansieringskällor förutsättningar för vitalitet. Såväl
forskning som kulturverksamhet kan utmana rådande värderingar.
Socialdemokraternas politik banar väg för likriktning av en typ som för
tanken till styrsystem som övergivits i nästan alla länder.
Under senare år har kultursponsringen ökat. Många företag har funnit att
kulturverksamhet är en värdefull kanal för att nå kunder. Också andra - t.ex.
vänföreningar - bidrar till ekonomiska insatser av olika slag. På många håll
saknas dock organisationer som på ett effektivt sätt kan ta tillvara intresset
för kultursponsring, enskilda gåvor eller testamentsförordnanden med
kulturell inriktning. Det är angeläget att nya möjligheter skapas för alla som
så önskar att bidra till svenskt kulturliv. På andra områden har stora fonder
byggts upp av enskilda medel.
Vi föreslår att det inrättas en fond för kompletterande stöd av
kulturverksamhet. Fonden skall kunna ge bidrag till alla former av
kulturyttringar. Stöd bör utgå med samma belopp som genom enskildas
bidrag eller sponsorsinsatser mobiliserats för verksamheten ifråga. Fonden
skall icke bidra till att finansiera verksamheter som på annat sätt erhållit
offentliga bidrag.
Fondens ändamål bör vara att stödja det nyskapande inom alla
konstområden. Den skall ej kunna ta över finansiering av befintlig
verksamhet. Sökande kan vara institutioner, föreningar, enskilda konstnärer
eller projektgrupperingar som mobiliserat resurser efter de kriterier vi
angivit. Med den föreslagna ordningen uppnås en "hävstångseffekt" som kan
tillföra kulturområdet nya resurser.
Fondens styrelse bör bestå av aktade medborgare utan politisk bindning
och utan bindning till någon särskild del av den kulturella verksamheten.
Staten tillför medel som förbrukas i takt med att stöd beviljats. Det årliga
stödet bör inledningsvis uppgå till 100 miljoner kronor.
Vi föreslår att en "dubbleringsfond" för kulturella ändamål inrättas i
enlighet med de intentioner som här redovisats.
Ett stort antal uppgifter inom det kulturpolitiska området utförs av
personer med lönebidrag. Vidare finansieras ett antal projekt och
utbildningar inom kulturområdet med arbetsmarknadsmedel. I realiteten
bidrar arbetsmarknadspolitiken med medel till kulturområdet som vida
överstiger de rörliga medel som disponeras av t.ex. Statens kulturråd. Det
kan enligt vår mening inte vara rimligt att väsentliga delar av den svenska
kulturpolitiken styrs från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter.
Även länsstyrelserna stöder kulturprojekt inom ramen för det regionala
utvecklingsstödet. Det finns exempel på att kulturprojekt som inte vunnit
bifall på grund av brister i kvalitet i stället får medel via länsstyrelserna
eller
AMS. Vi ser en betydande risk i att pengar till kulturområdet fördelas utifrån
regionalpolitiska aspekter och inte utifrån de kvalitetskriterier som bör gälla
för kulturverksamheten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för kulturpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av aktiviteter i anslutning till kulturhuvudstadsåret
1998,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya mål för
kulturpolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om public service-uppdragets innebörd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans kulturansvar,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag till bibliotekslag i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om införande av ett nytt anslag
för inköp av litteratur i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturskaparnas arbetsförhållanden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en renodling av Riksantikvarieämbetets myndighetsansvar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens ansvar på kulturområdet,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag att flytta Folkens museum-
etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet till Göteborg i
enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturens finansiering,
13. att riksdagen beslutar inrätta en fond för kompletterande stöd till
kulturverksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 30 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)