Socialdemokratin har tillsammans med bl.a Centern genomfört ett mycket omfattande saneringsprogram för att få ordning på landets ekonomi. Det saneringsprogrammet har varit framgångsrikt. Inriktningen har också varit att kunna uppfylla kriterierna för inträde i EMU.
Tanken på en ekonomisk och monetär union fanns redan i Romfördraget från 1957, där det bland annat slås fast att medlemsländerna ska samordna sin ekonomiska politik och att konjunktur- och växelkurspolitiken ska betraktas som frågor av gemensamt intresse.
En av fördelarna med EMU är att vi slipper oron på valutamarknaden och de stora problem det för med sig. Men uppväger den fördelen den minskade självständighet som ett medlemskap utan tvivel innebär? Ökar centralise- ringen? Kommer människor att känna ökad misstro? Redan idag är detta ett växande demokratiskt problem i de enskilda medlemsstaterna. Ska vi med öppna ögon gå in i något som riskerar att ytterligare öka denna misstro?
Vad kommer denna samordning att betyda för tillväxten, utvecklingen av Sverige framöver, sysselsättningen, självständigheten i finans- och den ekonomiska politiken, Sveriges riksdags ställning, vilka konsekvenser kommer ett inrättande av en gemensam europeisk centralbank i exempelvis Frankfurt att få? Kommer vi att styras utav starka tjänstemän som det är svårt att påverka?
Eller är Sverige redan så pass integrerat i den internationella värld vi lever i, så att vi inte kan stå utanför?
Den 1 januari 1999 blir startdatum för den tredje och slutliga etappen av den ekonomiska och monetära unionen. Då införs den gemensamma valutan euro och en gemensam europeisk centralbank får ansvaret för penning- och valutapolitiken i EU. Så snart som möjligt under 1998 ska EU:s ministerråd bekräfta vilka medlemsländer som uppfyller villkoren för att övergå till den gemensamma valutan.
Nu kan man säga att vi under alla förhållanden måste få ordning på vår ekonomi. Det är förvisso sant. Men nedskärningarna som vi har tvingats göra har självklart påverkat människors ekonomi. Om de då sätts i samband med EMU ökar naturligtvis inte förståelsen för ett svenskt deltagande.
Frågan om Sverige ska gå med i den gemensamma valutaunionen är en av de största vi har haft att ta ställning till i modern tid. Därför behövs det en bred och saklig debatt.
Det får inte bli så att vi skall diskutera färgen på sedlarna, namnet på valu- tan eller att vi slipper växlingsavgiften. Det handlar om detta också, men det är en stor skam av de debattörer som väljer detta lågvatten i sakdiskussioner.
I valet till EU debatterades jordgubbarnas storlek och böjningsprocenten på gurkorna i alltför stor utsträckning.
Medborgarna måste få tillgång till information som belyser alla aspekter.
När riksdagen tar ställning hösten 1997 ska vi göra det i förvissning om att frågan har debatterats grundligt. Vi politiker avkrävs alltför ofta tvärsäkra svar. Än så länge finns det ingen som helst anledning att vara tvärsäker vare sig för eller emot EMU.
Det finns också stor anledning att från statsmakternas sida informera om hur EU har utvecklats och vilka framgångar vi haft samt var det är viktigt att Sverige intar en starkare hållning och utvecklar arbetet i vissa gemensamma frågor och mellanstatligt samarbete i de tre olika pelarna.
Information om Schengensamarbetet och Europolsamarbetet är andra viktiga samarbetsområden som behöver förstärkas och som det behöver informeras om.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om EU/EMU.
Stockholm den 2 oktober 1996
Ronny Olander (s)