Vem äger rätt att besluta om kyrkans jord? Om
kyrkobyggnadens mark, kyrkogård, prästgård och
löneboställe? Något entydigt svar på frågan finns inte.
Det finns delade meningar om vilken ställning Svenska kyrkan har som
självständigt rättssubjekt och om kyrkan i formell mening kan äga mark.
Somliga hävdar att kyrkan juridiskt inte har någon självständig ställning.
Andra har motsatt uppfattning. Den kyrkliga rättshistorikern E Schalling
säger att det inte var reformationens avsikt att förändra den särskilda kyrkliga
institutionens juridiska karaktär. "Katedraler och andra kyrkor torde därför
liksom de ej reducerade boställena hava behållit sin egenskap av särskilda
rättsobjekt."
När den nuvarande relationen mellan kyrka och stat upphör är det därför
angeläget att kyrkans juridiska status som ägare till mark och fastigheter
klarläggs.
För kyrkans framtida roll i samhället och förankring bland befolkningen är
det mycket viktigt att beslutanderätten och förvaltningen av den kyrkliga
marken läggs på rätt nivå i kyrkans organisation. Den nuvarande ansvars-
fördelningen mellan stiften och församlingarna är inte något som självklart
måste gälla även i framtiden.
Ursprungligen var det bygdens mark, skänkt av bönder och stormän, som
uppläts för kyrka och kyrkogård och till prästgård och jord för prästen att
bruka. Att det fanns prästgård och prästbol var en förutsättning för att få en
kyrka vigd av en biskop. Dessa prästbol drabbades inte av indragning till
kronan under reduktionen utan förblev orubbade. Även ett fåtal klockarbol
lämnades orörda liksom kyrkogårdarna och kyrkovallarna.
Den kyrkliga jord som under den katolska tiden inlemmats i biskoparnas
egendomar indrogs till kronan av Gustav Vasa, liksom en rad biskopliga slott
och gårdar, såsom Tynnelsö, Läckö, Kronoberg och Munkeboda. På samma
sätt övergick sockenkyrkornas hemman till kronan på 1540-talet. Merparten
av kyrkotionden blev en ny fast statlig inkomsttitel, kronotionden.
Sammantaget är det mycket stora mark- och fastighetsvärden som
statskyrkan förfogar över. Förvaltningsansvaret för dessa är enligt lag lagt på
stiftens egendomsnämnder.
Försäljningar och avkastningar av ägda och utarrenderade fastigheter har
under årens lopp dessutom inbringat mycket stora belopp som placerats i
kyrkofonden. Även dessa tillgångar förvaltas av stiften.
När det nuvarande sambandet mellan kyrkan och staten upphör är det
rimligt att såväl äganderätt och förvaltningsansvar som beslutanderätt både
formellt och reellt återgår till sitt ursprung, d v s i första hand församling-
arna. Den nuvarande lagen bör förändras så att detta blir möjligt.
Den svenska kyrkan är genom sitt församlingsväsende en mycket
decentraliserad organisation och finns nära människorna i varje bygd. Om
detta skall vara möjligt även i den nya roll som kyrkan kommer att få måste
också tyngdpunkten i beslutanderätten ligga så nära medlemmarna som
möjligt. I detta avseende spelar marken en viktig roll.
Inför det statliga sambandets upphörande bör därför den formella
äganderätten till kyrkans mark och fastigheter utredas och så långt det är
möjligt klarläggas för att därmed ge underlag för hur ägar- och förvaltnings-
strukturen i den framtida kyrkliga organisationen skall se ut.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den inför den förändrade
relationen mellan kyrkan och staten, utreder ägoförhållandena för kyrkans
mark, i enlighet med vad som anförts i motionen,
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring
som anges i motionen..
11F
Stockholm den 7 oktober 1996