Den svenska ekonomin är på rätt väg. Låg inflation,
sjunkande räntor och minskande underskott i vårt samlade
utbyte med utlandet är onekligen resultatet av en
målmedveten och i flera avseenden framgångsrik politik.
Denna politik har dock haft sitt pris. Den höga
arbetslösheten, som delvis utgör baksidan av en låg inflation,
är oacceptabelt hög. Inkomstklyftorna i det svenska
samhället har ökat. Trots vissa lättnader i statens
ekonomiska relationer med kommuner och landsting
kommer kommun- och landstingssektorn att utsättas för stora
påfrestningar under de närmaste åren. Prognoserna pekar på
ett minskat skatteunderlag för såväl kommuner som
landsting. Det kärva ekonomiska läget för hela den
kommunala sektorn har på många håll inneburit
nedskärningar med åtföljande försämringar av sjukvård,
äldreomsorg, barnomsorg och skola.
Hela det svenska samhället måste mot denna bakgrund nu mobiliseras för
att undvika ytterligare inskränkningar i de verksamheter som berör våra barn
och gamla. På samma sätt som höginkomsttagaren avstår en större del av sin
lön till det gemensamma folkhushållet än låginkomsttagaren är det rimligt att
de verksamheter inom samhällsgemenskapen som förfogar över stora
tillgångar och en stark ekonomi lämnar ett större bidrag till saneringen av
statens finanser och den gemensamma välfärden. En sådan verksamhet är
Svenska kyrkan.
"Bären varandras bördor"
I ett brev från Svenska kyrkans biskopar om rättfärdighet och moral i
global ekonomi ("Rika och fattiga"), "jubelåret" 1993 bekräftas i flera
avsnitt denna kyrkans starka ställning. "Svenska kyrkan tillhör den rika
delen av världen. Kyrkan i vårt land är en kropp med många lemmar för att
bära varandras bördor. Svenska kyrkan förvaltar mycket pengar och fast
egendom av olika slag. Obalansen mellan de fattigas och de rikas livsvillkor
har varit ett ständigt problem. Mot den har kyrkan fört en hård kamp. Ibland
har det dock bara blivit svekfull tystnad. Målet är att låta alla få plats vid
livets måltidsbord. Då kan gemenskap byggas upp. Folk och nationer kan
närmas till varandra istället för att klyftorna mellan dem som får del av livets
goda och dem som inte får det fördjupas."
De svenska kyrkokommunernas inklusive stiftssamfälligheternas samlade
nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) uppgick år 1994 till drygt
21 000 miljoner (21 miljarder) kronor. Resultatet efter skatteintäkter och
finansnetto har visserligen minskat, medan däremot rörelsekapitalet har
förstärkts. Därtill skall läggas externa inkomster som för kyrkokommuner
och stiftssamfälligheterna år 1994 uppgår till sammanlagt 11 846 miljoner
kronor (11,8 miljarder).
I prop. 1994/95:25 (bet. 1994/95:FiU1) uttalade regeringen att även de
kyrkliga kommunerna bör bidra till saneringen av statens finanser. Så har
också i begränsad utsträckning skett genom att kyrkan lämnat vissa bidrag till
att finansiera statens kostnader för uppbörden av församlingsskatt genom ett
årligt avdrag på skatteinkomsterna.
Mot bakgrund av kyrkokommunernas och stiftssamfälligheternas samlade
solida förmögenhetsställning talar ekonomiska såväl som sociala och
moraliska skäl för att kyrkan bör lämna ett större bidrag till den
gemensamma samhällssolidariteten riktad särskilt mot de mest utsatta
grupperna i det svenska samhället.
Ett mycket starkt stöd för åtgärder av det här slaget återfinns också i
kyrkans eget rättesnöre - Bibeln. Man kan sålunda peka på liknelsen om den
barmhärtige samariten (Luk 10:30). Än mer påtagligt och gripbart blir
budskapet i Matteus 6:19 som lyder: "Samla inte skatter på jorden där mask
och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där
varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där
din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara", eller "Sälj vad du äger
och ge åt de fattiga" (Lukas 12:33).
Mot ovanstående bakgrund föreslår jag att regeringen tar ett initiativ för att
åstadkomma någon form av socialt kontrakt med kyrkan, innebärande att
denna med hänsyn till de ekonomiska och sociala omständigheterna främst
inom kommuner och landsting lämnar ett ekonomiskt bidrag till de
gemensamma och i dag underförsörjda verksamheterna inom vård- och
omsorgssektorn. Ett sådant bidrag skulle kunna kallas "samaritbidrag" eller
"tionde" för att anknyta till välkända kyrkliga traditioner i solidaritetens
tjänst. Dagens hemsamaritverksamhet är för övrigt på grund av en kärv
ekonomisk verklighet hårt beskuren i många av landets kommuner. En
åtgärd som i detta sammanhang också borde kunna prövas är införande av en
särskild fastighetsskatt på kyrkans egendom.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska bidrag från kyrkan till den gemensamma sociala
välfärden.