I propositionen föreslår regeringen att en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning skall prövas i vissa län. Försöksverksamheten skall genomföras utifrån olika modeller vad gäller denna ansvarsfördelning. Som bakgrund för dessa försök ligger olika förslag om ändrad regional organisation och där tankarna om direktvalda länsparlament oftast vägt tungt. Jag ser också den föreslagna försöksverksamheten som ett led i arbetet att uppnå målet direktvalda länsparlament med beskattningsrätt.
Förändrad regional organisation
Av propositionen framgår att förändringar gjorts vad gäller länsförvaltningen och den regionala ansvarsfördelningen. Dessa förändringar har dock gjorts utifrån den nuvarande regionala huvudorganisationen, där länsstyrelserna varit den givna basen för regional förvaltning. En sådan förnyelse har varit nödvändig. Debatten som föregått den nu aktuella propositionen bygger till sin huvuddel på andra premisser. Kraven på större direktvalda länsparlament med beskattningsrätt, som ersätter landstingen och tar över viktiga länsstyrelsefunktioner, har varit drivkraften bakom denna debatt. Dessa tankar på en långtgående regional centralisering har inte haft någon bred folklig förankring, och kraven på denna form av förändringar kommer inte från medborgarna direkt. Tankarna kring storregioner är politiskt konstruerade, oftast utifrån landstingskommunala intressen. I samband med debatten om landstingens framtida roll har kravet på utvidgat kompetensansvar på länsstyrelsernas bekostnad präglats av politiskt, sektoriellt bevarandeintresse. Företrädare för primärkommunerna har oftast varit mycket negativa till tankarna på storregioner eller utvidgat landstingskommunalt ansvar till andra samhällssektorer.
En radikalt förändrad regionindelning med inrättande av länsparlament skulle enligt min uppfattning få mycket negativa konsekvenser. Förändringen skulle innebära en långtgående centralisering. Såväl enskilda medborgare som företrädare för näringsliv och andra organisationer skulle få längre avstånd till den regionala centralorten. De nuvarande residensorterna skulle vid en centralisering försvagas och de mindre orterna och landsbygden klart framstå som förlorare. En annan påtaglig risk ligger i kommande krav på att nuvarande primärkommunala uppgifter skall föras över till region- parlamenten. De kommunala företrädarnas farhågor på denna punkt kan inte anses som överdrivna. Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle ett utvidgat regionalt organ med beskattningsrätt medföra ytterligare belastningar för samhällsekonomin. Konkurrensen om skattebetalarnas pengar skulle öka genom tre beskattningsnivåer med likartade uppgifter. Detta skulle otvivelaktigt innebära nya skatter och pålagor, vilket i sin tur skulle försvaga familjernas ekonomiska situation.
Att skapa länsparlament med omfattande samhällsuppgifter skulle även innebära nya kompetenskonflikter och risk för "sammanblandningspolitik". Som exempel på detta kan nämnas fördelningen av väganslagen, där krav på regionala skattepengar skulle kunna ställas som komplement till statliga väganslag. Motsvarande risk föreligger inom flera sektorer där behovet av samhällsekonomisk balans kan resultera i inskränkningar i den kommunala bestämmanderätten, generellt sett även på primärkommunal nivå.
Sverige är befolkningsmässigt ett så litet land att det saknas bärande motiv för inrättande av en mera omfattande regional organisation. Ytmässigt är däremot vårt land stort, vilket också talar emot tanken på storregioner. Vad skulle t.ex. medborgarna i Småland vinna på inrättandet av en storregion? Eller vad skulle det småländska näringslivet vinna på ytterligare politiska beslutsnivåer och längre avstånd? Det finns inga bärande motiv för en sådan centralisering. Som argument för länsparlament anförs demokratiska motiv. Utifrån detta kan anföras att det finns inget folkligt krav på denna förändring ur demokratisynpunkt. Den demokratiska funktionen uppfylls även inom nuvarande ordning. Fler besluts- och beskattningsnivåer skulle snarare kunna innebära ytterligare svårigheter för medborgarna när det gäller att få kunskap om frågeställningar och beslutsordning.
Landstingens viktigaste uppgift är i dag hälso- och sjukvårdsfrågor. Denna sektor framstår som en av de viktigaste områdena när det gäller trygghet och hälsa. I dag kan vi se påtagliga brister på sjukvårdsområdet. Köerna växer samtidigt som strukturförändringarna drivs vidare. En utvidgning av landstingens ansvar kommer otvetydigt att innebära att medel till sjukvården kommer att få konkurrera med andra samhällsområden, inom ramen för samma huvudman. Detta kommer att få negativa konsekvenser för sjukvården. Den för svensk sjukvård bästa lösningen skulle i stället vara en renodlad sjukvårdsorganisation med specialdestinerade medel till vården. Ett bättre alternativ vore därför att renodla landstingens ansvar till enbart sjukvård. De uppgifter som landstingen i dag har, utöver sjukvården, skulle då lämpligen föras över till staten och primärkommunerna. Detta skulle också få till följd en förstärkning av den primärkommunala nivån. Behovet av samarbete för att lösa för kommunernas gemensamma behov kunde ske genom kommunalförbund.
Länsstyrelsernas roll
Länsstyrelseorganisationen är gammal och väl beprövad. Samtidigt som denna organisation funnits under flera hundra år har den genomgått förändringar som inneburit naturlig anpassning till den aktuella tiden. Så har även under senare år förändringar gjorts utifrån dagens behov och krav. Länsstyrelseorganisationen har således kunnat påvisa såväl förvaltningsstabilitet som förmåga till anpassning. Resonemangen om att denna gamla organisation skulle vara omodern är därför helt irrelevant.
Länsstyrelsen är regeringens företrädare och svarar för den statliga samordningen på länsnivå. Som sådan har länsstyrelserna tre huvuduppgifter nämligen att fastställa regionala mål, främja länets utveckling samt att svara för en effektiv förvaltning. Dessa uppgifter tillsammans med kompetens och rationella arbetsformer skapar förutsättningar för hänsyn till såväl nationella som regionala intressen och krav.
Ett argument som förts fram i debatten är att EU-medlemskapet skulle kräva förändrad regional organisation. I den svenska debatten är det mycket som skylls på EU-medlemskapet. Det är viktigt understryka att detta inte alls ställer krav på förändringar. Det finns ingen som helst samordnad regional organisation i EU-länderna. Snarare borde EU-medlemskapet motivera stabilitet inom nationella förvaltningsorganisationer. Att samtidigt som vi skall göra nödvändiga EU-anpassningar också vidta onödiga nationella förändringar skulle vara oförståndigt och skapa osäkerhet bland medborgarna.
Inom ramen för nödvändig anpassning i tiden måste också länsstyrelserna fortsätta verka flexibelt. Ett ökat samarbete mellan länsstyrelserna är exempel på detta. Samarbetet över länsgränserna måste bygga på sak och ämnesområde mer än på statisk organisation. Så kan parterna i ett samarbete vara helt olika när det gäller utbildningsfrågor och t.ex. vad gäller kommunikationer. Att skapa storregioner skulle motverka denna flexibilitet, nya gränser skulle ersätta gamla och gränsdragningsproblemen kvarstå.
Utifrån nuvarande ansvarsfördelning anser jag att länsstyrelserna även i framtiden är den bästa organisationsformen på regional nivå. Inom denna organisation förenas det statliga samordningsansvaret med regional förankring på ett väl avvägt sätt. Denna organisation ger också bästa förutsättningen för medborgarnas likabehandling och för rättssäkerhet i viktiga frågor. I tiden nödvändiga förändringar och anpassningar kan göras inom ramen för nuvarande ordning och ansvarsfördelning. Detta gäller även välmotiverade justeringar vad avser länsgränserna.
I propositionen föreslås inte inrättande av länsparlament eller storregioner. Utifrån den debatt och det arbete som föregått propositionen kan förslagen om olika former av försöksverksamhet tolkas som ett led på vägen mot kommande länsparlament med beskattningsrätt. Jag kan i annat fall inte se några motiv för de olika försöksmodeller som föreslås i propositionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1996/97:36 Den regionala samhällsorganisationen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 17 oktober 1996
Göte Jonsson (m)