Motion till riksdagen
1996/97:K713
av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

Det fria ordet


Det fria samhällets mediepolitik
Det fria ordet
Det fria samhället erbjuder genom sin mångfald och ständiga förnyelse i tanke
och
handling en dynamik för mänskligt framåtskridande som ingen annan samhällstyp
kan
erbjuda. Öppenheten för nya tankar och möjligheten att pröva dem i verkligheten
möjliggör tillsammans med den kritiska granskningen av maktutövning och
existerande
föreställningar en ständigt pågående utveckling av det mänskliga samhället.
Det fria ordet har en direkt betydelse för informationsfriheten och medborgarnas
 frihet. Det kommer till
uttryck genom yttrandefrihet och tryckfrihet, genom pressfrihetens i Sverige
självklara traditioner och genom att
massmedierna står fria och oberoende från den offentliga makten.  Utan det fria
ordet finns varken fria
medborgare eller fria samhällen. Det är en av statens allra mest grundläggande
uppgifter att säkra det fria ordets
ställning inom samhällslivets alla områden.
Denna uppgift anser vi skall prägla statens förhållningssätt till
informationstekniken och till etermedier. Båda
spelar en avgörande roll för det fria ordet i det moderna samhället.
När olika medier integreras med varandra blir förmågan att säkerställa friheten
inom den moderna
informationstekniken och etermedier i deras fria och obundna utveckling
avgörande för att den frihetssyn som
en gång kom att ligga till grund för den svenska tryckfriheten och pressfriheten
 skall fortleva i en ny tid präglad
av nya medier. Om inte detta sker kommer den frihet som kommit att prägla det
tryckta ordet att gradvis
urholkas i takt med att nya medier spelar en allt större roll.
Det som en gång stod uttryckt i 1766 års TFF:s fjortonde paragraf och som på sin
 tid lade grunden för det fria
ordet i den tidens medier måste nu föras in i den nya tiden:
"Och på thet Wåre trogne undersåtare må om thenne utstakade Skrif- och
Tryckfrihets oswikelig ebestånd äga
all then fullkomliga trygghet som en oryggelig Grundlag medförer, finne Wi godt
härmed förklara, thet ingen
eho han wara må, wid Wår Konungsliga Onåde skal sig understå, någon then
ringaste förtydning eller
inskränkning af thetta Wårt Nådiga Förordnande tilstyrka, mindre at af egen
myndighet til en sådan
inskränkning i mer eller mindre måtto försök giöra, samt at Wi icke ens Sjelfwe
wele tillåta någon then minsta
ändring, rubbning eller förklaring, som til Skrif- och Tryckfrihetens
inskränkning leda kan."
Det finns ingen anledning att ställa lägre krav på det fria ordets ställning i
vår tid än man
gjorde då. Denna insikt är desto viktigare eftersom det då som nu fanns de som
med
statens makt sökte kontrollera den tidens medier eftersom man insåg vilken
betydelse
det tryckta ordet skulle få för kultur- och samhällsliv. Skalden Johan Henrik
Kellgren
beskrev i "Ljusets fiender" dem som då sökte olika skäl att begränsa det fria
ordet:
"En utlät sig: Man vore dum
(sen saken kommit så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium"
Det är inte svårt att finna vår tids motsvarigheter till dem som Kellgren avsåg.
 De som
under årtionden försvarade  radio- och TV-monopolet och  som i dag söker värna
om
public service-bolagens dominans i den nya mediemiljön går i samma spår som en
gång
"Ljusets fiender".
Ytterst bottnar det i en rädsla och motvilja för allt det som det fria ordet och
 det öppna kultursamhället
blottlägger, så som också Kellgren konstaterade:
"Fördömda spratt - skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå
en man med schene rariteten -
Snart skall man nu min konst förstå
bland hela svenska allmänheten"
Den rädsla som i dag möter det fria ordets genomslag i medierna måste mötas på
samma
sätt som när den svenska tryckfriheten en gång grundlades. Nu grundläggs en ny
tid för
frihet i medierna.
Etermediernas betydelse och möjligheter
Sedan radion växte fram har den kommit att betyda allt mer för vår delaktighet i
 vårt
samhälles skeenden. Nyhetsförmedling som kan ske dygnet runt och med en direkt
kontakt med händelseförloppen har inte bara gjort världen mindre utan också mer
omedelbar.
Det finns nästan ingen nyhet som inte kan nå oss omedelbart. Det kan gälla den
politiska debatten, krig och
fred, titelmatcher i boxning, rymdraketers uppskjutning, teaterns utveckling
eller kulturlivets tvister.
Omedelbarheten är i princip densamma oavsett om det är Tallinn, Tokyo eller
Tranås som är platsen för
händelsen.
Radions växande betydelse innebar under monopoltiden att alltmer av det som
nådde medborgarna och som i
växande utsträckning var deras kontakt med olika kulturyttringar, och som
formade deras bild av skeenden i vår
tid i sin tur förmedlades av monopolet.
Utvecklingen av en privat lokalradio har inneburit en väsentlig förändring. Den
borgerliga regeringen bröt
radiomonopolet och fick stöd i riksdagen för en frihetlig radiolagstiftning som
byggde på  yttrandefrihet,
mångfald, oberoende från stat och kommun samt  konkurrens som grundläggande
hörnstenar. Det finns i dag
fler radiosändningar än de som beslutas av public service-radion och
uppenbarligen har det funnits ett betydande
intresse för dessa sändningar.
Under de första åren har den privata lokalradion dominerats av stationer med
olika musikinriktning
tillsammans med samtal, prat och nyheter. Lyssnarandelarna är så stora att ingen
 kan förneka radiostationernas
betydelse. Detta har dock inte förhindrat en lång rad socialdemokratiska
makthavare att precis som i Kellgrens
dikter uttrycka ringaktning och irritation över det som sänds. Man har också på
olika sätt uttryckt en vilja att
begränsa friheten i radion.
Gradvis utvecklas nu denna radio efter publikens önskemål och behov och mot
bakgrund av strömningar i vårt
samhälle. De olika radiostationerna sänder till exempel med  Sveriges Radio
konkurrerande nyhetsservice trots
att de saknar public service-verksamhetens licensfinansiering.
Fortfarande är public service-verksamheten genom sin gynnade ställning som enda
nationellt sändande
radioverksamhet och genom sin licensfinansiering dominerande när det gäller till
 exempel reportage,
nyhetsförmedling, kultur- och debattprogram. Public service-verksamhetens
nyhetsredaktion Dagens Eko är till
exempel den kanske mest dominerande och genomslagskraftiga nyhetsförmedlingen i
landet. I takt med att
radion kommit att bli allt viktigare har det också kommit att bli allt viktigare
 att slå vakt om mångfald,
oberoende och konkurrens för att säkra yttrandefriheten. Mycket talar för att
radion kommer att bli alltmer
betydelsefull som medium för det talade ordet.
Televisionen har revolutionerat det moderna samhället. Genom bild och ljud förs
världen in i vardagsrummet.
Underhållning, kultur, drama, barnprogram, utländska och inhemska program,
mängder av produktion och
skapande, nyheter och debatt, allt utvecklas inom televisionen och har skapat en
 ny verklighet för den vanliga
medborgaren. För många människor är televisionen ett dominerande nyhetsmedium.
Televisionen dominerar också hur vår bild av samhället och världen växer fram i
en vidare bemärkelse.
Televisionen har en möjlighet att levandegöra och förmedla känslor som inget
annat medium. Televisionen har
en oslagbar genomslagskraft på gott och på ont. En teaterpjäs som sänds i TV når
 en publik som aldrig kan nås
via teaterns salonger. En intervju som sänds i ett nyhetsprogram når en publik
som en makthavare aldrig själv
hinner möta. En debatt som förmedlas i TV når medborgarna i en omfattning som
inget kan konkurrera med.
Genomslagskraften gentemot publiken gör televisionen till vår tids viktigaste
medium med en större publik än
något annat. Ett demokratiskt samhälle är inte förenligt med ett monopol på
television.
Det nya medietekniken gjorde att monopol inom radio och television blev omöjliga
 att upprätthålla såvitt man
inte valde drakoniska metoder för att hindra medborgarna från att ta del av
radio- och TV-utbudet i en gränslös
värld som man inte kunde styra över. Det saknades inte förslag om att ta till
dessa metoder.
Precis som man en gång i tiden i öststatsländerna eller i dagens Iran förbjudit
viss mottagarutrustning fanns
det ledande personer inom socialdemokratin som ville förbjuda parabolantenner.
Det var med motvilja som
andra socialdemokrater såg att landets riksdagsledamöter skulle få ta del av
satellitsändningar på sina arbetsrum
i riksdagen.
Den nya tekniken hade emellertid en kraft och en legitimitet som slog undan
monopoltänkandet på
motsvarande sätt som Internet nu slår undan hinder för det fria ordet i den nya
informationsteknikens snabbast
växande medium, nämligen datorkommunikationen. Nu som då finns det de som
världen över söker hindra
denna kommunikation för att i stället ta kontrollen över den. Men det tillhör
det fria ordets styrka att de är
dömda att förlora.
Utrymmet för markbundna sändningar kunde i längden inte döljas. Utbyggnaden av
kabel-TV och av
satellitsändningar gjorde det dessutom meningslöst. I och med att TV3 i konflikt
 med svenska myndigheter
började sända via satellit från London till Sverige bröts monopolet upp genom
kraften i den moderna
informationstekniken. Etableringen av en markbunden oberoende TV-kanal, TV4,
innebar också att monopolet
formellt upphörde. Via vanlig antenn, kabel och satellit nås svenska folket i
dag av en mångfald TV-sändningar.
Detta hindrar inte att public service-verksamhetens television i kraft av att
man disponerar två rikstäckande
kanaler och cirka fyra miljarder kronor dominerar den del av utbudet som har
störst betydelse för
kultursamhället, samhällsdebatten och politiken. I en tid då televisionen blivit
 ett dominerande medium är detta
en maktkoncentration som verkar i motsatt riktning till de idéer som
pressfrihetens och tryckfrihetens traditioner
bär på.
Mångfald, konkurrens och oberoende från det offentliga  gäller inte för den
dominerande delen av vårt
medieutbud så länge public service-verksamheten dominerar utbudet av television.
Maktkoncentration och liberal pressfrihetstradition
Den maktkoncentration som den svenska licensfinansierade radio- och TV-
verksamheten utgör saknar motstycke inom andra delar av medievärlden. Att stat
eller
kommun skulle skapa tidningar som med hjälp av skattepengar och garanterad
distribution dominerade det utbud som möter läsarna utan att behöva konkurrera
om
deras val är inte förenligt med fria samhällen.
Den liberala pressfrihetstraditionen bygger på en fri och från det offentliga
oberoende press som i fri
konkurrens kan tävla om läsarnas intresse och stöd samtidigt som den låter var
och en starta, driva och
distribuera en tidning.
Rätten att starta, driva och distribuera en tidning, eller att ge ut en bok
eller annan skrift, tillkommer var och
en. Denna rätt får sitt praktiska innehåll genom den enskilda äganderätten som
ger enskilda eller olika grupper
en möjlighet att utifrån sina intressen och ambitioner, ideella eller
kommersiella - utge och ge publiken det
publiken vill ha och efterfrågar. Det må gälla specialtidningar, veckotidningar
eller månadstidningar av de mest
skiftande slag. Varje intresse kan hävdas och varje intresse kan tillgodoses.
Detta gör i sin tur att
informationsfriheten fylls med innehåll.
Denna pressfrihetens tradition och idéer ställer tydliga krav på hur regelverket
 för nya medier bör utformas.
  Det offentliga får inte genom skattemedel eller andra med tvång uttaxerade
medel motverka konkurrens
och mångfald.
  Staten får inte utöva sin makt så att den styr och dominerar det medieutbud
som når den enskilde
medborgaren. Det ställer krav på att det offentliga utformar sin verksamhet så
att den bidrar till det
samlade medieutbudet med det som andra inte förmår.
  Staten skall verka för etableringsfrihet så långt tekniken förmår. Inom ramen
för tillgängliga frekvenser
eller kanaler skall var och en behandlas likvärdigt. Etableringsfrihet är det
bästa sättet att utan offentliga
regleringar motverka all mediekoncentration.
  Den nya tidens medier skall liksom den fria pressen stå oberoende från stat
och kommun.  Staten skall
inte genom politiska beslut och godtyckliga val avgöra vem eller vilka som skall
 få sända.
  Tryckfrihetens principer och yttrandefrihetsgrundlagen skall vara ramen för
vad som får sändas.
  Olika medier skall ha rätt att söka sin finansiering genom reklam eller
avgifter från publiken.
Yttrandefriheten skall vara
utgångspunkten
Statens förhållningssätt till nya medier skall präglas av viljan att värna
yttrandefriheten.
Det finns mot den bakgrunden inte skäl för staten att i avtal reglera hur och
vad som
olika medieföretag skall sända. Den licensfinansierade verksamheten bör ha ett
uppdrag
som är format utifrån en ny tids mediemiljö. Den bör inte regleras vad gäller
hur den
redaktionella verksamheten skall vara organiserad eller under vilka
omständigheter och i
vilka sammanhang olika programtyper skall sändas. De olika programföretagen har
att
ta sitt ansvar inför publiken. Staten skall inte reglera formerna för
programföretagens
verksamhet.
De krav som i dag reglerar sändningen av reklam innebär på motsvarande sätt ett
intrång i programföretagens
verksamhet. Några regler för den tidsmässiga omfattningen av reklamen behövs
inte och bör därför avskaffas i
framtida avtal. Reklamen i radio- och TV bör lyda under samma regler som all
annan reklam i samhället.
Politisk reklam bör vara tillåten i reklamfinansierade kanaler.
Någon reglering av fristående programföretags uppdrag och verksamhet bör ej
förekomma. Detta bör prägla
statens förhållningssätt inför förnyelserna av koncessioner inom TV- och
radioområdet. De krav som i nu
gällande avtal ställs på TV 4 bör ej ställas i ett nytt avtal. Samtidigt bör
staten öppna för ytterligare konkurrens i
det markbundna nätet.
I den europeiska unionens TV-direktiv finns bland annat så kallade programkvoter
 innebärande att mer än
hälften av programtiden, exklusive nyheter, sport och reklam, skall bestå av
europeiska produktioner.
Direktivets nuvarande utformning är inte tvingande i bemärkelsen att det kräver
sanktioner mot programbolag
som inte uppfyller kvoterna. Det är däremot till sin natur
kulturprotektionistiskt och inte förenligt med ett
levande och öppet kultursamhälles frihet. Direktivet motverkar genom sin
protektionism den tävling och den
dynamik som stimulerar till kulturell utveckling. Det finns i dag starka
önskemål, bland annat företrädda av
Frankrike, att skärpa direktivet och framtvinga sanktioner mot TV-företag som
inte uppfyller kvoterna.
  Direktivet bygger redan i sin nuvarande form på en bristande tilltro till den
europeiska kulturens
nationella mångfald. Det förutsätter att en gräns kan dras mellan nationella
europeiska och internationella
kulturyttringar, något som står i en direkt kontrast till en modern syn på
kulturen som en kraft som
överskrider nationella gränser av varje slag.
  TV-direktivet står i strid med den grundläggande tanken att det i ett fritt
samhälle är publiken och inte den
politiska makten som bestämmer utbudet av program och kulturskapande.
  Det bygger på föreställningen att europeisk film- och TV-industri skall kunna
utvecklas utan att kunna stå
på egna ben. I själva verket får den nationella och europeiska kulturen sin
kraft enbart genom att utvecklas
på sina egna meriter.
Mot den bakgrunden bör Sverige verka för att kvotreglerna avskaffas. Direktiv
som
framtvingar kvoteringar av olika typer av program står i en motsatsställning
till
yttrandefrihetsgrundlagen. Av detta skäl måste Sverige motsätta sig varje
förslag om att
införa tvingande sanktioner i TV-direktivet.
Statens ansvar och kultursamhällets
mångfald
Statens ansvar i den moderna mediemiljön är att i första hand slå vakt om
yttrande- och
etableringsfriheten. Därmed uppnås en mångfald på publikens och samhällets
villkor.
För ett vitalt kultursamhälle är det av stor vikt att det finns så många fora
för skapande
som möjligt, så många kanaler för att nå publiken som tekniken medger och så
många
alternativ att välja mellan som det finns intresse att sända och som publiken
efterfrågar.
I ett mediepolitiskt perspektiv bör staten utöver detta ansvar inte ha några
uppgifter. Medierna skall stå fria
från staten, inte styras, ledas eller ägas av staten. Det skapar ojämna villkor,
 politiskt beroende, begränsar
utvecklingen och ger staten som makthavare ett övertag i samhällslivets debatt.
Nyhetsförmedling skall stå helt fri från staten, som är en av de institutioner
man kritiskt skall kunna granska.
Denna bedömning gäller i alla fria stater vad gäller pressens ställning och bör
också gälla för radio och
television.
I ett kulturpolitiskt perspektiv kan statens ansvar definieras något vidare.
Staten har ett ansvar för
nationalscener och för en skapande verksamhet som annars inte skulle komma till
stånd. Det handlar om
verksamheter som måhända inte har ett tillräckligt omedelbart intresse för
dagens publik men som likväl har
betydelse för kulturnationens identitet och utveckling.
Radio och TV är inte bara viktiga medier utan också centrala institutioner för
kulturlivet. De kan bidra till en
mångfald i vårt samhälle som annars inte skulle finnas. De kan tillföra
kultursamhället fora för skapande och för
kontakt med publiken på ett sätt som inga andra institutioner.
Radio och TV kan tillföra publiken program och ett utbud som inga andra medier
kan skapa. De har en unik
ställning när det gäller att binda samman kulturell identitet med det svenska
språkets utveckling. De kan ge
skapande inom litteratur, drama och underhållning en kontakt med publiken som
gör dem till centrala
institutioner.
Denna dimension av radions och televisionens verksamhet gör att det finns motiv
för en public service-
verksamhet som tillför kultursamhället och etermediemiljön program och ett utbud
 som publiken inte på något
annat sätt möter. Detta ställer särskilda krav på public service-verksamhetens
utformning och framtida uppdrag.
Public service-verksamheten får inte vara ett medel att slå ut eller tränga
undan annan radio eller television utan
skall vara ett sätt att tillföra kultursamhället och publiken något som annars
inte hade kommit till stånd.
Fria etermedier
Public service- i ett öppet samhälle
I det moderna mediesamhället sker en snabbutveckling. Nya medier växer fram och
integreras med andra. Mångfald och valfrihet blir i växande utsträckning de
begrepp
som präglar det nya mediesamhället. Vår uppfattning är att det i den framtida
mediemiljön finns en offentlig uppgift att slå vakt om ett programutbud och ett
kulturellt
skapande som annars inte kommer till uttryck och publiken till del.
Det framtida public service-uppdraget måste enligt vår mening bygga på en
inriktning där public service-
verksamheten ses som en del av det samlade programutbud som publiken idag möter.
 Denna inriktning står i en
klar motsatsställning till dagens situation som har sina rötter i en
föreställning om att public service-program
bör vara det enda publiken tar del av. En sådan inställning avslöjar både en
förmyndaraktig attityd och en
ringaktning av mångfaldens och konkurrensens betydelse för både publik och
programutveckling.
Vid prioriteringen mellan kvalitet och dominans anser vi det självklart att
public service-företagen skall
prioritera kvalitet. Sveriges Radio och Sveriges Television bör i sin
programverksamhet ha en inriktning som
tillför publiken program som andra inte sänder.
Den nuvarande public service-verksamheten växte fram ur en situation där
tekniken satte tydliga gränser för
mångfalden och utvecklingen under en tid som präglades av monopol och total
dominans över publiken.
Sveriges Radio och Sveriges Television kontrollerade i princip svenskarnas
radiolyssnande och TV-tittande helt
och hållet. Det var enbart genom dessa företag som man kunde få ta del av
nationellt sända program. De
ansvarade för helheten av det samlade utbud som publiken under
monopolsituationen kunde ta del av. Självklart
påverkade detta utformningen av public service-uppdragen.
Nu tillhör monopoltiden historien. Sedan början av 1990-talet möter publiken en
mångfald av svenska och
utländska kanaler genom markbundna sändningar, kabel och satellit. Detta
förändrar också publikens lyssnar-
och tittarvanor. Medan man tidigare tog del av det utbud som erbjöds väljer man
i dag vid varje givet tillfälle
själv den typ av program som man vill se. Det ställer för public
service-företagens del krav på att man kan
erbjuda program som aktivt leder till ett val att se på just Sveriges
Televisions eller höra just Sveriges Radios
program.
Detta krav kommer att förstärkas ytterligare i den mycket snabba medieutveckling
 som förbises i det avtal
som nu gäller liksom i det tillstånd som gäller från och med 1997.
Av betydelse i detta sammanhang är i hög grad informationsteknikens mycket
snabba utveckling som alltmer
med varandra integrerar medier som tidigare varit skilda från varandra.
Tidningar, datorer, Internet, cd-rom och
digitala sändningar kommer att växa samman med radio och TV.
I det skeendet är det, för att yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer
inte skall trädas förnär, viktigt att
hålla fast vid vad som är statens grundläggande uppgifter i den nya mediemiljön,
 nämligen att erbjuda program
som publiken annars inte möter samt en produktion och ett skapande som
vitaliserar det nationella kulturlivet.
Ett nytt public service-uppdrag
Det är mot ovanstående bakgrund vår uppfattning att det inte kan anses vara
rimligt att
uppdraget för public service-verksamheten utformas i syfte att dominera
programutbudet gentemot publiken. Public service-uppdragets syfte bör vara att
tillföra
publiken ett utbud av program som den annars inte kan få tillgång till.
Därigenom möjliggörs att en statligt kontrollerad medieverksamhet inte kommer i
konflikt med
yttrandefrihetens och tryckfrihetens principer.
Kraven på en utveckling mot ökad kvalitet och fördjupning samt en
programverksamhet som bygger på att
man relaterar programverksamheten till det samlade programutbud som publiken
idag möter bör enligt vår
mening ligga till grund för en ny avtalsperiod. Företagen bör genom sin
inriktning ges förutsättningar att uppnå
en tydlig identitet i den nya mediemiljön.
  Företagen bör i sin programverksamhet vända sig till hela svenska folket med
en inriktning mot kvalitet
och fördjupning.
  De bör vara institutioner som slår vakt om svenska språket och som skapar nya
och större förutsättningar
för svensk produktion och kulturellt skapande. Det gäller i hög grad barn- och
ungdomsprogram.
  Samhällsdebatt och långsiktiga perspektiv bör prägla den allmänna
samhällsbevakningen.
Nyhetsförmedlingen skall stå i en redaktionellt fri och oberoende ställning i
konkurrens med tidningar och
andra mediers nyhetsförmedling.
Det är inom dessa programområden som public service-verksamheten idag har sin
starkaste ställning bland publiken.
  Public service-verksamheten bär inom sig betydande förutsättningar för att
utgöra ledande institutioner i
det svenska kulturlivet. Företagen förfogar över resurser som är större än
statens anslag till offentliga
kulturinstitutioner.
  Det innebär att verksamheten i Sveriges Radio och Sveriges Television skulle
kunna bli en nyskapande
kraft i det svenska kultursamhället om företagens roll i detta perspektiv
tydliggjordes.
  Företagen bör spegla skeenden i hela landet. Programproduktionen skall till
betydande del ske utanför
företaget och utanför Stockholmsområdet.
Det finns ytterligare krav som skall ställas på public service-verksamheten och
som ger
den en särskild roll.
  Syn- och hörselskadade skall i verksamheten finna program som de kan ta del
av.
  Förmedlingen av det svenska språket skall stå i centrum för de program som
riktar sig till språkliga
minoritetsgrupper. I en mediemiljö som präglas av allt fler utländska kanaler
kommer  minoritetsspråks-
uppgiften gradvis att övertas av nya kanaler och stationer.
  Även framgent skall public service-verksamheten ha ett särskilt ansvar för
samiskan och tornedalsfinskan.
Denna inriktning ställer krav på ett public service-uppdrag som understryker
rollen  som
samhällelig kulturinstitution istället för en av många konkurrenter till de
fristående
kanalerna och radiostationerna på dessas villkor. Företagens framtida
legitimitet i
publikens ögon bygger på att man har en egen identitet i den moderna
mediemiljön.
Det förutsätter en prioritering av företagens resurser som ger väsentligt större
 utrymme för skapande och
produktion. Det nya public service-uppdraget förutsätter enligt vår mening  en
koncentration av resurser för att
kunna uppfyllas.
Ett public service-uppdrag som understryker verksamheternas roll i samhällslivet
 ger anledning att inför
kommande tillstånd pröva frågan om dagens licensfinansiering  bör ersättas med
skattefinansiering.
Kvalitet istället för dominans
Vid en fortsatt verksamhet med två  TV-kanaler och fyra  radiokanaler blir det
inte
möjligt att tillföra publiken ett programutbud med tillräckligt stark kvalitet,
djup och
kulturellt skapande för att detta skall ha en tydlig profil och identitet. I
valet mellan
dominans som strider mot de krav som skall ställas på offentlig verksamhet inom
medieområdet och kvalitet som kan ge public service-verksamheten en unik roll i
samhällslivet är det det senare som skall väljas.
  Mot den bakgrunden anser vi att företagen skall koncentrera sina resurser till
 en TV-kanal och två
nationella radiokanaler. Därigenom kan en TV-kanal och två radiokanaler
privatiseras vilket möjliggör
ökad konkurrens och mångfald även i den nationella radioverksamheten.
  De privatiserade kanalerna skall ha en räckvidd som ger samma möjligheter för
publiken över hela landet
att ta del av dem. Den TV-kanal som privatiseras skall även i fortsättningen
upprätthålla en självständig
nyhetsredaktion.
  Det är vår uppfattning att en privatisering kan genomföras under innevarande
tillståndsperiod. Det
ankommer på företagen att koncentrera och kraftsamla sin verksamhet så att
uppdraget kan fullföljas.
Anser företagen inte detta vara möjligt så kan staten revidera tillståndens
innehåll i den riktning som ovan
angivits.
  Det finns vidare enligt vår mening anledning att ifrågasätta att
Utbildningsradion skall vara ett särskilt
public service-företag med licensfinansiering.
Utbildningsradion sänder inte i någon egen kanal utan tillverkar program för
public
service-verksamheten. Ställningen som public service-företag  innebär en osund
konkurrens på den svenska utbildningsmarknaden och gentemot de medieföretag som
verkar inom detta område. Samtidigt innebär Utbildningsradions ställning som
public
service-företag att licensmedel används för verksamheter som andra medie- och
utbildningsföretag kan bidra med.
De programsändande kanalerna kan köpa program av utbildningsslag från många
olika företag. Därmed
uppstår både tävlan och nytänkande på ett sätt som inom så många andra områden
visat sig vara nyttigt. Mot
denna bakgrund föreslår vi att Utbildningsradion utbjuds till försäljning.
Riksdagen bör av regeringen begära förslag om koncentration av resurser och
privatisering av två
radiokanaler, en TV-kanal samt utbildningsradion.
Den licensfinansierade verksamheten skall koncentrera sig på de kanaler som den
har tillgång till. Det vore
därför fel att utöka antalet kanaler inom vilka public service-verksamheten
skall sprida sina resurser.
  Vi säger nej till utvecklingen av en så kallad politikerkanal med ständiga
utsändningar från politikens
värld. Medierna skall stå fria och oberoende från det offentliga, inte bli dess
megafon. Licensbetalarnas
pengar skall inte användas för att gå vid sidan om redaktionell prövning av
nyheter och politiska debatter.
Finns det ett intresse bland publiken finns det också möjlighet för privata
företag att starta en sådan
verksamhet.
  De licensfinansierade programmen skall publiken kunna ta del av genom de
kanaler som står till public
service-verksamhetens förfogande. Det är oacceptabelt att publiken skall behöva
betala en andra gång till
andra kanaler för program som den redan betalat för genom licensen.
I samarbetet med Telia förefaller Sveriges Television sträva efter att ta betalt
 från
publiken för program som publiken redan betalat för. Sveriges Television skall
inte söka
utöka sitt antal kanaler bakvägen genom projekt med till exempel Telia. Det
urholkar
företagets resurser, skapar orättvisa konkurrensvillkor samt tvingar publiken
att betala
dubbelt för program som den redan betalat för.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att riksdagen för regeringen klargör att
 licensfinansierade eller
offentliga pengar inte skall användas till att sända program i andra kanaler än
de som bolagen disponerar och
som den licensbetalande publiken har tillgång till.
Nej till höjda licensavgifter
Vid en koncentration av den licensfinansierade verksamhetens resurser genom en
privatisering av en TV-kanal och två radiokanaler bortfaller behovet av höjd
licens. Av
detta skäl avslår vi höjningen av licensavgiften.
Den licensfinansierade verksamheten får inte låta sig reklamfinansieras
samtidigt med sin offentligt
kontrollerade finansiering. För det första leder detta till direkt orättfärdiga
konkurrensvillkor som slår undan
möjligheten för alternativa verksamheter. För det andra leder det till att
publik som betalat licensen får betala
dubbelt för programmen.
Erfarenheterna från TV-sändningarna från Olympiska spelen i Atlanta visar hur
public service-företagen
utnyttjade sponsring mycket långtgående genom att lägga upp programtablåerna i
syfte att öka möjligheten att ta
emot sponsorsbidrag. Av det skälet bytte man kontinuerligt kanaler för att kunna
 påbörja och avsluta sändningar
med sponsorsbudskap så ofta som möjligt. Detta kan varken vara i publikens
intresse eller stärka företagets
integritet. Regeringen bör lämna förslag om skärpta regler för sponsring i
enlighet med medieberedningens
förslag.
Privatisering och fri konkurrens
Genom en privatisering av en TV-kanal och två radiokanaler ökas antalet
fristående
kanaler och stationer. Det innebär bland annat att TV 4:s reklammonopol för
markbundna sändningar upphör.
Vidare innebär det att Sverige får två nationella fria radiokanaler. Deras
uppdrag måste, liksom för vad som
bör gälla för TV 4, utgå från ansvaret gentemot publiken och ej i särskilda av
staten reglerade programvillkor.
  Det finns i dag utrymme för ytterligare två markbundna kanaler. Det är vår
uppfattning att dessa skall
användas för att förverkliga etableringsfriheten så långt detta är tekniskt
möjligt.
  Staten bör genom regionala koncessioner lämna möjligheter till olika
TV-stationer att börja sända med
olika delar av landet som sina sändningsområden. De olika TV-bolag som växer
fram ur en sådan process
skall kunna genomföra nationella sändningar genom nätverkssamarbete inom ramen
för de två
markbundna frekvenser som i dag finns tillgängliga.
  Genom en sådan utbyggnad av den markbundna televisionen kan städer som till
exempel Malmö,
Göteborg och Umeå bli huvudorter för TV-kanaler som har sändningar över hela
landet.
  Koncessionerna skall fördelas på motsvarande sätt som den privata lokalradions
 koncessioner, nämligen
genom auktioner.
Regeringen bör till riksdagen lämna förslag om hur koncessioner för regionala
TV-bolag
inom den ram som här beskrivits skall utformas.
Den digitala utvecklingen kommer radikalt att förändra förutsättningarna för
etableringsfrihet och frihet för
radio och TV. Motsvarande frihet som präglar det tryckta ordet kommer att kunna
uppnås i en miljö där
tekniken i princip inte sätter några gränser men ger oanade nya möjligheter för
information, kommunikation och
distribution.
Det är vår uppfattning att i denna utveckling ta vara på teknikens alla
möjligheter. Mot den bakgrunden
avvisar vi regeringens planer på ett så kallat stolpbundet marknät. Tekniskt är
det komplicerat samtidigt som det
inte erbjuder möjlighet till interaktivitet. Det är dyrare för både sändare och
mottagare. Det begränsar antalet
tillgängliga kanaler på ett sätt som andra och ekonomiskt klokare former för
digitala sändningar inte gör.
Redan i dag sker digitala sändningar från satellit. Utbyggnaden av kabel och
fiberoptik för digitala sändningar
sker med en omfattande hastighet. Möjligheter att genom befintliga telefontrådar
 erbjuda en mångfald av
kanaler och interaktiv kommunikation från och till varje hus finns redan med
dagens kända teknik. Fördelarna
med distribution på marken med hjälp av fiberoptik, kabel och telefontråd är
inte bara att man då till skillnad
från stolpnätet uppnår möjligheten till interaktivitet utan också till
integration med all annan modern
informationsteknik.
Det är utifrån dessa existerande möjligheter som den digitala tekniken bör
utvecklas, inte inom ramen för en
politiskt beslutad men ännu oprövad teknik som bara kommer att vara en
övergångslösning. Det markbundna
stolpnätet har i regeringens perspektiv sin främsta fördel i sin tekniska
begränsning eftersom den ger möjlighet
till politisk kontroll över vem som sänder vad. Det är en oacceptabel
utgångspunkt för den digitala tekniken
skall utvecklas.
Sveriges Television har ansökt om att få sända digitalt via satellit till svensk
 publik. Detta har regeringen sagt
nej till. Detta motiveras av att man vill gynna det stolpbundna nät som ännu
inte finns. Detta förhållningssätt
kommer att drabba public service-verksamheten när andra kanaler påbörjar
digitala satellitsändningar. Då
hamnar Sveriges Television på efterhand samtidigt som publiken väljer en teknik
som är anpassad för de
digitala satellitsändningar som nu blir verklighet, oavsett regeringens nej till
 Sveriges Television.
  Sveriges Television bör få möjlighet att omgående påbörja satellitsändningar
till svensk publik. Därmed
stimuleras utvecklingen av den digitala tekniken i Sverige samtidigt som
Sveriges Television får en
möjlighet att hävda sin verksamhet i den nya mediemiljön. Detta bör ges
regeringen till känna.
Ett vitalt mediesamhälle lägger grunden för den
moderna tidens kulturnation
I ett modernt samhälle spelar radio och television en central roll inom
samhällslivets alla
olika områden. Det ställer krav på att utvecklingen sker med friheten som grund.
 Statens
ansvar skall vara att säkerställa denna frihet och bidra med de fora som kan
motiveras ur
ett kulturperspektiv och den särskilda roll som radio och TV kan spela i ett
modernt
samhälle.
En utveckling mot att public service-verksamheten inriktas mot kvalitet istället
 för dominans frigör betydande
resurser för hela det svenska kulturlivet. Det finns ingen kulturpolitisk åtgärd
 som kan motsvara den vitalisering
av det svenska kultursamhället som en koncentration av public
service-verksamhetens resurser kan innebära.
Genom koncentrationen av  public service-verksamhetens resurser kan nytt
kulturskapande, dramatiseringar
och produktion tillföras hela det svenska kultursamhället. Därmed kan
verksamheten tillföra både bredd och
djup till svenskt kulturliv. Så växer den moderna tidens kulturnation sig stark
i samhället.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om grundläggande principer
för att upprätthålla pressfrihetens traditioner i det moderna mediesamhället,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om att staten ej skall reglera
formerna för olika programföretags verksamhet,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerna för reklam i
radio och TV,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om nytt avtal för TV 4,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om ett avskaffande av
kvotreglerna i EU:s TV-direktiv,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om public service-uppgiften i
ett öppet samhälle,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
 om ett nytt public service-
uppdrag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattefinansiering i
stället för licensfinansiering,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om privatisering av en TV-kanal,
två radiokanaler samt
Utbildningsradion,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den
licensfinansierade verksamheten för sin programverksamhet skall begränsa sig
till egna befintliga kanaler,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjd TV-avgift i enlighet med
vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpta regler för sponsring i
 enlighet med vad som anförts
i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncessioner för regionala
TV-bolag i enlighet med vad
som anförts i motionen,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett markbundet stolpnät
för digitala sändningar,1
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges Televisions
rätt att sända digitalt via satellit.

Stockholm den 4 oktober 1996
Elisabeth Fleetwood (m)
Lennart Fridén (m)

Jan Backman (m)

Gunnar Hökmark (m)

Birgitta Wichne (m)

Birgitta Wistrand (m)

Patrik Norinder (m)

Elizabeth Nyström (m)

Lars Hjertén (m)

My Persson (m)

Inger René (m)

























1 Yrkandena 1-5, 13-14 hänvisade till KrU.
Gotab, Stockholm 1996